Sju linjer

 

Bokrecensioner 2014

 

En lista över böcker med värmlandsanknytning utkomna 2014 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan uppdateras fortlöpande. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

 

Alsterdal, Tove, Låt mig ta din hand

Andersson, Lars, Lomjansguten

Andersson, Lars, Uppenbarelser

Berg, Bengt, Dikter genom 40 år

Berg, Sara, Berg, Matti & Frimodig, Karin, Spöket i köket.

Berggrén, Inger, Berggrén, Per, De vackra kyrkogårdarna i Karlstads pastorat.

Biller, Malin, I varje droppe är en ädelsten.

Birkeland Brandt, Tove, Röd vinterängel.

Blidh, Rune, Hågkomster och tillkomster

Blomqvist, Anders, KMW:s historia.

Bokbinderi och kaffegôtt.

Brandby-Cöster, Margareta, Allmän amnesti

Brodow, Bengt, Floras döttrar – några växtporträtt

Burman, Lars, Tal vid Värmlands nation i Uppsala 2004 – 20014.

Bygd i förvandling. Folk och gårdar i norra Väse.

Carlsson, Lena, Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs Mårbacka

Combüchen, Sigrid, Den umbärliga

Deckarnas svenska landskap från Skåne till Lappland

Ehrenroth, Björn, Disko Titicaca – en resa i västerled

Ekengren, Staffan, Kärlek till en skrot

Enell, Bertil, Gårdarna runt sjön Panken i Väse

Eriksson, Caroline, Inga gudar jämte mig

Falk, Lillemor, Frukta Gud och föreståndarinnan.

Falun – Shangai T/R. Selma Lagerlöfs systerson i kinesisk tjänst

Farväl Sverige. En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre liv

Forsberg, Maud, Värmländska lejon

Fransson, Maja-Stina, Jag bara tvingar mig lite

Gillet 2014.

Gustafsson, Jan, Deje och Ullerudsbygden – bruksort och landsbygd

Göthe, Kjell. I tacksamt minne - Nedslag i en släkts seglats

Haglund, Bertil, Mitt brokiga liv i Västvärmland

Hedin, Erling, En resa genom Ekshärads byar.

Hembygden 2014. Lilla Edet

Hernström, Gunhild, Smörgåsnissan

Hesselstedt, Jan-Olof, Informatör på Skoghallsudden.

Hjalmarsson Engelke, Marie, Jag har en plats.

Hjerdt, Jörgen, Befriad

Iwald, Margareta. En kottes längtan

Jansson, Albert, Alberts dagbok

Jansson, Sten Anders & Lisa.

Johansson, Ami & Stenmark, Kristina, Nalle och Nillepille. T

Johansson, Arne. Frödings flaska.

Johansson, Birger, En resa i tiden

Johansson, Joakim, Joakim Johansson – målningar

Karlsson, Torbjörn, Utstickare. 2

Klarabor minns. Byggnader och profiler i Klaras dryga 100-åriga historia

Klingberg, Ewa & Åhman, Hanna, Kyrkornas hemligheter

Kohlberg, Marcus, Snö och ruiner.

Kylberg, Karin, Rött järn

Lagerqvist, Camilla, Uppdraget

Lagerlöf, Selma, Bortbytingen.

Lagerlöf, Selma, Selma Lagerlöfs Teatersonetter

Larsson, Johan,  Minnen och ärfarenheter

Lenz, Karl-Heinz, Timbonäs

Lerin, Lars. Egna hem

Lerin, Lars, Naturlära.

Liljemark, David, Boltzius. D. 2, Kompletteringar till boken

Liljemark, David, Tillbaka på Ilandaskolan

Lindberg Jung, Gunnel, Glädjen är koloniträdgårdars största nytta

Lindquist, Maria, Kvällsvecken i Övre Ullerud

Lund Kopparklint, Marléne, Maskrosflickan.

Löf, Bengt Olof, Filipstad från 1960-talet till 2014.

Löfgren, Lars, Ljus över stränder och näs 1 – 3

Magnusson, Jan-Olof, Bilägaren som gick vilse.

Martelius, Kaj, Skämtartiklar

Melberg, Enel. Det borde varit stjärnor

Mendel-Hartvig, Åsa  & Ane Gustavsson. Vakna min kastanj

Nilsson, Matts, Alma på Mårbacka.

Nilsson, Olle, Bilder från förr.

Nordin, Svante, Sven Stolpe – blåsten av ett temperament.

Nordmarken. Årjäng Förr.

Ohlson, Jan R., Flickan i prickig klänning.

Olsson, Hans, På andra sidan vattnet. Bronsåldern i Värmland

Persson , Arne. Östra Ämterviks kyrkogård.

Persson, Bjarne, Livet i Finnskogarna.

Planting-Gyllenbåga, Anna, Som en vit liten strumpa

Sahlströmsgårdens Vänners årsbok 7 2014

Samzelius, Inger, Skrönor från hembygden kring Säffle

Sewall, Lena, Värmländska kockar och smaker. 25 år med Svenska Kockars Förening Värmland.

Sjögren, Ulla & Sjögren, Wilhelm, Gruvfacklan.x

Smaka på Värmland.

Smedberg, Sven, Pelops ö med tolv bilder av Gunilla Brander-Smedberg

Stjernlöf, Arne, Två lösa Boy i Bakelinas kiosk.

Stolpe, Lennart, Säffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad - en 90-årig historia.

Strandberg, Gunilla, Jag älskar dig, skrek jag.

Strömner, Kjell, Svea

Svensson, Anna. Wandrare, Tänk på dina Förfäder.

Svensson, Gunnar, Hästen och sparven.

Tell, Johan, Trista sevärdheter.121 platser ovärda en omväg.

Thorelius, Emil, ”Boltzianismen” – skandinavisk kulturbild

Tiberg, Joar, Fåglar i fält.

Tiberg Joar  & Sara Lundberg, Vi springer

Tingberg, Therése, Säffleoperan 40 år

Wadensjö, Bengt. Gud – ett svallande hav av nåd och kärlek.

Wallenius, Claes, Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik

Watz, Ragnar,  Pudens och den allmänna meningen.

Vem är rädd för Robert Jäppinen

Westerberg, Maria, Hjärtklappning.

Willers, Sophie, Kajsaboken

Wittgren, Theres, Gömd.

Wivhammar, Bertil, Konsten att måla i akryl.

Wivhammar, Bertil, Värmland performance.

Värmlandsörnen

Värmlandsörnen 2015

Värmländska akademien: årsskrift 2014

Zandén, Rolf. Inslag – omslag.

Östemtingen 56 (2014).

Östman, Bo, Från bly till padda. 

 

Alsterdal, Tove, Låt mig ta din hand. Lind&Co, 2014. 474 s. – Hc

Maken till thriller var det länge sedan jag läste! Så välskriven, så oavlåtligt spännande. Handlingen utspelas i Jakobsberg i Stockholm och militärdiktaturens Argentina och vi kastas i berättelsen mellan nutid och 1977. Boken i utsågs i höstas av Svenska deckarakademin till årets bästa svenska kriminalroman. Tove är dotter till en känd värmlänning, Alvar Alsterdal, som vid sin död 1991 var pressattaché i London, men Tove är uppväxt i Umeå och Jakobsberg – enligt Wikipedia. Dock har jag noterat att Värmland och särskilt Fryken nämns några gånger i boken. Kanske för att fadern hade ett sommarställe i Frykstad? Hon har tidigare skrivit två kriminalromaner, Kvinnorna vid stranden, 2009, och I tystnad begravd, 2012, som också fått mycket fina recensioner inte bara i Sverige utan också i Tyskland och Holland. Alltså någon värmlandsbok är inte detta men den har andra tillgångar, bl.a. en skakande skildring av ett land i diktaturens järnhårda grepp!

 

Andersson, Lars, Lomjansguten. En berättelse. Sthlm: Bonniers,2014. 135 s. – Hc
I Lomjansguten berättar Lars Andersson om en spelman som föddes på ett torpställe i Värmlands finnskog i början av 1800-talet. Om honom står det i kyrkböckerna att han var en "utfattig fältmusikant och drinkare" och lite senare att "han slagit sin hustru och varnats av sockenstämman därför".
   Kring denne speleman väver Lars Andersson en fantastisk väv där skytteln går mellan de omvridnas skog och alla ställen där denne Per Jönsson Lumiainen levt och spelat. I de omvridnas skog vilar han sig på vägen hem. Där finns hans ansikte inhugget i stammen på ett träd. Ett ansikte som han hatar och förgäves försöker hacka sönder medan han febrigt minns sitt liv.
   Det är sju år sedan han sist var hemma i Gräsmarks finnbygder. Han hade ännu en gång dragit norröver till sågverken, järnvägsbyggena och stadshotellen, "där älvarnas timmer flyter tjockt som grädde mot havet" och grovjobbat med sina spelmanshänder men också spelat fiol och undervisat. Pengarna som trillat in hade han supit upp. Skytteln går vidare till barndomen och torpet där han växte upp och tidigt visade sin talang. Han spelade nästan tidigare än han pratade. Hans läromästare var Metbäcken och Halteguten, mytomspunna spelemän, och informatorn Barkenbom som lärde honom läsa noter i Arvika.
   För att slippa ta över torpet tog han en kort tid tjänst som fältmusiker men dragbasun var inte hans instrument. Det var med fiolen han drog till Kristiania där han fick lektioner av självaste Ole Bull och levde livet bland Kristiania-bohemerna. En hjärtesorg och rastlösheten drog honom dock snart tillbaka till Gräsmark.

   Varpen i väven är alla de myter och legender som format honom, alla de människoöden han mött och som Lars Andersson berättar om på sitt vidunderligt vackra språk. Som när han spelat på kvällen och "månen gjort sig blekt osynlig", eller senare i livet när "han parkerade sig vindstilla i kvällningen och pirkade och knäppte, nynnade och sjöng" medan lilldottern lyssnade. Han fick så småningom en stor familj som måste försörjas och där den saktmodiga hustrun fick dra det tyngsta lasset.
   Lars Anderssons bok är ett mästerverk och jag ser verkligen fram mot att se Västanå teaters dramatisering av verket nästa sommar!

Helena Vermcrantz
Recensionen har publicerats i Karlstadstidningen tidigare i år.

 

Andersson, Lars, Uppenbarelser. Göteborg: Daidalos, 2014. 316 s. – Gc
Den TV-sända versionen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ser jag med allt större behållning i december varje år. Många av scenerna är lika intagande som avväpnande. I en av dem får en representant för ”samhällets bottenskikt”, kanske en stackars alkis, ta emot vad som möjligen är hans livs första och enda julklapp: Jean-Paul Sartres Les Mots på originalspråket. Bottenskiktsmannen rörs ända in i djupet av sin själ. Passionerat kysser han boken upprepade gånger, medan glädjetårarna strömmar nedför hans fårade kinder.
   Själv har jag precis arbetat mig igenom Lars Anderssons Uppenbarelser med
tillnamnet ”Skriverier och porträtt” (Förlaget Daidalos, 2014), vilket fått till följd att jag utan svårigheter kan identifiera mig med den nyss beskrivne gåvomottagaren. Dels märker jag att LA:s uppenbarelsetexter, c:a femtio till antalet, så gott som undantagslöst är briljanta, dels att det ibland är nog så knepigt att hänga med i svängarna. Jag inte bara gråter och kysser hans
bok; jag tvingas också klia mig i huvudet och mellan varven begära extrainsatt internethjälp.
Men det är helt i sin ordning. Allvarligt syftande författare måste, i likhet med koncisa och hederliga pedagoger, ställa höga krav på sina läsare och sina adepter.
   Merparten av Anderssons eftertankar i Uppenbarelseboken är av ganska sent datum, 2005-2013, och bidragens längd pendlar mellan 1 (Sonja Åkesson) och 21 (Birgitta Birgersdotter) sidor. Författar- och konstnärsporträtten dominerar. Tage Aurell, Ernst Brunner, Lena Cronqvist, Bob Dylan, Fröding, Hamsun, Ibsen, Selma Lagerlöf, Joni Mitchell, Tomas Tranströmer, Klas Östergren och många med dem ingår i de uppenbarades skara och blir oftast generöst, därmed också korrekt, bemötta.
   ”Ung man på Hydra” är en av mina deciderade favoritessäer. Den handlar om Göran Tunströms första trevande författarsteg på tidigt 60-tal i den grekiska övärlden, där ett färgstarkt menageri av särlingar, äkta bohemer och udda konstnärstyper höll Göran T flytande och, då så behövdes, under armarna. En av dessa hans 60-talsvänner är numera berömd världen över som poet, romanförfattare, kapellmästare och vissångare: Leonard Cohen från Kanada.     

   När Tunström skrev halva Maskrosbollen på Hydra, så arbetade Leonard C med Älsklingsleken på andra sidan bordet. På skivtallriken mellan dem snurrade W. A. Mozart, Ray Charles och Nina Simone, inte livslevande visserligen, men väl i musikalisk tappning. Onekligen häftigt.
   I reseboken Fylgja (2004) medger Lars A att Tunström var något av hans guru i åratal. Men även Leonard Cohen torde aspirera på ett slags mentorsroll. Denne åttioårige (21 sept.) magiker från Montreal äger en oöverträffad förmåga att poppa upp i Anderssons böcker. I essäsamlingarna Försöksgrupp (1980) och Väderstreck (1983) blir Cohen både analyserad och utförligt recenserad. I klippboken Från pråmkanalen och blankeberget (1984) nöjer han sig med att njutningsfullt bli lyssnad på (sid. 40). Ja, så vitt jag förstår är Leonard C den
rankingmässigt allra första icke-fiktiva karaktären i Lars A:s hela samlade författarskap: i prologen till Brandlyra, LA:s debutroman, är ju Cohen mannen bakom den avslutande versstrofen, låt vara att han inte namnges explicit.
   I en text på sid. 129f i Uppenbarelseboken hälsar jag en gammal bekant välkommen –”Stallarholms-Mussolini”. Bakom det epitetet döljer (eller dolde) sig en viss C. A. Pettersson, död år 1934 och Jan Myrdals sinnevärldslige farfar. Denne Pettersson var högerman, kommunalpolitiker och ”en bullrande storsvensk nationalist, som drack ihjäl sig”, allt betygat av sonsonen. I originalet, med andra ord i JM:s Den Trettonde (1983), heter det
emellertid ”Stallarholmsmussolini” utan bindestreck. (Det är som bekant i detaljerna som Djävulen brukar visa sig...).

   Röd stjärna över Indien (2011) är titeln på en av Myrdals senaste utgåvor. Andersson har i likhet med JM vistats många år i Indien och är både ense och oense med Den Gamle – som dock med jämna mellanrum påstås öppna ”ett väldigt, omistligt siktdjup” (sid. 224). Det är över naxaliterna, som den eldröda stjärnan sägs lysa. Kanske är det just så.

   Två andra herrar, båda Nobelpristagare, den ene vittberest, den andre mera stationär trots sina jättelika fötter, har förärats mångsidiga porträtt i Lars A:s bok: Harry Martinson och Verner v. Heidenstam. Om Martinson får vi veta att han i sin Kap Farväl! (1933) gav röst åt ”den första icke-koloniala Indienskildringen i svensk litteratur” – och vidare att ljunghedar och bambuväxter låg hans hjärta nära, f ö i likhet med reptilskålar. Ja, ”ormbunken är hos Harry M en emblematisk växt som öppnar in mot en djup, i geologisk skala fantasiförstorande identifikation med en sjunken värld, en urvärld”. Martinson och Heidenstam var ju på intet vis samma andas barn, men Lars A tycker sig ändå spåra ett intimt släktskap mellan de två: Heidenstams berättande 1890-talsspråk kom i hög grad att påverka ”1930-talets autodidaktiska banbrytare”, Harry M inte minst.
   Följaktligen hade de nässlor som blommar hos Martinson redan prunkat i Olshammar under Heidenstams egid, låt vara i kastanjeform. Adelsmän befattar sig självfallet inte med simpla brännässlor.
   ”Jag har en konstant och grundmurad förnimmelse av att leva i en mirakulös värld. En värld som upprätthålls av en skaparkraft större än vad jag kan räkna med att få minimalaste begreppslig bukt med” (sid. 288).
   Så lyder ackordet i en av Anderssons sluttampsbetraktelser. Det är väl inte helt uteslutet att Leonard Cohen har åtminstone något (även) med den formuleringen att göra. Om detta vet jag emellertid noll och intet.
Mats Parner

 

Berg, Bengt, Dikter genom 40 år. Torsby: Heidruns, 2014. 616 s. – Hc.03

”…född i Torsby och har familjegrav där”. Bengt Berg är en värmländsk poet som inte nöjer sig med att bara vara det.

Det är lätt att konstatera efter att ha läst det ”bokslut” som Dikter genom 40 år (Heidruns 2014) utgör. 600 sidor ur 24 diktsamlingar. Med det egna livet närvarande i texterna levandegör han åren 2014 - 1973. Men boken är inte främst en poetisk självbiografi. Han får oss att upptäcka också människorna i norra Värmland: den 80-årige munspelaren med fingrar ”stela som sejbitarna i Konsums Frionorpaket”, hushållerskan med sin längtan ”efter ett par stadiga armar om livet”, som nu ligger ”övergiven i välfärdens utkant”, Folkets hus i Höljes med ”minnen och röster, kringspridda som sotflagor över skarsnön”. Inte bara glesbygden; det samtida Hagfors, Sunne och Torsby osv. finns som motiv och värmlandsgeografiska referensramar.

Bengt Berg kallar sig ibland handelsresande i nordiskt vemod. Men vemodet blandas med en vrede över utvecklingen och dess aktörer – ”de ansiktslösa namnen” – i de värmländska skogarna: ”Åkrarna växer igen, plantsätts. Skogarna kalhuggs, förtundras.” I de tidiga dikterna finns Vietnam. Världen finns där också fortsättningsvis. Men livet som kommunpolitiker och riksdagsman får däremot inte riktigt plats i boken. Det är nog prosa.

”Vi är alla lika och ingen liknar den andra”. Bengt Berg är en resande poet som i sina diktrapporter dock inte främst förmedlar makropolitiska sammanhang. Poeten Berg rör sig i Norden, Europa, Asien, Amerika. Möter människor, iakttar och – som i Sydney - besväras av en uppstickande liten spik genom sandalsulan. Det finns något anspråkslöst i många av poetens rapporter om den egna tillvaron, också i de mest långväga länder. 

Med exakta iakttagelser lever det värmländska landskapet på boksidorna: morgondöda möss, hundskall som ”soundcheck inför älgjakten”, en potatisdag i skördetröskornas månad. Och verktygen som ligger på en bänk: ”handgjorda, handbrukade, handslitna, handvarma” Det är helt enkelt levande värmländsk historia fångad i ”den tunna ytan mellan minne och bortglömda ögonblick”

Det är lätt att citera ur boken, men svårt att här återge innehållet rättvist. Det är en både rik och omfångsrik bok.  Ett skäl är att Bengt Berg varit – och är – en mycket aktiv kulturarbetare med många kontakter och möten, som också fyller hans texter.  Han skriver, framträder och agerar i många sammanhang . Hans fasta punkt är Heidruns förlag och kultur-oas i Fensbol, som utgör ett uppfordrande utropstecken längs E45. Han är poetpedagogen med otaliga besök i skolor och på bibliotek. Böcker och läsning, återkommer som tema: ”bok är nya ögon att se den gamla världen med” Han vädjar säkert inte bara till elever utan vänder sig till oss alla:

 

Alltför många dikter

har ingenstans att bo:

ingen vill ta hand om dem

ge dem ord att äta, rim att sova i

vackra vokaler att leka med

när kvällen kommer

 

Och han finns förstås på nätet. En sektion i boken innehåller texter från hans Facebookflöde: ”Vi släpper ner våra jag-poletter i Facebook-automaten och hoppas på jackpot”. Och det får Bengt även där.
Lennart Wettmark

 

Berg, Sara, Berg, Matti & Frimodig, Karin, Spöket i köket. Torsby: Heidrun, 2014. [31 s.] – Hcf

Spöket i köket är en läcker bilderbok för barn i förskoleåldern där Sara och Karin står för den rimmade texten och Matti för illustrationerna. Med motiv från köksregionen, mat och redskap och djur, tycker jag att Sara och Karin skapat verser som ofta är fyndiga och ibland lite krystade. Och tyvärr haltar versen något på somliga ställen. Bilderna i gouache (?) och akvarell i klara färger är fina. Matti Berg är en driven tecknare och flera av uppslagen är riktigt bra, som häxan som trollar fram guld av äkta smör och råttorna som spelar Memory, eller fölet som lämnat spår i mjölet, eller den underbara älgen Ester som spelar harpa på sin en-älgs-orkester. Trots mina invändningar tror jag att många barn kommer att roas av det lilla spöket i köket.

Helena Vermcrantz

 

Berggrén, Inger, Berggrén, Per, De vackra kyrkogårdarna i Karlstads pastorat. Kd: Per Berggrén förlag, 2014. 136 s. – Ic Döden borde inte verka så avskräckande för karlstadsborna med tanke på så fina viloplatser pastoratets kyrkogårdar erbjuder! Lite blasfemiskt sagt kanske men visst är de vackra kyrkogårdarna med sina gröna gräsmattor, färggranna blommor, höga träd och allt så väl vårdat! Pastoratet har utvidgats på senare år och omfattar inte bara församlingarna i själva Karlstad utan också Östra Fågelvik, Väse, Alster, Nyed och Älvsbacka.(Ett gigantiskt pastorat alltså, till vilken nytta kan man fråga sig?) Nio kyrkogårdar beskrivs inkl. Mosaiska kyrkogården. Pärlan bland kyrkogårdar är förstås vår skogskyrkogård, som i pampig skönhet kan konkurrera med Rottnerosparken, fast skulpturerna här är ersatta av gravstenar. Ingrid Berggrén, textförfattare, och Per Berggrén, fotograf, har haft en mycket tacksam uppgift i det här fallet och resultatet har blivit mycket gott, nämligen en mycket vacker bok! Undrar om det i något annat land finns så vackra, välskötta kyrkogårdar som i Sverige. De kostar förstås en hel del i underhåll. Av boken förstår man varför!

 

Biller, Malin, I varje droppe är en ädelsten. Text: Gustaf Fröding; serietolkning: Malin Biller. Sthlm & Malmö, Kolik 2014. 138 s. – Hci

Detta är Fröding-sällskapets årsbok, den 46:e, och till skillnad kanske från en och annan av de tidigare årsboken lär den bli uppskattad av både gammal och ung. Det är ett trettiotal Fröding-dikter återges i sin helhet, illustrerade av Malin Biller. Hon har sina rötter på Hammarö. 2011 erhöll hon Urhunden för bästa seriealbum, det självbiografiska seriealbumet Om någon vrålar i skogen. Redan året innan hade hon erhållit Region Värmlands litteraturstipendium för samma bok. Att läsa dikterna och samtidigt titta på Malins serierutor är högst nöjsamt

Hon skriver i efterordet att ”det här är mitt hjärteprojekt” och om det kan ingen tvekan råda. ”visserligen”, skriver hon vidare, ”har han varit min käre vän sedan tjugo år, men nog har jag lärt känna Fröding ännu bättre under arbetets gång. Och nu hoppas jag att just du, som håller denna bok i din hand, också ska kommit Gustaf Fröding lite närmre.” Och det har vi absolut! En del dikter är färglagda, andra ritade med tusch eller ”träsnitt”. Malin Biller är en suverän tecknare, hennes tolkningar tillför dikterna mycket av dramatik och innerlighet. Fel förstås att nämna någon dikt före någon annan men jag måste ändå bekänna att Ett gammalt bergtroll med skalden själv som trollet är genial tecknad! Bokens titel har hon hämtat från dikten En ghasel, som hon håller särskilt kär. Det här är en bok som kommer att värva många nya Fröding-läsare! 

 

Birkeland Brandt, Tove, Röd vinterängel. Bra & levepublit [distributör], 2014. – Hc

I Tove Birkeland Brandt har Arvika fått en egen kvinnlig deckarförfattare men tyvärr inte någon framstående sådan – åtminstone inte än så länge.

   Tove Birkeland Brandts styrka är intrigen. I Röd vinterängel, första delen i den serie hon påbörjat, möts 39-årige Micke, kock och handledare i kognitiv beteendeterapi, och det värmländska mediet Mimmi. Efter bara någon dag blir de ett par. Man förvånar sig dock över att Micke så blixtsnabbt faller för Mimmi.

   I Hagfors, den plats hon växt upp, ”hankar” sig den föräldralösa Mimmi enligt sin egen utsago ”ensam fram i livet” i sin lilla lägenhet utan vänner, syskon och husdjur. Det tyder snarare på betydande kontaktsvårigheter än förmåga att snabbt gå in i en relation.

   I boken får man också möta Mickes 22- åriga vackra syster Nilla, som förföljs av en serievåldtäktsman och går ett fruktansvärt öde till mötes. Och göteborgspoliserna Rita Vråk och Bengt och flera andra poliser som alla dyker upp också i seriens andra bok. En fristående uppföljning på Röd vinterängel uppges det på baksidan av Svart triad men referenserna till det som hände i första delen är så många och så vaga att man faktiskt måste läsa Röd vinterängel för att få någon som helst behållning av andra delen.

    I Svart triad, som utspelar sig både i Värmland och Göteborg, lever Mimmi och Micke i ett stabilt och harmoniskt förhållande i Deje. Mimmi har nu engagerats som medial konsult av Rita Vråks mordgrupp i Göteborg. I det invandrartäta området Gårdsten i Göteborg lever två gäng i fejd med varandra, ett invandrargäng och ett rasistiskt, som leds av Lonny, en misslyckad figur som rituellt övar sig på att göra Hitlerhälsningar framför spegeln. Med sina mediala krafter bidrar Mimmi till att brottsplatserna, där bestialiska mord på två unga flickor utförts, snabbt upptäcks och att mördaren uppdagas.

   Berättelserna är spännande men författarens svaghet är språket. Tove Birkeland Brandt är inte någon språkets mästare. Hennes språk är valhänt, haltande och bristfälligt och replikerna ibland märkligt gammaldags. Vilken man kallar i dag sin käraste för ”min sköna dam” och vilken polismästare tilltalar den församlade presskåren för ”Mina herrar”? I Röd vinterängel stöds Mickes sörjande familj av en abbedissa. Ordet abbedissa nämns till och med två gånger. Rimligtvis är det en diakonissa som tröstar familjen eftersom Nillas begravning äger rum i svenska kyrkans regi. Något katolskt kloster och någon katolsk abbedissa lär det inte finnas i norra Värmland. Om Tove Birkeland Brandt bearbetade och förbättrade sitt språk och korrekturläste manus bättre skulle det kunna bli en riktigt bra deckarförfattare av henne men hennes språk är så ofullkomligt att frågan är om hon skulle klara av det .

Lena Sewall

 

Blidh, Rune, Hågkomster och tillkomster. Spridda tankekorn i ordmyllans trädgård. 2014. 75 s.– Hc.03

Rune Blidh är en flitig rimsmed. Detta är hans sjunde diktsamling och fem CD har han gett ut. Han är sig ganska så lik. I likhet med undertecknad är han mycket kritisk till den nya sköna värld vi nu lever i. Han riktar sig mot mångt och mycket i samhället som gått snett – men han gör det humor. Särskilt uppskattar jag hans kortdikter, som alltid slutar med en knorr. De flesta dikterna är denna gång på rikssvenska. Dessa finns också, tonsatta, på skivan. Rune Blidh är ju också en god underhållare, som han bl.a. visade på Värmlandslitteraturs litteraturafton i Östra Ämtervik för två år sedan.

 

Blomqvist, Anders, KMW:s historia. Företagets tillkomst och de tekniska landvinningar som gjordes mellan 1854 fram till 1936 [Karlstad], Guskknektarnas ekonomiska förening, 2014. 127 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 44) – Qz

Karlstads Mekaniska Werkstad. KMW var länge Karlstads största arbetsgivare och en av världens största aktörer inom cellulosa- och pappersmaskinsbranschen. Grundare av företaget var Gustaf Adolf Andersson, som än i dag finns att beskåda på Hagatorget och som datum för grundandet anger författaren 1 oktober 1854. Men det var trögt i starten! Anders Blomqvist arbetade under större delen av sitt liv som ingenjör på företaget, som han alltså känner inifrån men dessutom har han ägnat de senaste nio åren åt att forska i företagets historia, i olika arkiv inom och utom Värmland. Det har nu slutligen resulterat i denna bok med många intressanta foton, ritningar och andra illustrationer. Detta är en mycket efterlängtad bok, den första om KMW frånsett några mindre häften, och vem skulle vara bättre lämpad att skriva KMW:s historia  än just Anders Blomqvist? Han ger en utförlig skildring av företagets framväxt fram till 1936, då Johnsonkoncernen tog över. Hans kunskaper på området är obegränsade, vilket nog frestat honom att stundom fördjupa sig väl mycket i detaljer, personhistoria inte minst, vilket kan vara mycket underhållande men kanske inte hör alldeles hemma i den här historiken. Nå, huvudsaken är förstås att vi äntligen fått boken om KMW. KMW och Karlstad, de tu äro ett, så boken är också ett mycket viktigt bidrag till Karlstads historia. Nu hoppas vi att det snart kommer en fortsättning om KMW efter 1936 och då kanske mer företagsekonomiskt inriktad.   

 

Bokbinderi och kaffegôtt. Huvudredaktör: Olof A. Myrin. Kd: Olof A. Myrin 2014. 95 s. – Po

Bokbinderi & Kaffegôtt är en mycket trevlig och originell bok. Den är sammanställd av handbokbindaren Olof A. Myrin och 25 amatörbokbindare, som alla deltagit i någon av de tre bokbinderikurser som Olof eller Olle, som är hans tilltalsnamn, handlett varje termin i 25 års tid.

   Det är inte bara en trevlig utan också i dubbel bemärkelse matnyttig bok, fylld med information om bokbinderi men också med recept från kafferasterna i bokbinderiverkstaden på Herrhagen i Karlstad.

   Boken, som omfattar 96 sidor, är handbunden med tråd av de medverkande och upplagan begränsad till 160 exemplar. Alla böckerna har sin egen helt unika utformning, inbundna som halvklotband, jämnskuret klotryggband eller koptiskt band.

   Ena hälften av boken innehåller 29 kortare texter på bokens högersidor, inlämnade av 15 deltagare och Olof A. Myrin själv, i form av kåserier, dikter, fakta med mera om bokbinderi, bokbindare, böcker och papper etc. Dessutom finns 131 uppslagsord runt samma ämnen på högersidornas innerspalter. På bokens vänstersidor hittar man 40 recept på goda bakverk, som 19 bokbinderikursdeltagare bakat och bjudit på under kafferasterna i någon av de bokbinderikurser som Olof A. Myrin handlett sedan 1989.

   För den som är det minsta intresserad av böcker och bokbinderi är boken en formlig guldgruva av lättillgängliga, lättlästa och lättsmälta fakta. Tyvärr finns denna innehållsrika och otroligt trevliga bok inte i handeln men kan lånas på Karlstads stadsbibliotek. Men kanske, kanske kan man hoppas att den positiva respons de 160 exemplaren av Bokbinderi & Kaffegôtt hittills fått kommer att leda till att den ges ut på nytt i en större upplaga.

Lena Sewall

 

Brandby-Cöster, Margareta, Allmän amnesti. Predikningar och tilltal i kortform. BoD, cop 2014. 279 s. – Ci

Margareta Brandby-Cöster hör till Svenska Kyrkans teologiskt mest belästa och publicerade präster. De två senaste årens böcker är en predikosamling Allmän amnesti och Sagt och gjort (2015)  med underrubriken Texter och tal från mitt prästliv. I Allmän amnesti formulerar hon sin förkunnelse på ett sakligt sätt, fritt från fromleri och religiösa övertoner, men samtidigt inträngande och jordnära. Det jordnära hämtar hon från dansk teologi och de teologiska giganterna Grundtvig, Kirkegaard, Lögstrup och Hansen bl.a. Flera av dem har hon hedrat med ett förtjänstfullt översättningsarbete, som borde vara till glädje för dagens prästkandidater. Bokens titel, Alllmän amnesti, inrymmer på ett utmärkt sätt hela kyrkans centrala budskap om gränslös kärlek, förlåtelse och upprättelse, från Gud till människa och från människa till människa. Här liksom i talen och föredragen, som hon hållit under sin aktiva prästtjänst, sammanfattade under rubriken Sagt och gjort, anknyter Margareta till sin doktorsavhandling om lutherska drag i Selma Lagerlöfs författarskap (till glädje inte minst för oss värmlänningar!). Genomgående för de båda böckerna är de litterära citaten, vars ord och bilder blir fönster, som ger ljus och lätthet till framställningen. Båda böckerna har också en livsbejakande underton, som inte kräver någon religiös tillhörighet för att kännas uppbygglig.

PS Förlagets hemsida: www.bod.se

Gunnar Lindberg

 

Brodow, Bengt, Floras döttrar – några växtporträtt. [Karlstad: författaren] 2014. 89 s. – Uf En charmfull

växtporträtt. [Karlstad: författaren] 2014. 89 s. – Uf En charmfull bok om våra vanligaste växter. Om björk, gran, ask och andra stora och små växter får vi veta var de växer i landet, vad de kan vara nyttiga för, om folkliga föreställningar m.m. Blåbär är som bekant synnerligen nyttiga men mindre känt är kanske att växten kan bli över 30 år. Riset är basföda inte bara för björnar utan också för älgar. Varje ört eller träd föräras en vers av skämtsam karaktär och beskrivs dessutom med en kärnfull karaktäristik. Så här kan det låta:” Blåbären är ej blott näring och nyttigt godis för barnen. Gamlingar sundhet de ger, skänker dem skarpare syn.” På varje sida presenteras en växt i ord och sköna bilder. För utmärkt formgivning svarar Christoffer Zaar Brodow, och för fotot författaren själv och Inge Sandelius. Synd bara att boken saknar titelblad. En både läs- och tittarvänlig bok för alla naturälskare.

Bengt Åkerblom

 

 

Burman, Lars, Tal vid Värmlands nation i Uppsala 2004 – 20014. Uppsala: Värmlands nation, 2015. 109 s. – Ep

På baksidan av detta tunna häfte kan man läsa, att Lars Burman tillträdde som inspektor vid Värmlands nation 2004. ”Här samlas 29 av hans tal från de första tio inspektorsåren. Vilda hyllningar av det värmländska blandas med mer allvarliga tankar kring Uppsala och konsten att vara student. Framför allt ger talen en levande bild av en särpräglad och kamratlig studentmiljö och det liv som under 2000-talets början levts under glada men kontrollerade former på Värmlands nation i Uppsala. Kanske för studentikost för studerande som inte legat vid Uppsala universitet men ett och annat allvarsämne tas upp som avskaffandet av studentobligatoriet, som inspektor tydligt är emot. Han citerar Lars Löfgren, när han i något tal säger att Värmland är ett sinnestillstånd. Rolig läsning, fast mest för de närmaste berörda eller andra nyfikna på studentlivet ii begynnelsen av detta millennium.

 

Bygd i förvandling. Folk och gårdar i norra Väse. Av Gunilla och Alf Rydberg Kd: Votum, 2014. 288 a. – Ncagz Väse

Hembygdsböckerna har blivit allt mer påkostade men den här tar nog priset, men så är den också utgiven av Votum. Per Kollberg svarar för den fina layouten. Rikligt med illustrationer – på 130-grampapper!

   Boken beskriver elva hemman i norra Väse. Dessutom innehåller den ett femtiotal sidor om föreningslivet, Bastuföreningen, Hästförsäkringsföreningen, Rosenknoppen, en syförening, m.fl. Ungefär lika många sidor ägnas ”smått och gott” som Ölmhults skola, affärer, kommunikationer lingon, kvarnar, älgjakt, Mililtäria, Ölmhults missionshus och Ölmhults minnesvärda platser.

   Glädjande nog finns i boken en artikel om författaren Helena Hedqvist, 1904–1988, av Birgitta Andersson. I hem och helgedom, som kom ut i en andra upplaga 1985, heter en diktsamling av henne. Hon uppmärksammades båda av TV och NWT (av Elma) och Svenska Journalen gjorde ett stort reportage om henne.

   Omkring 140 personer kom till boksläppet i augusti. Upplagan är på 400 ex. men 150 försvann på ”släppdagen”. Den finns inte att köpa från förlaget men torde kunna anskaffas från redaktionsgruppen bestående av Gunilla och Alf Rydberg, Ingalill Jansson m.fl.

 

Carlsson, Lena, Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Mårbacka förlag 2014. 72 s. – Gcz Lagerlöf, Selma
”Hilding Bergqvists idoga och besjälade arbete med att få till stånd en renovering av den gamla förfallna arbetarbostaden på Mårbacka är ett sentida tack till Selma Lagerlöf för hennes generositet och omtanke gentemot hans föräldrar och syskon”.

   Så inleder Lena Carlsson sin skrift om den byggnad, där de anställda på Mårbacka hade sina bostäder och som nu står nyrenoverad och återinvigd. Men utöver själva huset handlar boken till största delen om det liv som levdes där på Selma Lagerlöfs tid och om den världsberömda författarinnans omsorger om sina anställda.
   Lena Carlsson har i sin tidigare forskning intresserat sig för Selma Lagerlöfs s.k. ”sociala samvete”, som grundlades under hennes år som ung lärarinna i Landskrona på 1880- och 90-talen. Där mötte hon och umgicks med socialt engagerade kvinnor, som verkade för att förbättra livet för de sämst ställda i samhället. Där kom hon i kontakt med Frälsningsarméns arbete i slummen, något som många år senare skulle dyka upp i romanen Körkarlen. Och när
hon lämnade Landskrona, och senare Falun, för att bosätta sig på Mårbacka, hade hon med sig sina erfarenheter och sina ideal från Landskronatiden.
   Boken består till stor del av Hilding Bergqvists berättelser från 1930-talet, då han växte upp på Mårbacka tillsammans med de andra familjerna och de många barnen som bodde där. Lena Carlssons intervju lockar fram många personliga minnen från en gången tid. Foton, små anteckningar och brevlappar kompletterar bilden av en gången tid och det liv som levdes på Mårbacka. Ett urval av Selma Lagerlöfs egna brev till sina väninnor ger ytterligare färg till
bilden. För de anställda var Selma Lagerlöf inte i första hand den berömda förHon var den omtänksamma och generösa arbetsgivaren som månade om sina anställda. Sitt sociala ansvar visade hon genom att erbjuda bostadsförhållanden och visa ett personligt intresse för både stora och små. På Mårbacka såg hon sig själv som i första hand jordbrukare och det var som sådan hon betraktades av sina anställda.
   Lena Carlssons bok ger oss en fördjupad bild av Selma Lagerlöf. Boken är vackert formgiven av Karin och Christer Strandberg. Bildmaterialet är både rikt och intressant, delvis hämtat ur Östra Ämterviks hembygdsförenings arkiv i form av foton, brev och räkenskaper, delvis ur privata samlingar. Mycket av detta har inte tidigare publicerats. Det är et tkulturhistoriskt arv som bevarats och som nu flera kan ta del av tack vare denna vackra och mycket läsvärda bok.

Eva Fredriksson

 

Combüchen, Sigrid, Den umbärliga. Sthlm: Norstedt, 2014. 274 s. – Gcz Bäckmann, Ida

Under hösten fick Ida Bäckmann en plötslig renässans, 64 år efter sin död. På senare år har hon varit omskriven vid flera tillfällen – men då oftast i Fröding-sammanhang. Nu är det Sigrid Combüchen – 2010 års Augustprisvinnare m.m. – som tagit sig an fallet Ida Bäckmann. Men trots att Combüchen går till botten med mycket av det som skrivits om och av Ida Bäckmann blir det ändå ingen upprättelse för den beryktade författarinnan. Boktiteln, Den umbärliga, är ganska talande. Ida Bäckmann föddes 1867 i Åmål, hade rötter i Tveta och sin första lärartjänst i Säffle – hade därtill en kusin som var färghandlare i Karlstad. Detta ger henne ingen plats i värmlandslitteraturen. Kanhända att hennes första roman gör det. Tantali kval (1898) utspelar sig till stor del i Säffle och det brukar anses att bokens huvudperson är identisk med Lilliehöök, kanaldirektören. Sigrid Combüchen vrider och vänder på det hela. Efter de fem åren i Säffle håller sig Ida mestadels utanför Värmlands gränser. Någon tid bor hon vid Racken, hos makarna Fjaestad och visst blir det en och annan tur till Mårbacka. Och genast tar Ida Bäckmann plats i värmlandslitteraturen! I mitt liv med Selma Lagerlöf (1944) återger hon genom brev 30 års vänskap till Selma Lagerlöf. Denna inleddes något år efter uppbrottet från Gustaf Fröding. Den senares liv skildrade hon 1913 i Gustaf Fröding skildrad af Ida Bäckmann, nyutgiven 1940 som Gralsökaren. Det är svårt att hitta några berömmande ord om Ida Bäckmann. Selma Lagerlöfs brev till Valborg Olander ger exempel på vad det handlar om: ”Om du visste hur många kvalfulla nätter jag har legat och sörjt över att jag någonsin inlät mig med den människan så oförståndig och elak och besatt av självhärlighetens paranoja”. Men trots detta väljer Selma ständigt att ta förnyad kontakt med Ida, ett fenomen som Sigrid Combüchen funderar över. Sven Stolpe och Irja Brovallius är ett par av dem som bidragit till att skamfila Ida Bäckmanns rykte. Brovallius gör det i Svensk Litteraturtidskrift, åtta år efter Idas död. Hon skildrar sitt enda möte med Ida Bäckmann: ”Usch, tänkte jag. Människan är visst obehagligare än jag förstår”. Den umbärliga är ingen roman – även om Ida Bäckmanns liv utan tvekan skulle vara ett intressant romanämne. Istället har Combüchen följt Ida Bäckmann genom livet. Som läsare kastas man fram och åter genom Idas liv, ibland är det svårt att hänga med – men det är också det som gör att man ogärna lägger boken ifrån sig, de 275 sidorna till trots. Combüchen analyserar böcker och brev och ifrågasätter mycket av det som skrivits av och om Ida – men lyckas ändå inte rädda hennes ära. Ida Bäckmann var helt enkelt en komplicerad person. Och kanske ligger det en del i Sven Stolpes ord; ”"en ful och gastande liten gnom". Det senare skrevs efter att Germund Michanek 1955 publicerat boken Fröding och Ida Bäckmann. Så att ingen skulle tolka Michaneks bok som en upprättelse för Ida. Flera gånger, skriver Combüchen, är hon nära att hålla med Ida Bäckmans belackare. Men så glimtar det till Idas karriär. Hon var uppenbart begåvad, och ”Där finns en charm i texterna.” Ida Bäckmann var berömd redan innan hennes liv med Fröding och Lagerlöf. På tidigt 1900-tal var hon resereporter och rapporterade från flera världsdelar, hem till dagspressen. Ett antal böcker blev det också under dessa år. Det här är texter som stilistiskt är både "kvicka och poetiska", menar Combüchen. Combüchen har gått grundligt tillväga och ifrågasätter gärna, eller som recensenten Jonas Thente konstaterar i Dagens Nyheter: "Sigrid Combüchen är vass där det behövs, och det behövs ofta. För här finns ju också många tillfällen att tillskriva både Idas samtid och den följande forskningen och kritiken ett stort mått av allmän misogyni." Det sista kapitlet i det Bäckmannska livet inleddes efter att hon fyllt femtio. Hon slog sig på jordbruk i Närke. Nu är det missionären Stina Sahlin som drabbas av Ida Bäckmanns omsorg, "min kamrat" som hon kallade henne. Under de här åren skriver Ida också de tre böckerna om Röpecka. Detta var hennes smeknamn på sig själv. Boken Den umbärliga har väckt stort intresse, och duon Combüchen och Bäckmann har fått helsidor i de flesta större dagstidningarna. Via omslagsbilden tittar Ida Bäckmann oss i ögonen. Hon poserar framför en målning av Gustaf Fjaestad. Detta lilla medieuppbåd ligger helt i linje med den uppmärksamhet hon sökte genom livet. Hon gjorde det på ett sådant sätt att eftermälet blev ungefär så här: ”En ovälkommen, förkrympt skugga invid de stora, parasit”. Efter sin död återbördades Ida Bäckmann till Säffle. Hon vilar i urmakare Perssons familjegrav. Det är allhelgonahelg när dessa rader skrivs. Tidigare idag passerade vi Ida Bäckmanns grav. By kyrkogård glöder av flämtande lågor. Idas grav vilar i mörker. En hög sten, en grusbädd, lagd i raka fåror – men inget ljus, inga dekorationer. Här vilar en författarinna som 64 år efter sin död, äntligen, själv fått träda fram i helfigur.

Claes Åkerblom

 

Deckarnas svenska landskap från Skåne till Lappland. Red Kerstin Bergman, Göteborg Stockholm: Makadam, 2014, 227 s – Gc.

"Det är uppenbart att den lokala förankringen är viktig för många deckarförfattare..." skriver redaktören i förordet. Ja, boken är något av en geografibok. Och alla våra 24 landskap finns med (inte ens Halland är bortglömt – som i Nils Holgersson!). Även till ytan små landskap som Öland, Härjedalen och Dalsland skildras, dock inte rakt upp och ner utan genom att någon representativ författare granskas och beskrivs. Självklart får Henning Mankell vara Skånes representant, Johan Theorin Ölands och Gotlands Anna Jansson. Något överraskande är det Birgitta Edlund som får försvara Värmlands färger och – mindre överraskande – att Kerstin Ekman får framstå som Jämtlands representant. Hon var ju en strålande bra deckarförfattare innan hon övergick till att skriva "vanliga" romaner – må vara att "Händelser vid vatten", en roman med mycket genreöverskridande karaktär är mer än en deckare. Birgitta Edlund skärskådas av Christina Lennér, som menar att hon "lyckas med balansgången mellan nykter nostalgi och kärleksfull kritik av dagens Värmland. Småstadstrivsel vilar över skeendena".

Bengt Åkerblom

 

Ehrenroth, Björn, Disko Titicaca – en resa i västerled. Lysvik: Ehrenroth Bild, 2014. 249 s. – N

Efter att ha tagit en fil.kand. med biologi som huvudämne begav sig Björn Ehrenroth vid midsommartid 1968 ut på en resa till Grönland, Island, Kanada och ett antal länder i Sydamerika. Elva månader senare var han tillbaka till Karlstad och förundrade sig över hur folktomt det var på järnvägsstationen. Han hade blivit så van vid att ha folk omkring sig hela tiden! (Ändå hade väl jorden flera miljarder färre människor för nästan 50 år sedan?)

I början hade han en kompis med sig men efter Canada skildes deras vägar. I Quito ersattes han av Björns fästmö Anna. I Sydamerika går resan till Guatemala, Colombia, Peru, Ecuador och – inte minst – Galapagos. Han noterar hela tiden vilka djur och växter han stöter på men en stor del av resan går ut på att på billigaste sätt förflytta sig och hitta inkvartering. Han återkommer ofta till vilken tur de har och hur många snälla människor de träffar under resan. Ja, det är spännande att läsa om hans äventyr längs vägen. (Det här utspelade sig på den tiden då inga mobiler fanns och det kanske gjorde resan extra spännande?)

   Att indianerna ofta har det fattigt och eländigt, behandlas som andra klassens innevånare, är något han ofta tar upp. (Ungefär samtidigt eller något senare upplever Göran Tunström och Lena Cronqvist detsamma i Mellanamerika).

   Ehrenroth skriver i förordet att han hade med sig den enklaste kamerautrustning men så verkar det inte vara! ´Färgfilmen måtte dessutom ha varit av god kvalitet redan på 60-talet.

   Boken är en mäktig volym, formgiven av Janne Bergström. De flesta fotona, totalt 195 , är i färg men det finaste fotot är i svartvitt, Älgtjur vid Wonder Lake. Han kallar det själv för en ”drömbild”. Titeln kommer sig av att Disko, en ö utanför Grönland, var den nordligaste punkten på deras resa och Titicacasjön den sydligaste. PS Under uppehållet på Disko kunde Björn konstatera att iskanten på glaciären under senare år dragit sig tillbaka ungefär 15 – 20 meter per år. Började klimatförändringen redan på 1960-talet? En anmärkning. Bildtexterna är oftast föredömligt korta men statyerna på s. 240 – 242 borde ha fått en kommentar.

 

Ekengren, Staffan, Kärlek till en skrot. Kd: Votum & Gullers, 2014. 144 s. – Pra
Mitt i skogen, vid gränsen, drygt två mil från Töcksfors finns Båstnäs, ”Europas mest spektakulära bilkyrkogård”, som det heter i baksidestexten. Cirka 1 000 bilar från 1930-talet och 40 år framöver, finns här att beskåda i mer eller mindre långt framskridet förfall. Minst tre böcker har kommit ut om denna avsides belägna plats, som kan räkna bröderna Rune och Tore Ivarsson, som drev skroten som en kommersiell verksamhet som dess upphovsmän.
   Under efterkrigsåren fram till början av 70-talet inföll dess storhetstid. Då strömmade norrmännen till för att hitta delar till sina bilar, skrotbilar var det mest fråga om efter kriget för de norska bilisterna. Boken är en stark upplevelse med sina häftiga foton i färg eller svartvitt av ett förfall i plåt. Naturligtvis är skroten en miljömässig anomali – men samtidigt en turistmagnet trots sitt undangömda läge. Fordonen utgör naturligtvis ett hot mot miljön
och borde – enligt lagen – forslas bort och förintas – men det kostar pengar och hitintills har inte mycket hänt i den vägen.

   2009 kom en bok på svenska och norska av Per Hjort med titeln Parkert, och redan 1993 kom Bengt Berg och fotografen Horst Tuuloskorpi ut med boken Drömmar i plåt, men den här är bildmässigt överlägsen dessa skulle jag vilja påstå. Utmärkt text också, ganska kortfattad, men med relevanta fakta om skrotens historia, miljön och mycket mera.. Och en vacker bok är det förstås, utgiven som den är av Votum och Gullers förlag. Trots allt ingen deprimerande läsning!

   OBSERVERA att uppgiften i vår recension i Wermlandiana 2014:3 att Staffan Ekengren skulle begagnat sig av någon medförfattare är helt felaktig. Han ensam är bokens författare. Vi beklagar denna missinformation!

 

Enell, Bertil, Gårdarna runt sjön Panken i Väse. Kd. B. Enell, [2014?]. 79 s. – Ncagz Väse

Den som färdas på E18 mellan Karlstad och Kristinehamn kan omöjligen missa den vackra vyn ungefär halvvägs på sträckan, slättsjön Panken inramad av ett ljust och öppet jordbrukslandskap och längst i norr tornet på Väse kyrka. En och annan gård kan skymta i bilden men att där fanns så många och så vackra gårdar runt sjön anar man inte. Inte mindre än elva gårdar presenterar Bertil Enell i den här boken med hjälp av många fina foton i färg. En del byggnader har herrgårdsstil som Bartena eller är märkliga på annat vis som den gamla prästgården. Min favoritgård är dock Fogdegården i Ve, vid Pankens norra strand. Gården har anor från 1400-talet men själva huset är från 1700-talet.

   I boken berättar författaren om gårdarnas öden, vilka som ägt och äger dem och vi får också komma inomhus och avnjuta välbevarade interiörer. Gemensamt för alla husen är att under de senaste åren renoverats med varsam hand och många har installerat bergvärme, vilket nog är ett måste i sådana här stora hus. Väseborna verkar vara ett pietetsfullt släkte, vilket inte hindrar att det i flera gårdar drivs ett avancerat jordbruk med besättningar på hundratals kor, ömt (?) vårdade av robotar! Om sjön, som kan sägas vara yttersta upphovet till all denna rikedom och skönhet, skriver Bertil Enell att den är fiskrik, där finns både gös och ål, och fågelrik. Ibland besökt av hundratals tranor, som kan beta av en hel del på åkrarna.

   Trivsam läsning för den som gillar hus och hem. Boken uppvisar några korrekturfel men det förlåter man gärna för de vackra bildernas skull! Hembygdshistoria som även utsocknes kan ha stor glädje av! Om prästgården finns mer att läsa i Kyrkplatsen som socknens centrum av Carin Bergström. I Svenska prästgårdar av Martin Giertz utnämner han den till den finaste prästgården i hela Sverige!

 

Eriksson, Caroline, Inga gudar jämte mig. –Sthlm: Forum, 2014. 317 s. – Hc

Seriemord är förmodligen inget vanligt förekommande fenomen i Värmland men går vi tillbaka drygt 150 år tillbaka i historien så hittar vi en sådan – i Årjäng ­ och till råga på allt var han präst! Anders Lindbäck var hans namn och det namnet flög oärat ut över världen våren 1865, då han hade dömts för tre mord och fyra mordförsök ­ genom att bland arsenik i nattvardsvinet.

   Lindbäck var en duktig präst, som led av att se att så många av hans sockenbor led stor nöd av sjukdom och fattigdom. Ja, hans empati var så trängande att han beslöt sig för att likvidera dessa obotbara och odugliga medlemmar av församlingen, ty, menade han, Gud ser till den goda avsikten, och det var alltså enligt honom gott att befria dessa stackare från deras plågor, fast den världsliga lagen sa något annat! Han gjorde helt enkelt en Gudi behaglig gärning när han begick mord på dessa socknens allra minsta. Men han var duktig herde för sin församling, praktiskt, målinriktad med brännvinsdrickandet som sitt favorithatobjekt. Han var också en godpredikant och han hade mycket höga tankar om sig själv och gjorde sig i praktiken till Silbodals okrönte härskare. Han stod över lagen!

   En utförlig levernesbeskrivning hittar vi i Wikipedia. Den är så bra att man kan misstänka att det är en nordmarking, som skrivit den, kanske Staffan Svanqvist, som forskat i ämnet?  

   Caroline Eriksson har skrivit en roman om denne vilsnegångne ”herde”, som heter Anders Lindbäck. 1861 valdes han till kyrkoherde i Silbodals församling (Årjäng alltså). Såvitt jag kan förstå har hon inte fantiserat mer än alldeles nödvändigt, alltså där fakta saknas. 

               Huvudverket om Anders Lindbäck är Yngve Lyttkens bok från 1946, Giftmorden i Silbodal, som hon stött sig på i första hand – men boken är alltså en roman – alltså en skönlitterärt verk. Lindbäck måste vara ett tacksamt objekt för en författare, för han var en högst mångfacetterad människa, som redan antytts här – på gott och ont, mest det snare dock!

   Caroline Erikssons bok om prästen som blev berömd för att han blandade gift i nattvardsvinet är högst läsvärd. Hon balanserar hans goda och onda sidor på mycket skickligt sätt – så att man inte vid första bästa tillfälle slänger boken ifrån sig – tvärtom! Upplägget av berättelsen med kast mellan tid och rum är mycket lyckat. Hennes första bok, Djävulen hjälpte mig, handlar om Yngsjömordet. Vad tidningarna skriver om detta hennes debutverk kan användas om den här boken. Så här skriver exempelvis Expressen: ”Caroline Eriksson lyckas levandegöra de här tragiska personerna i det skånska (här värmländska och dalsländska) landskapet…” Och Norra Skåne poängterar att ”det här är en mycket välskriven bok” – det gäller även den här gången! Och boken är spännande och karaktärerna väl skildrade, får jag tillägga. Naturligtvis är Anders Lindbäck en omskriven person. 

   Caroline Erikssons litteraturförteckning upptar näsan tiotalet böcker eller artiklar. Ett skönlitterärt verk finns med i litteraturförteckningen, Per-Olof Ekströms Arsenik och nattvardsvin från 1971. ett omfångsrikt verk men –som jag minns det – rätt tråkigt. Ekström är förstås mest känd för Sommarleken, som blev en synnerligen berömd film, Hon dansade en sommar.

   Bland artiklarna kan nämnas Den lindbäckska tragedin (Värmland förr och nu 1957, författad av Sigfrid Åkerblom, som bl.a. uppehåller sig vid kyrkans och frikyrkoförsamlingarnas behandling av denna förfärliga händelse, som av vissa på frikyrkligt håll togs som ett exempel på kyrkans ruttenhet. Artikelförfattaren aktar sig för att bedöma honom som ett psykfall, eftersom han inte är psykiatriker, men för undertecknad verkar det ändå som att han menar att det var – kort och gott – ett slags storhetsvansinne som han led av ”den gode herden” för vilket allt var tillåtet – på grund av hans goda hjärta. Men, som det heter – högmod går före fall – sorgligt bara att han drog med sig så många andra i sitt stora fall – direkt eller indirekt.

 

Falk, Lillemor, Frukta Gud och föreståndarinnan. Kd: Eget förlag, [2014?], 92 s. – Ohfb Hur behandlade vi egentligen våra barn, undrar författaren, fil.lic. Lillemor Falk, i ett förord till boken, som skildrar social omsorg om barn och unga i Värmland åren 1845 till 1945. Hon har hela sitt liv ägnat sig åt utsatta barn, som för inte så många år sedan fick lära sig att ”frukta Gud och föreståndarinnan.” För sextio år sedan började hon som praktikant vid barnavårdsnämnden i Karlstad för att senare söka in på Socialinstitutet. 1980 erhöll hon tjänsten som socialvårdskonsulent i Karlstad för att efter något år knytas till länsstyrelsen. Vid sidan om sitt arbete bedrev hon forskningar rörande barnhemsvård i Värmland. I det här föreliggande verket vill hon beskriva hur en grupp utsatta barn och unga har haft det fram till sekelskiftet. Här kan man verkligen tala om ”hjärtskärande missförhållanden” som Peter Olausson skriver i ett efterord. Hon skildrar förhållandena vid alla Värmlands barnhem och skyddshemsanstalter, som fanns in på 1940-talet. Av särskilt intresse för ”en lekman” i sammanhanget är författarens genomgång av några självbiografier i ämnet av Harry Martinson, Åke Wassing m.fl. Boken innehåller också en redovisning av lagstiftningen om samhällets olycksbarn från 18840-talet och framöver. Avslutningsvis tillåter sig undertecknad att citera sig själv i baksidetexten: ”Vill man lära sig om hur de allra fattigaste och mest utsatta barnen har haft det i Värmland, ger Lillemor Falks uppsats värdefull upplysning. Hennes opus är en imponerande utförlig dokumentation av den sociala omsorgen i Värmland under 100 år.”

 

 Falun – Shangai T/R. Selma Lagerlöfs systerson i kinesisk tjänst. / Monica Hilding. Östra Ämtervik: Mårbacka förlag, 2014. 215 s. – Lz Ahlgren, Ivar
Tjugosju år gammal begav sig Ivar Ahlgren 1921 till Shanghai för att söka ett arbete och fick en tjänst på vid den kinesiska tullen. 30 år senare var han tillbaka i Sverige för gott. Under alla dessa år brevväxlade han med sin mor, Gerda Ahlgren, Selma Lagerlöfs syster. De skrev nästan månatligen till varandra. Under praktiskt taget alla dessa år rasade kriget i Kina, mellan japaner och kineser, mellan nationalister och kommunister. Shanghai berördes
av dessa krig i allra högsta grad och det är ofattbart att Ivar överlevde bombardemangen, svälten, sjukdomarna. Hans överlevnadsförmåga verkar ha varit extraordinär! Hela tiden har han det snött med pengar men klarar sig trots att han så småningom får både fru och barn att underhålla. Inte underligt då att hans brev handlar mycket om hans ekonomi, om valutornas uppgång och nedgång, om inflation och bankaffärer. En motvikt brev från hemmet i Falun, en idyll, fast ingalunda utan ekonomiska problem. Inte så sällan oftast vid jul och på sommaren, besöket Gerda sin berömda syster på Mårbacka. Systrarna var
nära vänner och de drygt 700 breven ”ger en kompletterande och delvis ny bild av relationen mellan de båda systrarna” som det heter i förlagstexten. Selma var mycket släktkär och det framskymtar ibland att hon får lägga ut stora belopp inte bara till den olycksaliga brodern Johan, som emigrerat till Staterna, utan också till Gerdas barn, framför allt Birger, som verkar ha varit en riktig hoppjerka.
Boken är en svindlande tidsresa till första häften av 1900-talet med ständigt krig i Kina, världskrig, kalla vintrar, arbetslöshet och nöd i både Kina och i Sverige. Man kan förundras över att Ivar Ahlgren orkar vara kvar så länge i Shanghai men han hade där ett jobb och kunde hoppas på pension i sinom tid, fast det fick han inte, de nya makthavarna unnande inte en utlänning det!
Ivars brev handlar mycket om ekonomin och är inte alltid så underhållande men en god kontrast till hans lakoniska kinarapporter står moderns skildringar om det, oftast, stillsamivet i Falun, fast med återkommande bekymmer för barnen och barnen i Sverige såväl som i Kina.
Falun-Shangai T/R bjuder på en fängslande läsning. Bokens redaktör, Ivars dotter Monica, svarar för korta presentationer för varje år, personregister m.m. Formgivare har Anders Gunér varit och han har gjort ett gott jobb frånsett valet av format. Boken har liggande format och mjuka pärmar. Detta i kombination har gjort boken lite svår att handskas med under läsningen! Dessutom passar formatet inte in i knappast någon hylla. En mycket läsvärd bok i vilket fall. Roligt att Mårbacka förlag velat och kunnat ge ut den, ett dokument om krigisk tid
för inte länge sedan.
Tilläggas kan att boken är mycket noggrant korrekturläst. Att brevskrivarna inte alltid stavar rätt och inte har blivit rättade är bara ett plus!

 

Farväl Sverige. En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre liv. Av Alf Brorson & Peter Russberg med Ulf Beijbom & Tommy Hellström. Laholm: Sounds like a good story, [2014]. 167 s. – Kcx

Peter Russberg i Laholm ville göra en skiva med nya sånger om svenska emigranter och kontaktade bl.a. Alf Brorson i Torsby, som länge trodde att han skrev texter till ett cd-häfte. Det blev en skiva men också en bok som heter duga om svenskarna som reste till Nordamerika med början 1638, då Calmare Nyckel anlöpte Delawareflodens stränder.

   Boken är ett praktverk om ett hisnande äventyr i svensk historia som väl aldrig presenterats så läckert, så läsvänligt! Det faller sig lätt att bara sjunka ner i illustrationerna, som kan omfatta ett helt uppslag. (Boken har format 21 x 28 cm!).

   Boken har både bredd och djup.  Vi får ta del av många fängslande människoöden som ”the three lucky Swedes”, guldgrävarna, som 1898 hittade den största guldfyndigheten i Alaska 1898. En av dem hette som bekant John Brynteson, Guldkungen kallad, som för pengarna köpte Svaneholms herrgård och Svaneholms bruk. Den förste svensken i Manitoba i Canada var Jacob Fahlström om vilken det berättas att han blev adopterad av en indianstam och gifte sig med en av ”deras kopparfärgade ungmör”. Det sägs att han talade chippewaspråket, engelska och franska bättre än svenska.  

   Märkligt lite omskriven i Sverige är ystadsflickan Anna Q. Nilsson, som filmhistorikern Bengt Forslund kallat ”Sveriges första och kvantitativt främsta filmstjärneexport.” Hon medverkade i 150-200 filmer. Beundrarposten till henne uppgick 1928 till 30 000 brev i månaden, ett sällsamt rekord! Sista filmen hon medverkade i var Sunset boulevard  1950 med Gloria Swanson i huvudrollen.

   Nämnas bör också Anna G. Oleson Heighstedt från Jönköpings län, som på 1880-talet var en av Chicagos första och högst ansedda fotografer.

   Självklart finns flera värmlänningar porträtterade som John Ericsson och prästen Olof Olsson. Till boken hör en skiva med 16 inspelningar, country, bluegrass, deltasblues och folkmusik, framförda av ”Sveriges främsta musiker”, som det står på bokomslaget. (Själv är jag mest förtjust i Lovisa Liljeberg, som sjunger Vi sålde våra hemman och Värmlandsvisan). Musikerna presenteras utförligt i boken – med sångtexter.

   Farväl Sverige skulle kunna kallas för en lärobok, för både stora och små, om svenskarna i Nordamerika från 1600-talet och fram till den stora depressionen. Lättillgänglig och faktaspäckad på en och samma gång. Populärhistoria, när den är som bäst! Och formgivningen är ju högst tilltalande! Pernilla Ottenfelt Eliasson svarar för den. Alf Brorson med ett trettiotal böcker bakom sig, mest om Svensk-Amerika, svarar för större delen av texten.

 

Forsberg, Maud, Värmländska lejon. Foto: Sven Årnes. Klässbol:

Antikvarietjänst Maud Forsberg, 2014. 95 s. – Ibv

Vargar och vildsvin har på sistone trängt in i vårt landskap men lejon – är det

möjligt? Ja,, kanske på sikt men inte än på ett tag i varje fall. Lejonen som Maud

   Forsberg berättar om i den här boken är de lejon som finns i form av

träskulpturer, mestadels, i våra kyrkor och där har de funnits från början av

1600-talet och långt in på 1700-talet. Det rör sig om ett femtiotal sådana här

prydnader, som nog mången värmlänning svävat i okunnighet om, exempelvis

undertecknad, trots besök i många av stiftets kyrkor. Anledningen till lejonets

väldiga popularitet är evangelisten Marcus, som har lejonet, symbolen för

styrka och vaksamhet, som sin symbol. Djuret var en gång vanligt i Orienten, i

bibeln omtalas det inte mindre än 150 gånger. Mest kända ”lejonepisoden” i

Bibeln är den om David i lejongropen Boken innehåller färgbilder på alla

värmländska lejon, som sällan liknar riktiga lejon, oftast lockar de till skratt eller

inbjuder till medlidande. Dåtidens konstnärer hade aldrig sett ett livs levande

lejon, och sällan någon bild av det praktfulla djuret utom i möjligen i Bibeln. Så

fanns det exempelvis några bilder av lejon i Gustav Vasas Bibel. Konstnären

bakom de skrattretande men ofta också rörande djurskulpturerna är för det

mesta okänd. Maud Forsberg har forskat i kyrkoarkiven och fått fram några

namn. Isac Schullström, som svarar för ett trettiotal altartavlor och andra

kyrkliga prydnader, är exempelvis skyldig till något lejon. Mästare till flera

altartavlor och lejon är Börje Löfman, som emellertid var mer verksam i

Västergötland. Praktfulla är altaret och predikstolen i Mariestads domkyrka,

som är verk av honom.

   Boken är väl formgiven av Leon (!) Forsberg. Den kommer att inspirera till

många kyrkobesök i sommar! Om nu kyrkorna bara hölles öppna!?

 

Fransson, Maja-Stina, Jag bara tvingar mig lite. Krhmn: Norlén & Slottner,2014. 292 s. – Hc

Det ska genast vara sagt, den här självbiografiska romanen har liten värmländsk anknytning. Den är utgiven av ett förlag i Värmland – det är allt. Berättelsen tar sin början i Herrljunga och utspelas till större delen i Uppsala. Men den har så många förtjänster att jag dristar mig att uppmärksamma den i alla fall i Wermlandiana! En kvinnas martyrium kunde boken ha hetat. Huvudpersonen lider redan i tolvårsåldern av bacillskräck till den grad att den dominerar helt hennes liv. Hon borstar sina händer så att knogarna blöder, hon svälter sig m.m. Högre upp i tonåren mildras hennes symptom men tvångstankar av alla de slag slipper hon inte undan. Hon utbildar sig till journalist men lämnar snart det yrket för att jobba i en bokhandel. Tvångstankarna tvingar henne att i detalj planlägga sitt liv månader framöver. Hon är bl.a. besatt av tanken att varje dag besöka ett eller flera caféer för att avlyssna samtal. Hon tror det ska ge henne goda idéer. Det här låter rätt snurrigt men faktum är att Maja-Stina Fransson skriver med sådan humor och lätthet att det bestående intrycket av boken är att den bjuder på en mycket underhållande läsning. Visst tycker man synd om huvudpersonen men mest roas man ändå. Eller som det står i ”baksidestexten.” Det är förnekelse, ångest och nya tvång. De är på blodigt allvar, men också en befriande komisk skildring av vad ett liv med tvångstankarkan innebära”. Det är inte tomma ord!

Eva Fredriksson

 

Gillet 2014. Tidskrift för Carlstads-Gillet. 44 s. – Ncagz Karlstad (p) Tjugosjunde årgången, nr 27, av Carlstads-Gillets årsskrift är som vanligt överdådigt illustrerad men inte bara det, den innehåller också många artiklar av stort intresse för karlstadsborna. Här kan vi läsa om den stora branden på Norrstrand 1907, då 300 människor förlorade sina bostäder, om 1929 års Karlstadsutställning, som första dagen bara lockade 30 000 besökare (!), om Cyrillus Johansson och Värmlands Museum, om ”Österbergshuset” i Haga (Centralpalatset också kallat), om det nya Brigadmuseet, om kulturbyggnader i Karlstad och mycket, mycket mer! Carlstads-Gillet firar sina 70 år med besked! Redaktör har Marie Aakre varit och hon står för de flesta artiklarna men som författare har också Per Berggrén, Karl Axel Hjerdt m.fl. medverkat. Sista sidan pryds av bilder av den nya Hagaborgsskolan på Norrstrand. Den ser lite spökaktig ut med sin svarta fasadbeklädnad…

 

Gustafsson, Jan, Deje och Ullerudsbygden – bruksort och landsbygd. Kd: Bernhards förlag, 2014. 187 s. ­– Ncagz Nedre Ullerud.  

Boken består till största delen av intervjuer, som publicerats i Länstidningen Värmlandsbygden åren 2010 – 2014. Rätt så aktuella uppgifter alltså och till skillnad från de flesta hembygdsböcker handlar den om nutiden, om Deje och dess ombygd idag även om historiska återblickar görs ibland. Exempelvis så nämner förra kommunalrådet Reidar Nordlander att fram till 1970 hade pappersbruket i Deje ungefär 400 anställda, sågverket 100 och Mölnbacka-Trysils förvaltning cirka 100 anställda. Men – märkligt nog – tillägger han, så har inte befolkningen minskat i samma takt. Kanske beroende på att så många fått jobb i närliggande orter som Karlstad och kanske Forshaga – förmodar undertecknad. Företagsamheten är inte heller så obetydlig. Författaren gör en noggrann genomgång av ett tiotal företag, bl. a. det märkliga Uffes Blås, som säljer, reparerar och hyr ut blåsinstrument. Företaget har kunder i hela Norden och i Tyskland. Ulf Andersson heter grundaren av företaget, som för närvarande har sex anställda. Kända musiker som Björn J:son Lind och Christer Sjögren har tillhört kundkretsen. Deje är väl en ort som mest blivit omtalat på senare år för att ha plundrats på så många serviceinrättningar som bank, post och vårdcentral – men  simhallen finns kvar. (Apropå utarmning så lär Olsäter, som författaren ägnar ett kapitel, inte längre ha kvar sin lanthandel. Illa det!) Simanläggningen har 77 000 badbesök om året, vilket låter rätt fantastiskt för en kommun med drygt 11 000 innevånare!   Det är glädjande att Deje av idag fått sig en beskrivning. Utmärkt också att småorter som Olsäter, Mölnbacka och Dömle får sig en beskrivning. Idén att förvandla den gamla pampiga kraftstationen till ett kulturhuset är lysande. Initiativ av liknande slag kan förvisso utveckla Deje framledes. Tilläggas ska att en höjdpunkt i boken är Lars Mobergs valborgsmässotal 2006 om sitt barndoms Deje. Hans minne tycks omfatta allt och stundom höjer sig talet till lyrikens höjder! Boken är illustrerad med foton som nästan genomgående är rätt så oskarpa och ganska så grådaskiga! Det är synd. Den ståtliga kraftstationen i Deje hade varit värd ett bättre foto – exempelvis!

 

Göthe, Kjell. I tacksamt minne - Nedslag i en släkts seglats. Växjö [2014]. 183 s. Ldz Göthe

Släktforskning är något som intresserar många. Vi är alltfler som söker våra rötter och sökandet – numera oftare i dator än i ett fysiskt arkiv – resulterar ofta i en ohanterlig och oöverskådlig mängd namn och årtal. Ofta finns i skrivbordslådan också foton, brev och andra handlingar. Helst vill släktforskaren att materialet, resultatet av mödan, skall komma också andra till del men hur presentera det på ett aptitligt sätt?

   När Kjell Göthe, med ett förflutet som tidningsman, bl.a. på NWT, gör i sin bok gör ”nedslag i sin släkts seglats”, har han de allra bästa förutsättningar att presentera släktens historia. Hans far har under många år byggt upp ett rikt släktarkiv. Författaren själv, hans bröder och andra i släkten är duktiga skribenter och tillsammans kan de verkligen göra något av materialet som väcker intresse även hos andra än de närmaste.  Boken kan ge inspiration till andra släktforskare som är ute i samma ärende, även om inte alla har ett så rikt och intressant material att presentera.

   Släkten Göthe har genom giften kommit att knytas till värmländska herrgårdar som Kyrkebyn, Borgvik, Brunsberg och fr.a. Stöpafors.  Det glada livet på Stöpafors under ett par generationer är ett stycke herrgårdshistoria av bästa värmländska märke, men där ryms också stor tragik, som i en roman, när gården går familjen ur händerna.

   Många färgstarka personer presenteras i helfigur, alla inte så värmländska minsann. Mest fäster jag mig vid den kraftfulle sjökaptenen Isak Göthe från Onsala, som inte för inte fick tillnamnet ”Göta Lejon” och gick på de sju haven med sitt segelfartyg. I släkten finns också en bokhandlare i Stockholm och en färgerifabrikör, som under sin gesällvandring hamnade i  februarirevolutionens Paris 1848. Från senare tid kan vi läsa om livet på I2 i Karlstad på 1940-talet och Sanna herrgård. Och så naturligtvis släktens dominerande gestalt, den mäktige brukspatronen Anders Lyrholm. Därmed är vi fast förankrade i den värmländska brukskulturen.

   Illustrationerna är väl valda, privata foton, tidningsreportage och olika dokument. Skildringen är förd fram till våra dagar och säkra årtal återfinns nere på 1500-talet – även om ”lite diffusa rötter” sägs kunna preciseras till 1300-talet. I slutet finns en numrerad antavla, som med en annan grafisk utformning kunde gett bättre överskådlighet. Jag skulle också gärna sett ett personregister  - om jag nu skall anmärka på något i denna inte bara för släkten Göthe mycket läsvärda bok.

 

Haglund, Bertil, Mitt brokiga liv i Västvärmland. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014. 242 s. – Lz Haglund, Bertil

Nordmarkingarna verkar särskilt benägna åt det biografiska hållet. I år har det i alla fall kommit ut flera biografier med nordmarkiskt ursprung. Bertil Haglund, är född 1927 och kan alltså berätta en del om krigsåren men mest handlar boken om sitt liv som auktionist och som alla vet träffar en sådan verkligen alla sorts människor och hamnar i de mest befängda situationer. Det sistnämnda har Bertil Haglund särskild god läggning för – att han hållit sig vid liv högt upp i åttioåren verkar lite som ett under!  Han var också lantbrukare och var – förstås, eftersom han är nordmarking  – mycket hästintresserad. Vid sidan av auktionsverksamheten verkade han som fastighetsmäklare, något som förde honom ut på många resor i västvärmland. En auktion han uppehåller sig vid särskilt mycket är den då Mårbackastiftelsen skulle sälja ut alla inventarierna på gården Där ner. Han fick i uppdrag att ombesörja detta men debattens vågor gick höga och helt oförskyllt angreps han som den ansvarige för Mårbackastiftelsens mycket kritiserade beslut om försäljning. Till slut föll stiftelsen till föga för alla påtryckningar och ställde in auktionen, som blivit så omstridd och ifrågasatt. Avslutningsvis berättar Bertil Haglund om nordmarkingar som han träffat eller bara hört talas om – original kanske man kan kalla dem även om ordet numer fått en lite nedsättande klang. Ett utmärkande drag hos dem är deras slagfärdighet, något som författaren ger många prov på. Bertil Haglund bjuder på roande läsning och ger oss samtidigt en skildring av en lantlig del av Värmland under de senaste 80 åren, som en som var med uppfattade det.

 

Hedin, Erling, En resa genom Ekshärads byar. [Eget förlag] 2014. 184 s. – Ncag Ekshärad Ekshärad har 50 byar, om man får tro Erling Hedin och det kan man säkert göra, fast det är mycket efter värmlandsförhållanden! Den gamle kyrkvaktmästaren har inom loppet av några år skrivit 7 böcker med anknytning till just Ekshärad. Med hjälp av många, många bilder från dagens Ekshärad och ganska många från flydda tider skildrar han sin hembygd. Vore jag ekshäring, alltså indian, skulle jag jubla över att få den här boken i mina händer men för en utomstående ter den sig rätt plottrig, fast visst blir man imponerad över att socknen har så mycket att bjuda på eller hade. Något av ett tema för framställningen är alla de nerlagda skolorna, som förvandlats till något helt annat – detsamma kan sägas om missionshusen. Ett register hade varit bra att ha, men det är kanske mycket begärt, fast en karta hade ”utomsocknes” gärna velat ha, skulle jag tro!

Bengt Åkerblom

 

 

Hembygden 2014. Lilla Edet: G. Rydberg (distr.), 2014. 352 s. – Ncbl(p)

Dalsland ingår i Karlstads stift, bildat 1647, sedan 1658, och är på så vis aningen värmländskt, vilket kanske kan motivera att Dalslands fornminnes- och hembygdsförbunds årsskrift Hembygden får komma med i det här värmländska sällskapet. Värmlands Museums årsbok Värmland förr och nu har funnits sedan 1905. Hembygden nästan lika länge, från1918.

   Boken ger ett högst gediget intryck. Vad som väckte mitt speciella intresse var Ingemar Vänerlövs Väderhistoria 1860 – 2013. Han utgår från de noteringar som gjorts i Vänersborg. En ganska förvirrande läsning. Ett är i alla fall säkert att vädret är aldrig att lita på! Den som hört sina föräldrar prata om 30-talets vackra somrar får här detta dokumenterat.

   Den som har i friskt minne snövintern 1951 får här veta att minnet inte spelar honom eller henne något spratt. Att 1987 var en riktig busvinter framgår också klart av Vänerlövs noteringar.

    Mången kanske också nickar instämmande till hans beskrivning av 1980-talets sommar som den kallaste på 120 år. Enda varma sommaren var 1982 skriver han, men hur var det med sommaren 1983, visst var den riktigt varm också, åtminstone i mellersta Värmland?

   Många artiklar rör dalsländsk historia, bl.a. hittar vi en om avrättningsplatser på Dal, som verkar mycket svåra att fastställa, minst fyra är det fråga om, kanske kan det ha handlar om totalt tio platser. En uppsats om kriget mellan mecklenburgare och folkungar 1380 har säkert intresse för många fler än bara dalslänningar.

   Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund  har över 5 000 medlemmar. Redaktör för boken är – som vanligt? – Gudrun Rydberg. Bland hembygdsförbundens årsberättelser kan nämnas den från Bostads prästgårds vänner. Prästgården är en magnifik anläggning och föreningen lägger tydligen ner ett omfattande arbete på att hålla den, inkl. trädgården, i gott skick. I den gamla prästgården har under 2013 hållits 16 föredrag!

 

Hernström, Gunhild, Smörgåsnissan. Minnen från Stadskällaren. Kd: Gunhild Hernströms förlag, 2014. 92 s. – (Skrifter från Carlstads-Gillet; 42) – Lz Hernström, Gunhild
17 år gammal, 1959, kom Gunhild Hernström från Nilsby i Stora Kils socken, till
Stadskällaren under dess glansperiod. I 20 år blev hon kvar där. 1986 revs Stadskällaren – som en följd av ”avancerad vanskötsel” skriver Kjell Fredrikson i ett efterord.

En nutida läsare tycker att det är det rena slavarbetet Gunhild hamnade i. Nå, tack vare sunt förnuft och gott uppförande överlever hon i alla fall de första åren och blir servitris på Stadskällaren, dit så många av stadens potentater sökte sig middag som kväll. Klassamhället står här fram i sin prydno. Här var det den största dygd att göra skillnad på person. Klassamhället har väl inte avskaffats men blivit betydligt mindre utmanande med åren!

En del av bokens innehåll publicerades först som artiklar i Värmlandsbyden, där Gunhild då var anställd som journalist. Jag minns att jag tänkte vid läsningen att måtte detta bli publicerat i bokform, denna avslöjande skildring av det sociala livet i Karlstad för några decennier sedan.

    Således gläds jag över boken, som också ger glimtar från ett Karlstad fordomtima utanför restaurangen. Då kunde en kvinna gå säker på gatorna nattetid, framhåller hon flera gånger och något ligger det väl i det! Det har blivit en ”personligt charmfullt skriven bok” för att citera Kjell Fredriksson. Den har också fått en god utformning – av en mästare i branschen, Anita Stjernlöf-Lund på Bild,Text&Form. Framför allt är det ett viktigt bidrag till Karlstads sociala historia.
 

Hesselstedt, Jan-Olof, Informatör på Skoghallsudden. Berättelser och skriverier från 40 år på bruket. Skoghall: Bokförlaget Dronten, [2014?). 495 s. – Qz Skoghallsverken

Skoghallsudden utgör Hammarös sydvästra hörn och där ligger Skoghalls bruk eller Skoghallsverken eller kort och gott Fabriken. Författaren kom till fabriken 1973 och hade där ett tiotal olika jobb, de sista åren som informatör. Hela tiden har han skrivit flitigt och det han publicerar i denna väldiga volym är endast 5% av hela hans produktion, uppger han i ”baksidestexten”. Porträtt både av ”vanligt folk” och platschefer upptar en stor del av boken men där finns också mycken skönlitteratur och – naturligtvis mycket om själva bruket under årens lopp. Många uppsatser har karaktären av debattartiklar från 1980-talet och framöver. Gammalt gods kan man tycka men underhållande ändå, eftersom Hesselstedt är en god kåsör med talang för just den genren. Boken är en häftigt tjock volym och man kan undra om författaren inte borde ha nöjt sig med en tunnare bok. För layouten svarar han själv och den behöver han inte skämmas för. För att vara en fullständig amatör på området kan man säga att han lyckats skapligt bra. Värre är det med illustrationerna – fotona är ofta i mörkaste laget. Man må dock betänka att i det här slaget av ”grannskapslitteratur” är förstås bilderna särskilt viktiga, fast inte alltid så tekniskt fulländade. Kort sagt, en trevlig present till alla Skoghallsbor, fast den kan verka avskräckande tjock!

 

Hjalmarsson Engelke, Marie, Jag har en plats. Sophie Elkans liv genom brev till Selma Lagerlöf 1893–1900. A-script förlag 2014. 64 s.– Gcz Elkan, Sophie På Kungliga biblioteket förvaras 1 119 brev från Sophie Elkan till Selma Lagerlöf och från henne till Sophie Elkan 2 058. De senare breven har Ying Toijer-Nilsson noggrant gått igenom och publicerat ett urval av i boken Du lär mig att bli fri från 1992. Dessutom finns en mycket lovordad biografi över Sophie Elkan av Eva Helena Ulvros: Sophie Elkan. Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf från 2001. Sophie skrev långa brev, där hon berättade om vad som hänt de senaste dagarna. Många brev är försvunna. Materialet är för den skull svårhanterligt men också svårläst. Att breven inte tidigare transkriberats är därför inte så konstigt. Marie Hjalmarsson återger inte breven i sin helhet utan återger korta smakbitar, som hon kommenterar mer eller mindre utförligt. Man får på det viset en god bild av Sophie, född i Göteborg 1853, död 1921. Hon var författare och mycket ambitiös. Sin bästa bok, den om miljonären John Hall, som dog utfattig, ägnade hon många års research. Den översattes till flera andra språk. Väninnorna läste varandras manus och kunde ge varandra hård kritik. Sophie såg med viss avund på att Selma ”gick om” henne som författare. Boken ger oss också god uppfattning om hennes privatliv. Hon deltog ivrigt i kulturlivet i Göteborg och var mycket språkkunnig. Samtidigt var hon osäker på sig själv och led av åtskilliga sjukdomar. Stort tack till Marie Hjalmarsson Engelke, som

underkastat sig mödan att tolka Sophie Elkans brev till Selma Lagerlöf! I ett efterord lovar hon att fortsätta sitt arbete med att transkribera Sophies brev till Selma Lagerlöf. Många intressanta händelser väntar, skriver hon, exempelvis den stora Orientresan.

Bengt Åkerblom

 

Hjerdt, Jörgen, Befriad. Svante Weyler bokförlag, 2014. 169 s. – Hc Bokens huvudperson drabbades som barn svårt av faderns oväntade självmord och nu några decennier senare är han fast besluten att göra detsamma och han far ut till familjens sommarstuga beläget inte så långt från Forshaga. Flera värmländska ortnamn nämns i boken men miljön är annars ganska så anonym. Boken är, som Paulina Helgeson skriver i SvD, ”ett kammarspel, där det mesta äger rum inne i Mattis huvud”. Det återger författaren mästerligt. Ibland kan det verka som hans dödslängtan åtminstone kan mildras av naturen runt stugan, av vanligt trädgårdsarbete. Paulina Helgeson skriver avslutningsvis att ”romanen är allra bäst i skildringen av vad en förälders självvalda död gör med det kvarlämnade barnet. Den insikten i människans förutsättningar låter sig aldrig glömmas: vi kan inte välja att födas, men vi kan välja att dö”. Författaren är född 1973 i Göteborg men uppvuxen i Stenungsund. Är”sommarvärmlänning”. Skrivit för både TV och scenen.

 

Iwald, Margareta. En kottes längtan. Degerfors,Iwald

Margareta Iwald är en skicklig fotograf. För något år sedan kom hennes första fotografiska bilderbok om älvan Elva, med vackra närbilder av växtlivet i skog och mark under ett helt år. Denna gång bjuder Iwald på kottnostalgi: vackra närbilder av kottar i skogsmiljö och två rader rimmad vers på varje sida. Nästan alla av oss som nått pensionsåldern har någon gång lekt med kottar. Frågan är om barn idag gör det. Tyvärr är det nog många ungar som aldrig kommer ut i skogen och aldrig får tillfälle att plocka kottar och ännu mindre komma på idén att göra kor och kalvar av dem. Men jag kanske har fel. Många förskolor ligger nära skogspartier och barn älskar ju att leta efter pinnar och vackra stenar och blanka kastanjer. I så fall kan Iwalds bok kanske stimulera till lek. Det hade eventuellt varit lättare att skilja på de olika kottarna, Kotti och Knut och deras kottkalv, om bilderna varit tecknade. Och denna gång hade jag föredragit att texten varit på prosa.

Helena Vermcrantz

 

Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över Billingen. Bokebackens förlag, 2013. 175 s. ­ Hc

Torkel Ivarsson, är journalist, född 1946 och uppväxt i Karlskoga, alltså i Värmland. Men så väldigt mycket handlar inte den här kåserisamlingen om hemlandskapet. Mest handlar det om cykelresor i Västergötland. I förlagstexten talas om att boken är kärleksförklaring till Valle och Vadsbo härad och det stämmer ganska bra! (Det är delar norra V., alltså bl..av Skara och Skövde kommuner och Gullspång). Under läsningen förargade jag mig över att det saknades en kart över hans utflykter men när jag kom till sista sidan så vad hittar jag där? Kartan kunde dock ha varit lite mer omfattande! Västergötland är ett land fullt av sevärdheter och som gjort för cykelutflykter. Men ett och annat har författaren ändå att säga om sitt Värmland. Han grips av en slags trånsjuka till sitt ”hemland”, till ”de blånande bergen”, även om hans Värmland  nu är Karlskoga, som karlskogaborna själva är osäkra på om det är ”det riktiga Värmland”, och cyklar mot norr, mot Värmland, men hejdar sig vid gränsen, eftersom han vid närmare betänkande kommer på att han har enbart västmanländskt blod i ådrorna, och vänder åter. Dock förhåller det sig så att han är född och uppväxt i just Karlskoga och i några kapitel berättar han om staden. En mer ingående beskrivning ger han oss i Kanonloppet från 2003, som med all rätt har undertiteln En värmländsk skröna”. Det är en hejdlöst rolig historia om staden 1954, då filmregissören Roberto Rosselini tävlade i sportvagnsklassen på Gelleråsens tmotorbana. (Det är visst sant att han så gjorde!) Boken är en utförlig tidsskildring, som inte saknar vare sig ”rörost” eller charkuterifönster med rinnande vatten. Författaren klagar över att Selma Lagerlöf i sin Nils Holgersson inte ägnar Västergötland så många sidor, vilket är en sanning med modifikation –  sidorna handlar mest om Nääs slöjdskola, (i kapitlet En stor herrgård), den världsberömda skolan, grundad av Sophie Elkans bror Salomon. Ivarsson antar – säkert med all rätt – att Selma helt enkelt hade ont om tid, måste få boken klar i tid till jul! Det var synd det, Västergötland har verkligen  mycket intressant att bjuda på! I början av sin journalistkarriär arbete författaren på NWT:s kontor i Karlskoga och blev då bekant med Lars Andersson, den blivande författaren. Av honom minns han ett yttrande: ”Karlskoga är Värmlands Kosovo!” Ibland överfalls – som redan nämnts – av en längtan till Värmland: ”Långt borta åt nordväst ligger Värmland. De leende dalgångarna med sina glittrande sjöar skär milslånga stråkgenom mörka skogsbygder. Där är ljuset, glädjen och vemodet. Där är poesin och skrönan!” Ja, det är väl precis så vi vill se vårt provins presenterad!

Boken innehåller en del snärtiga formuleringar – som man kan förvänta sig av en gammal journalist – som denna: ”Servicen på landsbygden tunnas ständigt ut under parollen Hela Sverige ska leva!” Det är ju så sant som det är sagt!

 

Jansson, Albert, Alberts dagbok Forshaga: Forshaga hembygdsförening, 2014. 97 s. – Lz Jansson, Albert

Bokens redaktörer, Gunnel Johansson m.fl., skriver i förordet att för de flesta till åren något komna forshagabor är namnet Albert Jansson väl bekant. Han var folkskolläraren, som kunde undervisa i naturkunskap, historia, etnografi och astronomi som ingen annan i Forshaga, han var musikern, som var med om att starta Forshaga musikcirkel, och han var också författaren till en mängd böcker om hembygden.

   När undertecknad /Bengt Åkerblom/ började på Karlstads stadsbibliotek fanns inte något skrivet om Forshaga sedan Karl Sandin 1931 kom ut med sin bok om Grava socken (som ända fram till ungefärligen 1920 omfattade även Forshaga). Under några år på 70-talet rådde just Albert Jansson, nypensionerad lärare, bot för den saken med tre fackböcker om bygden och några skönlitterära verk. Albert Jansson var född 1904 och avled 1978 – i hemmet han bebott sedan 1928 eller däromkring.

   Redan som åttaåring började han ägnade han sig åt skriva, först på prosa men senare också på vers. Inget finns bevarat av dessa hans första författarförsök men däremot finns i behåll hans dagboksanteckning och dikter som han började skriva på när han var 14 år. Den första dagboksanteckningar är från 29 mars 1919. Första året är han en rätt flitig skribent men under de följande åren skriver anförtror han sig alltmer sällan åt sin dagbok. Sista anteckningarna är från den 26 maj 1926.

   Naturligtvis har det sitt intresse att få tal del av en arbetargrabb i ett litet värmländskt brukssamhälle för 100 år sedan men det bästa med boken är att få ta del av tankar och känslor hos en ung person, som grubblar över tillvarons alla gåtor, över liv och död, om universum är befolkat, vilket han lutar åt, ty ”varför skulle vår lilla jord vara bebyggd bara, då det finns tusen, ja milliontals likadana. Det är ju ingen som vet, men man kan ju gissa…”Ja, på ungefär samma punkt står väl vetenskapen än idag! Som observatör av väder och vind och naturens skiftningar är han en mästare. Hans dagbok är med andra ord litterärt värdefull. Att han blev en älskad lärare och prisad hembygdsförfattare är inte att förundra sig över. Hans enda roman Rallarrosor har jag inte läst men ryktesvis lär den vara högst läsvärd.

 

Jansson, Sten Anders & Lisa. Särö: Buenaventura, 2014. 472 s. – Hc

Anders + Lisa är en gedigen och omfattande debutroman som tar sin början i Kristinehamn midsommaren 1959 och avslutas i Göteborg i februari 1960. Det är en bok som på ett fint sätt fångar stämningar från en tid som är långt borta men ändå nära.

   Bokens huvudpersoner är Kristinehamnspojken Anders, som på midsommardagen 1959 fyller 17 år, och den nästan ett år äldre Lisa från brukssamhället Björnå (Björneborg).

   Anders, boende hos sin ensamstående mamma, har tröttnat på skolan och hoppat på diverse ströjobb i väntan på att ta sig ut från småstaden och gå på sjön för att få se världen.

   Lisa, den första arbetarjäntan från Björnå som märkvärdigt nog skall ta studentexamen kommande år bär på drömmar om framtida utbildning och yrkeskarriär.

   Boken är ingen detaljerad skildring från Kristinehamn eller Björneborg men rymmer väl igenkänningsbara stämningar, attityder och miljöer från tiden. Degerfors går upp i allsvenskan, Bofors och andra värmländska bruksorter spelar i hockeyns högsta serie, Ingemar Johansson blir världsmästare i boxning, Little Gerhards Buona sera, Senorita tillhör musikfavoriterna, liksom musiken på populära Radio Luxemburg som rattas in på 208 m. mellanvåg och för säkerhets skull besöker männen då och då Adamsons automat på Norra torget i en tid då p-pillren ännu inte uppfunnits. I en välkomponerad historia låter författaren läsaren främst få en inblick i de bägge huvudpersonernas liv och leverne under några händelserika och avgörande månader i deras liv.            

   Vi får följa Anders och hans liv ombord som mässkalle på Nelsonrederiets båt, M/S Buenaventura, med destination Sydamerika. Åtskilliga strandhugg görs i för sjömän på den tiden kända hamnstäder. Parallellt vävs berättelsen om den hemmavarande Lisa och hennes liv, glädjeämnen och bekymmer in på ett sätt, som lyfter historien och väcker nyfikenheten. Det är en tidsskildring med två trovärdiga personporträtt som växer fram genom bokens sidor då författaren på ett tekniskt skickligt sätt för in relationer, tankar, meningsutbyten, händelser och episoder, som speglar tidens synsätt och värderingar, det må så röra samhällsklass, religion, politik, ensamhet, kamratskap eller synen på barn utom äktenskapet.           

   Författaren är född och uppvuxen i Kristinehamn. En läsvärd bok, som målar upp en annan tid och andra värderingar med hög igenkänningsfaktor för de många som minns.

Olof Andersson

 

Jochnick, Anna af, Vindhäxans timme. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014. 138 s. –

Hci

”Vår fantastiska värld med sina fantastiska människor beskrivs i seriebokens

form” heter det i ”förlagstexten”. Och sant är att vad som helst kan hända i

detta välmatade seriealbum. Enligt författaren handlar berättelsen ”om hur

urmodern samlar de fyra elementen för att besegra ondskan.” Men det handlar

också ”om att leva i glesbygd, övervinna hinder, och vikten av att finna sin egen

kreativitet och plats.” Boken har ett humanistiskt budskap, som får en att

tänka på 60-talismen och kollektivboende. Både djur och människor spelar en

viktig roll i denna slingriga berättelse. Anna af Jochnick är en skicklig tecknare

och genomgående humoristisk och alltid överraskande! Mysig, rolig bok, som

också bjuder på många tänkvärdheter. Kanske kan man säga att boken går ut

på att ”livet är värt att leva”!

En debutant att hålla ögona på! Till vardags är Anna af Jochnick sjuksköterska i

 

Johansson, Ami & Stenmark, Kristina, Nalle och Nillepille. Tredje boken. Norlén & Slottner 2014. 53 s. - Hcf Som framgår av titeln är detta Ami Johansson och Kristina Stenmarks tredje fotobilderbok om de små gosebjörnarna Nalle och Nillepille. Denna gång firar de jul tillsammans. Vi får följa med till pulkabacken, på julstädning, granhämtning och julkalas. De små björnarna är bästa vänner och det gör inget att Nillepille förlorat sina ben. Nalle drar honom gärna på den gamla ugnsplåten de har som pulka. Författarna bygger upp små mysiga miljöer som sedan fotograferas. Det framgår inte tydligt vem av dem som gör vad men jag tror att de tillsammans skapar miljöerna. Texten är enkel och humoristisk. Det ligger mycket omsorg bakom både text och bild. Man blir varm om hjärtat av dessa korta små berättelser som vänder sig till förskolebarn.

Helena Vermcrantz

 

Johansson, Arne. Frödings flaska. 2014.

Alla känner vi till vad pojkstreck är för något. Däremot hör vi sällan eller aldrig talas om flickstreck och tjejstreck eller ens om damstreck. Inget av dessa begrepp finns upptaget i Svenska Akademins Ordlista. Man kan fråga sig varför. Svaret är troligen en funktion av nu rådande könsmaktsordning: inflytelserika kvinnor på olika positioner har en gång för alla slagit fast att representanter för deras eget kön aldrig gör något ofog, om än aldrig så oskyldigt. Så torde det förhålla sig, och så enkelt är det nog. Det är bara grabbar som ställer till med hyss och rackartyg. Själv bekymrar jag mig under dessa varma förhöstdagar varken för pojk- eller flickstreck men i desto högre grad för oaptitliga ”fågelstreck” (som definitivt inte bör förväxlas med fågelsträck). Dessa streck, fågelstrecken alltså, yttrar sig på så sätt att gräsänderna nere vid Mariebergsviken – ungefär 300 meter från min bostad – i näst intill industriell skala dagligen förorenar den brygga på vilken jag brukar ta på mig strumpor och skor efter fullbordat simpass. Det rör sig om ankstreck helt utan finess. Ja, rena skitbryggan har blivit mitt oblida septemberöde. Som bekant måste inte all information tolkas efter bokstaven. Raderna här ovan är ett exempel på detta. De är, till formen men än mer till innehållet, inspirerade av Arne Johanssons sinnrikt gemytliga berättelse om Richard Wagner, Maggan Hellberg, rektor Wallin, lektor Rosén, nöjesetablissemanget Afrodite och, fr. a, om den kände poet vars namn återfinns i rubriken till denna text. Frödings flaska heter Johanssons bok. Den kan beställas på www.heltskruvat.se och är en färgstark skröna med Karlstad som replipunkt och det ärevördiga Tingvallagymnasiet som handlingens epicentrum. Det vore oförsynt av mig att avslöja den intrig som en (ofta godmodigt, någon gång maliciöst) leende Arne J har spunnit – men att de Fyra F:en samtliga spelar viktiga roller törs jag utan vidare påstå. Gustaf Fröding själv, hans Flaska, de många Flickorna och mörkrets Furste, här med arbetsnamnet Fan, ligger sannerligen inte på latsidan i denna buteljbok. Det gör visserligen inte Gud Fader heller, låt vara att han står sig slätt mot De fyras gäng och i all synnerhet mot sin ärkefiende nere i underjorden. Med jämna mellanrum förhandlar Herren Gud och Den Lede med varandra. Nio gånger av tio brukar Fanskapet triumfera. Författaren stampar igång på 1800-talet men gör bokslut först ”det magiska året 2020”. Tingvallagymnasiet ska då säljas till högstbjudande med en lätt (eller möjligen svårt…) åderförkalkad Bengt Alsterlind som tillförordnad auktionist. Sin aktningsvärda ålder till trots har utropare Bengt nyligen återvänt från Ostafrika, där han studerat hästar under en safaritur. Men inte vilka hästar som helst … utan flodhästar. I alla händelser byter skolan ägare för noga räknat 30 miljoner kr (av vilka Alsterlind får behålla tiondelen). Johansson behärskar ärans och hjältarnas språk och formulerar sig väl. Men ibland känns hans stil lätt manierad och smått förkonstlad med sitt lapidariska stuk. Kanske hade framställningen vunnit på en eller annan inskjuten bisats och, i varje fall som omväxling, en smula längre meningar. Med risk för att verka kitslig vill jag också ta till protokollet att frispråkiga individer oftast är öppenhjärtiga – inte öppenhjärtliga (sidan 67) – samt att försiktiga generaler ibland tar det säkra för det osäkra, inte före det osäkra (sidan 92). Men detta är randanmärkningar. Jag ser Frödings flaska som en pärla i det mindre formatet och misstänker att den, kring 2020, återfinns på bibliotekens minor classic-hyllor. Ylva Svensson Högbergs genomarbetade och milt excentriska illustrationer harmonierar utsökt väl med författarens ambitioner och intentioner. I kapitlet ”Lång natts färd mot dag” gör en viss Glenn Lindström, ordinarie vaktmästare på Tingvalla-gymnasiet, plötslig entré. Känd för en bredare allmänhet blev denne Lindström när han för c:a 25 år sedan läste matematik för mig på Komvux. Sedan dess har Glenn L, uppenbarligen, avancerat till både gårdskarl på gamla Tingvalla och nyckelfigur i en äkta Johansson-skröna. Visst gläds jag då mina före detta elever gör sådana klassresor!

Mats Parner

 

Johansson, Birger, En resa i tiden. Dikter och bilder. Filipstad: B. Johansson, 2014. 106 s. – Hc.03
Birger Johansson har tidigare kommit ut med en självbiografi och en diktsamling, En inre resa. Undertecknad hade mycket gott att säga om den och menade att författaren påminde om Alf Henrikson i sin klurighet.

   Detsamma kan sägas om den nya diktsamlingen, som också är något av en självbiograf och en skildring på vers av Filipstad och några personligheter med anknytning till staden som Nils Ferlin, Gunde Johansson, Franz von Scheele, som tog initiativet till ett kommunalt bibliotek i staden (Karlstad kom på denna goda idé nästan 100 år senare!) och Knut Warmland, lärdast av alla när det gäller värmländska mål, skogsfinnar och värmländsk litteratur, särskilt Fröding.   

   Författaren skriver så lätt och ledigt, sällan blir versen krystad eller måste han tillgripa nödrim. Han tar också upp existensiella frågar på ett sätt som
väcker eftertanke. Dessutom har han lagt ner god omsorg på bokens illustrationer, en på varje uppslag.

 

Johansson, Joakim, Joakim Johansson – målningar. Sthlm: Galleri Agardh & Tornvall, 2014. 72 s. – Ibz Johansson, Joakim

Joakim Johansson är uppväxt på Norrstand. Sitt genombrott fíck han på Galleri Lars i Karlstad 2003. Sex år senare gör han sitt intåg på Värmlands Museum med 335 målningar, åtskilliga i réjält format. 2012 erhöll han NWT:s kulturpris. Han ger fotorealismen nytt liv skrev Lena Bonnevier i en artikel med anledning av hans utställning på Värmlands Museum. Intendenten víd museet, Bertil Bengtsson, svarar för ett längre förord om den självlärde konstnärens från 90-talet till dags dato. Han framhåller att Joakims konstnärskap är ”en del av den realistiska våg som sköljt över Europa de senaste åren.” Men motiven är numera inte så realistiska, de kan vara ganska mystifierande. Joakim är en konstnär som berör vare sig motivet är en trappuppgång eller ett självporträtt (?) av en kattkramare, som pryder omslaget men också var en av de mest uppmärksammade tavlorna på årets höstsalong!

 

Karlsson, Torbjörn, Utstickare. 2 – Sägner, skrönor och somligt sant. Krhmn: Norlén & Slottner, 2014. 134 s. – Ls

Med uppstickare menar författaren original, fast det ordet har nu kommit lite i vanrykte. Låt oss istället kalla dem för färgstarka personer, därtill mer eller mindre tvungna – oftast av fattigdom eller ett oblitt öde, men en och annan framgångsrik person blir ändå porträtterad som Mor i Vall, som startade Sveriges första söndagsskola, den populära kolportören ”Lunngren med lådda”, Sveriges starkaste polis eller Keo, som var nästan en John Bauers like men dog av TBC i unga år. (Synd att boken saknar någon målning av KEO!) Alla personerna i boken har någon slags anknytning till Karlskoga bergslag. Torbjörn Karlsson skriver underhållande om än lite vårdslöst och korrekturfelen är inte så få. Hans berättelser ger en god uppfattning om vilken nöd och vilket elände många fick leva och bo i för hundra år sedan eller så. Om det talar också åtskilliga fotografier från en gången tid. Teckningarna av författaren är jag däremot inte så förtjust i. Del 1 av Utstickare, som utkom 2007, har jag inte läst.

 

Klarabor minns. Byggnader och profiler i Klaras dryga 100-åriga historia. Christer Mellroth, Allan Thörnevik, Peter Kleve. Carlstads-Gillets skriftserie. 43. 2014.

Carlstads-Gillets skriftserie har utökats med sitt 43:e nummer, en gedigen bok, signerad Allan Thörnevik, Christer Mellroth och Peter Kleve. Det handlar om stadsdelen Klara, området som börjar strax bortom Residensbron. I den 360-sidiga volymen kan vi vandra genom Klara. Bilderna tar oss till kvarteret Ekorren, vidare genom Staren och Rättvisan med det storståtliga Tingshuset, det som brann ned efter ett åsknedslag 1977. Vi bläddrar vidare och når kvarteren Viskan, Kanonen, Trumpeten och Tuben, och de vackra 1910-talsvillor som omger Tysta parken. Boken tar oss ända bort till Tingvalla IP och regementet – som också ingår i Klara. En lång rad skribenter berättar sina minnen från idrottsplanen, inte minst Staffan Ander, en av dem som vuxit upp i stadsdelen. Ett fotografi visar kön till Tomtedansen 1938, bandymötet mellan Göta och Slottsbron. Tiotusen personer köade utmed Malmtorgsgatan, om man ska tro Pampen Borgströms berättelse. Den västligaste utposten i Klara, Kamrersgatan, fick 1993 lämna plats åt Nya Wermlands-Tidningens nybygge. Många minns nog den lilla lantgård som låg insprängd mellan husen, betydligt färre är nog de som vet att den en gång byggdes som Hushållningssällskapets demonstrationsgård. Om denna epok, med försöksodlingar och utprovning av ny teknik, berättar Inga-Maja Wilhelmsson, vars far var föreståndare för gården. Hon är en av många som delar med sig av sina minnen i boken.  Klarabor minns är en vacker och välredigerad bok. Bilderna är många och av god kvalitet, men de är svartvita. Sällan får vi veta hur det ser ut i dagens Klara. Foton från idag hade nog underlättat för oss som inte är så bevandrade i Klarakvarteren. Vi får veta en hel del om profiler i Klara och kapitlet om regementet är gediget. Men ofta får vi inte veta så mycket om husen. Vem ägde huset och vem drev konditoriet, och vem äger huset idag? Som läsare blir man nyfiken och vill veta mer. Kanske kan det sporra författartrion till en ännu en bok. Det är många stiliga hus som fått ge vika för dagens Klara. Sandwallska villan och Hushållningssällskapets hus sörjs nog av många. Men ett kvarter står intakt sedan 1890-talet – Ugglan, med bland annat Sockerslottet, ett hus som nu varit 95 år i samma släkts ägo. Inte lika intakt är kvarteret Bryggaren, eller Dalmers, uppkallat efter familjen med samma namn. Här berättar Margareta Cassel sina minnen. I över åtta decennier har familjen ägt hus i kvarteret. I Dalmers ligger också Lilla Våxnäs, den gård på vars marker Klara växte fram. Klarabor minns är annars en något missvisande titel. Boken bygger på så mycket mer än bara minnen. Källorna är många, inte minst dagstidningarna. Och finns det en bättre källa till lokalhistorien, än lokaltidningen? "Läs inte från pärm till pärm, utvidga successivt läsandet i mån av tid och intresse." Så lyder författartrions budskap, en slags instruktion till läsaren. Det är nog klokt att ta sig an denna välmatade bok på just detta sätt.

Claes Åkerblom

 

Kohlberg, Marcus, Snö och ruiner. Gunnarskog: Nordhaget , 2014. 74 s. – Hc.03

Det nystartade förlaget Nordhaget har på kort tid gett ut flera böcker med anknytning till Gunnarskog men det här är den första diktsamlingen. Dikterna är treradiga och består av 17 stavelser (ungefär) och kan alltså betecknas som Haikudikter. De innehåller alla någon slags årstidsanknytning. I diktsamlingen går vi från vinter till vinter. Det här är en diktform som jag, undertecknad anmälare, är mycket förtjust i och Marcus Kohlberg behärskar verkligen konsten att uttrycka sig på detta japanska vis! Ja, det här är en diktsamling som bör förtjusa alla haikuns vänner! Att välja ut någon enda, bästa dikt är omöjligt men eftersom jag är, har varit, bibliotekarie, har jag valt ut den här:

 

På biblioteket

möts alla mina världar,

ute faller snön.

 

Klingberg, Ewa & Åhman, Hanna, Kyrkornas hemligheter: Mellersta Sverige. Hestra: Isaberg förlag, 2014. 208 s. – Ic

Författarna vill öppna våra ögon för den skatt som våra kyrkor utgör. De skriver i förordet att ”de är en del av vårt samhälle och en del av vår historia. De är våra vanligaste och mest förekommande historiska byggnader, fyllda med historiska föremål. De är levande museum i en levande bygd.” De slår helt enkelt ett slag för kyrkoturism och det gör de alldeles rätt i! Den här boken är  andra delen i en serie böcker i ämnet.

    I denna del skildras kyrkor på Gotland, i Södermanland, Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland och Uppland. Varje kyrka ägnas ungefärligen en sida text. Författarna är goda kåsörer men ägnar oftast onödigt mycket utrymme åt tidigare kyrkor på platsen ifråga och relativt lite om de nutida kyrkorna.        Exempelvis skriver de om Gräsmarks kyrka utan att nämna att takmålningarna är ett verk av Eric Jonaeus!

   Fjorton kyrkor i Värmland skildras på tjugotalet sidor. Urvalet kan diskuteras. Viss slagsida åt kyrkor längs pilgrimslederna kan man nog tala om och kyrkorna i östra Värmland finns alls inte med.

   Det bästa med boken är Hanna Åhmans och Ove Klingbergs fina foto. Man får verkligen upp ögonen för hur rikt försedda vi är i vårt land med kyrkor.    Författarna skriver i förordet att fler och fler kyrkor är öppna dagtid men det är inte undertecknads erfarenhet. Tvärtom – men vardagar brukar man kunna stöta på någon kyrkogårdsarbetare, som kan släppa in en! Sommartid finns ju också en del s.k. vägkyrkor, där kaffe och kanske t.o.m. guider kan finnas på plats.       

 

Lagerlöf, Selma, Selma Lagerlöfs Teatersonetter. Utgivna av Ulla-Britta Lagerroth & Lisbeth Stenberg. Lund: Ellerströms, 2014. 330 s. – Hc.03

Boken är en present till medlemmarna av det blomstrande Selma Lagerlöf-sällskapet. Jag har inte läst boken rakt igenom – sonetterna har jag lite svårt för! – utan har först och främst tagit till mig inledningen av de båda redaktörerna, ”Lagerlöf-professorer båda. De berättar historien bakom de drygt 60 sonetter av Selma Lagerlöf, som här ges ut för första gången i sin helhet.    Selma Lagerlöfs lidelsefulla intresse för teatern i alla dess former märktes redan i nioårsåldern, då hon under längre besök i Stockholm – för behandling av hennes hälta – gick och såg föreställningar både på Dramaten och Operan och hemkommen till Mårbacka iscensatte föreställningar på husets vind – med stor framgång skriver hon själv! Senare skrev hon dockteaterspel, som finns utgivna i tryck, för att skingra tristessen på Mårbacka; hon ville ut i världen! Under studieåren i Stockholm 1881–1885 var hon en mycket flitig besökare både på teater- och operaföreställningar, minst en gång i månaden, och   om sina intryck av vad hon upplevt skrev hon alltså ett 60-tal sonetter. (Varför ett så krångligt versslag, kan man undra?)

   Redaktörerna betonar att dikterna är ett viktigt bidrag till den tidens teaterhistoria men viktigare är att hon tog starka intryck av sina teaterbesök och att detta tydligt påverkat hennes skrivande. Så här formulerar sig Lagerroth och Stenberg: ”Selma Lagerlöfs teatersonetter ger ny belysning åt hennes litterära produktion och dess rötter genom att de medför kunskap och insikt om att hon kunde bli inspirerad av den multimediala scenkonsten. Och inte bara av där förekommande motiv, teman och uppträdande gestalter utan även av själva den teatrala framställningsformen med dess dialogiska mångstämmighet, gestiska utspel och övriga visuella effekter, dess dialogiska mångstämmighet och starka upplevelser…”  Visst verkar ex. Gösta Berlings saga vara mycket operaartad med gestiska framställning, starka känslor m.m.? De båda forskarna betonar också att sonetterna erbjuder ett unikt teaterhistoriskt material. Till det kommer det förnämliga illustrationsmaterialet.

 

Lagerlöf, Selma, Bortbytingen. Tolkad av Emelie Östergren. Kolik förlag 2014. 125 s. – Hci Att Selma Lagerlöf var en god novellist är kanske inte så vida känt, men så var det. I novellsamlingen Troll och människor från 1915 finns Bortbytingen med, kanske den bäst kända av hennes noveller, i alla fall på senare år. Västanå teater kan sägas ha ”upptäckt” novellen – för en si så där tjugo åt sedan. Nu föreligger alltså denna historia i serieform också. Det är en rätt ruggig historia och än värre blir den i Emelie Östergrens tappning. Det svenska skogslandskapet får hos henne karaktären av en tropisk skog! I ett långt efterord skriver professorn i konsthistoria Andreas Berg om både Selma Lagerlöf och serien. Jag håller helt med honom i hans karakterisering av serien som ”dramatiskt stiliserad, närmast expressionistisk”. Ja, Emelie Östergrens Bortbytingen är en besynnerlig skapelse men en stark läsupplevelse i vilket fall som helst! Retar mig bara under läsningen på att trollungen är så likt människobarnet, liknar föga ett troll – hur nu ett sådant ser ut i ”verkligheten”! I nyligen utkomna Språnget ut i friheten av Birgitta Holm har hon ett kapitel om Bortbytingen. Hon skriver avslutningsvis att ”bondparets pojke blir fri därför att hans mamma har försvarat trollets värde. Hon har inte kunnat behandla det främmande barnet på annat sätt än hon skulle behandlat sitt eget. Friheten kan för henne inte begränsas till att bara gälla vissa.”

 

Lagerqvist, Camilla, Uppdraget. N- Wahlströms förlag, 2014. 158 s. – Hc

Nazismen dog inte med Hitler – besynnerligt nog. Böcker om vad nazismen var och är finns det således stort behov av än idag, ja särskilt i dag, då denna ideologi med sitt våldsbudskap tycks vara på frammarsch igen. Mycket angläget är det alltså att återigen berätta om vad de tyska nazisterna hade för sig under sin storhetstid och vad de ställde till också i Sverige och i broderlandet Norge under Andra världskriget. Detta, skulle jag tro, är syftet med denna bok, som utspelas någonstans mellan Årjäng och alldeles vid gränsen till Norge år 1941 (?).

   Författaren har fått med allt, tyska flygplan som alltid på låg höjd flyger över gränsen varje förmiddag. permittenttrafiken, svenskar ur den högre samhällsklasserna som samarbetar med sina ”trosfränder” i både Sverige och Norge, vederstygglig antisemitism, förföljelse av misstänkta”tysketöser”, hemligt uppdrag på andra sidan gränsen i ”hjemmerörelsens” tjänst”m. m., som kunde förekomma i gränstrakterna under kriget. Man kan tycka att det blir lite mycket av det goda, alldeles realistisk är inte berättelsen, men huvudpersonerna är barn i trettonårsåldern och syftet med boken är ju gott. Och mycket om en tid, som i värsta fall kan komma åter, om än i något annorlunda dräkt, får man lära sig. För den som är uppväxt med B. Wahlströms ungdomsböcker är det roligt att få återknyta bekantskapen, särskilt som kvaliteten på böckerna tycks ha förbättrats något under åren, fast de var spännande också

 

Larsson, Johan,  Minnen och ärfarenheter. Utgivare: Görel Qvarnström. Vulkan cop. 2014. 139 s. – Lz  Larsson, Johan (1862–1932)

Johan Larsson, född 1862, var bonde liksom sin far i Sunnemo socken men redan som ganska ung fick han många kommunala uppdrag. Han blev häradsdomare, ordförande i kommunalnämnden och kyrkvärd m.m. Det var litteraturvetaren Hadar Vessby, son till Johan Larsson, som uppmuntrade honom att skriva ner sina minnen. Om Johan Larsson finns redan en hel del skrivet bl.a. i Sunnemoboken. Elis Malmeström, som var den präst som jordfäste honom har också skrivit om honom. Johan Larssons konfirmationspräst, Olof Olsson, som 1869 drog till Amerika tillsammans med några hundra anhängare, är han mycket positiv till, skriver Görel Qvarnström, som svarat för utskriften av farfaderns ”dagbok” och för utgivningen av densamma. Däremot nämner han inte Magnus Lagerlöf, som han var kyrkvärd längst åt, tillägger hon. Det är naturligtvis mycket värdefullt att få ta del av dessa minnen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, av någon som var ett med livet i socknen – från barndom till ålderdom. Som barn var han vallpojke och fick försvara boskapen mot vargen och han skildrar arbetet i jordbruken, i skogen och – särskilt utförligt – uppehåller han sig vid det farliga arbetet med kolning. Han berättar också om vidskepelse och trolldom. Vi får med andra ord veta mycket om liv och leverne i en värmlandssocken för 100 år sedan och mer!

 

Lenz, Karl-Heinz, Timbonäs. Karl-Heinz Lenz Verlag, 2014. 275 s. –Hf

De kaotiska förhållandena i de oljeexporterande länderna utlöser en försörjningskris i västvärlden. Exporten av livsmedel och olja bryter fullständigt samman. I Tyskland följer plundring, våld och laglöshet. Också Sverige drabbas av krisen.

   Kjell, bokens huvudperson, som arbetar på en investeringsbank i Hamburg, får nog och beslutar sig för att fly till Sverige. Som barn har han varje sommar åkt med sina föräldrar till den bondgård som familjen äger i Timbonäs, Gräsmark. Dit tar han sig, först med bil till Danmark, med båt över till Sverige tack vare en hjälpsam fiskare och vidare på cykel upp till Timbonäs. Värmland är djupa skogar, midsommarfirande med omåttliga mängder ”Schnaps” och lössläppthet i samband med det. Karakteristiken av den tyska regeringen, i synnerhet av den kvinnliga jordbruksministern, är inte snäll. En klok gumma finns förstås också med. Eftersom allt krisar återgår man till gamla metoder, plöjer med häst och tröskar med slaga. Lite naturromantik.

   Boken kan bäst beskrivas som en bagatell. Den är skriven på tyska, trots den svenska titeln, och kräver goda tyska kunskaper om man ska ha någon behållning av den.

Gudrun Kälvemark Sundqvist

 

Lerin, Lars. Egna hem. CKM 2014.

Den produktive konstnären och författaren Lars Lerin är aktuell med den nya boken "Naturlära", som innehåller både texter och bilder. Tidigare i år kom "Egna hem", som består av bilder där hus och gårdar finns avbildade.

    Egna hem är en bok helt utan text som innehåller återgivningar av ett 70-tal koppargrafiska blad bearbetade med akvarell och blyerts. Bilderna är från perioden 2004-2007 och samtliga har hus och gårdar som motiv.  En fantastiskt fin bok för den som vill sitta och bara njuta av Lerins bilder.

 

Lerin, Lars, Naturlära. Sthlm: Bonniers, 2014. 400 s, – Ibz Lerin, Lars

I boken samsas (som i många av Lars Lerins tidigare böcker) texter, foton och målningar på boksidorna. Foton och målningar är av både äldre och nyare datum, medan de flesta av texterna är från de senaste tre, fyra åren. Det är en oerhört vackert formgiven bok på drygt 400 sidor, tryckt på tjockt papper i folioformat.

    Lars Lerin skildrar i "Naturlära" ett år i den värmländska naturen, från vinter till vinter. Via texterna får man ta del av Lerins intryck av och tankar om naturen, men också hans reflektioner kring den konstnärliga processen att skildra denna natur. Och genom de målningar som återges i boken får man direkt se resultat av detta konstnärliga arbete, antingen som färdiga akvareller eller skisser.

    Mycket av det Lerin iakttar i naturen är små och knappt märkbara händelser. En vit vessla som springer över snön, isen som svartnar och ljusnar allteftersom molnskuggorna drar fram. Det språk han använder är ibland enkelt beskrivande, ibland drastiskt humoristiskt, ibland impressionistiskt målande och ibland djärvt poetiskt med överraskande metaforer som till exempel att en hund ”skäller hål i luften”.

    Lars Lerin är en fantastisk naturskildrare, både vad gäller texter och målningar. Hans plats i naturen känns lika självklar för mig som läsare av hans bok, som den verkar vara livsnödvändig för honom själv. "Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt”, skriver han på ett ställe. "Genom kärleken till naturen återvann jag livet”, står det på ett annat.

    Precis som naturen ger honom liv och mening, gör också konsten det. När Lerin skriver om det egna målandet, beskriver han på flera ställen att ”måleriet ger mitt liv en mening”. Och när han skildrar den arbetsprocess det innebär att måla, gör han det med uttryck som ”följa intuitionen", "undgå slentrian”, ”flöde", "lust", "nyfikenhet", ”närvaro”.

    Bland de många och fantastiskt fint återgivna akvarellerna i boken finns hus, kalhyggen och björkar, alltså Lerin-motiv vi är vana att se. Men här finns så oändligt mycket mer. Här finns målningar från olika årstider och olika tider på dygnet. Här finns ljus och mörker, gryning och skymning, litet och stort, is och snö, himmel och hav, stenar och klippor, djur och växter, insekter och fåglar. Och mycket, mycket mer.

    Förutom Lerins egna texter, innehåller "Naturlära" också många citat ur andra böcker och skrifter. Det kan till exempel vara naturbetraktelser av författare som Werner Aspenström och Harry Martinsson, men även texter där andra konstnärer beskriver sitt förhållande till naturen och skildringen av den. Hans Wigert och Sven X-et Erixson och är två av de konstnärer Lerin hänvisar till.

    I boken finns också ett okommenterat citat från Goethe: ”Natur! Vi är omgivna och omfamnade av den - oförmögna att stiga ut ur den och oförmögna att tränga djupare in i den”. Jag tänker omedelbart att detta är ju precis vad Lars Lerin gör genom sina målningar. Han tränger djupare in i naturen.

Mikael Johansson

 

Liljemark, David, Boltzius. D. 2, Kompletteringar till boken. Sthlm: Ordfront Galago cop. 2014. S. 365–447 s. – Hci

David Liljemark, född 1973 i Skåre, är författare till ett tiotal seriealbum, till en film, Jakten på Bernard, och lite till. Kanske är han mest känd för seriealbumet om helbrägdagöraren F. A. Boltzius från Skåre, som var Davids farmors farbror, ett album, som till skillnad från de flesta seriealbum avslutades med över 100 sidor kommentarer. (Unikt i världslitterturen?) För boken erhöll David bl.a. Region Värmlands litteraturstipendium 2009. I förordet till detta häfte med kompletteringar till källförteckningen, framhåller han att undan för undan nya faktafynd kommit till hans kännedom. Databasen Digitaliserade svenska dagstidningar har gett honom 119 träffar. Motsvarande databaser i grannländerna har dessutom givit en hel del.

   Jag måste bekänna att jag inte har läst häftet rakt igenom utan bara gjort nedslag lite här och där – men det har gett en hel del ändå.

Liljemark skriver berömmande om Ingela Ströms film om Boltzius från 2010 (som bl.a. Föreningen donerat pengar till). Dock är han missnöjd med att den inte ger en rättvisande bild av mannen ifråga, eftersom hon inte vågar säga rent ut att hans helbrägdarörelse var ren humbug – som Liljemark anser – på goda grunder verkar det som! Dåtidens tidningar var i allmänhet mycket kritiskt inställda mot FAB. Att så många av hans patienter lämnade kvar sina kryckor hos honom får inte uppfattas som bevis på hans läkekonst. Tidningen Kalmar 1887 berättar att en besökare uppmanats att lämna sina kryckor till FAB. Hemkommen måste han dock skaffa sig nya! I Öresunds-Posten 1885 kunde man läsa om ”en sorlig syn tedde sig här om dagen vid Jemtlands norra järnvägsstationer. Ur en tredje klassvagn kom krypande på händer och fötter en krympling, som i brist på kryckor var oförmögen att både gå och stå. Mannen hade varit nere på besök hos Boltzius. Der hade han befallts …lemna kryckorna qvar hos undergöraren.”

   Vidare har Liljemark observerat att på Skårekyrkans hemsida anges om FAB att ”under hände så att lama, blinda och döva blev helade.”

   En kraftfull kritiker av FAB var Emil Thorelius, författare till en bok i ämnet, Boltzianismen, skandinavisk kulturbild, 1888. Om honom har Liljemark också mer att berätta. Han har även snokat reda på¨att Harriet Löwenhjelm hade kontakt med undergöraren. (I Elisabeth Stenborgs doktorsavhandlling om Harriet L.).Hon är ingen beundrare av honom men skriver i ett brev att ”Boltzius är en redlig Guds Tjänare tror jag fullt och fast.”

   Ovannämnde Thorelius var tydligen skolkamrat till Gustaf Fröding och uppvaktade honom med ett brev på 50-årsdagen, där han skriver att han ”är himla arg för att inte August (alltså Fröding) fick Nobelpriset långt före Selma.” Fröding tyckte i sin tur att Verner von Heidenstam borde ha fått Nobelpriset före Selma” tillägger Liljemark med stöd av en notis i Aftonbladet 12/8 1910, vilket var tråkigt att höra menar undertecknad.

   Om Emil Thhorelius kan författaren vidare berätta att han finns med som romaninslag inte bara i Lars Anderssons Bikungskupan utan också i Albertt Janssons Rallarrosor.  Lars Andersson återkommer f.ö. till Thorelius i sin senaste roman De levandes land.

   Sensationell är uppgiften att Selma Lagerlöf 1913 tydligen funderade på att skriva om Boltzius, eller snarare, en helbrägdagörare, eftersom han var ”en för rå typ”. Lyckligtvis la hon det uppslaget på hyllan. Av hennes planer blev istället  året efter, Kejsarn av Portugallien. Vi är många som är glada över det!

Källförteckningen är förstås omfattande. Allra sist i boken hittar vi ett trettiotal recensionscitat om Boltzius-boken, 2009. Det är nog mycket sällsynt att en värmlandsförfattare uppmärksammas så till den milda grad. Kanske kan det bero på att Liljemark redan var välbekant för sina seriealbum? Så här skriver exempelvis Lars Landström i Örnsköldsviks Allehanda: ”Själva serien i den här boken är drastisk och dråplig… den historiska forskningen – som upptar två tredjedelar av boken – är hejdlöst knappologisk, nästan maniskt noggrann.”

   Avslutningsvis får undertecknad återigen tipsa Karlstads Universitet om att David Liljemark bör förlänas doktorstiteln (teol. dr.?) honoris causa för sina serier men framför allt för hans forskning om F.A. Boltzius, Sveriges genom tiderna mest kände helbrägdagörare och dessutom värmlänning.

 

Liljemark, David, Tillbaka på Ilandaskolan. Dayw Books, 2014. 29 s. – Hc

Denna lilla skrift innehåller det största antalet tillmälen jag någon sin skådat mellan två bokpärmar! Att läsa den har varit ett rent lidande, men samtidigt måste man lite beundra mobbarnas uppfinningsrikedom vad det gäller bokstavligen dödliga tillmälen och hotelser. Att förövarna talar värmlandsmål gör dem alls inte mysigare!

   David Liljemark, framstående serietecknare, filmare m.m.,uppväxt i Skåre, skriver i boken att han själv gick högstadiet på Ilandaskolan 1986–1989 – men kunde verkligen samtalstonen mellan skolungdomarna ha varit så till den milda grad rå?  

   Här har nog författaren begagnat sig av författarens rätt till poetica licentia. Han försäkrar att han själv inte var utsatt för mobbning, men blivit retad. På bokomslaget kan man läsa att han gjort en film med samma namn och han kallar den - inte utan skäl förvisso – för en skarp och mångtydig uppgörelse med mobbningens inferno:” Boken innehåller hela den skoningslösa monologen från filmen.” Mobbarna talar som sagt på mål men språket lägger föga hinder för läsandet – faktiskt!

 

 Lindberg Jung, Gunnel, Glädjen är koloniträdgårdars största nytta. [Kd]: Gretchen förlag, 2014. 53 s. – Qe

En betagande bok om en betagande miljö – koloniträdgården med sina dockhus och blomstrande trädgårdar. Gunnel Lindberg Jung har haft en lätt uppgift i denna överdådigt färggranna bok om Kroppkärrs koloniträdgård, om Karlstads koloniträdgårdsförening och om koloniträdgårdens historia från starten på 1860-talet i Tyskland. Att odla sin trädgård är att odla kropp och själ också! Vackrast av många vackra foton är det på björkarna som” vaktar” Kroppkärrs koloniträdgård från oktober till januari – och resten av året också förstås! Detta är – förmodligen – det första som skrivits om Karlstads koloniträdgårdar. Desto roligare att det blivit en så vacker bok. (Motsatsen hade ändå inte varit möjlig?). Det är författaren själv som svarar också för bild och form.

 

Lindquist, Maria, Kvällsvecken i Övre Ullerud. Krhmn: Norlén & Slotner, 2014. 99 s. – Hc

En charmfull, lite kantig berättelse av en debutant i genren. Författaren känner sitt Ullerud inpå knuten i denna berättelse om hälsokällan i Hellekil, pigor och en streber och socialist i slutet av 1800-talet Och så förstås Kvällsvecken, en kufisk, mycket skygg figur man inte blir alldeles klok på. Förlaget introducerar boken som en faktionsberättelse, ”en blandning av sanning och myt förlagd till ett bestämt geografiskt område”. Och visst är det utförlig beskrivning vi får oss till dels av Övre Ullerud och särskilt Hellekil. Den realistiska miljöbeskrivningen är bokens styrka – till glädje främst förstås för de som i Övre Ulllerud bor!

 

Lund Kopparklint, Marléne, Maskrosflickan. Krhmn: Norlén & Slottner, 2014. 230 s. ­ Hc

Detta är andra delen i en planerad trilogi om Marléne Lund Kopparklint, numer kommunalråd i Karlstad, fast uppväxt i de eländigaste förhållanden. Föräldrarna var periodare och i berusat skick råkade de alltid i slagsmål. Modern framstår som en veritabel skräckgestalt. Skildringen tar sin början, när författaren är cirka 14, 15 år. Då är hon redan hemfallen åt ett svårt drogmissbruk och hon umgås med personer hemfallna åt samma last och brottslig verksamhet därtill. Läsaren får många inblickar i Karlstads undre värld, som påminner starkt om Hades. Vad som räddar Marléne från att gå under definitivt är kärleken till en just grabb och att hon blir mor, helt kortfattat formulerat. Handlingen i boken utspelas helt och hållet i Karlstad och kända gatu- och stadsdelsnamn figurerar i miljöbeskrivningen. Berättelsen är litterärt något träaktig men vissa partier är klart självbiografiska och de livar upp framställningen betydligt. Lite synd faktiskt att författaren valt att förklä sin berättelse i romanform – fast förståligt förstås! Men även om detta inte är något litterärt mästerverk så är det ändå en gripande skildring av en ofattbart svår uppväxttid. Märkligt att hon med sådana dåliga odds kunde bli kommunalråd i sin hemstad, ja häpnadsväckande! Hur det gick till får vi kanske veta i den tredje, återstående delen av detta memoarverk?

 

Löf, Bengt Olof, Filipstad från 1960-talet till 2014. Filipstad: [förf:s förlag?] 2014. 99 s. – Ncagz Filipstad

I min recension av Löfs bok om Oxhälja, skrev jag att han gott kunde ha haft med flera bilder i svartvitt. Som ett svar på denna min bön finns nu denna bilderbok med enbart foton svartvitt! Märkligt att se hur även ganska slätstrukna – i varje fall inte av särskilt stort intresse för en utomstående – foton i svartvitt blir ett slags konstverk, särskilt de som är tagna vintertid och det är rätt många av fotona i föreliggande verk. Det svartvitas magi är något oförklarlig men klart påfallande! Men vad vore Filipstad utan Beijboms Nils Ferlinstaty? Författaren/fotografen tycker säkert att jag är lite småsint men konstigt är att han utser Hötorget till ”det ståtligaste torget i Sverige”, men inte visar något foto av det i boken. Likaledes är jag lite fundersam över att han kallar gamla stadshotellet för den pampigaste byggnad som funnits i Filipstad. Det var väl inte ståtligare än kyrkan i Filipstad – fast kyrkor tävlar kanske i en annan genre?

Bengt Åkerblom

 

Löfgren, Lars, Ljus över stränder och näs 1 – 3. Sthlm: Akleja förlag, 2014. [697 s.] – Hc

”En färgstark och underhållande familjekrönika i tre delar med dramatisk och thrillerartad upplösning” heter det om bokverket – i tre delar! – i ”baksidestexten”, vilket är en beskrivning av boken så väl som någon. Berättelsen tar sin början på Värmlandsnäs, som författaren menar är en ganska så bortglömd del av Värmland, och tiden verkar vara 1700-talet, men ganska så snart förflyttas vi till nutiden. Miljöerna i boken är många men för en karlstadsbo känns det särskilt glädjande att Karlstad intar en viktig plats i krönikan – liksom Värmlandsnäs, där den ståtliga men förfallna släktherrgården är belägen. Boken bjuder som sagt på mycken dramatik alltifrån de drömlika öppningsscenerna till de sista sidornas ragnarök. I centrum för berättelsen står en familj med idel osedvanligt framgångsrika och begåvade människor. Musiken ligger dem särskilt nära hjärtat – inte minst den unge Sander, som kan Max Bruchs violinkonsert utantill. Han är f.ö. den ende i romanen som läsaren kan känna riktig sympati för. Desto tråkigare känns hans öde, som kanske inte ska avslöjas här. Med boken vill Lars Löfgren skildra ett förändrat Värmland, som ett offer för vår tids globalisering. ”Det är ett uppbrott också för mig” menar han, ”från en romantisk uppfattning av ett landskap, som jag alltid längtar tillbaka till men som nu är helt annorlunda.” Boken bjuder på många överraskningar och det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna, men den har ändå sitt underhållningsvärde. Boken innehåller mycken dialog och det är teatermannen Lars Löfgren bra på. Boken är trots sitt omfång lättläst, fast korrekturfelen är många. Men det är åtgärdat i ett nytryck har det sagts mig. En stormvarning för globaliseringen, som nog inte till alla lycka bär. Så kan man tolka berättelsen – fast med onödigt tillkrånglad handling.

 

Magnusson, Jan-Olof, Bilägaren som gick vilse. Nordhaget förlag 2014. 82 s. – Hc

 Äventyr i motorbranschen heter en festlig novell av Göran Tunström – fritt efter Dylan Thomas kanske? En lämplig benämning på denna samling berättelse om författarens 14 första bilar vore ”Idel äventyr i skrotbilsbranschen”, för nästan alla hans ungdoms bilar är i skrotfärdigt skick. Att en bil kan ha så många fel och ändå rulla måste förvåna många. Hur som helst är författarens äventyr en mycket rolig läsning och ett är säkert, billiga bilar är inget latmansgöra! Visserligen kan man stundom förfasa sig över författarens vårdslösa körning, men det är ju fråga om ungdomssynder och allt torde vara preskriberat numer. Nnrdhaget förlag i Gunnarskog står som utgivare av denna högst underhållande läsning, som är Jan-Olof Magnussons fjärde bok.

Bengt Åkerblom

 

Martelius, Kaj, Skämtartiklar. En samling kåserier. Visby: Nomen förlag, 2014. 170 s. – Hc
Kaj Martelius har tidigare utkommit med två kåserisamlingar och en roman. Jag är barnsligt förtjust i hans kåserier eller som hans själv skriver, ”en brokig samling kåserier, som kanske hellre borde kallas humoresker. Ett kännetecken är i vilket fall godmodigheten och den obesvärade frånvaron av gravallvar och sanningslidelse."

  Jag är uppväxt på 50-talet, då julklappspaketen oftast innehöll en samling kåserier, av Bang eller Cello eller någon annan skrivande skämtare, förutom årets Olle Hedberg och årets deckare av Stieg Trenter. Det skulle kanske förklara min förtjusning över dessa alltid så välskrivna berättelser med humoristisk knorr.

    Författaren är uppväxt i Gävle, vilket framgår på flera sätt, men Värmland får också vara med på ett och annat hörn. Han är född 1926 (faktiskt!), gått på Konstfack och har bl. a. arbetat som journalist. Numer är han boende i Karlstad. Unna dig en samling av Martelius kåserier – du blir på gott humör av dem, om du nu inte är uppväxt i en tid då skrik och skrän uppskattas mest.
 

Melberg, Enel. Det borde varit stjärnor. Heidruns 2014

Kl. 8:45 onsdagen den 8 februari 1911 avled Gustaf Fröding i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Mängder av honoratiores och ett antal journalister samlades vid likbädden. ”Maggan” Hellberg, legendarisk chefredaktör på Karlstads-Tidningen, berättade senare att tre småtöser plötsligt hade gläntat på dörren till poetens sjukläger och, med tårdränkta kinder, lagt två rosor och ett kort på båren. ”Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne” stod det med spretig handstil på kortet. Det borde varit stjärnor (Heidruns) är också titeln på den roman som Enel Melberg sände ut tidigare i år. På 276 sidor och i fem separata avsnitt presenterar hon lika många kvinnor, samtliga intimt Frödings-anknutna och alla med fängslande och, åtminstone delvis, tragiska livsöden. Först ut är Emilia Fröding, dotter till vetenskapsgeniet och Karlstadsbispen C. A. Agardh och skaldens egen mor. Därnäst på tur står Matilda Fröding, Gustafs ett år äldre syster och den mest praktiska i familjen, ja i ärlighetens namn den enda frödingen med sådan begåvning. I nästa kapitel, det tredje, har Melberg tillfälligt vänt ryggen åt F-släkten och låtit energiknippet, mångsysslerskan, svetsloppan och legitimerade yrhättan Ida Bäckmann (1867-1950) ta plats på stora vridscenen. Skaldesystern framför andra och mor Emilias förstfödda, Cecilia Fröding, har placerats i fjärde rummet, medan det femte och sista reserverats för Signe Trotzig, den självuppoffrande kvinna som var Gustafs sjuksköterska och alltiallo under hans oftast glädjelösa levnads slutfas (1906-11). Tjugofyra timmar per dygn var det tidsminimum Signe T brukade avsätta för sin oregerlige patient. Det är inte främst biografiska skisser som Enel M försett oss med. Inträngande personlighetsstudier och dristiga karaktärsteckningar handlar det snarast om. Sans, glans, balans, djupsinne och tvättäkta engagemang utmärker framställningen, kanske med undantag för avdelning nr fem, den om Kristinehamnsbördiga fröken Trotzig, som vetter mot det smått nödtvungna och en smula pliktskyldiga. Melberg utgår från att vi alla är uppdaterade och rustade med nödvändiga baskunskaper. Som författare ställer hon krav på läsekretsen (vilket bör räknas henne tillgodo). Hunnen till sid. 42 lade hennes bok ifrån mig, när jag underrättades om att ”det Branzellska elementet” i Fröding-släkten måste betecknas som osunt, t o m ”farligt”. Plågsamt medveten om att jag hade om möjligt ännu sämre kläm på den rastlöse verskonstnärens stamtavla än på min egen – och alltså inget kände till om vare sig någon Branzell eller något element – lånade jag skyndsamt in Rolf Alsings studie Fröding och kvinnorna (Hjalmarsson & Högberg 2011) och knäckte därefter med RA:s hjälp alla relevanta släktkoder. Därmed var svårigheterna ur världen och Melbergs text omedelbart tillgänglig. Ida Bäckmann torde vara den mest omstridda i Enel M:s färgsprakande kvinnokvintett. Hon föddes i Åmål, blev student vid en flickskola i Stockholm, arbetade i många år som lärare och rektor, for vida kring på vår snurrande planet – bl. a i Sydafrika, Ryssland, Argentina, Brasilien och i Paraguay – skrev åtskilliga böcker och ägde en unik förmåga att ständigt ta plats i (världs)händelsernas mittfåra. Av en slump lärde hon känna Gustaf Fröding under en sommarsejour i Norge 1895. ”Lilla Ida” kom sedan att besöka Den store skalden var och varannan dag 1903-04 under dennes sjukhusvistelse i Uppsala och slutligen några gånger på hösten -06. Det var hela saken; ett lika definitivt som oeftergivligt besöksförbud blev i fortsättningen hennes lott. Initiativet kom inte från Fröding själv men väl från poetens förmyndare och läkare – och från skaldesystern Cecilia. Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann hette den frispråkiga biografi som Ida B utgav på eget förlag 1913, två och ett halvt år efter diktarens hädangång. Det blev praktskandal, och den arma författarinnan rullades i fjädrar och tjära överallt i rikets anständiga press. I dag är ”Lilla Idas” anseende i varje fall delvis återupprättat, och hon är inte längre var mans niding. När jag tar detta faktum till protokollet (en solvarm fredag i slutet av september) har Sigrid Combüchen just kommit ut med Den umbärliga (Norstedts), ett arbete som källkritiskt belyser Ida B:s liv och leverne. Hon var ingen ”kardborre, intrigant” eller ”glosögd gnom”, som en upprörd Cecilia tillåts haspla ur sig i Enel M:s fjärde kapitel. Jo, möjligen glosögd – och rustad med alltför höga tankar om sin egen betydelse och sin egen lyskraft. Vilket väl trots allt får ses som ett allmänmänskligt drag. Något funderar jag på den ordningsföljd som Melberg tilldelat personagerna i sitt stjärnverk. Författare i gemen skulle nog ha positionerat Frödingklanen som etta, tvåa och trea och därutöver låtit M och C byta plats – Emilia, Cecilia och Matilda – och först därefter gett ordet till Ida B och sköterskan Signe. Nu har ”Lilla Ida” sprängt sig in mellan systrarna och skilt dem från varandra. I det tilltaget ryms kanske en symbolik. Både Matilda och, framför allt, Cecilia kom efterhand att tycka intensivt illa om Ida. Det gjorde även Signe Trotzig. Ytterst handlade allt om att stå Gustaf så nära som möjligt. Ironiskt nog är det höljt i dunkel vad skalden själv ansåg om besöksförbudet. Rent språkligt når Enel Melberg långt i sina bästa stunder, och stunder av det slaget har dessutom hög frekvens i hennes berättelse. Så här låter det, när Cecilia reflekterar över de litterära influenser hon gett – eller anser sig ha gett – den fem år yngre brodern: ”… Det var hon som dukade till gästabudet, det var hon som tog in honom i Ali Babas grotta och sedan öppnade alla skattkistor inför honom: lät pärlorna strömma mellan fingrarna, daktylerna rinna, anapesterna trilla, guldet kasta sina reflexer mot grottväggen, jamberna glimma, silvret glittra i väldiga drivor på golvet, trokéerna svepa, smaragder och ametister och safirer gnistra mot taket och diamanter hiva tusentals reflexer i eldskenet, medan rimmen sprakade, konsonanterna väste och fräste och vokalerna klingade och sjöng.” (Sid. 231f). ”Det borde varit stjärnor” återfinns i Stänk och flikar (1896) och är ett av Frödings mest kända poem. Sannolika skäl talar för att upphovsmannen hade en viss Olivia ”Vivi” Petersson i åtanke, när dikten mejslades fram. Av de bägge kvinnor skalden friade till i sitt liv var frimurarlogeservitrisen ”Vivi” den ena. Det blev dessvärre avslag på grått papper. Så småningom lämnade den åtrådda Värmland, öppnade damfrisering norröver och förenade sitt öde med en perukmakare. Bara 36 år gammal dränkte hon sig utanför Nynäshamn (1907). Men den historien är inte Melbergs. Hennes ger i stället löften om en fortsättning.

Mats Parner

 

Mendel-Hartvig, Åsa & Ane Gustavsson. Vakna min kastanj. Natur & kultur, 2014 

Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson har samarbetat förut i böckerna om lille Otis, ett lyckat samarbete där text och bild fint kompletterat varandra. Denna gång gör de det i stort format och resultatet har blivit ljuvligt. Mitt i staden, inne på en gård står en urgammal kastanj. Det är en liten sexårig flickas älsklingsträd och nu är det vår och flickan väntar ivrigt på att kastanjen ska vakna. Ömsint kollar hon varje dag om det inte kommer något tecken på liv i det gamla trädet. Sommaren kommer och trädet har ännu inte vaknat. Det är dött, påstår husägaren. Det måste huggas ner så det inte faller och skadar någon. För att hindra detta klättar den lilla upp i trädet och lägger sig i en grenklyka. I en drömsekvens får flickan tröst. Träden kommer aldrig att dö även om det huggs ner. Det kommer att leva vidare i sina små kastanjebarn som slår rot och blir till nya träd. Mendel-Hartvigs text berättas i jagform. Den är enkel och poetisk och Ane Gustavsson kompletterar texten med mjuka och lena bilder i akvarell. På ett uppslag låter hon årstiderna och trädets historia spegla sig i husens fönster och hon utökar berättelsen med små roliga detaljer. En tomte skymtar i förrådet. Det är nog han som hjälper den lilla att resa den långa stegen mot den kastanjebruna stammen. En katt jagar skatorna i trädets kala grenar, en månbalong vaknar till liv i den stjärnklara natten. Gustavsson målar med milda, varma färger som exakt fångar textens stillsamma ton. Någon gång uppfattar jag att perspektivet i ett par uppslag är lite skevt men det är en liten randanmärkning om en för övrigt helgjuten bok.

Helena Vermcrantz

 

Nilsson, Matts, Alma på Mårbacka. Votum & Gullers Förlag, Karlstad 2014. 207 s.

När jag slår ihop boken tänker jag: Så roligt att läsa! Om Alma, om Ellen Lundgren, om alla de som arbetat i köket på Mårbacka och alla de andra som levt och verkat på gården.

   Selma Lagerlöf figurerar mest i bakgrunden – talar gör hon oftast genom Ellen Lundgren, den barska husföreståndarinnan.

Det är Alma Göranssons liv på Mårbacka som sonen Matts Nilsson redogör för.  Som ung flicka i 20-årsåldern får hon anställning i köket på Mårbacka. Det blir en tid som kommer att prägla henne för livet. När jag läser boken så undrar jag hur mycket har Alma berättat för Matts och hur mycket har han hört från andra källor. Jag vill tro att det är Alma som berättat om det märkliga hon fått vara med om under några år i sin ungdom. Med den världsberömda författarinnan som arbetsgivare och alla de skaror av turister som kom för att bara beskåda geniet och alla de berömdheter som kom för att besöka Selma på Mårbacka och som Alma hade förmånen att blygt komma i kontakt med genom uppassningen.

   Det är en intressant vinkel på författargeniet. Grodperspektivet är spännande och utvidgar kunskapen om Selma Lagerlöf. Att Selma var en god arbetsgivare hade jag redan fått klart för mig men förstärktes genom läsningen av Matts Nilssons bok. Omtänksamhetenom de anställda är genuin.

   Livet på en gård på landet kan väl vara rätt likartad var man än befinner sig men inte här – här blandas det vanliga med det ytterst ovanliga.

   Men framförallt är boken om Alma på Mårbacka verkligen en bok om Alma och ingen annan. Och det är det som gör boken intressant och rolig att läsa.

   Matts Nilsson skriver flyhänt och berättar med stor inlevelse händelser och skrönor om det dagliga livet på Mårbacka. Texten flyter lätt och levande och man dras med i händelseförloppet. Och det är lätt att ta till sig Alma som även Selma gjorde genom hennes sätt att vara och uppföra sig. Rättrådig, ärlig, plikttrogen och söt att se på. Snabb i uppfattningen. Dessa begåvade kvinnor, tänker jag, där både klass och pengar satte stopp för vidare utbildning.  Istället har sonen rest ett äreminne över sin mor. Och det till glädje för oss som får läsa om Alma och hennes tid på Mårbacka. Matts Nilsson lämnar henne i boken när hon bildat familj och hittat sin plats i livet. Dock finns i slutet av berättelsen, som sig bör, en mängd recept på kakor som bakades i köket på Mårbacka och jag tänker sätta igång med baket direkt!

   Det är intressant och spännande att underifrånperspektivet på Mårbacka börjat skapa intresse. Det är hög tid men kanske inte försent.

Mårbacka har alldeles nyligen begåvats med en nyrestaurerad arbetarbostad och nu boken om Alma, något som ger ny spännande kunskap om dikargeniets liv när hon köpt tillbaka Mårbacka.

Boken är försedd med ett rikt bildmaterial som ger ytterligare stuns åt texten.

Lena Carlsson

Det kan tilläggas att Alma på Mårbacka var Karlstads stadsbiblioteks 6:e mest utlånade vuxenbok 2014 (Hemsidesredaktören).

 

Nilsson, Olle, Bilder från förr. 30 bildberättelser från Värmlandsarkiv.  [Karlstad]: Make my day. 2 tim., 15 min. – DVD – Ncagz Karlstad

En förnämlig historielektion om Värmland, särskilt Karlstad, och världen från Sveaborgs fall till idag, ungefär. Det handlar inte bara om gamla hus (vilket inte i och för sig är ”bara”), utan också om intressanta människoöden med anknytning mer eller mindre till Karlstad.  Låt mig citera Björn Stefansson i VF: ”Olle Nilssons välgjorda kommentatorstexter ger det svartvita bildmaterialet sådan nerv och dramatik… Som historielektion och kuriosaskatt är detta både lärorikt och underhållande.” Det är bara att hålla med om det!  Lite kritik vill jag ändå komma med, bakgrundsmusiken, som förekommer ibland, är av skönaste slag men ofta ganska onödig, någon gång också i starkaste laget. Men det är en petitess!

 

Nordin, Svante, Sven Stolpe – blåsten av ett temperament. Sthlm: Atlantis,

2014. 326 s. – Gcz Stolpe, Sven

Detta är den första heltäckande biografin om Sven Stolpe kan man läsa på

baksidan av denna bok, författad av Sante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Han skriver om sin bok att det är en ”intellektuell biografi”, alltså är tonvikten lagd på Stolpes insatser som skribent, diktare och debattör. Men naturligtvis får vi veta mycket också om personen Sven Stolpe, som ju är mycket intressant i sig.

 Sven Stolpe tog studenten 1923 på Södra Latin i Stockholm. Han blev

tidigt en flitig kulturskribent och så småningom redaktör för en nystartad,

bonnierägd tidskrift, Fronten. I början av 30-talet insjuknade han i TBC och kom

att vistas på ett sanatorium i Schweiz i nästan ett år. Han blev aldrig helt friskt

utan fick hela livet igenom dras med en kronisk feber. Ett resultat av denna

vistelse blev romanen I dödens väntrum, som blev hans skönlitterära

genombrott. Den trycktes i nya upplagor och översattes till flera språk. Annars

var Stolpe inte så framgångsrik på den skönlitterära banan. En roman av honom utspelas i Värmland, Midsommarnatten (1945) men den hör inte till hans

bättre. Under 30-talet kan man säga att han stod i den svenska kulturdebattens mitt men redan i mitten av samma decennium så uppslukades han allt mer av Oxfordrörelsen, som kom att betyda mycket inom den protestantiska världen, men var ursprungligen en amerikansk företeelse.

    I Värmland blev biskop Arvid Runestam en av anhängarna men under Andra världskriget kom både han och Stolpe att bli besvikna på rörelsen. Det var ju denna rörelse, som skulle förhindra det stora kriget!

Stolpe, som länge haft franska katolska författare som sin specialitet, konverterade 1947 till den katolska kyrkan.

   I mitten av 40-talet flyttade Stolpe med fru och barn till Värmland och så

småningom kunde han residera på en ståtlig herrgård, Valåsen, som han hyrde

av Domänverket. Han hade fått en fast anställning på Expressens

kulturredaktion men kunde bo kvar i Värmland.

   1959 lade han fram en doktorsavhandling om drottning Kristina. Disputationen i Uppsala blev ”ett celebert arrangemang” som Svante Nordin skriver. Han fick ett gott betyg på avhandlingen men inte docenturkompetens, vilket var en stor besvikelse för honom.

 Under 60-talet tjänstgjorde han som lektor i på gymnasiet i Mjölby för

att efter pensioneringen flytta tillbaka till Värmland, till Filipstad. Som

pensionär kom han att mer än någonsin stå i rampljuset för den offentliga

debatten. Han blev helt enkelt en folkkär kändis, skriver hans biograf. 1966

utkom han med Mitt Värmland, en kärleksförklaring till landskapet och – inte

minst – värmlänningarna! Och Selma Lagerlöf var den författare han satte

högst och hans sista bok handlade om henne.

   Under 70-talet gjorde han stor succé med Låt mig berättta, som fick fyra

efterföljare. Därmed hade han, skriver Svante Nordin, hittat en kongenial

litterär form som han förnyade. Stolpe var alltid en lysande berättare. Stolpe

var också alltid en kontroversiell, person. Han hade lätta att få vänner men

hade ännu lättare för att få fiender. Han älskade striden, får man tro. Han var

en överdrifternas man och exempelvis undertecknad retade sig ofta på hans

väldigt tillspetsade uttalanden. Men onekligen var han en frisk fläkt i den

svenska kulturdebatten, i hela sitt långa liv både älskad och hatad.

  Författaren är professor i idéhistoria vid Lunds universitet och det märks att det är en vetenskapsman som hållit i pennan. Boken ger ett mycket

förtroendegivande intryck. Stolpes betydelse för det svenska kulturlivet, en

betydelse på både ont och gott, blir väl belyst. En redig och lättläst biografi, fast ett och annat är kanske av mindre intresse för lekmannen.

 

Nordmarken. Årjäng Förr. Trejje boka. [Tankesmedjan Årjäng Förr] 2014. – 248 s. Nordmarken har under senare år, till stor glädje för nordmarkingar på hemmaplan och i förskingringen, fått se ett flertal högklassiga alster berätta bygdens historia, förutom Årjäng Förr :s två böcker bör nämnas ”Karlanda socken” och ”En hôger Sellere ”. Nu har Tankesmedjan Årjäng Förr än en gång skapat en till det yttre (och inre) mycket tilltalande produkt. När man väl öppnat detta deras tredje opus slås man av hur väl papper, layout och design valts för att ge ett alltigenom gediget intryck. Det är en bok, som man gärna låter ligga framme, för att bläddra i, eller för att slå sig ner och läsa något kapitel i, men risken är då stor att man blir sittande lång tid, för det är en fängslande bok med hissnande virvlingar. Man får på de nära 250 sidorna uppleva omväxlande läsning allt från ”Vråa i Sellereskogen” till avslutet i samma trakt med hyss och spratt i ”Åsebyälva” Huvudvikten är lagd på centralorten Årjäng men det finns också åtskilliga inslag och kopplingar till bygderna runt centralorten, vilket höjer bokens värde och gör titeln rättvisa Det är en fröjd att ta del av dessa faktatexter, bilder och kåserande berättelser. Man slås omväxlande av igenkännandets glädje och överraskande samband. Tack vare den kreativa grupp, som skapat och skapar dessa förmedlande länkar mellan då och nu har vi fått en modern lokalhistoria, som med känsla speglar såväl människor, miljöer som företeelser. Om Lill-Ingmars, Nordmarksbygden och Helge Kjellins bröllopsresa kan man läsa men också om hur, Eva Paulsson, stockholmstjejen på 1960-talet drabbades av det ”Lilla samhället”. Här ger hon bland annat en tidsbild från sin första tid i Årjäng, i samband med TV- inspelningen av teveserien med samma namn. Till tankesmedjan har också knutits Staffan Svanqvist, som odlat och förädlat sin kunskap om Årjäng och Nordmarken. Han delar med sig av detta i flera intressanta, tänkvärda och roande inlägg. Om skolan och dess utveckling i Nordmarken skriver Olle Östlind förtjänstfullt. ”Kroken”, kåserandets och historieberättandets okrönte kung bjuder, sin vana trogen, på många överraskande historier. Många personporträtt finns också av kända och okända i både text och bild. Vi läsare ser fram emot kommande skapelser av denna vitala grupp vars arbetsordning i viss mån avslöjas i bokens förord och ger hopp om flera kommande själfulla och överraskande berättelser.

Olof Andersson

 

Ohlson, Jan R., Flickan i prickig klänning. Norlén&Slottner, 2014.174 s. – Hc Av alla böcker – och de är många – är den här en av de bästa eller rent av bästa av Jan R. Ohlson. Det är en kortroman men hela tiden är spänningen på topp. Handlingen utspelas dels i Litauen 1991 och dels i Stockholm den 10 november – för något år sedan? En god vän till bokens berättare har inbjudit en till synes mycket disparat samling personer till en ”nobelmiddag” framför TV-n. En något mystiskt tillställning verkar det som, tycker bokens jag – och han har alldeles rätt! Språket är hela tiden korrekt registrerande ända till det överraskande slutet, som ställer frågan om det finns ”mänskliga rättigheter” på sin spets. En brottshistoria som man inte glömmer så lätt. Och en påminnelse om Baltikums lidande under Sovjetiskt förtryck.

Bengt Åkerblom

 

Olsson, Hans, På andra sidan vattnet. Bronsåldern i Värmland. Kd: Värmlands museum, 2014. 153 s. – Jc

Detta är en bok för framför allt fackfolk. Jag har förstått att Värmland inte var något utpräglat bronsålderslandskap utom i vissa delar av Värmlandsnäs, där kontakterna med Västergötland var täta. Jag har inte läst mer än ett trettiotal sidor i boken och nöjer mig därför med att citera några avsnitt ur sammanfattningen: ”Sammanfattningsvis kan man beskriva Värmland som ett område, där många av de nya företeelser som bronsåldern innefattade, hade svårt att få fotfäste.

   Den företeelse som vann störst inträde, har varit att anlägga gravar i form av rösen och stensättningar.” För en Fryksdaling känns det naturligtvis dystert att få veta att ”det finns inte en enda uppgift om bronsföremål från gravar i Fryksdalen, trots att det finns flera hundra kända gravar.” Men tilläggas kan att Värmland över huvud taget är fattigt på bronsföremål från bronsåldern.

   Boken är ett grundläggande och mycket utförligtverk om Värmlands bronsålder .Ett standardverk i sitt ämne. Så mycket vågar jag påstå. Synd bara att den saknar ortregister; det hade varit bra att ha men kanske inte så lätt att åstadkomma? Boken har några sidors sammanfattning på engelska. PS ”Vattnet” i boktiteln är förstås Vänern!

 

Persson , Arne. Östra Ämterviks kyrkogård. Bevarandeplan upprättad år 2014.

[Av] Arne Persson, text, Birgitta Persson, foto. Sunne kykogårdsförvaltning 2014. 64 s. – Ncagz Östra Ämtervik

Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Värmland har kommit ut i rask takt sedan en tid tillbaka. Nu har turen kommit till Östra Ämterviks så vackert belägna kyrkogård. Till större delen består boken av fotografier. Kyrkan, kyrkbacken, Mårbackagraven och något hundratal gravvårdar finns avfotograferade. Skönhetspriset tar ett uppslag med järnkors, livets träd. Bland mycket värdefulla gravvårdar nämns dessutom graven över ”Kejsarn av Portugallien”och Frejagraven, d.v.s. monumentet över dem, som hittades på Freja vid bärgningen 1994. En vacker bok, men vad man saknar är en vy över Mellan-Fryken,de tre uddarna och den blånande höjden. Boken kan anskaffas från Sunne pastorats kyrkogårdsförvaltning till en kostnad av 150 kr.

Bengt Åkerblom

 

Persson, Bjarne, Livet i Finnskogarna.. Books on demand 2014. 188 s. – Kdd

Bjarne Perssons bok har underrubriken Mina skogsfinska anor, nybyggarna i

Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar. Innan författaren går in på sina

egna anor i finnskogarna har han en allmän inledning på ett tjugotal sidor. Här

skriver han: ”…och jag undviker att ta för stort intryck av den gammaldags,

romantiserade bild av skogsfinnarna som många författare har gett uttryck för”,

och ”Jag håller mig helst till Richard Brobergs sansade åsikter”.

   Bjarne Persson har tydligen ovanligt många anor och övriga släktingar i de

värmländska och norska finnskogarna och några av de allra mest kända

skogsfinnarna passerar revy: Lång-Kristoffer (Honkainen, som Jan Myrvold

fastslagit och inte Havuinen) och Per Hakkran. Här stödjer han sig på

Segersteds samling och Valter Bergs böcker .

   Domböcker är en viktig källa, och därmed blir det mycket av ägotvister men

också av grova våldsdåd som mord, t.ex. mordet i Skallbäcken 1666, mordet i

Kindbäcken 1667 och mordet i Skråckarberget 1693. Förövarna i dessa tre fall

dömdes till döden, men dödsdomar skulle alltid underställas hovrättens

prövning, innan de verkställdes. Alla tre fick tydligen behålla livet. Här talar

författaren om benådning, ett begrepp som kan diskuteras. Det är snarare frågan om lindring av straffet i högre instans.

   Släktforskare med egna rötter i finnskogarna har naturligtvis stor glädje av

denna bok. Ännu bättre hade det varit med ett personregister, som underlättat

sökning. Bokens förlag är BoD (Books on Demand). Den finns bla påTorsby

Finnskogscentrum, där den kostar 225 kr.

Arne Vannevik

 

Planting-Gyllenbåga, Anna, Som en vit liten strumpa. Ett A-barns memoarer. Recito förlag 2014. 134 s. – Lz Planting-Gyllenbåga, Anna
Den här boken gör mig märkligt nog glad. Märkligt därför att den beskriver en ung kvinnas stora svårigheter att finna sin väg i livet. Vi får följa henne från barndomen där högstadiet upplevdes som ett helvete med mobbning och vidare upp till universitetsstudier. Svårigheten att förstå tillvaron blev så småningom för stor. Hon fick till slut hjälp och, som hon skriver, fick veta att hon var ”ett A-barn med diagnoserna Aspergers syndrom, ADHD och Atypisk
anorexi”. Med ett klart och varierat språk präglat av insikt, humor, känsla och beläsenhet lotsar hon läsaren fram till insikt om vilka obegripligheter tillvaron utgjorde. Skrivandet, såväl i dikt som i prosa, har för henne blivit en väg till förståelse av att få ett hanterbart liv. Hon är medveten om sina resurser och vill använda dem i det liv hon är med och formar. Jag rekommenderar boken till alla som vill öka sin förståelse av vad som är viktigt i livet.
Birgitta Leander

 

Sahlströmsgårdens Vänners årsbok 7 2014.

Sahlströmsgårdens Vänners årsbok har genomgående hållit hög klass under åren och årets utgåva - den sjunde i ordningen – fortsätter den traditionen.     Lena Sewall står för det första och längsta bidraget. Päron från Utterbyn åt en dejlig danska är den underfundigt dubbeltydiga rubriken. Här berättas om banden mellan Sahlströmsfamiljen i Utterbyn, Erikssonska familjen i Taserud och konstnärskolonin vid Racken. Den dejliga danskan hette Nanna och var dotter till Viggo Johansen, Skagenmålare och konstprofessor. Lena Sewalls artikel är väl dokumenterad och illustrerad. Den har mängder av intressant personhistoria med Bror Sahlström som den sammanhållande länken. Självfallet innehåller också artikeln ett par recept, annars vore det ju inte Lena Sewall! Per Tellander skymtar i bakgrunden på ett foto i den första artikeln.

  I den andra, Per Tellander på Sahlströmsgården, är han huvudpersonen. Hans-Olof Boström, pensionerad konstprofessor, ger oss med utgångspunkt i det dryga dussinet verk av Tellander, som finns på Sahlströmsgården, en utförligare belysning av Tellanders konst än vad som tidigare funnits tillgänglig. Det är utmärkt om Hans-Olof Boström fortsätter att presentera flera konstnärer och deras verk på Sahlströmsgården de kommande åren, ett bra sätt att öka vår kunskap om den bredd som finns i Sahlströmsgårdens konstsamling.

   Annika Streich är en ny kraft i kretsen av aktiva personer kring Sahlströmsgården. Redan i fjolårets årsbok medverkade hon med en artikel om några porträtt Årets bidrag från henne heter Matsalsmöbeln. Det är en helt fascinerande historia om en möbel, tillverkad av Bror Sahlström och avsedd för gården Täppa på Sahlströmsfamijens morssida. Möbeln har efter skiftande öden nu kommit till Sahlströmsgården och finns i Annas ateljé. Artikeln innehåller också ett stycke historia om en järnväg som aldrig blev byggd. 

   Bokens avslutande artikel har Håkan Larsson skrivit. Den behandlar Sahlströmsgården som lantegendom och viktig arbetsplats för bygden. År 1945 uppgick arealen till 973 hektar varav merparten skog. Ännu in på 1970-talet fanns mjölkkorna kvar. I dag är den stiftelseägda åkermarken utarrenderad.

 Redaktören Bengt Johansson berättar i inledningen om det gångna året och om den höga medlemssiffran, 842 vid senaste årsskiftet.

   Till sist bör återigen nämnas, att Sahlströmsgårdens välordnade arkiv och brevsamlingar, ordnade av Elisabeth Lindberg, är en förutsättning för såväl årets som tidigare års väldokumenterade artiklar.

Arne Vannevik .

 

Samzelius, Inger, Skrönor från hembygden kring Säffle. Upptecknat av Inger Samzelius efter morfar Gustaf Julius K:son Ljungmos efterlämnade material.[Örebro?]: I. Samzelius, [2014?]. 47 s. – Lz K:son Ljungmo, Gustaf Julius

Inger Samzelius återger här sin morfars uppteckningar om folk och fä på Värmlandsnäs för dryga 100 år sedan. De flesta berätttelserna handlar om fattigt och strävsamt folk och ofta ändar historierna på kyrkogården. Hu, så fattigt och uselt det kunde vara! Morbror Gustaf själv blev en beläst man, fast han kom från ett arbetarhem. I en del 2 av morfaderns minnen får vi en utförlig skildring av hur man firade jul 1896 hos farfar, en gård på Värmlandsnäs. Farfar är en god berättare men konstigt nog är det delvis samma historier som i första häftet. I den tredje delen får vi läsa den unge Gustaf Julius dagbok från tre kvartal som lantbrukslärling på Hammars gård i Bro. Det är förstås värdefullt att dessa uppteckningar har kommit ut i tryck, men alla tre häftena har en enkel utformning och är utan illustrationer. Irriterande är att varje sida i häftena är stämplade ”Får ej kopieras”!

 

Sewall, Lena, Värmländska kockar och smaker. 25 år med Svenska Kockars Förening Värmland. Kd: Votum 2014. 253 s. – Qca
Denna jubileumsbok, med anledning av SKF Värmlands 25-årsjubileum, är ett stycke kulturhistoria. För mig och säkert många andra har den gult lysande boken hög igenkänningsfaktor. Den vackert utformade boken är berättelsen om hur värmländska kockar, kallskänkor och konditorer gått samman. Tillsammans har de förvaltat sin yrkeskunskap och sitt uppdrag att föra mattraditioner vidare.
   Berättelsen tar sin början i en ganska mansdominerad värld. I januari 1989 bjöds yrkesbröder in till en träff för att en förening skulle bildas med: ”huvudmålsättning att uppehålla ett modernt yrkesmannaskap i nära kontakt med utbildningarna inom restaurangbranschen.” Det manliga tilltalet ändras under året från ”Bäste yrkesbroder” via ”Bäste professionella matlagare” till det mer avslappnade ”Hej, du köksfolk”. Den 10 oktober träffades tjugoåtta intresserade personer ”för att klubba tillkomsten och godkänna stadgar för föreningen för det matproducerande köksfolket i Värmland”. Hälften manliga och hälften kvinnliga medlemmar och så har det förblivit under de följande 25 åren. Enstaka år har medlemsantalet överstigit 100.
   I boken beskrivs hur föreningen kom att kallas Värmlands Matmästare. Föreningen blev även en värmländsk distriktsavdelning till riksföreningen Svenska Kökschefers Förening (SKChF), som i sin tur tillhörde Nordiska Kökschefers Federation (NKF) och Kockarnas Världsfederation (WACS). 1991 bytte SKChF namn till Svenska Kockars Förening (SKF) och 2003 blev Värmlands Matmästares nya namn Svenska Kockars Förening Värmland. Utvecklingen och debatten kring kök och mat har under åren varit livlig och de internationella inslagen många. Verksamheten har varit en ständig förnyelse av den kollektiva kompetensen.
   I Lena Sewalls berättelse får vi en fin återblick om SKF Värmlands aktiviteter under de 25 åren. Sponsorer och samarbetspartners har det funnits gott om. Tävlingar, kongresser och mässor har varit en viktig del av föreningens verksamhet, både inom och utom länet samt utomlands. Ett tävlingsexempel är Team Milko som bildades för att hjälpa kvinnliga kockar att ta sig in på tävlingsarenan. Och det gjorde de med besked! Det kvinnliga kocklaget tog hem två OS-medaljer och en Världscupmedalj.
   Men grundstenen i verksamheten har alltid varit medlemsträffarna och studieresorna, ofta kulinariska och festliga. Kontakt och samarbete med länets fyra gymnasieskolor har varit och är viktigt för att öka ungdomars intresse för yrket samt rekrytera dem till engagemang i föreningen. Ett sätt var att nå ungdomarna via deras musiksmak. Mat och prat i COOP Forums butiker har varit ett sätt att möta allmänheten och inspirera till matlagning och matglädje. Allmänhetens intresse för mat och matlagning är stort och till skillnad från alla matprogram ges här möjlighet till tvåvägskommunikation. Många tusen smakportioner har delats ut där och tusentals på olika mässor! Inom regeringsvisionen ”Sverige, det nya matlandet” har focus SKF Värmland varit att visa vad Värmland har att bjuda på. Även länets matproducenter samlades för att bygga plattformen ”Värmlandsmat”, en ideell förening med drygt 50 småskaliga producenter. Flera av SKF Värmlands medlemmar har fått ta emot Värmlandsmats utmärkelse Utmärkt matpersonlighet. SKF Värmlands medlemmar har under årens lopp varit synliga i olika mediala sammanhang. Några av dem som läroboksförfattare och matjournalister. I boken berättas livfullt om hur trerättersmiddagar har lagats och serverats till förmån för Världens Barn.
   25 kockar från föreningens 25 år presenteras och ger oss i boken 25 recept. Kockarna är alla engagerade eldsjälar, med stor passion och yrkeskunnande. Gemensamt för de 25 porträtterade kockarna och kallskänkorna är att deras matintresse grundats i barndomen i gemenskap med tidigare generationer, inte sällan mammor, mor- och farmödrar. De har fortsatt inspirerats under uppväxten och i skolmiljön har de haft goda förebilder. Att låta barn och ungdomar vara med i köket är något att tänka på inför kommande generationers yrkesutveckling och för en hälsosam livsstil. En av kockarna fick sin restaurangutbildning på Storhushållstekniska skolan, som då låg i Klaraborg i Karlstad. Köksfranska fick han lära sig av franska nunnor från Katolska kyrkan i Karlstad! Föreningen ger även den offentliga måltiden ett lyft genom en av medlemmarna. Hon tävlar i det Svenska Skolkocklandslaget. Nu hålls tummarna för henne och landslaget inför årets VM, Culinary World Cup 2014, som äger rum i Luxemburg i slutet av november. ”Det som skiljer en dålig kock från en bra är att en bra kock kan göra något bra av dåliga råvaror men en dålig kock kan förstöra även de bästa råvaror”, förklarade en av föreningens medlemmar i en tidningsintervju. Jag tolkar det som att det är enkla råvaror som menas, för ett genomgående tema i boken är valet av kvalitativa råvaror. Nestorn Jan-Erik Hallbergs bok Matlagning – en handbok, refereras till i hans personporträtt. Även den är en fantastisk källa till kunskap för både professionella och amatörer inom området. En matlagningens svenska bibel! Det är många medlemmar i Värmlands Matmästare/SKF Värmland som har belönats med utmärkelser av olika slag. Alla medlemsträffar under de 25 åren vittnar om en livaktig verksamhet inom föreningen. Ett restaurangmuseum står på önskelistan inför framtiden. Tilläggas kan att Svenska skolkockslandslaget tog en silvermedalj på VM i Luxemburg! Boken ger oss en unik inblick i den kulinariskt värmländska maten. Lena Sewall har skrivit en läsvärd berättelse om det professionella matarvet. Boken är illustrerad med olika köksredskap och bilder från föreningens verksamhet. Omslaget pryds av konstverket ”Bordet” av Karin Broos  Ja, det finns mycket att berätta om inom detta kulturhistoriska matarv. Läs boken! Jag som fick den angenäma uppgiften att läsa och skriva några rader om boken heter
Karin Wistrand-Kardemark

PS För formgivningen svarar KM-Idé, alltså Kjell Sundström och Marie Söhrman.

 

Sjögren, Ulla & Sjögren, Wilhelm, Gruvfacklan. En berättelse om bröderna Landberg från Nordmarkshyttan. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014. 66 s. – Lz Landberg, Peter

Boken handlar om två bröder Peter och Jöns, söner till Magnus, som var konstsmed i Nordmarkshyttan, och Greta, ”stammor” till den kända Hasselbladssläkten.

    Deras levnadsöden skiljer sig mycket åt. Peter blev präst, kapellpredikant i sin födelsesocken, medan brodern Jöns blev bergsman som sin far och upprorsmakare och avled – troligen – medan han satt i fängelse.

   Läget var besvärligt för bergsmännen efter det stora nordiska kriget och Jöns ivrade för att bergshanteringen skulle utvecklas och för det krävdes nytt kapital, men de stora bolagen och framför allt Uddeholm gynnades särskilt av statsmakterna. Missnöjet bland bergsmännen var stort. Jöns tog kontakt med kungen för att beröva ständerna deras makt men upprorsmakarna, Jöns Landberg m.fl. blev avslöjade och han gick alltså ett sorgligt öde till mötes.

   Det var en nyhet för undertecknad att det funnits en värmlänning som kanske kunde kallas sin tids Engelbrekt – fast det framgår inte klart av boken om han var upprorsmakarnas ledare eller bara en i ledningen.

   Boken innehåller också en hel del om livet i Filipstads bergslag på 1700-talet. Annars präglas boken av många vackra foton av vacker bergslagsnatur och gamla byggnader. Boken är lämpligt nog försedd med en ordförteckning, varav bland annat kan lära sig att ”en konstsmed” hade ansvar för en del av en viss gruvdrift. Boken är resultatet av en släktforskning, vilket innebär att namn och källmaterial blir redigt redovisade.

 

Smaka på Värmland. Text: Åke Persson, Åke. Recept: Christer Schyman, Foto: Bruno Ehrs. Västerås: Ica, 2014. 111 s. – Qcaa

En av de första dagarna som landshövding fick Kenneth Johansson lära sig att Värmland spänner över hela sex av åtta klimatzoner, vilket lär vara unikt för svenska län och speglar den värmländska naturens enorma spännvidd. Och att råvaror och maträtter omfattar samma spänn. När han började bekanta sig med sitt nya län fann han ett landskap som inte bara var sagolikt vackert utan också doftade och smakade, försett med förnämliga råvaror som förädlats av engagerade mathantverkare.

   Imponerad och stolt ville han gärna se en bok om sitt värmländska län med maten i fokus på samma sätt som hans hemlän Dalarna fått sin bok Smaka på Dalarna.

   Innan det ens hunnit gå tjugo månader sedan Kenneth Johansson installerade sig i sitt residens i Karlstad kom boken, Smaka på Värmland, utgiven på Ica-förlaget i samverkan med Hushållningssällskapet i Värmland. Det kan man kalla raskt marscherat!

   Men Smaka på Värmland är ingalunda något hastverk. Det är en helt igenom gedigen bok, väl genomtänkt och genomarbetad, sympatisk, nästan lågmäld.

   En vacker bok har det blivit, formgiven av Lisa Kullberg. Fotot av en av Sveriges bästa fotografer Bruno Ehrs är utsökt, lite nedtonat, mörkt och höstlikt. Man tänker lite på målningar av de nederländska 1600-talsmålarna när man bläddrar genom boken.

   Valet av den unge och ambitiöse kocken Christoffer Schyman är lyckosamt. Han är köksmästare på Almars krog, en klart stigande stjärna på restauranghimlen. Av de nio värmländska restauranger som omnämns i White guide 2014 fick Almars krog, 10 minuters bilväg från Karlstads centrum, högst betyg och prisas för sin intressanta och innovativa mat.

  Innovativ kan man också kalla Christoffer, men inte trendig. Han står med båda fötterna stadigt på den värmländska marken. När han i bokens inledande avsnitt sitter tillsammans med landshövdingen och talar om Värmland – om naturen och råvarorna, recepten och maträtterna – framgår det att de, trots åldersskillnaden, delar många matminnen. Christoffer minns sin mammas kålpudding med potatis och rårörda lingon, serverad vid norska gränsen i Årjäng, där han växte upp. Och Kenneth Johansson sin mors, framdukad i Folkkärna socken, söder om Krylbo, trettio år tidigare.

   Christoffers recept i boken är trevliga, robusta och roliga, både traditionella och nyskapande. Dessutom är de överlag enkla med åskådliga anvisningar och fullt möjliga att åstadkomma även för hemmakocken.

   Kött och fisk är mestadels anrättade på traditionellt sätt av råvaror från skog, gård och sjö. Det innovativa ligger i tillbehören som till exempel karamelliserade gula och röda betor till grillad abborre eller rotsakspytt och syrad blomkål till värmländsk bondkorv.

   Lingon förekommer rårörda till nävgröt, som lingonskum till rökt vildsvin, som lingonsirap till gravad älgcarpaccio, som lingonchutney till viltterrin, i lingonsill eller i en lingonkaka med kanel och ingefära.

   Skrädmjöl är en annan återkommande värmländsk ingrediens. Vänergös paneras till exempel med skrädmjöl. Skrädmjöltortillas gräddas i stekpanna och skrädmjölsfrallor och skrädmjölsdrömmar i ugnen. Och pajdegen till äppelpajen innehåller skrädmjöl.

   Vissa recept vill man bara kasta sig över som ogräspajen med nässlor och kirskål, viltfärsbiffarna med stuvad skogssvamp och rostade rotfrukter eller karamellpuddingen med nypon. Den senare en nästan bortglömd klassisk förrätt, ”som under förra seklet tronat på mängder av kalasbord i värmländska gårdar” skriver Christoffer. Nu med torkade nyponskal i karamellen som enda nymodighet.

   I sällskap med Christoffer reser landshövdingen runt i Värmland och uppsöker vackra platser och kreativa människor, fiskare, jägare, matföretagare och andra entreprenörer. Åke Persson svarar för den texten.

   Sammanfattningsvis kan man bara konstatera att detta är en bok som nog inte bör saknas i något matroat värmländskt hem! Eller svenskt för den delen!

Lena Sewall

 

Smedberg, Sven, Pelops ö med tolv bilder av Gunilla Brander-Smedberg. Arvika:. Salungen förlag. 2014. 277 s.
Ett gott råd vill jag genast i början ge till läsaren som står i begrepp att ge sig ut på den svindlande resan i tid och rum, i Sven Smedbergs sällskap: Ta fram en rejäl kartbok! Sedan är det bara att ge sig av, till vår civilisations vagga och till dagens lilla grekiska by, där Sven Smedberg och hans hustru bor, när de inte vistas i Jösse härad.
   Sven Smedberg, häromåret både Årets Värmlandsförfattare och Region Värmlands litteratur-stipendiat, är poet och essäist. Han har skrivit om konstnärs/musikersläkten Zetterquist i Arvika och Klässbols linneväveri. Han är lärd, han är underhållande, han är värmlänning. Han har mycket att berätta, både om det antika Hellas och om dagens Grekland.”Grekland är gudarnas hem; de är kanske döda men man märker alltjämt deras närvaro” citerar Smedberg författaren Henry Miller. Om Heratemplet i Argos skriver han att ”här står historierna tätt”. Ja, det skulle man kunna säga om snart sagt alla platser som vi tas med till i denna märkliga och synnerligen inspirerade och inspirerande bok, en ”essä i lyrisk ton” som det står i baksidestexten.
   Pelops ö – ja, det är vad vi vanligen kallar Peloponnesos. Finns det någonstans en plats så full av sagor, myter, historiska och ohistoriska händelser i vår västerländska kultur? Icke. Det viktiga i detta påstående är förstås att dessa sagor, myter och händelser inspirerat författare, konstnärer och tänkare inte bara i forntiden utan ända fram i vår tid och gör det fortfarande. Det är sådant som kallas kulturarv. Det handlar om oss.
De grekiska gudarna och heroerna, Herakles ́ storverk, Mykene, Argos, tåget mot Troja, Odysseus och Agamemnon, Olympia, Sparta och Korinth – allt är namn och platser som Sven Smedberg berättar om och han gör det samtidigt som han besöker små avkrokar i dagens grekiska vardag. Det här är trakter och kultur som han känner och kan berätta om! Det är då och det är nu. Ja, det är även nu. Dagens Grekland finns tydligt närvarande.
   Jag som skriver detta, hade för snart ett halvsekel sedan tankar på en framtid som arkeolog. Under en vårtermin som stipendiat besökte jag just de platser som Smedberg skildrar och det är en märklig känsla att nu uppleva dem på nytt och känna igen små obetydliga och avlägsna platser dit Sven Smedberg tar sig i sin lilla bil. Jag förflyttar mig i tanken till Axel W. Perssons utgrävningar i Asine och till Apollotemplet i Bassae, 1 100 m över havet på hisnande vägar i oländig bergsterräng. Smedberg skriver också om detta.
   Med på resan, för det här är verkligen en resa, har han som guide Pausanias, den grekiske geografen från 100-talet e.Kr. vars resebeskrivning är en viktig, om än omdiskuterad källa till antikens Grekland. Det är ingen dålig reskamrat, men han har också många andra. Smedberg anknyter ständigt till moderna författare. De litterära citaten och referenserstår som spön i backen. Det finns en diger litteraturförteckning, som verkligen lockar till mera läsning.
   Ett litet faktafel: Gunnar Wennerberg, visserligen lärd och ecklesiastikminister, var inte biskop. Däremot landshövding.

   Det skall tilläggas att Gunilla Brander-Smedbergs utsökta bilder, vävnader i växtfärgad ull med mytologiska motiv, gör Pelops ö till en utomordentligt vacker bok. Ett exempel på det är omslaget, som återges på sista sidan i det här numret. Lars Norrby står för den grafiska ormgivningen.

Ta fram kartan, läs och res!
Eva Fredriksson

 

Stjernlöf, Arne, Två lösa Boy i Bakelinas kiosk. Kd: Alma, 2014. 235 s. – Lz Stjernlöf, Arne

Arne Stjernlöf föddes i november 1937 i Storhöjden, några kilometer öster om Filipstad. Större delen av sitt liv har han bott där frånsett en tid i Säter och Filipstad. En rivigare person lär vara svårt att hitta. Han skulle kunna kallas ”grabben med guldbyxorna” (en boktitel av Max Lundgren) men det var nog inte så mycket pengar han varit ute efter som att han älskar att vara aktiv, att få något gjort till sina medmänniskors bästa. Och han har alltid lyckats i sina företag utom en gång, då han övertog en sportaffär i Filipstad, som hade i lager vinterutrustning för en halv miljon, vilket inte var så lyckat, eftersom vintervädret lyste med sin frånvaro under de år som han drev affären! Tidigt ägnade han sig åt backhoppning, kanske inte så konstigt med tanke på geografin i hans hembygd. Han vann flera pokaler som höjdhoppare men så småningom ägnade han sig istället med framgång åt tyngdlyftning. Fiske var hans stora hobby. Tidigt fick han börja jobba som springpojke, som i början på 50-talet ofta var den första introduktionen i arbetslivet. Sedan blev det skogsarbete. Men framför allt ägnade han sig åt musiken. Han spelade gitarr och spelade in flera skivor, vilket nu inte hindrade att han hann med så mycket annat. Bland hans ”storverk” kan nämnas att han återuppväckte Persbergs Folkets park ur dess slummer och drev den rörelsen i tio år. Fast närmast hans hjärta stod alltid Storhöjden, som tack vare paret Stjernlöf gick en ny vår till mötes som turistattraktion. Bengt Åkerblom

 

Stolpe, Lennart, Säffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad - en 90-årig historia. Säffle: förlag Drim, 2014, 90 sidor. – Qz

Säffle gjuteri "Seffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad", texten känner vi igen från en sliten tegelfasad invid Byälven. Bakom vildvinet skymtar bokstäverna fram och berättar att här låg en av Säffles tidigaste industrier. Nu har verkstaden ifråga fått sin egen bok. Det är Lennart Stolpe som sammanställt information om det företag där hans far en gång arbetade.

   Stolpe skriver i förordet att Säfflebygdens hembygdsförening har som ambition att dokumentera Säffles industrihistoria. Detta sker genom en föredragsserie. Målsättningen är att företagen dessutom ska dokumenteras i skriftform.

   Först ut är alltså Säffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad. Företaget startades på 1890-talet och ägdes i tre generationer av familjen Larsson. Skriften berättar om de första trevande stegen och hur det hela utvecklades till ett betydande företag, periodvis med ett 80-tal anställda. Som så ofta i Säffle hade Billerud ett finger med i speletde var länge bolagets främsta kund. Företaget gick i konkurs 1982 och därmed har det varit svårt att få fram arkivmaterial. På så vis blir boken en sammanställning av fakta snarare än en heltäckande monografi. Hur mycket enklare hade det inte varit att skriva denna bok för 30 år sedan då många av de anställda ännu fanns i livet! I smått och stort skildras

 vardagen i gjuteriet och i den mekaniska verkstaden. Lennart Stolpe, själv teknisk doktor, skildrar kunnigt de olika tillverkningsprocesserna och de produkter som lämnade fabriken. Han har intervjuat anställda och tidigare vd och på så vis fått en levande skildring av verksamheten. En av de mer spektakulära produkterna var tornspiran på Brunskogs kyrka, dvs. 1972 års version. Det blev också en av de sista leveranserna från gjuteriet som lades ner 1976. Kanske hade boken vunnit på ett namnregister. Ett stort plus dock för de många illustrationerna!

Claes Åkerblom

 

 

Strandberg, Gunilla, Jag älskar dig, skrek jag. Sthlm: Vulkan, 2014. 158 s. - Hce Gunilla Strandberg är verksam som högstadielärare i Karlstad och med Jag älskar dig, skrek jag, debuterar hon som ungdomsboksförfattare, vad jag känner till. Förmodligen har hon flera alster i byrålådan. Det ryktas om att hon är på gång med en fortsättning på sin berättelse om fjortonåringen Ally. Detta är något så ovanligt som en humoristisk ungdomsbok som dessutom är mycket lättläst. Många av de svenska ungdomsböckerna idag är dystopiska skildringar av familjer som slits sönder, ungdomar som nästan går under i sitt sökande efter identitet och fäste i tillvaron. Det är inte lätt att vara ung men så svårt som det skildras nu, i ett av världens rikaste länder, känns ibland överdrivet. Boken om Ally är som en liten kärlekskarusell, ett kammarspel kring en ovanligt vällyckad hjältinna. Allt går henne väl. Hon älskas av två unga välartade killar, hon har toleranta och kloka föräldrar, hon är duktig i skolan. Med bästisen Maja kan hon prata om allt – det vill säga om killar, kärlek och kläder. Ja, om allt som rör sig i en fjortis ganska trånga värld. Jag tycker detta är en lyckad debut även om jag har lite funderingar kring interpunktionen och vissa talspråksformer i boken. Å andra sidan är Gunilla svensklärare så jag förmodar att hennes val är avsiktliga och säkert speglar ungdomarnas sätt att uttrycka sig. Slutligen undrar jag om omslaget i form av en stor pratbubbla med bokens titel känns tillräckligt lockande för målgruppen. Kanske har jag fel?

Helena Vermcrantz

 

Strömner, Kjell, Svea. [U.o], 2014. 222 s. – Lz  Strömner, Svea

1919 föddes Svea i Keselbotten i Karlanda socken. 2007 avled hon efter att ha levt större delen av sitt liv i Nordmarken. Efter hennes död går sonen Kjell igenom brev och dagböcker, som hon lämnat efter sig och med stöd av dessa uppteckningar skildrar han hennes liv. Första kapitlet inleds med orden: ”Livet blev inte som jag trodde. Det blev bättre.” Det ger hennes karaktär i ett nötskal.

    Hon är en genompositiv människa att döma av hennes dagboksanteckningar, som säkert inte är friserade! Hon växte upp i ett fattigt jordbrukarhem, började tidigt arbeta, bl.a. som hembiträde. I några år tjänade hon just som hembiträde i ”fina” familjer i Stockholm. Livet i Stockholm uppskattade hon mycket sin hemkärlek till trots men hon kallades åter till hembygden för att hjälpa äldre släktingar i hushållet. Tidigt går in i SMF – hon lever ju i Nordmarken! – och deltar i ungdomsverksamheten, som mycket handlar om utflykter och möten. Att ha en cykel var nästan livsnödvändigt på den här tiden! Svea är livet igenom aktiv inom missionsförbundet och varmt troende.  

   Hon var drygt tjugo, när tyskarna anföll Norge och kan således berätta hur gränsbefolkningen upplevde att vara granne med det nazistiska Tyskland. Hon gifte sig relativt sent i livet – hon var 30 fyllda – och flyttade till Holmerud, där hon och maken, som var virkesmätare och taxichaufför, övertog en lanthandel, som de skulle driva i många år.

   Det var en blomstrande rörelse men så småningom blev det allt färre kunder i affären – som i alla handelsbodar på landet. 1983 avled hennes Erling. Att driva en lanthandel på” den gamla goda tiden” var alls ingen sinekur, det lär man sig av Sveas dagboksanteckningar!  

   2007 avled så Svea själv. ” Svea levde ett vanligt liv kan man säga men det var ändå ett liv fyllt av dramatik. Berättelsen om henne ger också en bild av en tid, då mycket var annorlunda – då de stora händelserna i livet, begravningar, förlovningar och bröllop, uppmärksammades stort. Och arbete, i fysisk form, fanns alltid och man började arbeta i tidigt. Och det cyklades mycket! En fängslande livsberättelse som sonen förmedlar på ett förtjänstfullt sätt men man hade önskat fler direkta, oförmedlade, utdrag ur dagböckerna!  

 

Svensson, Anna. Wandrare, Tänk på dina Förfäder. Bevarandeplaner för kyrkogårdarna i Nor-Segerstads församling. Nor-Segerstads församling 2014. 148 sidor En litteraturgenre som uppstått efter millennieskiftet är bevarandeplaner för kyrkogårdar. Alla som bor i Sverige betalar begravningsavgift till Svenska kyrkan, som bl.a. bekostar vården av kulturhistoriskt värdefulla gravstenar på kyrkogården. Bevarandeplanerna tar upp detta, liksom frågan om kyrkogårdarnas historia och särdrag, som häckar, gångar, utsmyckningar och annat. Antikvarien Anna Svensson har gjort en sådan bevarandeplan för de tre kyrkogårdarna i Nor och Segerstad. Förutom kyrkogårdarna vid församlingskyrkorna så finns Segerstads gamla kyrkplats. Inventeringen av kyrkogårdarna är välgjord och gedigen och presenterad på ett fint sätt i denna skrift, som går att köpa från församlingen. Skriften är också rikt illustrerad av både gamla och nya fotografier och en del kartor och ritningar. Omslaget pryds av smidda järnkors. Sådana finns i båda sockarna, men oroväckande nog tycks några av dem ha försvunnit sedan de inventerades första gången ordentligt på 1960-talet. På Nors kyrkogård finns gravarna för de som omkom vid den svåra bussolyckan i Edsvalla 1947, de flesta av dem samlade i en rad. Här finns också en del påkostade gravar för socknens herrskapsfolk och kyrkoherdar. Medan Nor förutom jordbruk också haft bruk och industrier, är Segerstad en utpräglad jordbruksbygd. Bevarandeplanen är mer än ett byråkratiskt dokument, det ger också en levande inblick i kyrkogårdarnas och bygdens historia.

Carl-Johan Ivarsson

 

Svensson, Gunnar, Hästen och sparven. Något som verkligen hänt. Jönköping: Simon Editor, cop. 2014. 86 s. ­ Hc

Mycket ung begav sig Gunnar Svensson ut på världshaven. Så gjorde unga, äventyrslystna grabbar fortfarande på 1940-talet. På en av sina resor angjorde han eller, kanske snarare, båten han jobbad på, Brisbane i Australien. Därifrån gjorde han utflykter och blev bekant med ett underligt par, Hästen, 80 år gammal, och Sparven, 20 år äldre!, båda gamla cirkusartister. Med dessa visa varelser blir han god vän och samtalen med dem utvecklas till en lektion i levnadskonst. Mycket tänkvärda är många av deras reflektioner som denna: ”Tro inte allt vad de vuxna säger, många är rädda för döden men de är egentligen rädda för livet” eller ”bland publiken var barnen bäst, de sa som det var. Buade när något var dumt, tjoade och visslade när något var bra”. Och något ligger det väl i Sparvens påpekande att ”jordgloben är upp och ned. Nu när vi äntligen har kommit hit förstår vi att vår skolatlas är felvänd. Australien, Afrika och ’Sydamerika måste vara upp, Europa, Asien och Nordamerika måste peka ner.” Många fördomar eller etablerade sanningar får sig en knuff under detta samtal mellan den unge sjömannen och hans nyförvärvade vänner. Dialogen dominerar men ibland kan Hästen blir rent lyrisk som i detta avsnitt i bokens 12:e kapitel. ”Vi hade tänkt lifta med Golfströmmen till Island där jag har en del släktingar, bland annat en morbror. Där lever hästar i flock, oselade, obetslade, osadlade, oskodda, de bejakar det fria livet bland jöklar, lunnefåglar och vitklöver. Sluttningar fyllda av odon, kråkbär och salt grönt gräs och havets blåa dån, fiskmåsars skri och hästars gnägg.” Den Lille prinsen av Saint-Exupéry är den bok jag får i tankarna när jag läser Gunnar Svenssons berättelse, där han bokstavligen (kan man väl säga?) vänder upp och ner på många, kanske inte helt korrekta, föreställningar som de flesta av oss dras med. Charmiga teckningar av författaren själv förhöjer bokens värde! Sammantaget en uppfriskande upplevelse denna lilla volym!

 

Tell, Johan, Trista sevärdheter.121 platser ovärda en omväg. Sthlm: Max Ström, 2014, 128 s. – Nc + Gcz Esaias Tegnér
 Esaias Tegnér dyker upp i de mest oväntade sammanhang. I Johan Tells bok Trista sevärdheter (2011) har Tegnér ägnats en hel sida. I boken trängs världens största osthyvel med Björn Ranelids födelsehus och världens största dalahäst. Författare Tell anser dem alla vara sevärdheter, ”ovärda en omväg”. Man kan undra vad han hade förväntat sig av Tegnérs minnessten. "Här föddes Esaias Tegnér, numera mest känd för sin dikt om Karl XII", lyder bildtexten. Kanske var det vädret som avskräckte, på bilden i boken vilar minnesplatsen under ett rejält snötäcke.

   En gång var Kyrkerud ett besöksmål av rang. Hit kom många för att uppleva miljön där skalden drog sina första andetag. Minnesstenen restes redan 1847, året efter Tegnérs död. Dagens Tegnérplats med grusgång och planteringar invigdes 1908. Det hela omgärdas av ett pampigt jugendstaket.

   1847 – 1938 låg här en gästbok. Bland de tusentals namnen i denna hittar vi många kända författare och kulturpersonligheter. Ofta har de rest långväga, någon har tillägnat Tegnér en dikt. För dem var mötet med Kyrkerud en stor upplevelse! Än idag är platsen ett givet utflyktsmål för skolklasser.   Baksidestexten berättar att Johan Tell rest Sverige runt med sin kamera för att dokumentera trista platser. Det talas om "en dråplig skildring av 121 desperata kommunala turistambitioner". Tegnérstenen restes som nämnts 1847 … Det hade nog gått att finna 121 trista platser, utan att behöva ta med Treriksröset, Göta Kanal och Tegnérstenen.

Claes Åkerblom

 

 

Thorelius, Emil, ”Boltzianismen” – skandinavisk kulturbild. Bandhagen: Dayw Books, cop. 2014. Utökad nyutgåva. 153 + 48 s. – Ce

Helbrägdagöraren F.A. Boltzius var nästan världsberömd i slutet 1800-talet. En aldrig sinande ström av människor från främst Sverige och Norge sökte sig till Skåre för att bli friska. Även Gustaf Fröding uppsökte honom för att skriva ett reportage för Karlstadstidningen. Han ställde sig skeptisk till Boltzius verksamhet men menade att han var i alla fall ingen medveten bedragare.

   En som var betydligt mer kritisk var Emil Thorelius (1859–1921), son till kyrkoherden Fredrik Thorelius i Grava. David Liljemark, världens främste kännare av helbrägdagöraren, skriver i ett längre förord om honom och hans bok, där han ”med både hård och ödmjuk bevisföring”, avslöjar Boltzius som en bedragare, dock utan att överge sin kristna tro. Boken raserar ”boltzianernas i fanatisk övertro uppblåsta luftslott” framhåller Liljemark. Själv har han i serieboken om Boltzius (2009) kastat ett löjets skimmer – milt uttryckt – över honom – och ett roligt” skimmer” dessutom!

   Föreliggande skrift innehåller dels Thorelius ”avhyvling” av helbrägdagören dels den minnesbok som av tacksamma patienter utgavs 1926 till minne av Thorelius. Han utbildade sig nämligen till läkare och verkade i Forshaga, som då var en del av Grava socken. Redaktör för det lilla häftet är G. M. Sandin, som 1931 utgav en sockenbok om Grava. Sällan har man läste så varma hyllningar av någon av kvinna född! Han måste ha varit den perfekta läkaren, empatisk, skicklig, alltid till tjänst o.s.v.

   Anders Karlsson, ”Andres i Skiftänga” utrycker kanske finast forshagabornas tillgivenhet för sin doktor, skriver Liljemark i förordet: ”Hos mig, som hos de flesta människor som kommo i beröring med den skicklige läkaren, den gode vännen och den barmhärtiga människan doktor Emil Thorelius, hos oss kommer att leva med kärlek och beundran i ett ljust och tacksamt minne. Och det är ett kärt minne genom livet att veta, att man har träffat en människa ibland så mycket folk.”

   En helt annan bild av den blivande läkaren ger oss Mauritz Hellberg, som var klasskamrat med honom på läroverket. Han skriver om dennes ”utomordentliga talang – att slåss.” Han deltog med hjärtans lust i striderna mellan ”fårben” (storskolepojkar) och ”snaskar” (folkskolepojkar”. Efter en batalj, där han besegrade två angripare ”stod därefter en verklig skräck omkring Thorelius” skriver Hellberg och avslutar sitt porträtt av honom med följande ord: ”han var skoningslös mot vad han ansåg vara orätt, på samma gång överflödande av godhet och självuppoffrande hjälpsamhet mot sina medmänniskor.”

   Det är rätt få värmländska läkare, som blivit föremål för minnesböcker. Kan på rak arm bara komma ihåg den om Eric Kjellberg i Arvika, Ordination humor, 2006, och den om Karl Wessmark, 1965, som lustigt nog också verkade i Forshaga en stor del av sitt yrkesverksamma liv.

Tiberg, Joar, Fåglar i fält. Östra Svealand, Nordvärmland, Centraleuropa, södra Indien. Torsby: Heidruns, 2014. 107 s. – Ugg Fåglar i fält kan tyckas som en lite missvisande titel, för flertalet fågelmöten äger rum i en ganska så urban miljö. Att det är ”en modern fälthandbok för 2000-talet”som det heter i förlagstexten kan också ifrågasättas, fast visst är denna lilla behändiga bok ändå en slags handbok men av ganska annorlunda slag. Författaren skriver om möten med ett sjuttiotal fåglar. Fåglarna presenteras under sina latinska namn och ibland måste man – åtminstone undertecknad – bläddra fram innehållsförteckningen för att kunna lista ut vilken fågel Tiberg avser. Ett register med de svenska namnen hade inte varit så dumt! Tiberg skriver mycket personligt om fåglarna han möter. Han har ett mycket nära förhållande till sina ”bevingade vänner– som det heter i Billböckerna (av Richman Crompton). Han har ett ledigt och självsvåldigt språk, som gör läsandet lustfyllt. Kanske blir man inte alltid så mycket klokare men språkligt omtumlad, vilket alltid är nyttigt. Att han bygger sin framställning på mycken kunskap är i vilket fall helt säkert. Detta är en bok man kommer att återvända till inte bara för fåglarnas skull utan för stilen, de lätt nonchalanta karaktäriseringarna. Om hägern skriver han exempelvis: ”En gång fick jag syn på honom vid gistgården hos en bekant, jag minns att vi liknade honom vid Bob Dylan: samma ruggiga, stela, kutryggiga skörhet.  Och om kanadagåsen skriver han bl.a.: ”Kanadagåsen är som golfbanor, vart man än vänder blicken är de där.” Och han tillägger, ”de saknar historia, eller snarare; landskapet saknar historia om dem.” Lövsångaren är landets vanligaste fågel, skriver författaren inledningsvis sitt kapitel om denna hemlighetsfulla fågel men dessvärre är det inte sant. Norr om Dalälven har fågeln minskat så stort att bofinken antas nu vara vår vanligaste fågel. Han karaktäriserar lövsångaren på följande vis: ”Man kan ta lipen om man kan, hon är så bedrövad, en snorig tonårspojk, övergiven, halvfull, inte alls särskilt långt från självmord…”   Alltså är detta en fälthandbok av det mer ovanliga slaget –´men en läsupplevelse, som får läsaren att bli en fågelvän – än mer! ”Fältornitologen” förlänar varje fågel en särskild personlighet. För en värmlänning är det dessutom roligt att se att författaren ofta citerar Erik Rosenberg, den främste av svenska ornitologer – tror jag – född och uppväxt i Visnums-Kil, fast han oftast tas för att vara närking!

 

Tiberg Joar  & Sara Lundberg, Vi springer. Sthlm: Rabén&Sjögren, 2014

I Joar Tibergs senaste bilderbok möter vi två pojkar i kanske tioårsåldern, som sitter i trappan i ett flerfamiljshus. Bakom dem är dörrarna anonyma och stängda. Förmodligen bor de där. Varför sitter de därute och inte inne hos någon av dem? Varför går de inte in fast det är sent? Var är de vuxna? Det hörs fortfarande ljud någonstans ifrån. Kanske är det en TV. Pojkarna har varit ute och sprungit. Nu vilar de sig och väntar.

   De sprang förbi Island, förbi Grönland, förbi Grötland, förbi Kamomilla stad, förbi Villa Villerkulla och Döda havet, förbi en massa ställen som befolkade deras gemensamma erfarenheter. Välsignade erfarenheter, tänker jag. Texten berättar inget mer, det får läsarens fantasi fylla i och jag kanske tolkar fel.
   Sara Lundberg illustrerar den sparsamma texten med flödande färg. Lavan rinner längs Islands vulkaner, snön ligger packad över Grönland. I Grötland ringlar sig ett bord fullt med gröttallrikar. Pippi sitter och stickar en lång, lång strumpa i Villa Villerkulla. I Mumindalen är skuggorna långa, långa och mörkret lägger sig över husen när pojkarna susar hemåt i sin vilda språngmarsch, men hinner springa tre varv till runt jorden innan de går (vågar sig?) in.
   Sara Lundberg är den illustratör som får representera Sverige i IBBYs honourlist i år, en lista som vartannat år utser de olika medlemsländernas yppersta författare, illustratör och översättare av barn- och ungdomslitteratur. (IBBY står för International Board on Books for Young People).
Helena Vermcrantz

  

Tingberg, Therése, Säffleoperan 40 år. Bland byxor, pundare & rån. Säffle: Ideella föreningen Säffleoperan, 2014. 127 s. – Ijb-c

Det står inte så bra till med Säffle har det försports. Befolkningen minskar och i centrum gapar allt fler butiksfönster tomma. Men orten har ändå ett levande kulturliv. Där finns Visklubben -67 (Sveriges äldsta visklubb!), bokmässan på biblioteket i oktober månad och – framför allt! – Säffleoperan, för att nämna något som en utsocknes känner till.

   Ordföranden i Föreningen Säffle skriver i förordet att operan är Säffles starkaste varumärke och det är säkert sant. Sedan starten 1974 har SäffleOperan framfört 41 operor eller musikaler, alltså en om året. Det började med Tiggarstudenten och sedan följde Kärleksdrycken, Sound of music, Oklahoma, Zorba och mycket annat sceniskt välljud. Jubileumsåret firades med Disneys Skönheten och odjuret.

   Om SäffleOperan skrev Sven-Erik Dahlström 1994 en bok med undertiteln ”Ett teateräventyr med proffs och amatörer. Therése Tingberg hänvisar till den boken för dem som vill läsa om de första 20 åren.

   Många kändisar har medverkat i Säffleoperans föreställningar som Arja Saijonmaa, Monica Nielsen, Thore Skogman m.fl. Boken liknar mest ett fotoalbum och är väl mest av intresse för de som medverkat i teaterns alla uppsättningar eller gått på föreställningarna. Åtskilliga medverkande får ändå ta till orda och återkommande är de varma känslorna för teatern. Den har verkligen betytt något, inte minst för det unga Säffle har den varit något av en ungdomsgård – till stor glädje för det uppväxande släktet, det med anlag och intresse för musik och skådespeleri! Tyvärr är boken mycket enkelt formgiven.

 

Wadensjö, Bengt. Gud – ett svallande hav av nåd och kärlek. Borås: Recito, 2014. 152 s.

Religion har under 2000-talets inledande år fått större betydelse än vad många förutsett. Kring millennieskiftet var New Age ett fenomen som fascinerade många. Fokus var riktat mot den egna inre upplevelsen med hjälp av yttre attribut. I dags tycks de stora traditionerna stå i centrum. För den europeiska kulturmiljön handlar det huvudsakligen om kristendom och islam. I båda dessa traditioner finns två motsatta tendenser: Å ena sidan ”back to basics” - inte sällan hopkopplad med fundamentalism – och å den andra försök till nytänkande och omtolkning i en tid då ökad kunskap, förändrad världsbild och ny kulturell identitet gör att de gamla traditionernas innehåll blir svårtillgängligt. På senare tid har såväl den förre ärkebiskopen, KG Hammar, och den nuvarande, Antje Jackelén, väsentlig bidragit till att vidga det andliga rummet genom att på ett genomreflekterat sätt erbjuda nya tolkningsmöjligheter för invanda för begrepp och trosföreställningar.

   Förre biskopen i Karlstad, Bengt Wadensjö, vill med sin bok försöka ge ett annorlunda bidrag till hur man i en tid med starkt förändrade förutsättningar kan förhålla sig till olika trosinriktningar. I bokens inledning formulerar han grundfrågorna: Hur tala om Gud på ett relevant sätt i en global, teknifierad och rationell tidsålder? Hur förhålla sig till andliga underströmmar i samtiden? Hur förhålla sig till Bibeln – rensa ut det som inte tycks stämma eller försöka förstå verkligheten bakom berättelserna? Bokens anspråk är att vara ett försök att med ett nytt sätt att tänka förstå sin samtids förutsättningar och samtidigt vara inkluderande avseende människors andliga erfarenheter.

Inspirerad av den franske filosofen och f.d. utbildningsministern Luc Ferry konstaterar Bengt Wadensjö inledningsvis att den ensidiga rationalismens tid är förbi. Den andliga sidan hos människor måste få vara lika levande som den rationella. Gud kan inte förstås med enbart rationellt tankemönster. Gud är ande och kan därför inte förstås utan andlighet.

   En annan inspirationskälla är boken Fältet. Jakten på Universums hemlighet (Vattumannens förlag) av Lynne McTaggart, av somliga betraktad som en bro mellan vetenskap och spiritualitet. Av andra ifrågasatt för sitt alternativa tänkande bl. a. när det gäller så kallade alternativa medicinska behandlingsmetoder. Särskilt betydelsefullt för Bengt Wadensjö har varit hennes tankar om vad fördjupad kunskap om kvantfysiken kan innebära för synen på andlighet. Ett nytt sätt att uppleva tillvaron växer fram. Den intuitiva tidsåldern som ersatt den enbart rationella räknar med mjukvaror som telepati, synkronicitet, intuition och andra former av sensibilitet.

   Med bl.a. dessa perspektiv i bagaget inleder Bengt Wadensjö en resa vars mål är att öppna för nya sätt att förhålla sig till såväl olika trosinriktningar som en verklighet som skall förstås både andligt och rationellt. Den viktigaste (egentligen den enda) litterära parlören under resan är Bibeln. Ur den hämtar han exempel på berättelser som han menar kan förstås på ett annorlunda sätt än det traditionella. Viktigt sällskap under Wadensjös resa är också människors paranormala erfarenheter såsom övertygelsen att ha levt tidigare liv, mirakulösa ingripanden i vardagslivet, föraningar om att något speciellt skall hända, möten med avlidna etc. Han menar att ett antal bibelberättelser kan läsas som bekräftelse på att reinkarnation är en realitet. Exempelvis kan berättelsen om Jesus, Mose och Elia på förklaringsberget läsas samman med berättelsen om Johannes döparen. Elias ande hade blivit reinkarnerad i Johannes döparens gestalt, men då Johannes dödats återvände den ande som funnits i Elia och i Johannes till Gud. Wadensjö berättar också om hur gäster i biskopsgården haft närvaro av särskilt en biskop som bodde i huset på 1800-talet. Identifiering skedde med hjälp av stiftets porträttsamling.

   Den bild av Gud som tonar fram under Bengt Wadensjös inre resa är en universell Gud som är kärlek, vill kärlek och det goda samt är höjd över alla konfessioner och trossamfund. Eller för att anknyta till bokens titel - ett svallande hav av nåd och kärlek Eftersom Gud är andlig så måste Gud förstås andligt. Varje religion är ett utflöde ur det gudomliga. Trossamfunden och religionerna återspeglar alla sin del av det gudomliga och de har alla till uppgift att förvalta kärleken till Gud. Jesus gav missionsbefallningen att gå ut och göra alla människor till lärjungar. Att vara Jesu lärjunge kan bara innebära att tro på det han förkunnade - Guds rike, det goda livet – för alla människor. Men kyrkliga traditioner kom enligt författaren att begränsa Jesu öppna erbjudande om liv i Guds sammanhang till krav att tro rätt och att uppföra sig rätt.

   Berättelsen om förhänget som rämnade i templet när Jesus dog på korset är av central betydelse för Bengt Wadensjö. Ur det rämnade förhänget växer ett universalistiskt perspektiv fram. Samma perspektiv som fanns när jorden skapades. Guds ande svävade över vattnet. Gud skapade människan. Inte samfund och folkgrupper. Vare sig Jesus dog på korset som Nya Testamentet berättar, eller var skendöd och väcktes till liv i sin gamla kropp som Koranen berättar, så dog han och gick tillbaka till Nådeshavet, Gud. Konsekvenserna av det rämnade förhänget visar sig i att hans närvaro fortsätter, men nu på ett andligt plan.

   Bengt Wadensjös bok är förvisso inte invändningsfri. Hans avsikt har varit att försöka ge ett personligt bidrag i det pågående samtalet om Gudstro idag. Min uppgift här har varit att anmäla och presentera en bok vars författare har stark värmlandsanknytning.

Inge Bredin

 

Wallenius, Claes, Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014. 212 s. – O
Måndagen den 5 maj anordnades en paneldebatt på Hotel Gustaf Fröding i Karlstad. Omsorgen om de äldre var det ämne som dryftades med pensionärsorganisationerna (SPF och PRO), en rad studieförbund, landstinget och Region Värmland som huvudarrangörer.

   Till debatten hade representanter för de politiska partierna bjudits in – med ett viktigt undantag: Sverigedemokraterna hade fått nobben. Det ursäktades föga övertygande med att SD inte är att betrakta som ett ”demokratiskt” parti.
I och för sig är det glädjande att ledamöterna i den beslutande samrådsgruppen misstror Sverigedemokraterna; det gör också jag. Men det betyder ju inte att partiet kan förbigås i ett sammanhang som det nyss beskrivna, än mindre att det hux flux kan stämplas som odemokratiskt. SD har i åratal bekänt sig till den politiska demokratin. Partiet finns representerat i våra parlamentariska församlingar och har i de flesta opinionsundersökningar . 8-10 procent av väljarkåren bakom sig. Det är till dessa omständigheter man, som beslutsfattare, har att förhålla sig.
   Tyvärr vet jag inte hur orden föll när Sverigedemokraterna avspisades. Men jag misstänker att de edsvurna i det hjärngäng, den samrådsgrupp, som gjorde tummen ner i alltför hög grad lät sig styras av sina känslor. Man talar om grupptänkande och gruppanpassningsstress inom psykologin, och med SD på agendan torde risken för såväl det ena som det andra ha varit hög. Nej, ingen i samrådsgruppen ville dalta med rasister! Då skulle vars och ens självrespekt
försvinna. I stället gällde det att stå upp för alla människors lika värde. Säkert fick SD kalla handen i bästa välmening.
   Men haken är att beslutet råkar vara kontraproduktivt. Följderna blir helt enkelt andra än de kalkylerade. Ja, SD får martyrstatus och därigenom, ironiskt nog, ännu fler anhängare. I politiska kontexter blir känslostyrda beslut oftast dåliga. JJag anser mig få kraftigt eldunderstöd för den här uppfattningen i en nyutgiven bok av legitimerade psykologen och filosofie doktorn Claes Wallenius. Den heter Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik (Norlén & Slottner). Det är ett utsökt arbete, där författaren med tålamod och varsam hand lotsar sin publik i kompassnålens riktning, alltmedan dennas – publikens – invändningar successivt tystnar. Det är fr. a i spänningsfältet mellan (så kallad) instrumentell rationalitet
och emotionell rationalitet som Claes W opererar. Den förra rationaliteten är alltid kopplad till ett visst mål – vill man reducera sin vikt, så krävs i princip motion och sundare kostvanor – medan den senare förknippas med handlingar, som tillfredsställer ens känslomässiga behov: jag ber Sverigedemokraterna dra dit pepparn växer och känner mig omedelbart god, ädel och allmänt framstegsvänlig. Nu om inte förr måste väl Gud Fader ha reserverat plats åt mig uppe i himlen...
   Åren 2002-2010 innehade Wallenius posten som styrelseordförande i Karlstads Bostads AB, 2006-2010 verkade han som kommunalråd på heltidsbasis, och 2008-2012 satt han i Vänsterpartiets styrelse på riksnivå. Sina delvis motsägelsefulla erfarenheter från dessa hektiska skeden redovisar han öppet i sin bok och analyserar, i det ena ärendet efter det andra, varför det slutligen ”gick snett”. Så långt kan texten läsas som ideologisk memoar eller som politiskt testamente. Utan ett spår av bitterhet kritiserar Wallenius sitt eget parti i termer som inte är vanliga bland vänsterpartister. I stället är de närmast sensationella. T ex anser CW att hans partivänner rent allmänt har en alltför undfallande och troskyldig inställning till islamismen – alltså till företeelser som regimerna i Iran och Saudiarabien, vidare till egyptiernas muslimska
brödraskap, palestiniernas Hamas, afghanernas talibaner o s v – och att denna naiva syn på islamismen tidigare motsvarades av en lika naiv och blåögd syn på diktaturerna i östblocket. Sant är i och för sig att kritik förekommer – och förekom. Men den är/var i allt väsentligt pliktskyldig och utan skärpa.   ”Ljusmanifestationer och appellmöten för de närmast sörjande” är andra fenomen som Wallenius nagelfar i lätt sarkastiska vändningar. Inte heller Earth Hour har i CW någon pålitlig vän. Förändringspotentialen är här, menar han, lika med noll.

   Estonia-katastrofen, svenska soldater i strid, mordet på statsminister Palme, den politiska terrorismen, religiösa sekter, Israel-Palestinakonflikten och åtskilligt annat tas upp i Claes W:s bok, men allt detta görs ifrån bestämda utgångspunkter. Förnuftet och känslan är de båda poler som resonemanget konsekvent fluktuerar mellan. Som läsare tvingas man ideligen reflektera över den egna föreställningsvärlden och över sina politiska och filosofiska utgångspunkter. Väl framme i slutkapitlet är man inte riktigt densamme som när läsningen påbörjades.Kanske är det så att vi (många av oss...) tenderar att överskatta värmen och styrkan hos våra känslor. Vi tror att starka känslor är en tillgång, inte minst i politiska sammanhang, och vi sätter gärna likhetstecken mellan känsla och medkänsla. Det är nog klokt att snarast upphöra med det. Palmes mördare var troligen känslostyrd. Anders Behring Brevik var det i hög grad, både på Utöya och i rättegångssalen. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Mats Parner

 

Watz, Ragnar,  Pudens och den allmänna meningen. Sju noveller… Krhmn: Norlén&Slottner, 2014. 101 s. – Hc Sent på kvällen den 8 november 1926 greps den sardiske språkvetaren och kommunistledaren Antonio Gramsci av polisen i sin bostad ett hundratal meter öster om centralstationen i Rom. Han fängslades omedelbart. Under de resterande elva åren av sitt liv hölls Gramsci inspärrad och avled, 46-årig, som Benito Mussolinis fånge. Antonio G var invalidiserad och fysiskt spröd, men hans tapperhet bakom cellväggarna torde ha få motstycken. Vännerna rådde honom att begära nåd, men Gramsci vägrade: ”Fängelse är en fruktansvärd sak, una brutissima cosa, men för mig personligen skulle den vanära som feghet och moralisk slapphet innebär vara ännu värre. Att begära nåd vore detsamma som ett slags självmord.” I fängelset arbetade Gramsci oavbrutet och skrev hundratals brev. I slutet av december 1929 fick brodern Carlo ta emot följande rader: ”… Du bör själv ha insett att jag varken är nedslagen, modfälld eller deprimerad. Mitt sinnestillstånd är i princip sådant att även om man dömde mig till döden, så skulle jag fortsätta att ta det lugnt och kanske rentav, dygnet före avrättningen, sätta mig ner och studera kinesiska.” I en liten volym med den smått förbryllande titeln Pudens och den allmänna meningen (Norlén & Slottner) med Ragnar Watz som upphovsman finns sju noveller, där merparten av huvudfigurerna är av just Antonio G-typ. De är kort sagt modiga, oförvägna och dödsföraktande. Mer eller mindre ålderstigna är de också. I Watz fem första berättelser är hjältarna/hjältinnorna i otur och ordning den vackra Perpetua, martyr i 200-talets Kartago, vidare den romerske filosofen Boëthius i 500-talets Padua, den kristne kättaren Botulf Botulfson i 1300-talets Uppsala, den, i varje fall enligt överheten, landsförrädiske generalen och adelsmannen Johan Reinhold Patkul i det tidiga 1700-talets Polen samt – icke minst – Baron d’Holbach, författare till Le Système de la Nature (”Materialismens bibel”) i det sena 1700-talets Paris. Till detta kommer ytterligare två Watz-utläggningar. Där är handlingen förlagd till 1900-talets mitt och till nutid. Som berättarjag i Watz samtliga sju historier uppträder en skugglik gestalt vid namn Pudens. Denne undflyende typ är ömsom djurskötare, fångvaktare, uppassare, läkarassistent eller bara tidsvittne i största allmänhet. Enligt tillgängliga ordböcker har ”pudens” bibetydelser i stil med anspråkslös, finkänslig, sedesam, taktfull o s v, men i de sju novellerna ägnar sig Pudens mest åt dumdrygheter – som att odla fördomar och haspla ur sig plattityder. I den rollen bör han, enligt författaren, ses som typisk representant för den allmänna meningen. Man kan också säga att han personifierar medlöperiet. Pudens har aldrig några egentliga vyer. Han lyder bara order och tänker sällan längre än njurarna räcker. Därmed är han ett levande bevis för våra moraliska normers häpnadsväckande relativitet. Ragnar Watz berättarstil är underhållande och hans språk effektivt. Att läsa honom är nöjsamt. Men jag undrar om ett så vagt och undanglidande begrepp som den allmänna meningen bäst låter sig analyseras och avtäckas i en samling historiska noveller. I romanens form skulle RW kunna ta ut svängarna på ett mer övertygande sätt. ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor – odi gli indifferenti” är ett uttalande som brukar tillskrivas Antonio Gramsci. Jag inbillar mig att Watz helhjärtat ansluter sig till Gramscis uppfattning. Det gjorde i varje fall Alberto Moravia (1907-1990). Just Gli indifferenti – De likgiltiga – är titeln på Moravias debutroman.

Mats Parner

 

Vem är rädd för Robert Jäppinen? Redaktör: Jörgen Svensson. Kd: Stiftelsen Värmlands Museum och Värmlands museiförening, 2014. 210 s. (Värmland förr och nu ; 2014). – Ibz Jäppinen, Robert Tja, vem är rädd för Robert Jäppinen? Kanske Värmlands Museum som Mats Dahlberg skriver i sin recension i NWT, men därav märks nu inget i denna förnämliga bibliografi. Jäppinen betraktades nog under sin livstid av de flesta som en kuf, som mest ställde till med ”happenings”. Men hans syftet med dem var alltid gott. Han var mycket empatisk, han led av tillståndet i världen. I ett dokument i boken, undertecknat av Robert, slår han fast att hans ”aktiviteter har konsekvent varit länkar i en kedja i forskningen om vad Människa är”. Uppväxt i Estland, satt i tyskt fängelse under kriget, var annars freden det viktigaste för honom. Han var den ständige provokatören! Men man kan ju fråga sig om han inte med sina aktioner satt krokben för sig själv och om hans taktik var särdeles framgångsrik. Hans engagemang för politik och fredssparande arbete var i vilket fall starkt som bokens redaktör skriver. Och hans produktion var ”enorm” framhåller Liselotte Englund i ett annat av bokens kapitel. Och han arbetade med både grafik, måleri performance och texter skriver redaktören Jörgen Svensson. Men hans sålde mycket lite, vilket inte tycks ha bekymrat honom! Ett exempel på en hans och kompisen Bo Isakssons performanceverksamhet är inlindningen av fredsstatyn på Karlstads torg med 60 meter vitt tygstycke. Detta tilldrog sig på trettondagsafton 1972 och för det blev de båda dömda till dagsböter och brottet var ”förargelseväckane beteende”. I en inlaga till rätten framhåller de båda anklagade att de bestred brott, att det inte var ägnat att vara förargelseväckande – ”utan tvärtom för att glädja” Boken bjuder både på konstverk av Jäppinen som av skrivelser av honom om konst och tillståndet i världen. Kanske är urvalet av konst lite begränsat och målningarna av Marilyn Monroe, som Jäppinen var förhäxad av, är väl så många. Men visst får man en skaplig bild av konstnären Jäppinen. Annars kan man kanske säga att boken framför allt handlar om den komplicerade människan Robert Jäppinen, ”en ovanligt sällsynt man”, för att citera Liselotte Englund, som svarar för en lysande, intressant och välskriven artikel om en annorlunda konstnär[BÅ1] n från vaggan till graven. Mål utan gräns har hon kallat sin minibiografi. Boken innehåller förstås många foton på konstnären själv – han var ju särdeles fotogenisk. Mycket fina, karaktärsfulla, är Gunnel Edéns foton av honom, flera av dem smyckade dessutom Värmlands Museums utställning på försommaren. Ett fint bidrag svarar också sonen Armand för. Han berättar bl.a. hur det var för honom som barn att ha en i kvällspressen ofta omskriven pappa. Det var inte alltid så roligt!d En spännande bok för konst- och människointresserade! Medlemmar av Värmlands Museum får boken – efter att ha betalt vederbörlig årsavgift kan man förmoda!

 

Westerberg, Maria, Hjärtklappning. Torsby: Heidruns, 2014 s.  192 s.– Ibz Westerberg, Maria

Denna ”pinnbok” är Vildhjärtas andra bok. Stor succé gjorde hon med sin första, och hon ställde ut på Värmlands Museum och sålde alla ”pinnskulpturer” hon hade haft med sig! Hennes första bok, Vildhjärta – en kärlek mellan människa och skog kom 2009. Den nya boken handlar också om denna kärlek men känns ändå lite annorlunda, svårt att säga hur, men texterna har blivit fler. Det här är en bok man gärna återvänder till – för att komma på gott humör. Vildhjärtas humor i ord och bild har den inverkan på läsaren! Och man slutar aldrig at förundras över hennes skapelser, hennes pinnkonstverk! På den värmländska bokmässan erhöll hon NWT:s kulturpris på 25 000 kr. Motiveringen är väl värd att återges: ”Det finns pinnar och pinnar, men bara ett Vildhjärta och en Maria Westerberg, som med varsamma steg och unikt öga vandrar på skogens stigar, lär och inspireras och för klokheten vidare i konst och text till oss andra.” Ja Vildhjärta är värd allt vad beröm heter för sin konst och sin kärlek till skogen! Hennes förmåga att ge varje ”pinne” en särskild individualitet är alldeles häpnadsväckande!

 

Willers, Sophie, Kajsaboken. Kd: Bild,Text&Form, 2014. 47 s. – Qdfja

Klok som en pudel heter det ju och efter att ha läst pudelvalpen Kajsas brev förstår jag nu varför. Författaren, egentligen spökskrivaren, berättar i förordet at hon efter en misslyckad ryggoperation skaffade sig en liten hundvalp, som skulle rehabilitera henne och ”se till att jag k om tillbaka till världen.” Hon är egentligen bildskapare och hennes gravyrer och många fina foton på Kajsa och hennes vänner har resulterat i en mycket vacker bok – formgiven förstås av Anita Stjernlöf-Lund på det utgivande förlaget.

   I boken får vi ta del av Kajsas brev till mattes halvsyster från de första dagarna hos matte fram till ett års ålder. Och det är mycket hon har att berätta. Hennes självförtroende är av det mest avundsvärda slaget och mycket får vi reda på om henne men också om människorna i hemmet, framför allt matte som trots rörelsehandikapp ägnar sig åt sin konst. Otvivelaktigt betyder hon mycket för sin matte. Kajsa äger mycken humor. Att läsa om henne och den övriga familjen, om hennes väg till vishet och mognad – sisådär i alla fall – är mycket givande. Rekommenderas alla hundvänner och alla som vill bli det! Och – som sagt - boken är också en konstupplevelse!

 

Wittgren, Theres, Gömd. Mörkersdottir förlag, 2014. 303 s. – Hc

Det tycks ha blivit populärt med medeltid, kloster och erotik i värmlandslitteraturen. Åtminstone två böcker från i hösas handlar om detta, utom Gömd Peter Olssons Helenas sista uppdrag. Gömd kan kallas för en Tristan och Isolde-historia, fast utan trolldryck. Om kärlek som besatthet helt enkelt! Detta är författarens debutbok och jag har läst den med nöje – må vara att den bär vittnesbörd om att hon är en nybörjare på området, men hon har en berättarlust som smittar av sig på läsaren! Theres satsar stort i sin debut, hon kunde ha tagit i lite mindre, men resultatet blev ändå ganska gott. Sympatiskt nog ber hon i ett efterord om ursäkt för några faktafel i texten.

 

Wivhammar, Bertil, Konsten att måla i akryl. ”28 steg – från A till Ö”. [Hammarö: B. Wivhammar], 2014. [64] s. – Ie

Akryl är kanske den populäraste av färger bland bildkonstnärer. En viktig anledning till det är förmodligen att den torkar snabbt och är en täckande vattenfärg som Wivhammar skriver i förordet. I denna snyggt formgivna skrift lär han systematiskt ut allt (?) man behöver veta om bildtolkning, färglära, metoder, utförande och mycket mer. Han utgår i sin undervisning från olika motiv som ”den gamla stenbron”, ”filosofen”, ”anno dazumal” m.m.

 

Wivhammar, Bertil, Värmland performance. Text: Bertil Wivhammar. [Hammarö: B. Wivhammar], 2014. [32] s. – Ie

Författaren skriver i förordet att performance är en bildkonstform med rötter i den tidiga modernismen, där konstnärer själv framför verken inför publik, en form av ”levande konst”. Kanske en konstform, som även en okunnig amatör kunde medverka i – den kräver tydligen en del pyssel och apparatur av olika slag. Min favorit bland föreslagna konstinstallationer är ”Måltiden”, den verkar lagom enkel för en mindre konstkunnig person. Bildspel,författarpresentationer, kräver en del arbete av utställaren! Det verkar inte finnas mycket utgivet i bokform på svenska i det här ämnet och detta är säkert den första med värmländsk anknytning!

PS Bertil Wivhammar avled beklagligtvis efter att jag skrivit anmälningarna. Han var 83 år gammal. ”Mångsidig målare och god pedagog” lyder rubriken till Mats Dahlbergs minnesruna i NWT av den18 februari.

Bengt Åkerblom

 

Värmlandsörnen. Tidning för Värmlands regementes kamratförening. Årg. 66. Kd 2014. 57 s. – S-c(p)

Värmlandsörnen har under årens lopp blivit allt innehållsrikare – och skulle må bra av en innehållsförteckning! Här kan man läsa om kriget i Ukraina, få en utförlig presentation av Einar Lyth, som under1979–1983 var chef för Värmlandsbrigaden. Han medverkar själv i årsskriften med en längre artikel, ursprungligen ett föredrag, om ”Händelserna 1814 ur kronprins Karl Johans perspektiv”. Här hittar vi också en artikel om arkivpedagogen Olle Nilsson, som gjort stora insatser för att dokumentera Värmlands regemente. Artikeln avslutas med en verksförteckning. Nämna allt går inte här men ett särskilt omnämnande av” Ett beredskapsminne” av Sven-Åke Modin måste jag ha med. Det ger en aning om hur trassligt det kunde vara under breddskapsåren, kanske främst sommaren 1943, då Hitler funderade på skarpen att anfalla vårt land. Redaktör har också denna gång Per Berggrén varit men på sista sidan vädjar han om hjälp: ”Nu måste alla hjälpa till att hitta min efterträdare”! Kan inte bli så lätt att efterträda honom!

 

Värmlandsörnen 2015 (årg. 67). Tidning för Värmlands regementes kamratförening. Kd 2014. 65 s. – S-c(p)

Årsskriften med det stolta namnet Värmlandsörnen och den ståtliga omslagsbilden med regementets fana mot en blå himmel och i fjärran det före detta regementets tegelröda kaserner. Efter många år som redaktör för årsskriften har Per Berggrén blivit avlöst av Lars-Erik Sundin. Värmlandsörnen var även under Berggrén en påkostad historia. Det mesta är förstås av intresse främst för kamratföreningens medlemmar men en och annan artikel är ändå något för den vanlige värmlänningen. Den nye redaktören, flitig skribent i NWT, presenteras förstås och Försvarsbeslutet 2015 granskas av Yngve Johansson, föreningens ordförande sedan 21 år tillbaka. Vi kan också läsa om ”Spår av en mörkare tid!, alltså spåren från Andra världskriget i form av tankshinder, bunkrar och minnestavlor vid gränsen mot Norge. Vi kan vidare läsa om militärmusiken, en artikel av Per Berggrén, ett ämne som inte det finns så mycket skrivet om – väl? Mycket läsvärd är också samme mans artikel om Värmlands hemvärn, som i år fyllt 100 år. En bok i ämnet kommer ut under 2016. En fullständig amatör inbillar sig att hemvärnet nu går ”en ny vår” till mötes, när nu det svenska försvaret bantats ner näst intill utplåning?

Bengt Åkerblom

 

Värmländska akademien: årsskrift 2014. [Kd: Akademien ?], 2014. 62 s. – Bf

Hemma, hemmet är temat för årets årsskrift från vår akademie. Ett femtontal ledamöter behandlar temat ur olika perspektiv. Alla är de läsvärda men låt mig i alla fall nämna särskilt Torleif Styffes dikter på Dalbymål, Eva Fredrikssons om Selma Lagerlöfs bostäder: ”Inte bara Mårbacka”, Peter Olaussons berättelse ”Den evige hotellgästen”, en märklig historia, Carin Bergströms ”alla älskar inte Värmland”, särskilt inte C.G.. Löwenhielms första fru Jacquette (Gyldenstolpe), Lars Anderssons ”De levandes land”, om sina amerikanska släktingar i Rockford, som låg ”närmast ett skotthåll från Chicago”, och Hans-Olof Boströms uppsats om konstnärshem vid förra sekelskiftet, då det regionala tillmäts särskild vikt, fast Mårbacka avviker väl totalt från denna fosterländska stil? Nämnas bör också en översättning av Håkan Hagegård av Goethes Erlkönig – ”om att inte hinna hem” och Bengt Jonsons tack för årets lagerlövspris, ”årets mest globale värmlänning” kallas han! Intressant läsning, populärhistoria av bästa märke! Upplagan har höjts till 200 ex., vilket nog är välbetänkt. Akademien har nu 17 ledamöter men stadgarna tillåter den att ha hela 24 ledamöter. Det borde inte vara omöjligt att komma upp i det antalet?

 

Zandén, Rolf. Inslag – omslag. Aforismer. Homeros förlag 2014. 64 s. – Hc Rolf Zandén är kanske mest känd som bildkonstnär men han är också en flitig författare av poesi eller aforismer. I föreliggande verk bjuder han på många goda och fyndiga visdomsord. Självklart är inte allt guld som glimmar men tillräckligt mycket för att jag vågar rekommendera Inslag – Omslag till läsning för envar ”amatörtänkare”.

 

Östemtingen 56 (2014).  Östra Emterviks hembygdsförening, 2014. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

Östemtingarna må prisa sin lycka över att ha denna årsskrift, Östemtingen, som utkommit sedan 1966 med senaste nytt om socknen men också åtskilligt om gamla tider. Det senaste numret är ovanligt bildrikt men så har ju hembygdsföreningen ett förnämligt bildarkiv att använda sig av. Att socknen har en livs levande författare som är översatt till tio språk är kanske inte allom bekant, men så är det, skriver Inga-Britt Sundqvist i Humletorp, östemting sedan 24 år tillbaka. Det är hennes Vegetarisk kokboken, som översatts till tio språk. Hon har också erhållit både svenska och utländska priser för boken. Hon skriver att det på senare år blivit allt aktuellare med vegetarisk mat, att den är bra för både vår hälsa och för vår planet. Löjtnant Lagerlöf, Selmas far, var inte så lyckosam med sina projekt men anläggandet av brunn- och badanstalten, Ås brunn, var en särdeles god idé, som dagens östemtingar har glädje av än idag, fast brunnsepoken är sedan länge förbi. Där ligger nu hembygdsgården, bankmuseet och mycket annat. Förträffligt nog innehåller Östemtingen en kort historik över ”Brunnen”. Värt ett omnämnande är också den sedvanliga krönikan över vad som sig i socknen hänt under det gångna året.  För ovanlighetens skull innehåller krönikan ingen observation av varg men däremot av vildsvin, vilket inte är någon glädjande nyhet. Tyngsta artikeln är Alf Folmers ”Ars moriendi – konsten att dö”. Han framhåller att biologiskt matriellt liv dör och uppstår i annan form, det reinkarneras. Då är det, menar han, ”ganska logiskt att det finns ekologiska system på det andliga planet”. Ja, varför inte, kan man undra? Årsskriften är som oftast ett verk av KM –idé, alltså Kjell Sundström och Marie Söhrman. 

Bengt Åkerblom

 

Östman, Bo, Från bly till padda. Moderat presshistoria & profiler. Härnösand: Reinhold Media 2014. 447 s. – Bt

Den liknar mest en bibel denna bok i svensk presshistoria, finansierad av Anne-Marie och Gustaf Anders stiftelse för mediaforskning. Den ger ett mycket tilltalande intryck med sina många illustrationer i färg och svartvitt.

Innehållet presenteras landskapsvis, vilket innebär att tidningarna i Värmland presenteras på sidorna 142–170 och sympatiskt nog berättar författaren också ett och annat om tidningar, som fanns före familjen Anders tidningsimperium, exempelvis Karlstads- Tidningen, men olyckligtvis har här insmugit sig ett fel! Någon Anna Fröding, gift med skalden och också skribent i tidningen, har med största säkerhet aldrig funnits.

Värmlandsavsnittet handlar naturligtvis mest om familjen Ander, som i början av förra seklet tog över NWT och senare flera andra tidningar i Värmland liksom några utanför Värmlands gränser. Sympatiskt nog köptes inte tidningarna för att läggas ner utan de små tidningarna fick fortsätta att leva och t.o.m. behålla egna lokalkontor vid sidan av NWT:s. En mediapolitik som visade sig också ekonomiskt mycket lyckad!

Men vi lever nu i en mycket vansklig tid som alla tidningsläsare måste vara medvetna om – hur länge komma de tryckta tidningarna att bestå? Ja, inte så värst länge till, högst en tio år? Naturligt nog har undertecknad nöjt sig med att läsa enbart sidorna om Värmland men vågar sig ändå till att beklaga att boken, som vimlar av namn, saknar person- och tidningsregister.

Bengt Åkerblom

 

     

 Sidan uppdaterad den 17 januari 2018

Sju linjer

 

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer