Grekland

Den verkliga ”stora” resan skedde emellertid när han var 21. Då var det till Grekland, flickan Pepis hemland, och det var en resa med ambitionen att nu skulle det verkliga livet ta sin början och han skulle vara där ett drygt halvår.

Jag minns när Göran packade ryggsäcken och mamma grät och vädjade: ”du kan väl åtminstone bli folkskollärare först”. Att resa till Grekland på detta sätt i slutet av 50-talet var väl ungefär som att hundra år tidigare resa till Amerika. Grekland låg väldigt långt bort, var okänt för de flesta och i mammas ögon säkert farligt. Men för Göran var det en nödvändighet att komma ut i världen. Sunne var ingenting. Det verkliga livet fanns någon annanstans, ju längre bort desto bättre. Han tog sig till Grekland på det långsamma sättet, han liftade vilket var vanligt på 50- och 60- talen. Bagaget hade han som en nutida backpacker på ryggen, i en redan då antik ryggsäck.

Ur Prästungen:

Det är en liten rädd skit på en och Libanons cedrar, så det är nog en synvilla att de liknar oljecisterner, rökiga fabriksskorstenar. Men på kajen luktar det färskt bröd. Grekland har bakat min ankomst till ära. Nu skall här levas! Sju år har jag på mig, vart skall jag börja.

Vad sökte han då i Grekland och vad fann han? Han ville möta det annorlunda, motsatsen till Sunne, möta ”det levande”, människor med berättelser – och för den delen kvinnor. Vilken 21-åring på resa gör inte det. Mycket av det han sökte fann han nog, men det fanns också perioder av stor ensamhet och en period då han låg svårt astmasjuk.

Omsider hamnade han på ön Hydra i en krets av andra unga resenärer, några med författarambitioner. Två som senare gjorde sig bemärkta i den kretsen var den norske författaren Axel Jensen och den kanadensiske författaren och senare sångaren Leonard Cohen, men det var också andra. Jensen och Cohen hade gett ut sina första böcker och vunnit en del berömmelse. Göran hade precis gett ut sin första diktsamling och han var yngst i denna krets. Man skrev på dagarna och umgicks på kvällarna och här fann nog Göran något av det han drömt om.

Grekland blev sen målet för flera resor. Göran var bl a också reseledare 1962 – 63 när charterresorna precis börjat bli vanliga. Göran tyckte om detta, framför allt att möta människor som aldrig varit utomlands. Han älskade den oförställda häpenheten och naiva glädjen dessa turister visade upp inför allt det annorlunda.

Grekland var under 60-talet något av ett andra hemland för Göran, men resulterade aldrig i någon bok. Däremot skrev han ett antal noveller som utspelar sig där, noveller som han publicerade i SvD och DN och Vi.

Fortsatt resande

Göran reste sen i hela sitt liv. Efter att ha träffat sin hustru Lena Cronqvist reste de nästan alltid tillsammans. Lena var hans reskamrat och hade ofta en nödvändig komplementär roll. Göran såg det han ville se och var inte så intresserad av fakta, Lena var mera verklighetsnära, Lena hade ögat och kunde hjälpa Göran ett se, medan Göran hade ordet och förmågan att få kontakt med folk.

Vart reste de? Latinamerika, Indien, Australien, Grekland naturligtvis, USA för längre vistelser, men sen kortare resor till Kina, Israel, Ryssland och många europeiska länder.

Lena säger att det var Göran som oftast vill ut och som fick idéerna till resmålen. Men det konstiga var, säger Lena nu, att när de kommit fram så kunde Göran lägga sig på hotellsängen och säga att det nog räckte om hon, Lena, åkte och tittade på det ena och det andra, så kunde hon sen berätta för Göran hur det var.

På två resor blev Göran sjuk under en längre period. Så var det i Mexico och så var det i Indien. Ingen tycker om att vara sjuk, men man kan ändå ana ett visst mått av trivsel för Göran då han fick ligga i sängen och läsa böcker som Lena bar hem från platsens bibliotek eller boklådor. Det var liksom ett sätt att legitimera att han inte behövde vara så aktiv. Göran var inte intresserad av sevärdheter och sådant som stod i resehandböckerna. Hans intresse fastnade vid de oväntade mötena med människor, en plats dofter, ljud, vardagligheter och bilder.

Görans första Sunneroman fick heta De heliga geograferna och redan det säger någonting om hur Göran såg på detta att resa. I romanen samlas ett antal män, alla på var sitt sätt besjälade av andra länder, länder som under kriget är stängda och kanske därför desto mera lockande. Deras referenser är slumpmässig läsning, åhörandet av föredrag i radion eller på Folkets hus. Det här utspelar sig under den tid då Sten Bergman fångade radiolyssnarna. De bildar Sunnes geografiska sällskap. Mycket till förening blir det inte, det är en samling ganska patetiska drömmare den består av.

Men i boken förstår man att resandet skulle innebära upplevelser. Av en resa skulle det formas en berättelse efteråt. Här kan vi återknyta till Wille. Hans enda berättelse om Venezuela är att det var hett, och Göran blir bestört över detta. Han säger t o m att det är en förolämpning mot hela den sydamerikanska kontinenten att inte ha blivit sedd och sen berättad om. En resa utan berättelse är ingenting, möjligen hett, förbannat hett.

Mellanamerika

1967 var det så dags att byta utsiktspunkt och det ledde till en drygt halvårslång resa till USA, Mexico och Guatemala. Han och Lena åkte buss tvärsöver USA, men deras egentliga intresse får nog sägas vara Mexico och Guatemala. I södra Mexico, i Chiapas mötte de i de små byarna den indianska kulturen med den magiska föreställningsvärlden, textilkonsten, den religiösa blandningen av traditionella trosföreställningar och katolicism. I USA hade Göran ätit något som sedan blommade ut i gulsot och han blev sjuk och sängliggande en längre tid. Här uppstod den situation som jag nämnt: Göran inrättar sig i sjukrollen; låter Lena göra olika expeditioner medan han kan ligga hemma och läsa. Och på något sätt beklagar han sig inte över detta och det leder till han kan fördjupa sig i litteratur om landet och kulturen och också komma i beröring med de politiska förhållandena, något som han inte tidigare ägnat sig åt.

Politik var problematiskt för honom. Han såg ju individer, vardagslivet - inte övergripande politiska strukturer, han kunde inte intressera sig för politisk teori, eller skaffa sig en egen ideologisk plattform från vilken man kan tyda det som händer. Själv sa han: ”Mitt eget politiska språk är stumt. Jag är närsynt, har svårt för överblickar och konsekvenser”.

Längre fram, när han kom tillbaka till Sverige och det sena 60-talets och 70-talets politiserade kulturdebatt, blev detta en stor svårighet för honom.

1974 kom en bok av Göran ut med titeln Stormunnens bön. Den utspelar sig i ett fiktivt sydamerikanskt land. Lite var denna korta roman ett sorgebarn för honom och kritiken var reserverad. Man ansåg den som alltför inspirerad av Asturias och Gabriel Garcia Marquez.

Det finns i Latinamerika en rik flora av romaner som skildrar den latinamerikanske diktatorn och Göran gör här ett oblygt försök att inordna sig i den traditionen. Det som Göran gestaltar är den råbarkade, okunnige och maktlystne diktatorn där makten isolerar och leder till storhetsvansinne, ensamhet och desperation. Göran hade börjat på den här berättelsen redan i Mexico och under åren därefter kämpat med den, men aldrig blivit nöjd. När sen Författarförlaget ville ha en bok av honom så tog han sig samman och färdigställde den. Jag tycker den är en absolut läsvärd liten bok som tyvärr är svår att få tag på idag.

Indien

1977 reste Göran tillsammans med sin hustru Lena och sin son Linus till Indien. Linus var 8 år då och hade fått långledigt från skolan för att följa med och resa runt under ett antal månader. Indien kom att inta en viktig plats i Görans och Lenas liv.

Jag vet inte vad som påverkade dem till att just välja Indien. En faktor var att de lärde känna journalistparet Lasse och Lisa Berg som just hade vistats en längre tid där. De hade och har fortfarande en entusiasmerande förmåga. Därtill gav de Lena och Göran en rekommendation att uppsöka deras vän Harkisnan Surjeet Singh. Surjeet som de sen kom att kalla honom, var en storartad personlighet, en i Indien mycket känd politiker. Denne fastnade på något sätt för Göran och Lena och ”adopterade” dem och hjälpte dem på alla sätt med personliga kontakter i Indien. Han hälsade sen på Lena och Göran två gånger, dels på Koster, dels i Stockholm.

Genom dessa kontakter drogs ju Göran mer eller mindre mot sin vilja in i kretsen av mycket politiska människor, men som alltid är det mer människornas personlighet än deras politiska verksamhet som intresserar Göran. Indien för Göran är präglat av bilder, dofter och möten med s k vanligt folk.

Han säger någonstans: ”Kanske har jag sett fel Indien, rest i en korridor av förhoppningar och handling”. Göran ville nog se och höra om det som tedde sig positivt, och han hade svårare att förhålla sig till det konfliktladdade och destruktiva.

Indienresan resulterade i en bok 1984, Indien – en vinterresa. Då hade familjen varit där tre gånger. Indienboken är inte en klassisk reseberättelse. Det är inte en bok om Indien utan snarare en bok i Indien. Det är en bok om ett personligt möte med ett landskap och med människor med associativa utflykter också till andra platser på jorden, till Koster, till Grekland. I boken möter man också andra resenärer som varit Indien eller tänkt sig dit: Eric Hermelin och Ivan Agueli. Det är en ljus och rik bok där man kan följa Görans resväg men också tankebanor.

Senare årens resor

Ja resorna var många, säkert varje år en eller två resor, ibland för att upptäcka något nytt, eller som när han reste till Nya Zeeland: det var för att se om det han redan skrivit i Juloratoriet stämde. (”Det gjorde det”, sa han nöjt.) Han reste till Island och det blev en roman som hette Skimmer, han reste till Israel och det blev en novell ”Det sanna livet”. På senare år blev New York ett återkommande resmål för honom.

Vad gjorde Göran i New York? Han framhöll alltid att han levde ett vardagsliv där. Satt på biblioteken och läste, handlade mat och gick hem och lagade den. Han kom hem från New York med en underbar och rolig berättelse som heter ”En prosaist i New York”. De käraste resorna var de vanligaste, de gick till Koster. Koster får nog ändå anses vara hans egentliga hem, även om han var skriven i Stockholm.

Görans resande började i en romantisk dröm om att hitta platsen där livet levdes. Senare innebar resandet ett mer handfast sökande efter miljöer, människor och erfarenheter att använda i skrivandet. Mot slutet , t ex i New York, handlade det mycket om att hitta en plats med ett skrivbord och ett bibliotek men där en annan omgivning stimulerade arbetslusten .

Jag vill avsluta med en speciell resa. Den gick till Sunne någon gång runt 1980 (?)

Han träffar då, den han kallar ”min berättelses förlossare”, nämligen tryckeriägaren Gösta Miller. Göran var skolkamrat med Gösta Millers dotter Maggie. Göran kom att träffa Gösta Miller i dennes hem och det Miller berättade blev för Göran en öppnad port till Sunne som litterär utgångspunkt och detta födde Juloratoriet och Tjuven. Miller var själv en berättare av rang och hade kunskap om ett tidigare Sunne vilket för Göran blev en närmast mytologisk plats. Den plats som Göran i ungdomen vände ryggen pga dess obetydlighet, tristess och instängdhet blev plötsligt arena på vilken vilken dramatik som helst kunde iscensättas. Nånstans sa Göran i en intervju ” Är man från Sunne måste man resa långt bort för att sedan kunna återvända”. Bokstavligen återvände inte Görans så ofta till Sunne, det var korta besök för att hälsa på mamma eller några gamla vänner. På sin färd för att finna platsen där det verkliga, sanna livet utspelar sig reste han praktiskt taget jorden runt flera varv för att till slut ändå hitta denna plats där allt utspelar sig – nämligen i Sunne.

Andreas Tunström