86 år och debutant
 

Vänligt men bestämt avvisade förlagen Jan Gauffins dikter.
– Det har varit olika krystade anledningar utom från Bonniers. De skrev en och en halv rad att de inte ville ha den.
Men nu kommer 86-åringens debutsamling Talatta ut.
.

– Redan som liten skrev jag ner i prosa, säger Jan Gauffin.
Inspirerad av ett inslag i Hylands hörna, där en man förgäves försökte sälja en av Per Lagerkvists dikter anonymt, åkte han till de berömda kvarteren i Klara, för att se om han skulle lyckas bättre. På första försöket sålde han en dikt för 75 kronor.
Han sitter på verandan till sitt röda hus i Kålsäter. Sedan mitten av 1970-talet har det varit hans hemvist, då han beslutade sig att lämna Lovö i Stockholm för platsen där hans släktgård fanns belägen.
Det var i huvudstaden som han via olika sammanträffanden fick förmånen att träffa en rad kända diktare, författare och skådspelare. Intrycket av hur det var att röra sig bland dem är något som dröjt sig kvar hos honom och blivit fina minnen.
– Det var roligt att träffa dem, Klarabohemerna. Nils Ferlin hade flyttat ut på landet och jag träffade honom hos Anders Frostenson. Sådant räknar man som väsentligt, berättar Jan.
Ända sedan realexamen arbetade han med jordbruk på Lovö, som är en skärgårdssocken. Det var i omgivningen som inspirationen till diktandet kom.
– Havet och kärleken, det är inte så märkvärdigt.
Men svärfars förståelse för diktandet fanns inte, och han var av åsikten att ingen tid skulle tas från jordbruket.
Jan tippar att han genom åren skrivit mellan 150 och 160 dikter. Efter hand fick kärleken ta en större plats i texterna. Dottern upplevde innehållet som självutlämnande. Jan ser det inte dock inte på det viset.
– Jag skäms inte över det jag skrivit, även om det är personligt, förklarar han.
Boken som ges ut på Enebyförlaget är döpt efter dikten som han 1993 vann förlaget Ekos lyrikpris med.
I boken kommer dikterna i den följd de skrivits, från den första som skrevs 1953 till den sista som kom för fyra år sedan.
– Jag kan berätta om dem alla, säger Jan.
Han exemplifierar med när han körde snöplogen i ett vinterklätt Stockholm och fann ett namn skrivet i snön, vilket väckte fantasin till liv och resulterade i en dikt.
För minnet är det inget fel på.
– Jag är glad att hjärnan inte blivit lika gammal som benen, säger han med glimten i ögat.
I bokhyllorna trängs många vällästa klassiker och diktsamlingar, och äntligen kan Jan placera in sin egna bok bland dem.
Men om sanningen ska fram har hans dikter förekommit i flera antologier så publicerad har han blivit tidigare.
– När kartongen stod här och jag höll boken var det en speciell känsla. Det kändes som att hålla ett litet barn i handen. Overkligt.

TINA PERSSON i Värmlands Folkblad 2009-08-18