Folke har ägnat sitt liv åt leken

– Jag har jobbat med konsten att umgås med varandra. Det är en konstform som borde komma tillbaka!

Folke Bäck, 80 år i dag, hade en väldigt fattig barndom där leksaker var något lyxigt och ovanligt. Kanske, säger han, bidrog det till hans fascination för leksaker i vuxen ålder.

– Min enda leksak under uppväxten var en Briobuss. Jag hade inget annat val än att sätta fart på fantasin. Ena dagen spikade jag fast en bräda på bussen och förvandlade den till ett flygplan, andra dagen fylldes bussen med småsten och blev till ett godståg.

I vuxen ålder flyttade han från Hälsingland till Stockholm och utbildade sig inom alkohol- och narkotikafrågor, ett ovanligt karriärsdrag på 50-talet. Folke har varit medlem i nykterhetsrörelsen sedan barnsben men poängterar att han absolut inte såg sig som någon slags frälsare.

– Jag jobbade i vad som hette Nattpatrullen i Stockholms undre värld. Vi försökte få tag på ungdomarna. På den tiden var morfin i princip den enda drogen men det kunde bli nog så våldsamt ändå, minns han.

För att göra en lång historia kort: det som så småningom ledde honom till Värmland var den stil­skola Folke började driva på 60-talet efter att ha samlat på sig erfarenheter från det sociala arbetet. Med stil syftades inte på det yttre.

Det handlade snarare om hur man skulle bete sig som medmänniska. Stilskolan blev ofantligt populär. Folke reste landet runt, ibland tillsammans med Arne Weise, och undervisade närmare 80 000 skolungdomar i ämnet. När nykterhets­rörelsen i Karlstad engagerade honom för detta, blev han helt enkelt kvar.

Från lärarhåll fick han höra att många barn och unga saknade kunskap om livet förr, till exempel vad deras äldre släktingar lekt med, arbetat med och klätt sig i.

– Då byggde jag upp Barnkulturverkstaden med tillhörande museum i en källarlokal på Herr­hagen. Där kunde man titta på olika miljöer med byskolor, herrgårdar, skyltfönster, gamla veteran­bilar, julmarknader och så vidare. Leksaker blev en given sak att ha med.

Folke visade besökarna klippdockor, ritningar från Allers-tidningar och berättade hur ungarna förr rullade tunnband längs de långa vägarna till skolan. Därtill anordnade han årligen barnkulturveckor i Värmland.

Egentligen handlade Folkes passion inte om lekarna i sig, utan om minnena de väckte och kopplingen mellan nu och då. Han uppmuntrade barnen att intervjua sina föräldrar och äldre släktingar.

– Den absolut bästa historien är när en tioårig tjej hade fått en gammal låda med träleksaker av sin pappa, som aldrig hade tid med henne. Sporrad av mig röt hon ifrån en dag och sa ”sätt dig ner och berätta om leksakerna”. När pappan gjorde det kom minnena tillbaka. De satt och pratade i timmar och hon fick en ny pappa efter det.

Med tiden dök det upp en annan signal, nämligen att den unga personalen på äldreboendena inte visste tillräckligt mycket om de gamlas bakgrund. Då började Folke utbilda personalen och ta med bokmärken och andra saker till de boende som väckte minnen.

Folke blev så välkänd att han erbjöds göra flera tv-program. Bland annat ett i början av 90-talet som hette Minnenas vind. Dessutom gjorde han inslag i Gomorron Sverige där han berättade för barn om hur skolan såg ut förr.

För tolv år sedan stängde Folke sitt barnkultur­museum. Han fortsatte att jobba lite som värderare av leksaker men ägnar sig numera mest åt sin privata samling av filmaffischer och reklam.

– Fast jag sitter ju här med en massa resurser, så om min kunskap efter­frågas ställer jag gärna upp, hälsar han.

På frågan vad han tycker om att barnens ”lekar” i dag till stor del består av tv-spel och datorer, säger Folke:

– Datorer kan vara bra ibland men ta gärna en paus från dem och intervjua era föräldrar om livet förr. Ni kommer bli förvånade över allt ni lär er.

Maria Hansen Värmlands Folkblad 15 09 23