Recensioner av böcker utgivna 2019 

 

Ahlander, Dag Sebastian, Sverige vid avgrunden 1808–1814.

Ajaxson, Anders, 1954 om ett märkvärdigt år i Munkfors-Ransäter.

Ander, Staffan, Godmorgon 2020

Andersson, Lars. De Gaulles dotter och kommissarie Ringer

Andersson, Stig, En kamp för livet.

Antik & Auktion.

Berggrén, Inger, Berggrén, Per & Blomqvist, Anders, Stadsträdgården i Karlstad.

Branzell, Kaj, Mormor på rymmen.

Brodow, Bengt, Uppbrott. Karlstad

Bryntesson, Göran, Betraktelseballader

Carlsson, Lena, Selma och Sophie reser till Jerusalem.

Dalevi, Sören, Första krönikeboken

Dalevi, Sören, Vad tror du på

De första femtio åren – blickar bakåt, tankar framåt.

Dean, Will, Dark pines.

Ekman, Emanuel S, Wärmeland i sitt ämne och i sin upodling.

Engström, Emil, Med yxa, såg och penna.

Engström, Leif, Leif Engström. Målningar 2015–2019.

Flodén, Margareta, Från balkongen ser jag hela Salstad.

Fågeldagbok 2019.

Hernegren, Olle, Jazzen i Karlstad.

Hjertzell, Maja, Bli kvar.

Holmstrand, Mats & Gybrant, Lennart, Bilderna

Jedvik, Hanna, Snart är jag borta.

Johansson, Karina, Pengabrevet

Johansson, Mats. Nu kommer Lönn.

Jonasson Enar. Sikta högt.

Kapla, Marit, Osebol.

Karphammar, Christer, Domare i laglösa länder.

Lerin, Lars, Trollet är inte hemma.

Lidén, Kicki & Gunnar. Ostmästaren i Poligny.

Lidén, Gunnar, Rörlighetens gränser.

Lilja Maria. Signe & Sigge.

Lindén, Jonas & Gustavsson, Per, Kan du lyfta en fröken

Lundh, Lotta. Familjen.

Lönnroth, Lars, Geijerarvet

Nilsson, Henry, Karameller till Edward.

Nilsson, Jan Olov, Första Amerikafebern

Omö, Knud, Arvé.

Petterson, Per, Män i min situation.

Rudeen, Torsten, Kärleks- och bröllopsdikter.

Rönnerstrand, Torsten, Kärleksinviter i litteraturen.

Sahlströmsgårdens Vänner Årsbok 12 2019. De övriga fem.

Samén, Gertrud. Pantomim. Teckningar och torrnålsgravyrer

Schiller, Christina, Brutna små regler.

Solbrekke, Jostein., I gränseland.

Säfsten, Anna & Svensson, Mikael, Vänern.

Tell, Anna, Med ont fördrivas.

Welenstrand, Else-Marie, Filip och farmor åker slalom

Zak, Monika, Ceva och skridskorna.

Zetterquist, Olle, Bilder, låtar kring Ullen.

 

Ahlander, Dag Sebastian, Sverige vid avgrunden 1808–1814. Historiska media 2019. 279 s.
Efter sin Mannerheimbiografi 2016 kommer förre diplomaten Ahlander nu med en ny bok. Titeln är talande. Det gustavianska enväldet med Gustav IV Adolf var hotat av yttre och inre fiender. Ryssen tog Finland och invaderade Sverige, Napoleon ockuperade Svenska Pommern och dansken hade trupper i Norge. Ekonomin var usel och ståndsriksdagen, där stora, viktiga grupper inte vsar representerade, förlorade allt mer legitimitet.
Bokens första del beskriver palatskuppen då kungen grips och avsätts och arbetet med en ny konstitution samt val av tronföljare. I den andra delen är Karl XIV Johan på plats.
Liksom med fadern 17 år tidigare var det officerare, som tog initiativet att avsätta Gustaf IV Adolf. Ahlander visar hur slumpmässigt allt skedde. Det var inte dåligt planerat, det var helt oplanerat. General Carl Johan Adlercreutz tågade upp till slottet måndagen den 13 mars 1809 med endast sex sammansvurna. Tumult utbröt och det var nära att kungen undkom. Adlercreutz hade ingen klar plan utan ville bara ha en annan kung, gärna hertig Karl.
Samtidigt reste den revolutionäre överstelöjtnanten Georg Adlersparre, en befälhavare vid Västra armén, upprorsfanan och marscherade mot Stockholm i stället för att förbereda sig på anfall från Norge. Han var ohörsam även mot Adlercreutz och de nya makthavarna. Vid det stundande tronföljarvalet lyckades Adlersparre kuppa igenom den sjuklige, barnlöse danske prinsen och överbefälhavaren i Norge, som blev kronprins Karl August, i strid mot den nya, ännu inte antagna, konstitutionen och utan att prinsen lämnat sitt medgivande!
Ahlander tar flera gånger kaoset som utgångspunkt för kritik mot nutida svensk politik, diplomati och mentalitet, som han menar inte har bättrats helt sedan dess. Karl August dör strax och lämnar efter lynchningen av Axel von Fersen plats för marskalk Bernadotte. Författaren anser att det är hans osvenska kynne och erfarenheter, som möjliggör en omläggning till ryssvänlig politik, erövrandet av Norges krona och inledningen på en ännu bestående bernadottesk era av fred och växande välstånd.
Och så Värmland förstås: 6–7 mars ockuperar Adlersparres trupper Karlstad (och arresterar landshövding von Rosen). Han stannar vid Gustafsviks herrgård och träffar där sitt livs kärlek, fröken Louise Linroth, sinkas därvid och kommer för sent till själva kuppen. Dessutom förlorar han en stor del av intresset för politik. Han skriver hellre kärleksbrev än regeringsskrivelser.
1811 förs hemliga fredsförhandlingar mellan Sverige och England – i Åmål!
Boken är välskriven, nästan spännande och har omfattande källhänvisningar. Hertigen av Wellington utnämns dock felaktigt till amiral.
Rolf Hörnquist

Wermlandiana 2019:2

 

Ajaxson, Anders, 1954 om ett märkvärdigt år i Munkfors-Ransäter. Föreningen Gamla Bruket, 2019. 68 s.

Det finns stunder i vår lokala historia då jag hade velat vara med. Veckan 18–25 februari 1954 är en sådan stund. Då begav sig Tre Kronor ut i landsorten på träningsläger inför hemma-VM. Huset där laget hamnade var ett utrymt ungkarlshotell på en smal krokig ö i Klarälven, mitt emot Munkfors bruksherrgård. Brandkåren sprutade vatten på älvens is så de skulle få en bra träningsbana. (Just det, is på is). Åt gjorde de på matserveringen norr om järnvägsstationen. En kväll bjöd platschefen på bruket, den idrottsintresserade Gunnar Vinell, på festmåltid i herrgården. Då hade landslaget nyss besegrat hans IFK Munkfors med 19–1 vid genrepet på Klingevi. Lägret gjorde nytta, landslaget klarade VM-brons efter att ha spelat oavgjort mot Sovjet och vunnit över bland andra Tjeckoslovakien.

1954 är ett märkvärdigt år i Munkfors historia. Det tycker Anders Ajaxson och däri har han rätt. Hockeylandslaget höll sitt läger, folklustspelet Värmlänningarna spelades för första gången vid Ransäters hembygdsgård och det moderna ålderdomshemmet Solåsen invigdes med biskop, landshövding och Socialstyrelsechef på plats. Dessa och 192 andra händelser under året berättar han om i häftet, ofta med egna sakkunniga kommentarer.

Författaren är uppväxt i Munkerud och kan sin historia, vare sig det handlar om idrott, politik eller samhällsutveckling. Själv har han en bakgrund som journalist och informatör, vilket märks. Precis som det märks hur mycket han tycker om sitt Munkfors och Ransäter. Häftet blir till en rapsodi om 1954 i en köping som den gången hade 6 216 invånare (vår tids Munkfors kommun har 3 782). Det är indelat i 15 olika ämnesområden, från politik till olyckor och bränder och har tre huvudpersoner, så som jag läser den. Köpingen, Ajaxson själv och legenden Håson. Den sistnämnde hette Håkan Håkansson och var lokalredaktör i Munkfors för Värmlands Folkblad 1943–1976. Under de 33 åren arbetade Håson upp VF:s upplaga tills tidningen nådde 70 procent av hushållen på orten. En oslagbar siffra för Folkbladet. Det gjorde han med noggrannhet, it, brett kontaktnät – och notisspalten ”Munkfors- rapsodi”. Ur den har Anders Ajaxson hämtat mycket av sitt material till 1954-årsberättelsen.

Läs den om du är intresserad av lokalhistoria. Läs den om du vill lära känna en trivsam bruksort från tiden då det svenska folkhemmet växte fram. Allt välskrivet och skildrat med stor kärlek och respekt.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Ander, Staffan, Godmorgon 2020. Krönikor ur Nya Wermlands-Tidningen 2015–2019. Nya Wermlands-Tidningen 2019. 164 s.

Godmorgon 2020 är Staffan Anders nionde urvalsvolym av krönikor, som han varje lördag sedan 1999 publicerat i NWT.

Årets bok innehåller 62 krönikor från åren 2015–2019. Anders krönikor får läsaren att minnas och kanske minnesträna. Visst är det mycket nostalgi, men det vill jag se som något positivt: Staffan Ander är en skicklig lokal- historiker! Men även om han skildrar sin barndoms Klara och dagens Tynäs med stor värme, så finns där också hela tiden en globetrotter. Staffan Ander är en stor vykortssamlare och flera av hans krönikor utgår också från ett vykort. Det är fina vykort och jag måste erkänna att de tyvärr ofta saknas i min egen samling. Ett par av bokens allra bästa texter baseras just på vykort. Jag avser krönikorna om Karlstads bryggeri, Mollstugan och Plaskdammen i Klara.

Vi lite äldre får hjälp i boken att minnas hur vi började grilla på 1950-talet, kanske också det första popkornskoket och ”utrotningen” av slipsen. Är man lite filosofiskt lagd så får man impulsen att grunna över hur mycket är egentligen en skvätt, en nypa och en stund?

Själv är jag förtjust i vad Ander drämde till med, när hans farmor satt barnvakt och tyckte att det var alldeles för ostädat i barnkammaren: ”Dammtussar under sängen är änglarnas små tofflor” – den livsvisdomen kommer jag att använda resten av livet!

Naturligtvis intar de tre katterna en viktig plats i boken. Det känns rörande att läsa om hur Sune, nu bliven 8 år, reagerar på när Svante och Pontus ska integreras i Tynäs-världen. Att Ander verkligen har en nära relation till sina katter framgår av hans önskan att i nästa liv ”vill jag bli en katt. Hos mig själv”. Godmorgon 2020 är i mycket en folkbildningsbok. De kompletterande fakta, som Mats Dahlberg skrivit, är av hög klass och berikar Anders text.

Omslaget till årets bok är utfört av Karin Broos och är av absolut högsta klass. Hon har fångat något viktigt i boken, nämligen vatten, katten och hatten.

Tin Wigelius, en av Värmlands främsta formgivare, har lyckats integrera de mycket disparata bilderna på ett mycket bra sätt. Rolf Matthies bidrar med ett tjugotal bilder.

Godmorgon 2020 innehåller texter från många olika områden. Krönikor ska läsas varje lördagsmorgon i NWT. Att som recensent läsa drygt 60 olika krönikor i flygande fart är alldeles fel – de bör läsas i lagom portioner. Staffan Anders nya krönikesamling innehåller mycken klokskap förmedlad i en välskriven och dessutom mycket vacker bok.

Kjell Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Andersson, Lars. De Gaulles dotter och kommissarie Ringer. Albert Bonniers Förlag, 2019. 225 s.

När Lars Andersson nu kommer med sin andra kriminalistiska roman har det passerat 20 år sedan 1944 och Leonard Ringer har blivit kommissarie. Hans psykiskt sjuka syster Dionysia har just dött. Ett misstänkt mord i Uppsala leder till Karlskoga, författarens födelsestad.

Boken är spännande och lättläst; bladen vänder sig själva. Intrigens trådar vävs sakta till ett intrikat mönster som medger utflykter till både Gulagarkipelagen och apartheidtidens Johannesburg. Språket porlar glatt som en vårbäck med renhet, styrka och, stundom, höghet.

I Karlskoga återges med precision gator och hus, människor och miljöer, väder, ljus och dagrar så att platsens ande tydligt framträder. Berättelsen är späckad med tidsmarkörer så att vi verkligen ska förstå att det är 1964; blott Raketosten saknas.

 Lars Andersson låter sin bildning lysa över oss. Det är fullt med intressanta litterära, musikaliska och historiska referenser. Enstaka små sakfel verkar nästan avsiktliga, för att Ringer ska bli mera mänsklig. Systerns nyss timade död föranleder teologiska resonemang om var vi är, när vi inte längre är. Hon kopplar också till general de Gaulles dotter, som var utvecklingsstörd. När de var döda blev de som alla andra.

Författaren utnyttjar det beprövade greppet att låta kommissarien under sin sjukskrivning agera privatdetektiv med lösa legala tyglar. Jag ser fram emot en tredje del, förslagsvis ytterligare 20 år senare, där nya mordfall löses av den nyss pensionerade Leonard Ringer – också beprövat.

Rolf Hörnquist

Wermlandiana 3–4 2019

 

Andersson, Stig, En kamp för livet. Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid. Roos & Tegnér 2019. 394 s.

Säffleläkaren Stig Andersson har skrivit en imponerande bok som skildrar sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid. Den första delen av boken är en utomordentlig sammanfattning av och en verklig snabbkurs i sjukvårdens utveckling. Del två behandlar primärvårdens utveckling med Värmland som utgångspunkt.

Boken är så välskriven och fascinerande att jag knappt kunde lägga den ifrån mig. Som läsare inser man snabbt att en läkares behandlingar oftast tippade en svårt sjuk människa snabbare i graven än om de kloka gummorna och gubbarna anlitades. Åderlåtning, laxativ, diverse läkemedel kokade av gifter och träck skadade mer än botade. Historien om George Washingtons sista dygn är belysande. Efter att ha insjuknat i snuva och halssmärtor och andningsbesvär åderläts han på 3 dl blod och smordes in med spansk fluga på halsen. Då detta inte hjälpte åderlät man honom ytterligare fyra gånger. Sammanlagt tappades han på drygt två liter blod och avled blek om nosen. Innan man kunde utföra kirurgi med smärtfri patient tack vare narkosens inträde 1846 gällde det att vara snabb. Infektioner tog trots skicklig fältskär ofta livet av patienten. Läkare kunde inte bota men väl lindra mycket innan vi fick botemedel som t.ex. antibiotika och hjärtsviktsbehandling.

Andra delen av den nära 400 sidor tjocka boken har framför allt primärvårdsperspektivet. Mycket viktig information att ta till sig som utgångspunkt i den pågående primärvårdsdebatten. Det var knappast bättre förr, få hade tillgång till metoder som motsvarade vetenskap och beprövad erfarenhet. Särskilt spännande är det att författaren skildrar kvinnornas del i sjukvårdens historia och visar hur stor betydelse sjuksköterskor, kvinnliga läkare, jordemödrar och kloka gummor haft för sjukvårdens och folkhälsans utveckling.

Boken har rikliga litteraturreferenser för den som vill tränga djupare in i medicinhistorien. Författaren har gjort en stor insats för att sammanfatta och klargöra medicinhistorien på ett kortfattat och mycket läsvärt sätt. Rekommenderas!

Torsten Mossberg

Wermlandiana 3–4 2019

 

Antik & Auktion. Nr 6 juni 2019.

Årets sjätte nummer av tidskriften Antik & Auktion inleds med en lång artikel om Geijersgården i Ransäter. Per Geijer och andra medlemmar från den Geijerska släktföreningen guidar artikelförfattaren Erik Bilén runt och fotografen Malte Danielsson fotar överdådigt vackert interiörer och detaljer på den anrika släktgården. På nio sidor ryms mycket information om gården, Erik Gustaf Geijer, F. A. Dahlgren, Uno Troili och den Geijerska släktföreningen. En mycket trevlig artikel som bör locka besökare till sommarens visningar som bokas via Turistbyrån i Munkfors. Inte minst då till Kulturveckan på Geijersgården från den 10 till och med den 16 juli då museet är öppet klockan 10–16 med visningar och kaffeservering. Den 12 juli spelar Geijerkvartetten klockan 18.30 och den 14:e juli kåserar Sven-Ove Svensson klockan 18.30 får man veta. Den senare för övrigt styrelseledamot i Föreningen Värmlandslitteratur sedan årsmötet i mars.
Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

 

Berggrén, Inger, Berggrén, Per & Blomqvist, Anders, Stadsträdgården i Karlstad. The city garden in Karlstad. Förlag Per Berggrén 2019. 212 s.
I ett praktfullt bildverk i stort format presenteras Karlstads stadsträdgård med enastående färgbilder och en mycket kunnig och informativ text, dessutom med parallelltext på engelska.
Redan bilden på första sidan med den vackra entrén inbjuder läsaren att stiga in i vad som nästan är ett sagoland. Och så får vi en rundvandring genom parken och genom alla årstider. Personerna bakom boken är makarna Per och Inger Berggrén. Per är upphovsman till en rad fotoböcker i Värmland. Inger, som är f.d. länsarkitekt, har tillsammans med maken gett ut bl.a. en stor bok om Karlstads kyrkogårdar och om interiörer i Karlstad. Boken om stadsträdgården kom till efter ett medborgarförslag till Karlstads kommun och ingår också i Carlstads-Gillets skriftserie.
Att Karlstad äger en sådan pärla till stadspark, gratis och öppen för alla och envar och därtill faktiskt belägen i stadens centrum – ja, det är nog faktiskt många som inte känner till och fått klart för sig. Lite undanskymd ligger den där på fel sida om järnvägen och på något sätt orättvist bortglömd. Det blir ju inte så att man går förbi och bara slinker in. Men det borde man göra!
Detta karlstadsbornas sagolika, grönskande och blommande uterum har funnits i staden
sedan mitten av 1800-talet och rymmer mer än 800 (!) arter från hela norra halvklotet. När än på året man besöker Stadsträdgården, ja, t.o.m. mitt i vintern finner man växter i blomning. Redan tidigt blev parken en populär plats med schweizeri och vattenkiosker. Regementets musikkår underhöll från musikestraden och så småningom tillkom en pampig restaurang. En stor förlust drabbade parken 1959, då en pyroman brände ner den praktfulla träbyggnaden (om detta kan man läsa i en bok av karlstadskännaren Erik Bengtson – Snällast i världen, 2006). Efter detta förlorade Stadsträdgården mycket av sin dragningskraft och började förfalla.
En upprustning påbörjades dock 1988 och kommunen beslöt att nysatsa på parken. Detta har sedan fortlöpt och resultatet har blivit enastående. I det sammanhanget engagerades Allan Hevelius, parkingenjör och Anders Blomqvist, dendrolog. Den senare är också en av bokens medarbetare med sin botaniska spetskompetens. Båda har förtjänstfullt belönats med Karlstads kommuns kulturstipendium till Gustaf Frödings minne.
På stadskartan från 1893, som finns i boken, kan man se att Stadsträdgårdens yta från början varit större än idag. Parken har beskurits från era håll genom tillkomsten av Rosenbads-hemmet i väster och kontorsbyggnaderna i öster. Kanske kommer ett planerat resecentrum att inkräkta på området i norr med huvudentrén? Och när stadsplanerarna hotar att göra Sjömansgatan i söder till stor trafikled, lär detta kunna påverka parken negativt. (Detta är farhågor man kan hysa, men som inte behandlas i boken) Stadsträdgården i Karlstad ärpraktiskt indelad i olika avsnitt efter årstiderna. Alltid finns det något som blommar och tjusar, när än man kommer dit på upptäcktsfärd. Konstverk finns utplacerade. Sommartid kan man ka eller ta en glass. Eller kanske ansluta sig till en grupp som tränar yoga. Kanske vill man lyssna till musik eller bara njuta av träden och blommorna. Stadsträdgården i Karlstad är inte en bok, som man bär med sig under armen eller ens i väskan på promenaden. En bok av det formatet (30 x 30 cm) och av den tyngden (nära 2 kg) måste man studera hemma och där hämta kunskap och inspiration, innan man vid rätt årstid ger sig ut på promenad. Och med Per Berggréns utsökta foton och Inger Berggréns inspirerande texter i färskt minne får man utan tvivel en härlig upplevelse, vilken årstid man än besöker denna underbara och av många ännu inte välbekanta pärla till stadspark. Låt inte boken bara bli liggande som coffee table book – även om den är vacker nog för det – utan låt den inspirera till många besök i Karlstads vackraste vardagsrum! Alla årstider!
Eva Fredriksson

Wermlandiana 2019:2

 

Branzell, Kaj, Mormor på rymmen. Stellar förlag 2019. 416 s.
Mormor på rymmen Låter det inte misstänkt likt en variant på 100-åringen som försvann? Faktum är att det finns både likheter och skillnader.
Här handlar det om en kvinna i 70-årsåldern som av sin beskäftiga dotter förbjuds att följa med på en julresa till Thailand. Där finns hennes älskade barnbarn, som hon längtat efter att få träffa och som i sin tur längtar efter mormor.
Av det blir inget. Dottern har bara köpt två biljetter, en åt sig själv och en åt maken.
Motiveringen?
”Snälla mamma, resan skulle bli alldeles för jobbig för dig! Men vi ska förstås fira lilla julafton med dig innan vi reser.”
Med tårar i ögonen går mamma, som heter Anna-Lisa, hem till sin lägenhet. Där lever hon ensam sedan maken gått bort. Hon känner sig instängd och dominerad. Precis som tidigare i livet. Till att börja med av fadern, som helt utan sin dotters vetskap sände in en ansökan till sjuksköterskeskolan i hennes namn. Hon blev antagen – så det var bara att börja. Sedan hon gift sig var det maken som bestämde allt. Och nu har dottern tagit över den rollen.
Vad Anna-Lisa själv, som är pigg för sin ålder, vill och tycker är ointressant.
Under natten ligger hon vaken och grubblar. Sedan bestämmer hon sig för att nu får det vara nog.
Hon stiger upp, kastar kristallvasen i golvet och beställer en enkel biljett till Torrevieja i Spanien, fast kvinnan på resebyrån tycker att en bussresa till Mårbacka skulle passa bättre.
Hon köper en ny baddräkt, letar fram den gamla solhatten och drar iväg. Dottern ställs inför fullbordat faktum när mamma svarar i mobilen. Just incheckad på ett hotell i Spanien.
Så långt likheten med 100-åringens rymning. Sedan kommer skillnaderna. Anna-Lisa blir kvar i Torrevieja, men det blir spännande nog. Hon lever upp, träffar en stilig matador, blir häftigt förälskad, dras in i ett triangeldrama och minsann också i en livsfarlig kidnappningshistoria. Och tänk, den ”gamla gumman” klarar sig alldeles utmärkt!
Mer än så ska inte avslöjas. Eftersom det handlar om en äkta feelgood-roman slutar det hela bra, om än överraskande.
Kaj Branzell skriver flytande, lättläst och roligt. Personporträtten är ömsinta. Fantasin flödar. Som i tidigare böcker är det gott om kopplingar till Karlstad.
En bok att läsa i hängmattan eller varför inte i en solstol i Spanien?
Gunvor Nyman

Wermlandiana 2019:2

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 19 06 04.

 

Brodow, Bengt, Uppbrott. Karlstad: Förf.:s förl. 2019. 77 s.

Poesi behöver inte alltid vara svår att tillägna sig. Ett bevis på det är föreliggande diktsamling. Den består av en samling kvickögda reflektioner. Inga konstigheter men klara fakta, om natur och djur som ger oss livet. Träden kallar han läkare. Det är träden jorden runt som ger oss syrgasbehandling och sänker febern, som nu ansätter vårt klot. Humorn är sällan långt borta i Bengt Brodows reflektionsrika diktning. Att författaren, som gick bort i juli 90 år gammal, var en lärd person men också sympatiskt måttfull framgår också klart och det gör läsningen lätt – all lärdom till trots!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 3–4 2019

 

Bryntesson, Göran, Betraktelseballader. Text och musik Göran Bryntesson. Akvareller Marja i Myrom. Grafisk form Carina Moberg. Musikalisk bearbetning Pierre Koch. Versmakeriet i Mangskog 2019. 55 s.

En versmakares boktitel, två sammanskrivna ord med versaler, kan få en att tänka: Vad är det han vill ge uttryck åt? Att ballad innebär dikt eller musikstycke med berättande innehåll och omkväde säger sig självt, men betraktelse? Är det åskådande, tankar och reflexioner, eller rentav predikan eller föredrag i ett religiöst ämne? Förordet ger besked. Författaren lever sitt liv, och betraktar det som sker, vilket för honom också innebär att gestalta det i ”en betraktande ballad”. Till sin hjälp har han dessutom allas vår Marja i Myrom med kongeniala ”betraktelsebilder”!

Som upphovsmannen visligen skriver har dessa tjugo ballader eller sånger ”inte tillkommit med någon större möda eller arbetsinsats, utan de är tillkomna i inspirerade stunder.” Och vidare, med en recension av sig själv i en ballad, ”Några säger att de låter ganska lika, / men det är faktiskt så som mina låtar går.” Jag ser inget fel i det! Varför kolsyrad lemonad med essenser när det finns källvatten? Skulle en visafton arrangeras, ville jag vara en av dem som kom för att höra.

Texterna är, som sig bör, sångtexter vars ordföljd styrs av rim – varje ballad har ett rimschema, om än inte alltid med s k rena rim – och de skall framföras till musik (till varje ballad finns på boksidan tryckta noter). Anslagets ”Varje dag är en gåva, varje dag är en skänk” är Berättelseballaders genomgående tema, med ett för en dysterkvist befriande stråk värmländskt vemod: ”Men säg mig ej hur sista versen går.”

Fyra stycken vill jag särskilt framhålla. Förutom ”Sextiettan”, en ballad om en landsväg som leder oss hem, ”Vårvals”, att förhoppningsvis av nutida vårsångare planteras som skôt i bôrker, ”Promenad i vår stad”, med L. P. Svensson-huset på Storgatan som har två kupoler och som med Marjas måleri återges i två versioner, samt naturligtvis ”Sången om Elis”: ”Om allt man hört, kan man faktiskt inte veta / om det är sant, det som sägs att han har sagt ...” Som en tidigare landshövding sagt oss, ”Det jag vet är att en sann värmlänning inte förstör en bra historia.”

Att Betraktelseballader till det yttre är en tilltalande presentbok gör inte saken sämre, och med tanke på hur produktiv Göran Bryntesson är, ett anspråkslöst förslag: Varför inte nästa gång ge ut en CD med inspelade sånger inom ett bokomslag med hårda pärmar?

Alf Brorson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Carlsson, Lena, Selma och Sophie reser till Jerusalem. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan – två reskamrater. Votum 2019. 55 s.

Lena Carlsson fortsätter att berätta om Selma Lagerlöf för barn. Det gjorde hon första gången 2013 med boken Fröken Selma, om Selma Lagerlöfs tid som lärarinna i Landskrona. Valet av Karin Dockson som illustratör till den boken var lyckat, och nu upprepar hon samma koncept i sin nya barnbok.

Denna gång utgår Lena Carlsson från sin vuxenbok Frihetslif, som beskriver Selma som resenär och fotograf, och ämnet är väl valt. Karin Docksons bilder kan säkert väcka barns fantasi och nyfikenhet. De kan lära sig mer om den oförvägna resenären och hennes väninna men också om hur man reste förr i världen. Vilken tid det tog att kuska i droska eller vagn dragen av hästar. Flera dagar ibland. Hur det skakade och skumpade och hur kallt det kunde bli och motsatsen i Egypten, att rida på kamel i långa kjolar under brännande sol. Boken introduceras med en kort information om Selma Lagerlöf och Sophie Elkan och pärmens insida visar en fantasieggande karta över deras resväg Lena Carlsson låtsas att Selma förmedlar sina reseminnen i form av brev till barnen i hennes gamla skola. Tanken i boken är att breven ska läsas högt för barnen i klassen. Texten har fått ett väldigt personligt tilltal.

Kanske tycker jag att tonen Carlsson valt ibland är lite väl klämkäck för dagens barn och jag undrar vilken åldersgrupp hon egentligen vänder sig till. Å andra sidan får de barn som läser boken tillsammans med en engagerad vuxen rolig och intressant kunskap om livet förr och en första bekantskap med vår stora författarinna. Den kan också bli en fin förberedelse inför en lång resa eller ett framtida teaterbesök. Flera teatrar planerar att sätta upp Jerusalem, boken som Selma skrev efter sin hemkomst.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 3–4 2019

 

Dalevi, Sören, Första krönikeboken. I huvudet på en biskop. Votum 2019. 103 s. Biskop Sören Dalevi är en ordets man och det inte bara i predikstolen. Under 2018 utkom en bok av honom som fyndigt nog döpts till Första Krönikeboken – lämpligt, eftersom den samlar de krönikor, som han under 2017 och 2018 skrev för Nya Wermlands-Tidningen. Den är på drygt hundra sidor och rikt illustrerad. Självklart kan den först och främst läsas utifrån sitt kristna budskap om ljusgestalter som Jesus, ”människa bland människor”, Luther, Moder Teresa, St. Kevin av Glendalough.

Men boken är också värmländsk lokalhistoria genom sina små berättelser från vardagen. Sten mä hanna, ”bruksoriginalet” från Björneborg är en av dem som vi får möta nere vid ändernas damm med limpor i en påse till fåglarna.

I samma Björneborg växte också Helge Fossmo upp – mer bemärkt som den s k Knutbypastorn men nu i livslång skugga som dömd mördare. En och samma plats, två så skilda öden.

Dalevi drar lärdomar från olika sätt att leva, och föröda, livet. Det finns mycket läsvärt här. Själv måste jag säga att historien om spöket i Biskopsgården hör till det mer minnesvärda. Hur var det egentligen med detta? Läs själva får ni se! Peter Olausson

Wermlandiana 3–4 2019

Recensionen tidigare återgiven i Näverluren 2019:2

 

Dalevi, Sören, Vad tror du på? – Kristendom för vuxna. Votum 2017, bearbetad utgåva 2019. 112 s.

Biskopen i Karlstad – Sören Dalevi – är en rapp och flyhänt skribent. Han har förmåga att med enkelt vardagsspråk förklara även komplicerade sammanhang. Han blandar frimodigt vetenskapliga forskningsrön med personliga ställningstaganden. Saklighet och upplevelse går hand i hand. Kort och koncist. Ibland kanske lite väl koncist.

Boken består av ett antal fristående artiklar och krönikor som tidigare publicerats i Nya Wermlands-Tidningen och i den lokala kyrkliga tidningen Kyrknytt.

Det lilla formatet utesluter av naturliga skäl en djupare analys av komplicerade teman typ Gud, vem är du?, kristendomen – en religion för dumma?, hur läsa bibeln?, de tio budorden, trosbekännelsen, livet efter döden etc. Texten skall ju ha hunnit i mål innan kaffet svalnat vid frukostbordet.

På en fråga om man måste tro på skapelseberättelsen citerar han kyrkofadern Origines på 200-talet som tydligt förklarade att den måste förstås på ett bildligt sätt annars är man galen! Det är rakt på, Inga om och inga men. Och med intellektet i behåll.

Ett genomgående tema är att kristen tro inte handlar om att ansluta sig till ett antal fasta dogmer. Kristendomen är en religion som inte bara har rötter, utan som också har fötter. Den är på väg. Den är rörelse. Den leder till uppbrott. Några artiklar berör bibliska motiv i skönlitteraturen. Det är korta djupdykningar i Pär Lagerkvists, Göran Tunströms och Torgny Lindgrens författarskap. Biskopen berättar också hur han i bokserien om Harry Potter stannade upp för en passage i bokens mitt. Harry besöker sina föräldrars grav. På gravstenen står: Den siste fienden som förintas är döden. Ett citat från Paulus’ första brev till korinthierna kap 15:26. I bokens fortsättning finner han idel kopplingar mellan Jesus och Harry.

Boken avslutas med en kort summering av den vid reformationsjubileet utgivna boken om Martin Luther: Han hette inte Luther.

Kanske är det en bok som skall läsas i lagom doser – som man läser tidningarnas krönikor. Innehållet bör få tid att landa innan man kastar sig över ett helt annorlunda perspektiv. Till det att vara människa är att samtidigt leva med era perspektiv inom sig. Ibland är de motstridiga och då kan det bli en riktigt spännande livsresa.

Inge Bredin

Wermlandiana 3–4 2019

 

De första femtio åren – blickar bakåt, tankar framåt. Björn Sandborgh m fl: Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2019. 115 s.

I årets årsbok från Gustaf Fröding-sällskapet lyckas förre ordföranden Kjell Fredriksson få en intervju med poeten. Sådant gillar den här läsaren. Särskilt som Fröding snart tar över frågandet. Vilken dikt föredrar intervjuaren, undrar han. ”När jag svarar ’En fattig munk från Skara’, nickar han och säger att den dikten sammanfattar mycket av den stora frågan om gott och ont, som sysselsatt honom hela livet.”

Gustaf Fröding-sällskapet fyller jämnt i år och firar med att titta både framåt och bakåt i sin årsbok. Sällskapet bildades för 50 år sedan, för att väcka och hålla intresset för Fröding vid liv. Det ska stödja forskning om poeten, ge ut en årlig årsskrift, vårda handlingar som belyser hans liv och diktning och verka för att byggnader och naturminnen som anknyter till honom bevaras. Det har man gjort bra.

I dag har Face-booksidan om poeten 1 600 gillare och sällskapet nästan lika många medlemmar. Årsboken är sedan länge etablerad och respekterad, sällskapet delar ut både lyrikpris och medaljer, poetens födelsedag firas med busstur och populära uppläsningar i Karlstad, man finns på bokfestivalen i Karlstad och har snart läst sin 5 000:e önskedikt vid bokmässan i Göteborg. Respekt!

Medverkar i årsboken gör ordföranden Björn Sandborgh (förord), Kjell Fredriksson (sällskapet om 50 år), Barbro Järliden (att bildas och att verka), Tomas Sköld (att vara och att synas), Anders Hjertén (om lyrikpristagare och medaljörer), Anne Marie Urelid och Anders Hjertén (om årsböckerna), Sven LO Johansson (Fröding på skiva och scen), Ingemar Eliasson (”Direkt kul är han väl inte, den där Fröding” och ”Varför ska han läsas?”). Kjell Fredriksson avslutar med sin fiktiva intervju. Allt som vanligt vackert och effektivt layoutat av Anita Stjernlöf-Lund.

Varför ska man läsa Gustaf Fröding? frågar alltså Ingemar Eliasson i ett av sina två bidrag. ”En misslyckad existens som dog för mer än 100 år sedan.” Jo, för att bli berikad på ett sätt som du kanske inte visste att du behövde, svarar han själv. Fröding skriver om kampen mellan könen, om när det är rätt att använda våld, om svek, godhet och ondska. Vad är sanning? frågar poeten sig och skildrar hur lojalitet och uppoffring ställs mot chansen till rikedom och popularitet. Hela tiden gör han oss klokare. Där har vi några skäl till att plocka fram honom ur bokhyllan, menar Eliasson. Ett annat skäl är att han lär oss att bättre förstå hur fattigsverige blev till välfärdsstat, hur herremakt förbyttes i demokrati.

När Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, August Strindberg och andra gjorde det tillåtet att kritisera överheten förändrade de svenskarnas självbild. Det i sin tur gav kraft att förändra. En klok och intressant synpunkt, tycker jag.

Sällskapet har gett ut ännu en läsvärd årsbok.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Dean, Will, Dark pines. Point Blank 2018. Språk: engelska. 328 s.

Will Dean är en engelsman, som bosatt sig i en skogsglänta djupt inne i en svensk skog, någonstans norr om Göteborg och söder om Värmland. Där har han skrivit två Nordic noir-thrillers, som utspelar sig i småstaden Gavrik, två timmars bilresa norr om Karlstad med Munkfors som närmsta större samhälle.

I Gavrik finns Sveriges tredje största lakritsfabrik, en polisstation med två poliser, en advokat, ett systembolag, ett gymnasium, ett hotell som serverar lunch tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag, en krog med fullständiga rättigheter och minst två vapenaffärer, eftersom den ofta nämnda Björnmossens vapenaffär är Gavriks ”largest gun and ammunition store”. En ambulansstation verkar det också finnas och en bit norr om Gavrik en strippklubb. I ena ändan av Gavrik ligger en McDonalds-restaurang och i den andra ICA-butik där thailändskan Tammy tillagar och säjer gudomlig asiatisk mat i en food truck på parkeringsplatsen.

 den stora Utgardsskogen väster om Gavrik ligger byn Mossen med några få hus utspridda längs en oländig grusväg som leder långt in i skogen.

I Gavrik finns också en tidningsredaktion som varje fredag ger ut Gavrik-Posten i en upplaga av 6 000 ex.

Chefredaktören Lena är en halvnigeriansk kvinna med ett förflutet som prisbelönad journalist någonstans på USA:s östkust innan hon hamnat i Gavrik med sin svenske ingenjörsman Johan

Journalisten Tuva Moodyson är huvudpersonen i Dark Pines. Hon har en examen från University College of London och har bl arbetat på den ansedda brittiska tidskriften The Guardian. Hon är dessutom svårt hörselskadad, deaf som det står i Dark pines, med bara 10 % hörsel men klarar sig utmärkt med hörapparat i varje öra. Att Tuva är bisexuell noteras bara i förbifarten. Till Värmland har hon återkommit för att kunna hälsa på sin döende mor som vårdas på ett sjukhus i Karlstad. Hennes ambition är att skriva något som ger henne möjlighet att åter arbeta på The Guardian och kanske få Pulizerpriset. Tillfället kommer när två män inom loppet av någon vecka skjuts ihjäl och hittas i Utgardsskogen med utstuckna ögon. Kan det vara samma mördare som tjugo år tidigare i början av 90-talet sköt tre män och stack ut ögonen på samma sätt i de mycket uppmärksammade och ouppklarade Medusa-morden?

Det är oktober, älgjaktstid, gevärsskott hörs rätt som det är i Utgardsskogen och alla ortsbor verkar bära vapen. Tursamt nog för Tuva har de två norska systrarna som täljer förskräckliga troll, på specialbeställning med ögon och andra kroppsdelar från djur de skjutit, var sitt gevär lutat mot väggen i deras verkstad.

Dark Pines är mycket välskriven och intensivt spännande med lite Twin Peaks-stämning och ett högst oväntat slut men som svensk läsare kan man inte låta bli att fundera över vilken uppfattning läsare utanför Sverige får av Värmland. Boken har blivit en bestseller i Storbritannien och fått lovord av ansedda författarkollegor och i stora tidningar som The Guardian, The Observer och the Times, hamnat på the Guardian Not the Booker 2018 shortlist och valts till Daily Telegraph´s Book of the Year. Välkända deckarförfattaren Val Mc Dermid skriver: The tension is unrelenting, I can ́t wait for Tuva ́s next outing.

Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Ekman, Emanuel S, Wärmeland i sitt ämne och i sin upodling. Uppsala 1765. Ny utgåva av Värmlands Släktforskarförening 2019. 199 s.
På 1700-talet, i Carl von Linnés efterföljd, blev det mycket vanligt att författatopografiska beskrivningar över landskap och socknar, så även i Värmland.
År 1765 gav Emanuel Severin Ekman (1737 13/12 i Åmål – död 1801 i Uppsala) ut den första delen av det tilltänkta flerbandsverket Wärmeland i sitt ämne och i sin upodling, som tyvärr inte följdes av er volymer. Men för de av läsarna som har rötter i det område som beskrivs är det säkert guld värt.
Boken gavs ut igen 1972 som en faksimil med originaltexten i frakturstil, som dock numera kan betecknas som svårläst. Därför har Värmlands Släktforskarförening drivit projektet att skriva av hela boken i lättläst modern stil, men med bibehållande av originaltexten – ett förtjänstfullt projekt som gör bokens innehåll tillgängligt för alla.
Boken börjar med Ekmans tack till alla som hjälpt honom på olika sätt, formulerat i tidens anda. Därefter följer Första boken, några kapitel med spekulationer om landskapets namn, ålder, och första invånare, och gränser. Sen följer funderingar om hur landskapet styrdes, och vilka kungar och styresmän som funnits, och om gudaläran, kloster och skolor, allt mest av kuriosavärde.
I nästa avsnitt, kallat Andra Boken, börjar de intressanta lokala artiklarna. Först kommer det aktuella läget rörande läge, omfång, gränser. Därpå en kort genomgång av jordmån och fruktbarhet, skogar och järnberg, hyttor och hammarverk.
Nästa kapitel innehåller uppgifter om den militära indelningen rörande befälens boställen, och var de olika kompanierna av Värmlands regemente är roterade. Här nämns också de juridiska indelningarna, tingslag, härader, sysslor, bergslager och annat man kan undra över. Här berättas också om jägeribetjänter, och gränstullarna mot Norge.
I nästa kapitel förklaras den kyrkliga indelningen med 47 sacellanier, 27 pastorat, och 7 prosterier/kontrakt. Av pastoraten är 5 regala och 22 konsistoriella.
Statliga tjänstemän, civila och militära, av olika rang nämns vid namn i kapitel 5, och därefter (i kap. 6) alla prästmän med uppgift om var de tjänstgör.
Sen kommer artiklar om Karlstad, Hammarö, Grava, Kil, Nedre Ullerud, Övre Ullerud, Ransäter och Frykerud, och sen är tyvärr boken slut.
Jag har tittat litet på Ransäter, där en del förfäder bodde. Det kapitlet omfattar ungefär fem sidor med ganska detaljerad information, t. ex om kyrkan, hur den var byggd, ”men äger i anseende till dess medellöshet ännu inga särdeles inwärtes prydnader” (kyrkan brann 1983).
Frälsehemmanen beskrivs med uppgifter om ägorna. De tre bruken nämns med sina ägare; Ludvig Allström, fänrik Henrik Troili på Ransäters Övre hammare; Nedre hammaren och Mellanhammaren som ägs av bergsfogden Fahlbeck, Johan Gustaf Geijer och fru Christina Sahlin. Tre tullkvarnar omnämns också.
Befolkningen utgörs 1760 av 1056 personer varav 175 gifta män, 178 gifta kvinnor, 7 änklingar, 38 änkor, 134 ogifta män över 15 år, 148 ogifta kvinnor över 15 år, och till slut under 15 år 202 pojkar och 174 flickor.
Författaren, som efter bokens utgivning blev professor i praktisk ekonomi i Uppsala, har uppenbarligen också noggrant utforskat lantbrukets tillstånd och ger en mängd uppgifter om tillståndet för boskapen och skördar, om brukens för stora åverkan på skogarna, och mycket annat rörande livet i Ransäter.
Om uppgifterna om de andra socknarna i boken är lika rikhaltiga så kan man bara gratulera de som bor där, och beklaga att en stor del av Värmland aldrig fick en sådan grundlig genomgång.
Elisabeth Thorsell

Wermlandiana 2019:2
Recensionen har tidigare varit införd i VärmlandsAnor.

 

Engström, Emil, Med yxa, såg och penna. Minnen från Fjärran västerns skogar. Övers. och presenterad av Lars Nordström. Votum 2019. 201 s.

Tack vare Lars Nordströms översättning och arbete med denna mycket intressanta text får vi här en berättelse om skogsarbetarnas strävsamma och många gånger dramatiska liv under 1900-talets första decennier längst bort i Fjärrans västern, d.v.s. den amerikanska delstaten Washington, söder om gränsen till Canada.

Nordström, som själv emigrerade till USA 1986 har gett ut en rad böcker, både på svenska och engelska. Han är också översättare. Numera är han bosatt i Kindsjön i Södra Finnskoga. Hans bok Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar (2016) har fått välförtjänta lovord.

Den nu aktuella boken har han inte skrivit själv. Han står som ”översättare” men bakom detta ligger ett omfattande forskningsarbete och insamling av bilder och annat material. Den ”verklige” författaren heter Emil Engström. Tillsammans med sina två bröder, Erick och John, kom denne till ”the Far West” i förra seklets början. Sina upplevelser där har han skildrat i boken The Vanishing Logger (1956) och det är den som nu föreligger i Nordströms förtjänstfulla översättning.

Boken skildrar Engströms liv från ankomsten till Oregon 1903 till pensioneringen 1945 i staten Washington. Han arbetade huvudsakligen som apterare, d.v.s. den som bestämde hur de fällda träden skulle kapas för att ge största möjliga värde. S.k. douglasgranar och andra jätteträd får vi se på bild.

Livet var hårt inte bara i skogen. I de primitiva förläggningarna i rådde bister vinterkyla. Det var läger där kortspel med höga insatser förekom och där det söps hejdlöst. Perioderna av arbetslöshet kunde vara långa. Engström själv var nog inte alltid så lätt att ha att göra med kan man förstå av hans egna kommentarer. Den fackliga kampen med arbetsgivarnas och samhällets brutalitet är upprörande att läsa om. Generalstrejken i Seattle 1919 med dödligt våld och lynchningar upplevdes av de styrande i USA om ett förebud om en revolution liknande den i Ryssland, varför fackföreningar kom att kriminaliseras. Den tekniska utvecklingen gjorde längre fram på 1900-talet stora framsteg och de primitiva lägren ersattes av bättre förläggningar. Allt fler skogshuggare blev permanent bosatta och bildade familj.

 Lars Nordström har i sitt förord berättat hur han kom över Engströms bok The Vanishing Logger och hur han sedan arbetat vidare med att få fram foton, brev släktuppgifter m.m. I ett efterord får vi Engströms familjebakgrund och där kan vi årsvis få överblick över denne intressanta persons hela liv 1879–1964.

Den svenska utvandringens historia är inte bara farmare i Minnesota, hembiträden i New York och byggnadsarbetare i Chicago. Tack vare Nordströms upptäckt och översättning har boken blivit tillgänglig för svenska läsare och ytterligare kompletterat bilden av emigrationen från Sverige.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Engström, Leif, Leif Engström. Målningar 2015–2019. Eget förlag 2019. 46 s.

Leif Engström är en ung men redan betydande konstnär, född 1992 och uppväxt i Klässbol. Han arbetar med måleri i stora format, ofta landskap, växtlighet och byggnader i förortsmiljöer, med en ton av mystik i bilderna. Motiven är vardagliga, ofta hämtade från konstnärens närhet, men som genom färgval, utsnitt och materialbehandling ger öppningar till något bortom det synliga. Leif Engström arbetar i en tradition av nordiskt föreställande måleri men drar också in referenser till japansk bildkultur, science fiction och magisk realism.

Genomgående för Leif Engströms nyare målningar är de labyrintliknande små mönstren han lägger i kanterna. Ett mycket tidskrävande måleri där mönstren blir som ramar runt motiven. En stor inspiration för Leif var mötet, när han var 15 år, med Karin Mamma Anderssons målningar då Moderna Museet 2017 ordnade en stor utställning med hennes verk.

Leif har kommit att förknippas mycket med granmotiv. Det var en ”granmålning”, som såldes redan efter en timme när han förra året medverkade på Liljevalchs vårsalong. I somras ställde han ut på Sandgrund Lars Lerin med bland annat ”granmålningar” i stort format.

Liksom Lars Lerin skildrar han som framhålls ovan ofta miljöerna han har i sin närhet, som miljonprogramhusen och skogarna på gränsen mellan Solna och Stockholm där han bodde under ett par år. Det är också granar och miljonprogramhus som dominerar den skrift med titeln Leif Engström Målningar 2015–2019 som han ställt samman om sitt måleri. I den får man hans egna tankar om sin konst och en n överblick av hans måleri.

Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Flodén, Margareta, Från balkongen ser jag hela Salstad. Eget förlag 2019. 81 s. Från balkongen ser jag hela Salstad. Det är titeln på den bok som debuterande författaren Margareta Flodén redan som barn, upflugen på husets balkongräcke, en dag för sjuttiofem år sedan, beslöt sig för att skriva och som hon nu gett ut på eget förlag, fint formgiven av Per Kollberg och tryckt av Votum Media. Hon är uppvuxen i Salstad men sedan många år verksam som lärare och bosatt i Arvika där hon är välkänd som kulturpersonligheten Meta Flodén, aktiv i många sammanhang.

Händelserna i Från balkongen ser jag hela Salstad utspelar sig på 1940-talet i det lilla samhället Salstad beläget mitt på järnvägssträckan mellan Uddevalla och Herrljunga. Runt om i världen pågår ett förfärligt krig. Men inte hemma hos bokens berättare och hennes två småsystrar som lever ett ombonat liv med mamma och pappa där fantasin och leken fyller dagarna. De firar lucia och jul, hjälper till i familjens köttaffär, äter tårta, blir friska från påssjukan... Och går förstås också i skolan.

Krigets verkningar har de ändå runt sig med danska flyktingfamiljer, ensamma finska barn som fått nya hem, ransoneringar, mörkläggningsregler och inte minst alla de vuxnas oroliga samtal. Men trots alla begränsningar och med ett påtagligt krigshot över sig fungerar ändå tillvaron bra i Salstad. Fast mycket, ja allt, förändras då Margaretas pappa plötsligt insjuknar i lunginflammation och avlider. Barnens mamma blir så ledsen och nu är det hon som ensam måste ta hand om köttaffären, ibland med hjälp av jungfrun Gullan. Men för Margareta och hennes systrar går livet ändå vidare med fantasins hjälp och med alla tanter och farbröder som omger dem och omhuldar dem med värme och generositet och ibland tilltillrättavisar dem om det behövdes.

Med lillasyster Gittan pratar Margareta ofta om vad de ska bli när de blir stora. Gittan vill bli sjuksyster och flytta till Stockholm. Men det vill nog inte Margareta för hon tycker väldigt mycket om att bo i Salstad. Huset, trädgården, verandan, balkongen, ja, allt tycker hon om. Framför allt tycker hon om Salstad. Det är den bästa platsen i världen. ”Undrar om jag ska ta över affären när jag blir stor”, tänker hon, ”eller om jag ska bli fröken i en skola”.

Från balkongen ser jag hela Salstad är en helt underbar bok att försjunka i för den som själv varit barn på 40-talet. Meta Flodén skriver så trevligt, levande, gripande och humoristiskt och hennes svart-vita illustrationer är så charmfulla. En riktig allåldersbok är det för barn och vuxna att läsa tillsammans!

Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Fågeldagbok 2019. Årsalmanacka för egna noteringar. Bonnier Fakta 2018. 160 s.

Beroendeframkallande skrev jag förra året om Bonnier Faktas Fågeldagbok. Det gäller också för Fågeldagbok 2019. Liksom i de tidigare fågeldagböckerna presenteras en ny fågelart varje vecka och varje månad får man en inledande text om årstidens allmänna villkor och händelser. Den välkände ornitologen Niklas Aronsson, som skrivit ett flertal böcker om fåglar, har fyllt boken med korta, lättlästa och högintressanta fakta.

Dan Zetterström, Karlstad och Bill Zetterström, Molkom, som räknas till Sveriges, ja, faktiskt världens, främsta fågelillustratörer, svarar som vanligt för de oerhört fina illustrationerna, en helsidesakvarell varje månadsuppslag och bilder i mindre format på veckouppslagen.

I en smal spalt på högra sidan av varje uppslag får man kortfattad men intressant information om veckans fågel. Tittar jag i Fågeldagboken i juli är min storfavorit smålommen den utvalda fågeln vecka 27. De sjöar där smålommarna väljer att häcka är alltid mer eller mindre fisktomma, får man veta. För föräldrarna betyder det att de slipper skydda ungarna mot gäddor och andra större skar. Men det för också med sig att lommarna måste flyga till andra sjöar för att fånga fisk. Ja, där får jag förklaringen till att smålommarna framför allt kvällstid flyger över sjön Gunnern men häckar i någon tjärn uppe i skogen. När de slår ner i Gunnern för de sådant väsen att man kunde tro att de är era dussin fåglar när de bara är några få.

Ett sant nöje är det att läsa veckans och månadens text och njuta av de fina fågelbilderna i årets Fågeldagbok. Dessutom finns det gott om plats att varje dag anteckna vad man varit med om, kanske vilka fåglar man mött, eller notera kommande händelser.

 Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Hernegren, Olle, Jazzen i Karlstad. Skriptus 2019. 156 s.

När jag först hörde talas om en bok där jazzlivet i Karlstad skulle beskrivas tänkte jag i min enfald att det handlade om en liten tunn skrift. Men Olle Hernegrens Jazzen i Karlstad är en imponerande bok på drygt 150 sidor, inget mindre än ett praktverk. Den baseras på ingående research av Karlstadsjazzens drygt 150-åriga historia, intervjuer med flera jazzmusiker i Karlstad med omnejd, klipp av recensioner i VF och NWT och ett rikt och delvis unikt bildmaterial, därtill är boken snyggt producerad och redigerad.

Olle Hernegren skriver seriöst och klokt om jazzen i Karlstad – insiktsfullt och viktigt och jag tycker om alltihop. Han berättar om jazzens tydliga kopplingar till bruksorternas musikkårer liksom till I 2:s regementsmusikkår. Och senare hur kunniga värmländska jazzmusiker bidrog till att dansbanden i Värmland kunde utveckla sin musik. Han konstaterar också vilken stor betydelse de ofta imponerande värmländska storbanden haft för utvecklingen, både lokalt och regionalt.

Olle Hernegren låter en rad tidigare musiker från Karlstad med omnejd berätta om hur jazzen i Karlstad utvecklades utifrån såväl nationella som internationella influenser och framför allt då amerikanska. Nödvändigt och intressant material förstås, även om jag ibland kan tycka att några av dessa avsnitt är i längsta laget, men det är en randanmärkning i sammanhanget! Jag läser också med stort intresse om de olika scener som jazzmusikerna framträtt på i Karlstad med omnejd under årens lopp – allt ifrån Vänershov till Club Klaraborg, Sundstagymnasiets aula och Mariebergsskogen.

Mariebergsskogen kunde ju ta emot stor publik och internationella storband. På 60-talet kunde vi och andra jazzfreaks gå till ”Skogen” och lyssna på bland andra Louis Armstrong, Duke Ellington, Count Basie, Maynard Ferguson, Woody Herman, Ray Charles. Så himla bra – och vi är många som inte glömmer det. Olle Hernegrens bok är som sagt en skatt för oss alla som är jazzälskare. Men också för alla andra musikälskare, eftersom den innehåller så mycket mer än ”bara” jazzmusik.

Leif-Åke Falk

Wermlandiana 3–4 2019

Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad 2019 09 04

 

Hjertzell, Maja, Bli kvar. Gilla Böcker 2019. 141 s.

Titeln har en dubbel betydelse. Att bli kvar – som Lukas, som trivs i Arvika med bandet, jobbet och staden. Medan alla jämnåriga ger sig av till utbildningar, studentliv, häftigare platser. Men också en vädjan, till Sophie, kanske också kompisen Daniel – bli kvar! Stanna hos mig! Försvinn inte från mig och det vi har tillsammans.

Lukas vaknar upp naken i sin säng efter ett toppengig med bandet. Tätt intill honom ligger Sophie, lika naken, hon som till nyligen var Daniels tjej – och hon som Lukas i hemlighet varit kär i så länge han kan minnas. Sophie har kommit in på Chalmers och har fått en liten etta i Göteborg. En sista chans på länge för Lukas att få vara med Sophie är att erbjuda sig att skjutsa henne och hennes grejor – så kan de i alla fall få några timmar tillsammans under resan.

Bilresan utgör hälften av den korta boken. Vi som gjort resan några gånger känner igen den yttre geografin – Skasåsbron, Glafsfjorden, Stömne, macken i Nysäter, Åmål. Men inne i Lukas pågår en storm av anklagelser och försvar. Han känner sig annorlunda för att han trivs i den lilla staden och gärna blir kvar där. Han försvarar sig med att alla inte måste göra likadant och att han måste få vara fri att välja sin egen väg.

Resan blir inte riktigt så mysig som Lukas tänkt sig. Det pratas inte så mycket som han tänkt, tvärtom blir det långa sträckor av tigande. Och Lukas får inget kaffe, för att Sophie blir antastad av en snuskgubbe när de väntar på sin tur på macken. Boken vänder sig till unga vuxna och kan säkert ge stoff till funderingar och diskussioner. Stanna eller ge sig av? Vårda det du har eller utsätta dig för nya upplevelser och möten? Man anar att det är frågor som författaren brottats med själv.

Maja Hjertzell skriver lättsamt och lättläst. Dialogerna är ofta slagfärdiga och roliga. Slutet bjuder på en twist, som kullkastar allt och öppnar mot en helt ny framtid.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 3–4 2019

 

Holmstrand, Mats & Gybrant, Lennart, Bilderna. Norlén & Slottner 2019.

”Är foton minnesbilder utan lukt och ljud?”, frågar sig Lennart Gybrant i en text i boken, som precis som namnet säger till allra största delen består av bilder. ”Ja, självklart är det så”, vill jag svara. Det är därför det är viktigt att de sparas. Är det bra bilder kan man med lite fantasi själv lägga såväl lukt som ljud till synupplevelsen. Så är det med de foton som Kristinehamnsfotografen Mats Holmstrand tagit, de äldsta från 1950-talet. De är verkligen bilder, värda att minnas. De flesta kommer från Södra Råda kyrka och är helt enkelt ovärderliga. Kyrkan, som byggdes på 1300-talet, brändes ner av en pyroman. Även om en återuppbyggnad pågår, planerad in i minsta detalj efter det ursprungliga byggnadsverket, så är den gamla kyrkan med sina målningar för alltid försvunnen. Men bilderna finns kvar!

Många av fotona visar detaljer från kyrkan, men Mats Holmstrand har även fått med människor i sina bilder. Här finns besökare som kommit för att bara titta, men här skildras också kyrkan som samlingsplats för folk i bygden. Till bröllop, konfirmation eller vanliga gudstjänster. De svartvita ögonblicksbilderna väcker både tankar och känslor.

Märkligt nog tycks Mats Holmstrand dessutom ha råkat ta det allra sista fotot av kyrkan. Det togs nämligen på eftermiddagen, söndagen den 11 november 2001. Vid midnatt slog pyromanen till.

Men det är inte bara kyrkan som finns med i boken. Tre profiler har fått egna kapitel – Sigvard Karlsson i Munkerud, Lars Larsson i Sund och David Andersson i Stenåsen. Spelmannen Sigvard Karlsson kan minsann berätta, på dialekt. Lars Larssons perfekt formade vedhög liksom pyramiderna av åkersten visar att här levde en konstnärssjäl. Skomakaren David Andersson har lånat ut texter han skrev som barn, när han brukade sjunga för tallarna.

Mats Holmstrands bilder och Lennart Gybrants ord kompletterar varandra. Den sista delen av boken är en mästerlig fotoskildring av ett vinterdygn i byn Linhult. En helt vanlig dag, med arbete på gården, trivseln i köket, vandringen med mjölkkrukorna, försäljaren som kommer på besök... ”En annan tid. Innan sociala medier”, skriver Lennart Gybrant. Vilken tur att det finns foton som fungerar som minnesbilder.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 3–4 2019

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 19 06 25

 

Jedvik, Hanna, Snart är jag borta. Rabén & Sjögren 2019. 282 s.

Snart är jag borta är journalisten Hanna Jedviks debut som ungdomsboksförfattare. Den kom ut första gången 2010 men ges nu ut igen i ny upplaga vilket gav mig tillfälle till omläsning. Och den håller! Jag minns jag var mycket imponerad när jag läste den första gången och samtidigt förfärad. Ser våra ungdomars verklighet ut så här?

Boken handlar om två flickor i övre tonåren. Duktiga Maja som går sista året på gymnasiet och bara längtar bort från småstadslivets trångsynthet. Hon känner att hon inte hör hemma i sin klass och bland jämnåriga. Den andra, är slarviga, sexiga Lina med det dåliga självförtroendet.

Maja bor fint med sina omtänksamma föräldrar. Hon har haft ett självdestruktivt beteende tidigare och skurit sig, men kommit vidare och längtar nu till storstan och alla dess möjligheter.

 Lina, som är något yngre, bor med sin ensamstående mamma och en älskad lillasyster och fasar för att eventuellt möta sin alkoholiserade pappa bland A-lagarna på stan. Dessa två omaka flickor blir bästa vänner och beroende av varandra och pratar om nästan allt men avslöjar inte sitt allra innersta för den andra. Detta blir ödesdigert när Lina efter en blöt kväll blir gruppvåldtagen av ett gäng grabbar.

Jedvik beskriver Linas väg hem efter övergreppet oerhört starkt och visar vilka långvariga konsekvenser ett sådant övergrepp kan få för en människa, men hon lämnar oss läsare inte i sticket. Jag ska inte avslöja hur det hela utvecklar sig, men boken slutar hoppfullt.

Jedviks språk är levande, friskt och vi kastas redan från första sidorna in i Linas förfärliga upplevelse, så jag känner inte att jag avslöjar för mycket genom att berätta det. Detta grepp gör att man inte kan släppa boken – vi måste få veta hur det går. Berätta Lina! – vill man uppmana henne. Du har en varm och stark mamma och det finns andra vuxna som också kan hjälpa dig. Låt inte killarna komma undan! Men skammen är för stor..

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 3–4 2019

 

Johansson, Karina, Pengabrevet. Hoi förlag 2019. 213 s.

Karina Johansson är född och uppväxt i Sunne och arbetar som journalist på tidningen Fryksdalsbygden. Hon har tidigare skrivit fyra feelgood-deckare som alla utspelar sig i Sunne. Vid sidan av författandet är skidåkning ett stort intresse. Karina tillbringar en hel del tid i backarna på skidanläggningen Ski Sunne, och det är där hennes femte deckare Pengabrevet utspelas. Med tillstånd av bröderna Ranunger som ägt Ski Sunne i många år ska tilläggas! Bokens huvudperson Anneli är skidinstruktör. När Annelis farbror Ville hittas svårt misshandlad i skidliften och senare avlider på sjukhuset är Anneli fast besluten att ta reda på vem mördaren är. Kan Villes död ha något att göra med ett kuvert fullstoppat med pengar som Anneli sett i hans stuga? När skidanläggningens VD oväntat slutar tar den charmige och trevlige Petter över men kan Anneli verkligen lita på honom?

Karina Johansson skriver underhållande och trevligt och Pengabrevet har inte bara ett utan två oväntade slut. En riktig mysdeckare är det om man bortser från farbror Villes sorgliga slut förstås!

Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Johansson, Mats. Nu kommer Lönn. Värmlands regementes historia. Löntorpet Produktion 2019. 526 s. Mer information på www.lontorpet.se

Det började 2012. Mats Johansson från Kil påbörjade en bokserie som skulle handla om soldaterna från Lönnskogs hemman i Långserud. Nu har mer än två århundraden i historien och sju år i samtiden förflutit och sensommaren 2019 utkom den fjärde och avslutande boken i serien.

Nu kommer Lönn handlar om det militära indelningsverkets sista dryga halvsekel fram till 1904. Undertiteln är något otydlig, en av få anmärkningar jag har på boken. Olof Jansson Lönn får bara tre år som soldat men de kommer till stor del att ägnas kriget mellan Danmark och separatisterna i Slesvig och Holstein och deras bundsförvanter i Preussen 1848–1850. Kanske, som baksidestexten säger, ”Sveriges minst kända fredsbevarande insats”.

Olofs soldatbana får ett snabbt slut. Han emigrerar med tiden till USA. Andreas Andersson Lunds soldatliv blir längre med över trettio års tjänst. Han byter ut Lönn mot Lund, kanske som en hyllning av en sergeant Lund som gjorde goda insatser i dansk-slesvigska kriget, kanske på grund av en ordvits.

Inte heller Erik Gustaf Karlsson Lund fick en så lång tid som soldat. Här var det industriarbetet som lockade. Den siste soldaten i Lönnskog, kändes bekant för mig och det visade sig att Jan August Karlsson Lund (1869–1952) fanns med i min egen släktforskning, eftersom hans första hustru var farmors mors kusin. Precis som i de tidigare böckerna är formen dramadokumentär. Skildringen är baserad på de historiska källornas vittnesbörd men i brist på brev och dagböcker så får fantasin ibland ta vid när det gäller tankar och känslor hos de skildrade personerna. Vissa anmälare har störts av detta, men det gör inte jag. Det här handlar inte bara om soldaterna i Lönnskog, utan om att levandegöra Värmlands historia genom mer än 200 år. Den sista delen är den tjockaste, inte mindre än 528 sidor. Men det går inte trögt att läsa, utan Mats har ett levande språk och en god pedagogisk förmåga.

Mats Johansson har med detta avrundat ett verkligt storverk. Men skriver så bra att vi får hoppas att han fortsätter att skriva om värmländsk historia.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Jonasson Enar. Sikta högt. Norlén & Slottner 2019. 231 s.
Sikta högt är en självbiografisk berättelse med en mycket dramatisk början. Vid 2 månaders ålder blir Enar Jonasson, författare till boken, föräldralös. Båda föräldrarna har då avlidit i hjärntumör. De fyra syskonen skingras och Enar växer upp som fosterbarn i grannfamiljen. Här blir han väl omhändertagen men vid 14 års ålder flyttar han till sin morbror i Mariannelund, där han får börja arbeta tungt i familjens stenhuggeri.
Trots den traumatiska starten på livet och det krävande kroppsarbetet i tidig ålder genomsyras självbiografin av en positiv syn på livet, en stark vilja och en drivkraft att skapa sig ett bra liv. Vi får följa med på resan fram till författarens 30-årsdag 1970.
Lusten att få läsa, lära och studera finns med ända från den dag Enar lär sig läsa och trots brist på ekonomiska medel lyckas han ändå få detta tillgodosett, genom gedigen militär utbildning till bl a fallskärmsjägare, kurser på Bosöns idrottsfolkhögskola och Hermodsstudier till ingenjör. Idrotten är också något som är en viktig del av författarens liv och tjänsten som gymnastiklärare på Hacklehemsskolan var anledningen som förde honom till Kristinehamn liksom KOK, Kristinehamns orienteringsklubb.
Enar Jonassons växte upp i Småland men flyttade 1963 tillsammans med sin Barbro till Kristinehamn och han har därefter varit Värmland trogen.
Sikta högt gestaltar ett innehållsrikt liv där åren inom det militära, som mynnar ut en reservofficersutbildning och senare FN- tjänst på Cypern, får ta stor plats. Enar skriver själv att tiden på FJS, fallskärmsjägarskolan var den bästa i hans liv. Boken är författarens debut men han avslöjade vid sin bokrelease att fortsättning följer och säkert finns det mycket att berätta om alla år efter 30-årsdagen.
Gun Berger

Wermlandiana 2019:2

 

Kapla, Marit, Osebol. Teg Publishing 2019. 811 s.
Marit Kapla är journalist. När jag fick höra att hon skrivit en bok, där hon intervjuat i princip varenda vuxen människa i uppväxtbyn Osebol i norra Värmland, hade jag bilden klar för mig. Här skulle vi möta 42 oklanderliga intervjuer på god journalistprosa, välskrivna, dokumenterande och ändå rätt förväntade. Någon aha- upplevelse ska du inte vänta dig i genren glesbygdsintervju i globaliseringens 2019. Jag hade fel. Naturligtvis hade jag fel. Det börjar med formen. En dag bestämmer Kapla sig för att ställa upp texten glest och med ojämn högerkant. Samtidigt avstår hon från all person- och miljöbeskrivning ur berättarens perspektiv. Allt vi ser är de intervjuades egna ord. Ser? Snart tycker jag mig höra de 42 rösterna, som en direktsänd radioteater från byn invid älven. Den avskalade formen skapar förtätning, av den förväntade journalistprosan blir skönlitteratur.

Jag hade ett hum i öronen hela tiden.
Hör ni det också?
sa jag och gick ut

för vi hade elmätaren på en stolpe

med massor av luftledningar och grejor.
Så till slut kom jag på ...

det är tystnaden jag hör

som jag inte hade hört på tjugo år i Stockholm.

Här finns de allihop. Stockholmaren, bärplockerskan, Karin i köket på folkhögskolan, dansken som paddlar, Jan som köpte grannstugan och arbetspendlar till Örebro, Åke som blev arg på Ungdomsringen, hon från Tyskland som soldaterna tog pappan för, hon som är god man åt en flyktingpojke, han som började hugga i skogen när han var 14 år.
Ibland skapar några dialektord sin särskilda exakthet. Människoödena staplas på varandra, röst efter röst börjar höras i kören och jag tycker om den kören. I min hand håller jag 811 sidor avfolkning, vemod och ibland vrede, det är sant men också så mycket mer. Lokalhistoria men på nästa sida personifierad världshistoria. Humor, lust att leva, förmågan att klara sig själv.
Marit Kapla har skrivit den bästa skönlitterära debut jag läst på länge.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 2019:2

 

Karphammar, Christer, Domare i laglösa länder. Norlén & Slottner 2019. 228 s.
Att gå i Cirkel är ofta givande. Under de två senaste åren har jag varit med i en diskussionsgrupp, som strålat samman var tredje vecka och analyserat folkrättsfrågor, krig och internationella konflikter. Vårt huvudfokus har varit och är alltjämt Syrien. Men vi har dessutom behandlat Afghanistan, Irak, Libyen, Ukraina och sönderfallskrigen på Balkan i forna Jugoslavien och åtskilligt mer än så.
Det är mot den bakgrunden som värmlänningen 1945–09–17 Christer Karphammar lyckats fånga mitt intresse och gjort betydande och troligen bestående in- och avtryck. Jag har inte träffat Karphammar, inte ännu, men uppmärksammade Daniel Olaussons fina porträtt av honom i Folkbladet tisdagen den 16 april i år.
Att jag skriver den här texten beror dock i första hand på att jag även läst Christer K:s nyutkomna bok Domare i laglösa länder och konstaterat att det INTE är vilken skildring som helst. Den är tvärtom mycket speciell.
I nästan ett decennium, 1995–2003, har Karphammar jobbat i Bosnien-Hercegovina, Serbien, Kosovo, Albanien och Kroatien med att vidareutbilda jurister, arrangera seminarier, döma brottslingar och på olika sätt försöka påverka de nämnda ländernas mer eller mindre korrupta rättssystem i demokratisk riktning. Om allt detta får läsaren veta mycket. Också om det rödglödgade hatet mellan skilda etniska grupper efter de blodiga krigen på 1990-talet vet författaren att berätta. På hans vrede och förtvivlan behöver ingen ta miste. I Bosnien var ”de rättslärde” blint övertygade om att alla serber är skyldiga till allt som läggs dem till last, medan serbernas inställning till bosnierna var likartad.
Det gavs ingen pardon och visades ingen misskund. Allt annat kunde ändras, men just det oförsonliga hatet förblev konstant.
Det som gör Karphammars utgåva speciell är emellertid något helt annat – författarens öppenhet och beredvillighet att lägga (nästan) alla sina mer personligt färgade kort på bordet, politiska, ideologiska, familjerelaterade och övriga. Han döljer inte att de långvariga sejourerna på Balkan till slut höll på att knäcka honom mentalt och beröva honom allt livsmod. En i taget brast hans illusioner. Det har lett till en framställning, där rent existentiella frågor getts väl tilltaget utrymme i den aktuella boken.
När Karphammar inledde sin internationella karriär som jurist och hjälparbetare på Balkan, så var han sedan årtionden, törs jag påstå, väpnad med genuin rättskänsla och ett äkta patos. Dessa egenskaper har förblivit intakta, även och inte minst under hans svåraste och tyngsta period, åren 2007–2011. På samma gång var han medlem i Rotary, entusiastisk jägare, traditionellt fördomsfull på vanligt svenskt maner och hade länge betraktat USA som ”världens frälsare”. Att vara en framgångsrik man på livets olika arenor, helst på de allra flesta, värderade han (alltför) högt.
Till sist blev kollisionen mellan alla svårförenliga ideal oundviklig.
Det resulterade för Christer K:s del i svartsyn: världen styrs av fullblodsegoister, nästan hela Balkan är korrupt, FN, EU, Nato och ”världssamfundet” sviker och gör så i likhet med stormakterna, USA i minst samma utsträckning som Ryssland och Kina.
Onsdagen den 24 mars 1999 inledde Nato sina bombanfall av Serbien och Kosovo som ett led i det så kallade Kosovo-kriget. Offensiven pågick utan avbrott i 78 dagar och stred mot folkrätten, FN-stadgan och även mot Natos egen stadga. Man kan säga att bombkampanjen, som för övrigt sammanföll med Natos femtioårs-jubileum, innebar en strategisk vändpunkt och ställde mänskligheten inför fullbordat faktum: Nato gav sig för första gången under sin existens rätt att ingripa i konflikter out of area, alltså i krigshandlingar, där inget av medlemsländerna var direkt inblandat.
Insatsen motiverades i strikt humanitära termer. De bomber som fälldes påstods alla ha omisskännlig fredskaraktär. Icke desto mindre krävdes flera tusen dödsoffer, hundratusenden blev utan arbete och 372 industriella centra totalförstördes.
Jag får det bestämda intrycket att Karphammar misstror Natos officiella motiv för Kosovo-kriget, men jag skulle på just den punkten önska att han konkretiserade sitt resonemang. Finns några humanitära krig? Var detta krig humanitärt? I så fall på vilket eller vilka sätt?
Persongalleriet i den laglösa land-volymen är omfångsrikt. Där ryms ett otal manliga vänner, kvinnliga beundrarinnor, fyra döttrar med stor åldersmässig spännvidd och inte minst författarens serbiska fru. Biografiska och självbiografiska inslag flödar. De kompletterar effektfullt filosofiska, politiska och rent yrkescentrerade avsnitt och framhäver bokens karaktär av självutlämnande ’jag-skildring’.
”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor” – odi gli indifferenti – uppges Antonio Grassi (1891–1937) en gång ha sagt. Det är ett yttrande helt i Karphammars anda. Hans bok kan ses som ett enda långt debattinlägg om livet självt och om den svåra, ofta omöjliga, konsten att uppträda sant mänskligt.
Mats Parner

Wermlandiana 2019:2

Recensionen, nu något förkortad, har tidigare varit införd i Värmlands Folkblad.

 

Landin, Bo, Fotavtryck. Längs stigar i tid och rum. Foto Hans Strand. Votum 2019. 175 s.

Journalisten och naturfilmaren Bo Landin har satt alldeles för stora fotavtryck på moder jord. Han har farit som en skottspole över Atlanten mellan sina hem i Karlstad, Sverige, och Heber, Utah, USA. Han har besökt alla världsdelar med sin kamera och satt in alldeles för mycket koldioxid i den globala klimatbanken. Nu lämnar han lägenheten i Karlstad för gott och ger samtidigt ut boken Fotavtryck om hur vi alla påverkar vår jord.

Det är en pedagogisk och lättläst genomgång av hur mänskligheten håller på att ödelägga vår enastående planet, illustrerad med vackra bilder av naturfotografen Hans Strand.

Han tillägnar boken sina två barnbarn Carl-Johan och Alexander. Vi är många far- och morföräldrar som funderar på vad vi lämnar över till kommande generationer. Det vi gör eller inte gör i dag bestämmer hur deras liv ser ut om vid nästa sekelskifte.

Klarar vi att hålla nere temperaturökningen till en och en halv eller två grader som Parisavtalet landade i? Vad händer om temperaturen stiger till tre eller till och med fyra grader? På många platser är extremvärmen redan ett faktum. Juli 2019 är den hittills varmaste uppmätta månaden någonsin, med toppar på 50 grader på flera håll. Klimatforskarna är eniga, om inget görs kan stora delar av klotet vara obeboeligt inom bara en generation. Dagens flyktingströmmar kommer att förblekna om två miljarder människor tvingas flyttas på grund av stigande havsnivåer och extrem värme. Enligt FN:s klimatpanel IPCC har vi bara tio år på oss att halvera dagens utsläpp om målet i Parisavtalet ska nås. Det går för sakta och görs för lite.

Bo Landin går metodiskt fram. Han berättar om hur isarna och glaciärerna smälter i allt högre tempo. Han redogör för hur insekter och vilda djur utrotas. Han skriver om de förödande skogsbränderna, om hur korallreven försvinner och om naturens hämnd i form av giftig algblomning. Han berättar om sin egen resa från ung fältbiolog i Mariestad till en modern upptäcktsresande. Han sätter kunskap och folkbildning i fokus. Utan insikt och kunskap går det inte att påverka och förändra. Ingen kan säga att vi inte vet vad som händer och vad som måste göras för att undvika det. Bara dumheten står i vägen, och dessvärre styr den alldeles för många politiska beslut i dag, till exempel i USA och Brasilien. Carl von Linné gav människan det latinska namnet Homo sapiens, den vise, men det lever vi knappast upp till i dag.

Landin skriver om sina förebilder Rachel Carson och Rolf Edberg. Han hyllar Greta Thunberg, 16-åringen som på ett enda år skapat en massrörelse som växer för varje dag. Nu på fredag klimatstrejkar återigen ungdomar världen runt för att väcka politikerna. Sådant imponerar och väcker hopp. Det börjar bli sent på jorden, skriver Rolf Edberg i boken Brev till Columbus. Ja, det ser mörkt ut, men det finns inte plats för vare sig skam eller ångest. Alla kan bidra på sitt sätt, men framför allt måste politikerna och andra makthavare våga ta riktigt svåra och obekväma beslut. Allt fler inser att det behövs en radikal omställning av både ekonomiska och politiska system för att möta hotet. Klarar dagens politiker av att genomföra ett sådant skifte? Att bara hoppas räcker inte. Vi måste även kämpa för det.

Peter Franke

Wermlandiana 3–4 2019

Ledarartikel publicerad 19-09-17 i Värmlands Folkblad

 

Lerin, Lars, Trollet är inte hemma. Bonnier Carlsen 2019. 44 s.

Lars Lerin har debuterat som barnboksförfattare med bilderboken Trollet är inte hemma. Han svarar själv för formgivningen tillsammans med Maritha Frykelid. Lågmält skildrar han en skogspromenad en ljus försommardag med treårige sonen Rafael och äventyrspigga tvillingkatten Silling ner till Vänerns strand. Berättarperspektivet är i tredje person. ”Förskolan är stängd och sommarlovet är långt, men konsten är längre, säger pappa som målar tavlor”.

Rafael samlar kottar i lådan under sitsen i sin lilla bil. Kottarna ska det stackars trollet få som bor i en gammal jordkällare i skogsbrynet. Men trollet är inte hemma, ”kanske ligger det och sover. Kanske, kanske inte. Det är väl så, säger pappa, att troll, liksom spöken, måste sova hela dagen för att orka vara vakna om natten. Om solen skiner på ett troll så spricker det, sägs det i sagorna. Ingen vet, man får tro vad man vill. Man får gärna tro att det bor ett troll i skogen”.

Rafael lämnar sina kottar utanför källardörren. Nere vid stranden lägger han sig på bryggan och kikar ner i vattnet. I den gamla grå sjöboden skulle det kunna bo ett spöke. Rafael försöker räkna strandens stenar, mörtarna och abborrarna. En gul fjäril fladdrar förbi. ”En citronfjäril”, säger pappa. Rätt som det är tappar han sin napp i vattnet. Lika bra tycker Rafael som ska bli fotbollsspelare när han blir stor.

På vägen hem kliver Rafael över en snigel. Den behöver inte ha bråttom hem för den bär sitt hus på ryggen. Väl hemma väntar tvillingkatten Mimmi, en snäll katt, lika snäll som Silling. Långt bort hörs en vedkap jämra sig. Eller är det trollet som ätit för många kottar och fått ont i magen? Och långt, långt ute till sjöss guppar en ensam napp mot ett okänt mål. Vänern är en stor sjö, lika stor som ett hav.

Handlingen i Trollet är inte hemma är enkel, vardaglig och odramatisk. Man kan tänka sig att Rafael och pappa gjort den här skogspromenaden i verkligheten. Men bilderna är Lerinskt försommarskimrande av högsta Lerinklass och det är de som bär boken. En bok för vuxna och tre- och fyraåringar att läsa och bläddra i tillsammans.

Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Lidén, Kicki & Gunnar. Ostmästaren i Poligny. En berättelse om en resa med husbil till Frankrike 2019. Kulturstugan 2019. 44 s.
När körsbärsträdet hemma i Karlstad blommade som allra vackrast packade Kicki och Gunnar Lidén sin husbil med kläder och mat för två veckors resa genom Danmark
och Tyskland för att möta vännerna Gerd och Staffan Engström från Skjutsbol i Klässbol och deras husbil i en liten by i Frankrike med namnet Poligny. En by i området Jura de aldrig hört talas om men där vännerna visste att där produceras de bästa ostarna och de godaste vita vinerna och där landskapet dessutom är mycket vackert. En resa som sedan dokumenterats i boken Ostmästaren i Poligny på det egna förlaget Kulturstugan. En mycket charmfull bok med texter och foton av Kicki och Gunnar och helt underbara teckningar av den drivne tecknaren och konstnären Gunnar och likaså härliga och underfundiga dikter av Gunnar i hans alldeles speciella stil. En bok för alla älskare av fransk kultur, natur, mat och viner och med roliga nedslag också på vägen ner genom Danmark och Tyskland. Som nog kan inspirera andra till en liknande resa till Jura-området. Ett extra plus för kartorna över Jura och över resvägen.
Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

 

Lidén, Gunnar, Rörlighetens gränser. Dikter och teckningar. Karlstad 2018–2019. Kulturstugan 2019. 272 s.

Gunnar Lidén är flitig både med författarpennan (förmodligen egentligen ett tangentbord) och tuschpennan. Wermlandiana har tidigare uppmärksammat hans böcker, bl.a. Ett halvt kilo rött och Grekisk sallad, båda med motiv från hans tid som svensk kyrkoherde i Aten.

Nu är han åter i Värmland, men det betyder inte att han lämnat ett liv på resande fot. Hans resor runt i Europa blandas dock med hemmaliv i Karlstad med omgivningar. Jag har alltid gillat Gunnar Lidéns små svarta impressionistiska teckningar. De utgör ett perfekt komplement till hans både roliga, tänkvärda och ibland också allvarliga små dikter, som alla ryms på en sida. Det gör boken lättläst och man kan egentligen öppna den var som helst och läsa. I teckningarna kan man här och var känna igen författaren själv eller hans hustru. Antagligen några av hans vänner också. Man skall inte glömma att Gunnar Lidén också är konstnär. Text och bild samverkar här på ett utmärkt sätt.

Rörlighetens gränser handlar om att inte fastna i gamla hjulspår, säger författaren. Det gäller både kroppsligen och andligen. Har man en liten husbil (vid namn Hildur i det här fallet), tar man sig överallt på fyra hjul, på de smalaste vägar till oväntade möten och okända platser. Med ett öppet sinne och lust till nya erfarenheter håller man sig i gång, även om man inte är i sin första ungdom och befinner sig på Branäsberget eller på ett gym i Karlstad. Det har gått några år sedan den första bilresan med kompisarna i Arvika 1969 i en skruttig gammal folkabuss ner till kontinenten och friheten: Paris, Amsterdam, Köpenhamn! Motorhaverier och fast i tullen i Hälsingborg (sic!) – ”troligen är brottet preskriberat. Skulden är betald med livserfarenhet.” Man har blivit klokare med åren, men reslusten finns kvar.

Gunnar Lidéns senaste bok innehåller både humor, allvar, livsvisdom och konst i små och lagom portioner. Läs inte hela boken rakt igenom, det är mitt råd. Det är mer än hundra dikter. Man bör njuta och reflektera i små portioner, få en reseupplevelse, ett glatt igenkännande och många gånger en nyttig tankeställare.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Lilja Maria. Signe & Sigge. Mondial 2019. 212 s

Sigge Stark var hennes författarnamn, Signe Björnberg var hennes riktiga namn. Det är Signe som Maria Lilja lyfter fram i boken som hon kallar ” En roman om kvinnan bakom Sigge Stark”, men självklart blir det samtidigt en berättelse om den smått fantastiska författarinnan som producerade 115 romaner och runt 500 noveller.

Redan tidigt under läsningen misstänkte jag att Maria Lilja hade någon slags personlig relation till Signe Björnberg och det stämde. Signe var svägerska till Marias farfars syster. – Jag träffade aldrig Signe personligen men jag har vuxit upp med berättelserna om henne, berättar Maria Lilja, journalist som nu gör sin skönlitterära debut.

 Faktaunderlaget har Maria jobbat med i era år. Hennes pappa tillbringade många sommarlovsveckor hos Signe på gården Mannikhöjden, norr om Filipstad. Han har naturligtvis haft mycket att berätta. Maria har dessutom intervjuat andra släktingar och personer som kände Signe och hon har tillbringat många timmar på Kungliga biblioteket för att gå igenom det som finns att hämta där. Det finns grund för påståendet i baksidestexten; boken innehåller unikt, aldrig tidigare publicerat material. Mycket är högst personligt. Signe får barn som mycket ung. Barnafadern sviker henne och barnet avlider, bara en månad gammal. Hon gifter sig och lever i ett 40 år långt äktenskap som med åren blir alltmer plågsamt. Samtidigt visar hon sin styrka genom att bland annat hävda sin rätt att resa utomlands när hon känner för det. När det visar sig att maken gjort hembiträdet gravid rasar livet samman. Signe blir sjuk och avlider 67 år gammal på Arvika sjukhus.

Men det var inte bara känslomässigt som Signe hade det svårt. Innan hon lyckades få sin första novell publicerad levde hon bokstavligen på svältgränsen. Som gift var det hon som försörjde familjen. Maken ägnade sig åt travhästar, som kostade mer än de drog in i pengar. Dock vann hans hästar några gånger – med Signe i sulkyn!

Signe själv formligen sprutade ur sig romaner och noveller. När hon inte hann skriva fort nog, hon måste ju ta hand om de älskade djuren, skaffade hon sig en medhjälpare. Signe dikterade texterna samtidigt som hon ryktade hästarna. Flickan stenograferade och skrev ut manuskripten. Tidningen Vårt hem var länge Signes främsta inkomstkälla, liksom Sigge Stark var tidningens främsta dragplåster. Läsarna älskade henne! Det gjorde inte de finkulturella litteraturkritikerna. De föraktade hennes kärlekssvammel och fnös åt de bonniga miljöerna. Här möttes för övrigt Karlstads revykung Alvar Anil och Sigge Stark. Båda var engagerade i produktionen av radioföljetongen Hällebäcks gård och vann folkets kärlek. Dock inte etablissemangets. Anil möttes där av precis samma förakt som Sigge Stark. Bitterheten från bådas sida är förståelig, men Signe får nog anses vara den som fick mest revansch. Först pressades Vårt hems chefredaktör så hårt av kritikerna i huvudstaden att han sa upp samarbetet med Sigge Stark. Det ledde till att tidningens upplaga rasade. En efterträdande kvinnlig redaktör kontaktade Signe och bad henne komma tillbaka. Mot rejäl ersättning – och säkert mycket nöjd – gick hon med på det. Varpå upplagan omgående sköt i höjden! Om Signe Björnberg levt i dag skulle hon säkert ha sett även Maria Liljas bok som en revansch! Den är både ömsint och välskriven.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2019:1

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

 

Lindén, Jonas & Gustavsson, Per, Kan du lyfta en fröken. Ill. Per Gustavsson. R&S 2019. 32 s.

 Jonas Lindén arbetar med grafisk design och jag läser att han gjort oändligt många bokomslag, bl.a. alla bokomslagen till Jens Lapidus böcker. Vad jag kan se är detta hans andra bilderbok. Här står han för texten medan medarbetaren, värmlänningen Per Gustavsson, ansvarar för illustrationerna.

De har gjort en riktig grabbok! Det är lite modigt i dessa tider. Och visst känner man igen sig som före detta småbarnsmamma. Redan i ettan mäter småkillarna sina krafter och flickorna står beundrande bredvid. Det gäller att markera sin plats i gruppen och Kim är definitivt starkast och mest beundrad.

Så börjar en ny kille i klassen som är ännu starkare och Kim blir detroniserad. Det gör så ont att Kim känner sig sjuk och nästan inte vill vara med längre. När Adnan, den nye, bryter armen uppstår emellertid en slags jämvikt.

Allt berättas humoristiskt och visst framstår det för läsaren att detta att jämt behöva bevisa att man är starkast tyder på en viss osäkerhet, vilket Per Gustavsson skickligt gestaltar. Rörelsemönstret i Per Gustavssons bilder av ungarna är roligt och avslöjande. Hans figurer är spretiga och uttrycksfulla, i milda pastellfärger. Jag tror att många förstaklassare kommer att känna igen sig i den här boken. Det är också fint att Per Gustavsson skildrar ungar av olika färg utan att göra någon som helst skillnad eller tillrättaläggande kommentar. Helena Vermcrantz

Wermlandiana 3–4 2019

 

Lundh, Lotta. Familjen. En Erik Ljung-deckare. Lind & Co 2019. 264 s. Familjen är Sunne-boende Lotta Lundhs andra deckare. Den ges ut på nytt förlag, Lind & Co och det lär komma minst en bok till med kriminalkommissarie Erik Ljung som brottsutredare.

Att referera något av handlingen i en spänningsroman kan vara en balansgång, då bara ett förfluget ord kan råka avslöja något om utgången av bokens drama men här gör jag ändå ett försök. Det är sommar i Sunne. Det stora evenemanget Fryksdalsdansen närmar sig. Människor från när och fjärran som framförallt tycker om att dansa, samlas i Kols-näsparken. Kända dansband spelar på de olika scenerna och detta år kommer även Zara Larsson, ett dragplåster för den yngre publiken. Huvudpersonerna i Familjen är, förutom Erik Ljung, Annie och Saga. Annie har nyligen tagit studenten, flyttat till eget boende och börjat jobba. En pojkvän, eller är det kanske två, finns med i bilden. Förhållandet till Annies ensamstående mamma är inte det bästa. Saga är i yngre tonåren och bor med föräldrar och syskon på en gård utanför Sunne. Nu ska hon och hennes kompis Frida för första gången få gå på Fryksdalsdansen själva och det är något de verkligen ser fram emot. Liksom i Lotta Lundhs första bok Kvinnornas Hus får vi följa både offer och förövares tankar och handlingar markerade med kursiverad stil. Stycken som till viss del både är obehagliga och oroande. Det förövaren vill uppnå och sättet han använder sig av för att nå sitt mål, visar på hans stora oförmåga att närma sig människor (läs kvinnor) på ett naturligt och mänskligt sätt Temat är detsamma i Familjen som i Kvinnornas hus, d v s kvinnors utsatthet och våld mot kvinnor. Det författaren kunde ha utnyttjat bättre för att få fram de olika karaktärernas specifika egenskaper, är dialogen. Här använder de flesta personerna samma uttryck och svärord. Måste överhuvudtaget nästan alla i persongalleriet svära. ”Less is more” är här ett passande uttryck. Döden, är ju något som finns närvarande i all deckarlitteratur men i denna bok kan man säga att författaren behandlar ämnet på ett något annorlunda sätt, vilket är både intressant och tragiskt.

Gun Berger

Wermlandiana 3–4 2019

 

Lönnroth, Lars, Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap. Atlantis 2019. 288 s.

”Var Geijerarvet en välsignelse eller en förbannelse eller kanske bådadera? Och hur har jag själv formats av detta arv?” Den frågan ställer sig författaren på en flik av bokens omslag.  Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och själv ättling till den store Erik Gustaf Geijer och ett blad på det stora släktträdet.

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) är en betydande person i Sveriges kulturhistoria, en av giganterna. Han har satt djupa avtryck som diktare, historiker, musiker, filosof, akademiledamot och liberal föregångsman. Litteraturen om honom är omfattande. Hans födelseplats, Geijersgården i Ransäter, är ett värmländskt besöksmål. Han har sitt eget sällskap, Geijersamfundet. Han står staty utanför universitetet i Uppsala, där han hade sin verksamhet som professor i historia.

Vad är då ”Geijerarvet”? Läsaren kan konstatera att ingen av Erik Gustafs ättlingar kom att bära släktnamnet Geijer. Sönerna dog alla barnlösa och de som blev hans efterkommande, nu i flera generationer, härstammar alla från enda dottern, den högt begåvade Agnes Geijer, gift med Adolf Hamilton, landshövding i Uppsala. Genom henne fördes ”Geijerarvet” vidare. Hon var en samlande kulturpersonlighet, som vårdade sig om arvet efter sin store far och lät det gå vidare till barn och barnbarn.

Men det finns en annan och mer tragisk sida av ”Geijerarvet” än den kulturella. Inte så få av hans ättlingar har drabbats av psykisk ohälsa. Det har i flera fall inneburit vård på anstalt och till och med självmord.

Mest drabbade tycks kvinnorna inom släkten varit, många av dem högt begåvade och kreativa. Ett känt exempel är Agnes von Krusenstjerna, men det finns många fler. Av Agnes Geijers barn kan nämnas Anna Hamilton-Geete, författare till den mycket lästa och populära I solnedgången, en s.k. romantiserad biografi i fyra delar.

Böckerna finns förstås att låna på bibliotek men har också digitaliserats för Projekt Runeberg och kan läsas gratis på nätet. Genom dessa böcker gick det litterära arvet vidare inom släkten men också till en stor läsekrets utanför.

En bror till Anna Hamilton-Geete var Hugo Hamilton, som gjorde både ekonomisk och politisk karriär. Genom sitt gifte blev han ägare till Högfors bruk och herrgården med samma namn i Västmanland. Herrgården blev en samlande plats för släktens yngre generationer, där man tillbringade roliga skollov med teater och upptåg. Hugo Hamiltons originella verser och ordlekar med egensinniga illustrationer av troll och andra väsen gavs ut i bokform. I det offentliga Sverige nådde Hugo Hamilton högt: riksdagsman, senare talman i första kammaren och därefter landshövding i Gävle. Men den tragiska delen av Geijerarvet drabbade också honom: hans ena dotter tog sitt liv under uppseendeväckande former, den andra vårdades på mentalsjukhus. Ende sonen Adolf Hamilton deltog som officer på den vita sidan i finska inbördeskriget och blev där känd för vad som idag skulle kallas krigsförbrytelser gentemot den röda sidan. Han dog kort efteråt i spanska sjukan. Hugo Hamiltons Dagböcker och Hågkomster finns utgivna och är mycket läsvärda.

Av Hugo Hamiltons barn kom den ogifta dottern Florence, Florrie Hamilton, liksom Agnes Geijer på sin tid att bli den samlande person som till släktens yngre generationer förde vidare det kulturella arvet efter den store anfadern. Hon utbildade sig till konstnär och förblev ogift. Lars Lönnroth menar att hon var den som efter Agnes Geijer var den som betydde mest för att föra det kulturella arvet vidare.

En annan dotter till Hugo Hamilton var Agnes Lagercrantz, mormor till författaren Lars Lönnroth. Även i hennes generation och följande drabbas särskilt kvinnorna av psykisk ohälsa, ibland så allvarligt att de måste vårdas på sjukhus. Författaren m.m. Olof Lagercrantz var ett av hennes barn och bland hans ättlingar finns flera nutida kända kulturpersonligheter som skådespelaren Marika och författaren David Lagercrantz.

Det finns många kända namn att upptäcka i Lars Lönnroths bok, även ingifta personer. Det är intressant att läsa hur oense han är med sin morbror Olof, när det gäller Carl Lagercrantz som här får en riktig Ehrenrettung av sitt sentida barnbarn.

Bokens undertitel om ”galenskap” ger inte något säkert svar på hur denna uppenbarligen ärftliga sjukdom drabbat släkten Geijer. Man har menat att den härrör från släkten Lilljebjörn, men något svar finns förstås inte att få. ”Geijerarvets” konstnärliga och intellektuella sida skulle således komma från släkten i Ransäter medan ”galenskapen” komma från Erik Gustafs hustru Anna-Lisa Lilljebjörn.

Boken är full av intressanta namn och aha-upplevelser. Till läsarens hjälp att hänga med bland alla namn finns ett litet stamträd i bokens början. Det är mycket användbart trots sitt enkla utseende och det gör det lätt att hänga med bland generationerna. En verkligt läsvärd bok!

Eva Fredriksson

 Wermlandiana 3–4 2019

 

Magnusson, Olga, Hemlängtan. Om drömmar och huskärlek. Förlag Olga Magnusson 2019. 135 s.

Olga Magnusson är en porträttmålare som främst gjort sig känd för sina målningar av landshövdingar och företagsledare. Hon har tidigare också medverkat i bokutgivningar där hon stått för bild och form. T ex i Anna Wiléns I min pappas himmel som utsågs till 2012 års vackraste värmlandsbok.

 I boken Hemlängtan. Om drömmar och huskärlek berättar hon enkelt och klart, ibland poetiskt, personligt och fängslande om sin längtan efter ett eget hus ”i en trädgård”.

Man får följa Olga från barndomshemmen Fridelund och Toreskog i Värmland, torpet i Bohuslän i första äktenskapet och våningen i Arvika till den lättskötta lägenheten i Tensta med Hans som skapar ”den ljuvligaste musik.” I Stockholm föds sonen Noak men Olga känner sig aldrig hemma där.

Efter flera års husletande reser hon till Värmland för att titta på ett kapell, som är till salu, ett ljuvligt hus, dock med ett alldeles för rostigt hundratjugofemårigt tak. Men nästa dag bestämmer hon sig utan några som helst förväntningar att ta en titt på det hus som hennes bror hittat, inte långt därifrån. Det är på intet sätt ett inställsamt hus men det är helt och funktionellt och proportionerna är harmoniska. I oktober kan Olga med familj ta huset i besittning.

Till vardags bor familjen kvar i Järna dit de flyttat från Tensta men om somrarna i huset i Värmland intill Klarälven där Olga hittat sin plats på jorden och hennes ande sin hemvist. Och där Olga bland annat ordnar både sommargalleri och sommarkafé.

Med egna teckningar berättar Olga ingående om huset och trädgården och om livet med familj och vänner de allra första åren. Hon är också en mycket skicklig fotograf och har illustrerat boken med mycket vackra, drömlikt sinnliga foton. För en husälskare är det en fröjd att gång på gång bläddra igenom boken och njuta av de otroligt vackra fotona. Och inte minst mycket inspirerande att läsa om Olgas kärlek till det ganska vardagliga huset och hur hon med enkla medel förvandlar det till ett hem och fångar dess själ.

Olga Magnusson svarar själv för både fotot, illustrationer och formgivning av boken som hon ger ut på eget förlag. Jag hoppas att Olga lyckas med marknadsföringen av boken – det är inte lätt för ett litet förlag – så att Hemlängtan. Om drömmar och huskärlek får den stora läsekrets den förtjänar. Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Moström, Jenny & Sande, Berith, Dold kvinnohistoria. Föreningsarkivet i Värmland 2019. 32 onumrerade s.
Dold kvinnohistoria är titeln på den jubileumsskrift som Föreningsarkivet Värmland gett ut i samband med invigningen av jubileumsutställningen med samma namn den 10 maj i år. I syfte att lyfta fram kvinnors liv och gärning presenteras 12 kvinnor i Värmland på var sitt uppslag i skrift med foto (eller i ett fall med en målning av Karin Broos) på ena sidan och koncentrerad men informativ text på den andra. De är alla intressanta kvinnor med en imponerande livsgärning. Hälften känner jag till som till exempel Gerda Hellberg som var en av de viktigaste kvinnorna i landet i kampen för allmän och lika rösträtt i Sverige. Eller Anna Wretman Lindström, född på ett skepp utanför Perus kust, trolovad med konstnären Fritz Lindström och bosatt i Rackstad., som 1907 valdes till ordförande i Arvika Förening för Kvinnans Politiska Rösträtt. Hon var bland de rösträttskämpar från hela landet som möttes hemma hos Gerda Hellberg i Karlstad. Andra har jag aldrig hört tala om som sjuksköterskan och barnmorskan Alvig Jansson som arbetade som missionär med barna- och mödravård, hälsovårdsundervisning, vaccinationsinsatser med mera i över 20 år på olika platser i Indien, Pakistan och Nepal.

En liten, lättläst och mycket viktig skrift!
Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

 

Nilsson, Henry, Karameller till Edward. Norlén & Slottner 2019. 212 s.

Henry Nilsson, bosatt i Kil och pensionerad kriminalpolis, har gett ut fyra böcker tidigare, samtliga med anknytning till hans tidigare yrke. Nu byter han spår, han säger själv att han är trött på kriminaliteten. Den nya boken är en roman med dokumentära inslag och där det passar väver han också in en bit folkbildning. Huvudpersonen i boken är Kersti Olsdotter. Handlingen utspelas på 1800-talet och de som upprörs över inflyttades hederskultur påminns om att den för inte så hemskt länge sedan präglade även Sverige. Kersti blir häftigt förälskad i en ung man, Jon Haraldsson, som besvarar hennes kärlek. Förhållandet tar hastigt slut när Jon flyttar till England. Då är Kersti gravid. Hon gör ingen hemlighet av att det är Jon som är far till hennes barn, men för att skydda sig skarvar hon lite och säger att de var trolovade. Ingen tror henne. Hon blir förhånad, utstött och föraktad. Argast är fadern som förbannar sin lösaktiga dotter. Hon har vanhedrat familjen. Kersti kastas ut ur huset och tvingas ensam försörja sig och sonen Edward. Edward med w. Kersti vill sturskt visa att hon minsann vet vem som är fadern.

På besök i Karlstad träffar hon av en slump en välklädd man i övre medelåldern. Han har köpt äpplen, men påsen går sönder och äpplena rullar ut på marken. Kersti hjälper honom att plocka upp äpplena. Som tack vill han bjuda på kaffe. Hon tackar tveksamt ja. Det visar sig att han är logemedlem. Mötet leder till att hon får arbete som städerska, kaffekokerska och servitris i logens lokal där de fina herrarna i staden brukar samlas. Men det är inte bara sådana tjänster de förväntar sig. Vid varje möte drar de lott om vem som ska få uppsöka Kersti framåt kvällen. Och hon biter ihop. Hon måste ju försörja sig och Edward. Hon kommer hem med några kronor i ersättning och en påse karameller som mannen med äpplena skickar med till Edward. En gnutta samvetskval kan spåras.

Fattiga kvinnors lott var hård och grym. Kersti var inte ensam om att råka ut för ” fina herrar”, vana att få som de vill. Lägg till kolera, prästerskapets förakt och förtryck, död och olycka. Det ena värre än det andra utspelas. Kerstis glädje i livet är Edward men en vän har hon också. Den gamle krigsinvaliden Andor, som tar hand om Edward när Kersti är i Karlstad. Henry Nilsson skriver rakt och sakligt men ändå ömsint. Han väver in miljöer, känslor och episoder som på ett naturligt sätt får berättelsen att hänga ihop. Att språket är lite gammaldags är bara en fördel. Och utan att förstöra spänningen i boken kan väl avslöjas att det slutar bra för Kersti och sonen. Fast innan dess har många tankeställare levererats till dem som hävdar att allt var bättre förr. Det var det definitivt inte. Gunvor Nyman

Wermlandiana 3–4 2019

Recensionen har tidigare varit återgiven i Värmlands Folkblad

 

Nilsson, Jan Olov, Första Amerikafebern. En 1600-talsresa. Ultima Esperanza Books 2019. 194 s.

Jan Olov Nilsson har sina rötter i Gräsmark och han är en erfaren släkt- och hembygdsforskare. Den kombinationen gör det lätt att förstå hans intresse för den värmländska finnskogen och dess invånare.

 I två tidigare böcker, Masurholk och fallråg (2014) och Scholmästaren (2017), skriver han fängslande och insiktsfullt om folket på finnskogen men också om andra historiska miljöer i Värmland, bl.a. Bergslagen. Böckerna är till stora delar dokumentära men författaren har en skönlitterär stil och blandar också in fiktiva personer i handlingen. Han är alltid noga med att ärligt redovisa sina källor. Det gör det lätt för läsaren att skilja på fakta och ”ljuging”. Det senare är också en viktig ingrediens i böckerna som ändå närmast är romaner.

1638 grundades den nya stormakten Sveriges första koloni med namnet Nya Sverige. De båda fartygen Kalmare Nyckel och Fågel Grip anlände då till Delaware odens mynning. På uppdrag av Axel Oxenstjerna, som då styrde Sverige under den omyndiga drottningens tid, inköptes ett landområde av urbefolkningen. Till dem hade man goda relationer. Här skulle bedrivas handel, befolkningen skulle växa till och ekonomin skulle blomstra. För det behövdes förstås svenskar som var villiga att våga resan till ett okänt land och söka lyckan där.

1800-talets stora emigrationsvågor är välkända och omskrivna. Men det som skedde på 1600-talet är en tämligen okänd del av vår svenska historia. Det är om den som Jan Olov Nilsson berättar i sin roman. Det är en spännande och fascinerande berättelse, där man får följa några av de historiska och även fiktiva personer, som gav sig iväg från den fattiga finnskogen, ner till Göteborg med hopp om att skaffa sig ett nytt liv efter att ha blivit värvade av utsända ombud. Några var deporterade straffångar, som fick chansen att bli fria i det nya landet. Några var medföljande hustrur. Ett nytt liv lockade i okända landet, kanske som tobaksodlare, smed eller soldat. Det var många som ville ta chansen, så många att alla inte fick plats på fartygen utan fick vända hem igen, nu helt egendomslösa efter att ha sålt av allt de ägde. Det är både spännande och gripande.

Känslan att ”detta hände i verkligheten för snart 400 år sedan” är stark. Knappast är det många som känner till att den värmländska finnskogen bidrog med så många nybyggare i Nya Sverige. I ett utförligt efterord redogör författaren noggrant för sina källor. Det är bl.a. Fryksdals härads domböcker, riksrådsprotokoll m.m. och även många amerikanska källor. Den nya DNA-tekniken har satt författaren på spåret. Som amerikansk släktforskare får man i vissa fall skandinaviska träffar först när man kommer ner till 1600-talet och då hamnar man många gånger i Värmlands finnskogar! Det får här sin förklaring. En spännande och gripande roman som också ger nyttig lärdom!

Eva Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Omö, Knud, Arvé. En biografi. Föreningen Sölje bygdegård 2018. 216

Med bidrag ur Längmanska kulturfonden har författaren Knud Omö sammanställt en biografi om konstnären Arvid Arvé, som föddes 1894 i Stavnäs socken.

Åren 1916–1917 gick Arvé på Tekniska skolan (senare Konstfack) och Althins målarskola i Stockholm. 1918–1922 var han medarbetare i skämttidningen Strix och hade också med skämtteckningar i Söndags-Nisse. Andra tidningar där han bidrog med kåserier, dikter och teckningar var bl a Afton-Tidningen och Göteborgs Morgonpost samt de norska skämttidningarna Karikaturen och Korsaren samt den norska litteraturtidskriften Samtiden.

1923 reser han till USA och förser därifrån svenska tidningar med material, text och teckningar. Men 1929 är han åter i Sverige och kommer resten av sitt liv att vara bosatt i Arvikatrakten, mot slutet av sitt liv i ganska stort förfall.

Där tar han bland annat initiativ till den legendariska Republiken Åsen, blir dess utrikesminister och skulpterar den fantastiska allén med träskulpturer om verkligen borde bevarats för eftervärlden. Han blir en folkkär men inte riktigt rumsren konstnär, det senare kanske beroende på hans aktiviteter i Republiken Åsen.

Knud Omös bok är ganska rörig med associationer som spretar än hit, än dit, emellanåt utan något som helst samband med bokens huvudperson. Den skulle ha mått bra av en ordentlig redaktionell bearbetning av en skicklig redaktör men Knud Omö lyckas ändå att visa vilken fin konstnär Arvid Arvé var, grovt underskattad av sin samtid. Books on Demand har lyckats förvånansvärt väl med att återge de många bilderna av Arvé i boken – teckningar, linoleumtryck, träsnitt, akvareller, gouacher oljemålningar och målningar på väggar och i trapphus. En del landskap och porträtt är rent otroligt fina! Bland annat illustrerade han Selma Lagerlöfs Santa Lucia och Gösta Berlings saga.

 Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

 

Palm, Anna-Karin, ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 2019. 681 s.

Finns det någon svensk författare som
har biograferats så mycket som Selma Lagerlöf? Måhända August Strindberg men knappast någon mer. 2018 utgavs Anna Nordlunds jättelika, bildspäckade bok Selma Lagerlöf, Sveriges modernaste kvinna, som f.ö. av Föreningen Värmlandslitteratur tilldelades priset ”Vackraste Värmlandsboken 2018”och nu, bara ett år senare kommer ännu en stor biografi i tegelstensformat.

Man frestas att ställa frågan om det kanske räcker nu för en tid? Men nej! Anna-Karin Palms stora bok, Jag vill sätta världen i rörelse är ett verk som jag absolut inte vill vara utan! Att Palm själv är skönlitterär författare är något som jag tydligt upplever boken igenom. Det tycks mig att hon inom sig känner Lagerlöfs erfarenhet och villkor som författare och låter det komma till synes i sin text. Att hon dessutom är litteraturvetare gör förstås kombinationen perfekt.

Boken är kronologiskt skriven, sånär som på det första kapitlet, som direkt placerar läsaren i Landskrona år 1890. Det var där det hände. Det var där hon tog emot meddelandet att hon med fem kapitel i den påbörjade romanen om den försupne värmlandsprästen hade vunnit första pris i tidningen Iduns pristävling. Här börjar hennes nya liv.

Selma Lagerlöfs tid som lärarinna i Landskrona och betydelsen av väninnorna där har i två stora brevvolymer, Selma, Anna och Elise, lyfts fram av Lena Carlsson och dessa utgör ett mycket viktigt bidrag till författarinnans biografi . De viktiga litterära kontakterna i närbelägna Köpenhamn och lärarinnelivet i Landskrona kom att få avgörande inflytande på den unga, nyutexaminerade lärarinnan som skulle bli Sveriges stora författare. Hon saknade förvisso inte självförtroende, när hon morskt klippt av sig den långa hår flätan och tog båten till Köpenhamn och kulturlivet där.

Nej, någon ensam och isolerad skolmamsell var inte Selma Lagerlöf, något som Oscar Levertin förutsatte i sin recension av debutromanen. Eller hade det hela kanske börjat tidigare? När hon mot sin far löjtnantens vilja och med brodern Johans ekonomiska hjälp kunde påbörja sin lärarinneutbildning i Stockholm? Eller kanske ännu tidigare, när hon som barn lyssnade till sagor och historier i barndomshemmet och själv skrev dikter och spelade teater?

Efter det inledande kapitlet om debuten följer Anna-Karin Palm kronologiskt hela författarinnans liv, bok efter bok och resa efter resa. Sophie Elkans betydelse för hennes författarskap är välkänt. Rivaliteten mellan Sophie Elkan och Valborg Olander skildras också liksom Selma Lagerlöfs svårighet att hantera problemet.

 I Elkans sällskap får Selma Lagerlöf se världen, möta kärleken och hämta inspiration till kommande stora verk, som skulle göra henne både världsberömd och rik, därtill hedersdoktor, nobelpristagare och akademiledamot. Men det var inte allt. ”Det hon ville med sitt författarskap var att sätta något i rörelse i läsarna. Hon ville väcka känslor och tankar och det viktiga var att något skedde i dem som läste” skriver Anna-Karin Palm. Det var genom sitt skrivande hon ville förändra världen. Författarskapet är givetvis det viktiga i biografin, eftersom allt annat egentligen vilar på det.

Såväl förlusten av Mårbacka och återköpet efter de stora framgångarna med Jerusalem och Nils Holgersson är viktiga ingredienser i Lagerlöfs författarskap liksom förstås i hennes privata liv. I breven kan man, som en liten kuriositet, läsa om hennes lustfyllda bestyr med inredningen av Mårbacka efter återflyttningen. Lite avslöjande är hennes rådlöshet, när det gäller inköp av köksutrustning. Uppenbarligen hade Selma Lagerlöf ingen egen erfarenhet av matlagning och andra köksbestyr.

De stora inkomster som författarskapet genererade är något som nutidens kolleger bara kan drömma om, skriver Palm som vet vad hon talar om. Inkomsterna möjliggjorde hennes resande men också givetvis återköpet av Mårbacka och tidigare förvärv av bostäder i Falun. Att Mårbacka stadigt gick med underskott kunde hon tåla. Hon hade ändå råd med generösa gåvor och understöd till sina närmaste.

Boken är sparsamt illustrerad, genomgående med foton av Lagerlöf själv från tidig ungdom till ålderns höst och av hennes allra närmaste vänner.

Anna-Karin Palm har skrivit en stor bok om en stor författare. Palms egen identitet som skönlitterär författare har gjort det möjligt att identifiera sig med författarkollegan på ett sätt som ger läsaren en verklig insikt och upplevelse. Detta är en i alla avseende stor bok. Jag vill hoppas att omfånget inte skall verka avskräckande utan bara ge en läsupplevelse som varar lite längre.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

 

Petterson, Per, Män i min situation. Sekwa 2019. 306 s.

En av Norges mest uppmärksammade författare, översatt till 50 språk, brukade (brukar?) åka till City Konditoriet i Arvika. Åtminstone om man får tro hans senast översatta roman Män i min situation.

Per Petterson fick sitt internationella genombrott med Ut och stjäla hästar – nu aktuell som film med Stellan Skarsgård i huvudrollen. I romanen är Arvid Jansen en frånskild författare med tre döttrar som han gör ett misslyckat försök att ta med på en tur till Arvika. Det är istället hans ensamma resor till staden vi får uppleva på ett antal sidor. (Mest är romanen en Osloskildring.)

Väl i Arvika går han längs Storgatan. Stiger in i den lilla kristna bokhandeln Bokträdet. I återkommande besök köper han på sig svenska klassiker. – Du läser mycket, konstaterar mannen bakom disken. Han visste att Arvid köpte mycket, men aldrig kristna böcker. På Systembolaget inhandlar han alltid en halv aska Calvados. Men viktigaste stoppet är på City Konditoriet i västra änden av Storgatan. Alltid en trappa upp med kaffe och gräddbakelse och utsikt mot Musikskolan. Där satt han och läste omgiven av Marilyn Monroe i svartvitt, men med röda läppar, James Dean och en trasig jukebox. Ibland försökte han skriva: Visst kändes det lite romantiskt, klassiskt författarmässigt, att sitta så där, på ett kafé och skriva med blyertspenna, i ett annat land, som Hemingway gjorde i Paris på tjugotalet, och vässa pennan och låta pennvässet falla på assietten som han också hade gjort och låta det falla på servetten där ’City Konditori’ stod med prunkande gröna bokstäver i ena hörnet...

Så har City Konditoriet ännu en gång uppmärksammats i litteraturen. 1996 fick City Konditoriet ett kapitel i Kondisboken av Maria och Johan Kindblom. Där och då lyste ännu ”City” i klar neon på husfasaden. Förtjust noterar författarna att inredningen och möblemanget i fyrtiotalsstil finns kvar – ”som att komma till ett flott kontor i någon gammal Hasse Ekman film.”

Måtte Arvika vårda detta kulturarv!

Lennart Wettmark

Wermlandiana 3–4 2019

 

Rudeen, Torsten, Kärleks- och bröllopsdikter. Utgivna med inledning och kommentarer av Lars Burman. Svenska Vitterhetssamfundet 2019. 154 s.
Det är inte ofta nyutgivna texter från 1600-talet kommer in till Wermlandiana för anmälan.
Frågan är om det har hänt tidigare?
Lars Burman, som står bakom den vackra, nyligen utgivna lilla boken, är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och därtill överbibliotekarie vid dess frejdade bibliotek, Carolina Rediviva. Men går man till Burmans ursprung så är han jössehäring, med rötter i Arvika. Stormaktstidens litteratur är ett av hans forskningsområden.
Den för de allra flesta okända författare som han nu ger ut, är också värmlänning, Torsten Rudeen från Lysvik (1661–1729). Tillsammans med några andra begåvade unga landsmän ingick han i ett litet litterärt kotteri vid universitetet i Uppsala under senare hälften av 1600-talet. Det var namn som Olof Hermelin, Petrus Lagerlöf och Gunno Eurelius (senare Dahlstierna). I detta sällskap av värmländska unga män med litterär begåvning blomstrade skrivandet. S.k. tillfällespoesi i samband med t.ex. bröllop eller begravning var vanlig, dikter som trycktes i mycket små upplagor. Dikter med vågade sexskämt, t.ex. kring den stundande bröllopsnatten, förekom förstås också i dessa sällskap av unga män, några bevarade endast i handskrift.
Torsten Rudeen var en begåvad student, men dålig ekonomi sinkade honom i studierna. Han fick som så många andra studenter, exemplen är många, skaffa sig inkomster som informator i välbeställda hem. Kanske skall man dock vara tacksam för det. Anställningen hos stadskommissarien Christoffer Brunell (med rötter i Brunskog!) för sonen Niclas ́ räkning blev för den unge studenten Rudeen livsavgörande.
I det brunellska hemmet träffade han den unga Anna Brunell, som skulle bli hans hustru. Åren 1691 och 1692 blev händelserika. Torsten Rudeen kunde försvara sin avhandling i Uppsala, han utnämndes till professor vid Åbo akademi och han hemförde sin älskade Anna som brud. Bara två år varade deras lycka. Tjugo år gammal dog hans älskade i barnsäng.
Burmans bok, som är en vetenskaplig, textkritisk utgåva, innehåller alla kända bevarade kärleks- och bröllopsdikter av Torsten Rudeen.
Därtill kommer sorgedikterna efter hustruns död. I ett mycket läsvärt förord redogörs för principerna för dikternas publicering, de olika läsarter som förekommer, därtill ordförklaringar, där så behövs, till varje dikt. Alla dikter är inte tidigare tryckta utan många förekommer bara i handskrift och då i lite olika versioner och förvaras i olika arkiv och samlingar. Att den Fryxellska samlingen på Stifts- och läroverksbiblioteket i Karlstad varit extra givande för Lars Burmans forskning skall här särskilt noteras. (Samlingen som förvarats i stadsbibliotekets arkiv skall, så vitt jag nyligen inhämtat, nu ha placerats i det ännu säkrare kommunarkivet i samma byggnad.)
Innan jag ger något exempel på Rudeens poesi, skall nämnas att hans karriär gick spikrakt uppåt efter tiden i Åbo. 1709 tillträdde han tjänsten som superintendent (motsv. biskop) i Karlstads stift och 1716 utnämndes han till biskop i Linköping. Han avled där 1729.
För faderns förtjänster fick hans barn (han var omgift efter första hustruns död) adelskap och antog släktnamnet Rudenschöld.

 

Min tro och kärlek är förutan ända,
Den kan jag aldrig nånsin återvända;
Fast han för dig kan synas ring´och slätt
Du kan den ej begripa eller känna


Ty den kan aldrig nånsin någon penna
Beskrifva rätt.

 

Om hjertat kunde tagas utur lifvet


Jag längsen had dig det i händer gifvit
Ty hjertat det är ditt, som jag nu bär:
Hvarför jag vill det ock ej längre hafva;
Att ingenting mig följa må

till grafva

Som itt ej är.


Åbo den 1 april 1693 är nedanstående vår- och längtansdikt daterad. Rudeen befinner sig i Åbo och brinner av längtan efter sin unga hustru. Han bönfaller vårens och vädrets makter att öppna havet, Östersjön, som ännu skiljer de älskande åt.

 

Wintren är nu från oss skrijden
Mörkret har nu mist sitt wåld.
åhrsens Sorgetijdh förlijden
Regnet har och återhåld.
Solens kraft i skog och dahlar
låckar uth mång tusend bladh,
fiäderfolcket något tahlar

sin emellan, weet ej hwad:

det doch eij min Siäl hugswalar
den min Wän alleen gör glad.
Wårens barn de Wackra blomster,
Böria tee sin ́ hufwud ann:
foglen har sin ́ återkomster

från de warma Middagz-land.
Jsar, som min wäg nu stängia

att Jag eij min Wän får see,

Sku sig snart i Watten mängia.
och mig farten öpen gee.

Kärast ́ Östwind, töf eij längie
förr än tu det låter skee!


Man skall inte låta sig avskräckas av det ålderdomliga språket. I fotnoter förklaras de svåra orden, och om man försöker läsa texten högt, ger sig innebörden oftast snabbt.
Lars Burman har tidigare skrivit om Torsten Rudeen och hans dikter i Värmländska Akademiens årsskrift 2018 under rubriken ”Kärleksdiktaren från Lysvik”
Eva Fredriksson

Wermlandiana 2019:2

 

Rönnerstrand, Torsten, Kärleksinviter i litteraturen. Från Bibeln till Millenium. Carlsson 2019. 406 s.
”Ligg hos mig!” Så ohöljd och rättfram kan en kärleksinvit vara. Kvinnan bakom de tre citerade orden är ingen mindre än Potifars hustru, som upprepade gånger riktar sin anmodan – Ligg hos mig – till den bildsköne Josef från Kanaans land. Men Josef förblir lojal med sin högste chef och välgörare, ståthållaren Potifar, och vägrar att göra dennes hustru till viljes. Äktenskapsbrott är städse skändliga, och här ska min själ inga öden utmanas, tänker Josef (som ju var näst yngste son till paret Jakob och Rakel).
Den kompletta berättelsen om Josef och Potifars lättfotade maka återfinns i Första Mosebokens 39:e kapitel men skymtar förbi också i Torsten Rönnerstrands innehållsrika
och färgsprakande essä-utgåva Kärleksinviter i Litteraturen. I 48 delavsnitt, fristående men samtidigt intimt interagerande, har docent Rönnerstrand skrivit ett slags alternativ litteraturhistoria på drygt 400 sidor med amorösa propåer och, i vissa fall, rena sängkammarrepliker som framställningens eldröda trådar.
Ett ytligt och lätt forcerat arbete således? Nej, inte alls. Torsten R:s digra invit- inventering sträcker sig över ca 3000 år, har både vetenskapliga och populärvetenskapliga ambitioner och ställer långtgående men fullt berättigade krav på läsaren.
Det är först med romerske diktaren Ovidius (43 f Kr–18 e Kr), som vi i författarens strikt kronologiska berättelseföljd lämnar Moseböckerna, Homeros, Platon, Aristoteles, Herodotos och Sapfo – ”en poet av enastående dignitet” – bakom oss och passerar år 0, alltså det år då en världsfrälsare officiellt slog upp ögonen i en krubba. Bortåt 2000 år senare inväntar storheter som Jane Austen, Charlotte Brontë, Strindberg, Hemingway, Marcel Proust, Tove Jansson, Marguerite Duras, Lars Gustafsson, P O Enquist och ytterligare några dussin stjärnskott i försommarnatten. Så gott som allt hos Rönnerstrand präglas av skärpt lättsamhet men är samtidigt uppfordrande och bildande. På sluttampen gör Stieg Larsson & David Lagercrantz entré och Camilla Salander, Lisbeths kallsinniga tvillingsyrra, visar att kärleksinviter kan vara dödande även i rent bokstavlig mening.
Innehållet i ett antal litterära klassiker och bestsellers redovisas ganska detaljerat. Don Quijote, Gösta Berlings saga, Söderbergs Den allvarsamma leken, Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Jonas Love Almqvists Det går an är representativa exempel. Mygg- och tigerpenetrationen är för övrigt med sina 17 sidor bokens mest utförliga och skickligast genomförda.
Almqvists Det går an utgavs år 1839, orsakade skandal i allt vidare cirklar och ledde till att författaren avskedades från tjänsten som rektor vid Nya Elementar och nekades en befattning som präst. Som en följd av provokationerna, skriver Rönnerstrand, blev Jonas Love ”ekonomiskt knäckt och hamnade till slut i brottslighet, landsflykt och i fruktansvärd misär”. Det är tyvärr sant.
Någon tyngre kritik mot Torsten R:s kärleksinviter har jag knappast. Det skulle i så fall vara att han i avsnittet om Boccaccios Decamerone totalt ogenerat reducerar digerdöden till en simpel ”pestepidemi” – och slutligen att sidan 315, men bara den, är illa korrekturläst; ordet ”ungdomlig” lider brist på en konsonant.
Konkurrensen är stenhård, men jag vågar ändå påstå att konungariket Lydiens sköna drottning svarar för den mest revolutionära av samtliga kärleksinviter i bokens alla 48 kapitel. Året är 685 före Kristus, och drottningen ställer sin mans livvakt, den i alla avseenden oskyldige Gyges, inför valet att antingen dö på fläcken eller gifta sig med henne och på köpet vinna hela kungariket. Av självskrivna utrymmes- och anständighetsskäl kan jag inte avslöja mer än så av invit- och intrigspelet i denna affär.
Men jag kan säga så mycket som att Gyges inte krävde någon extra betänketid för att träffa sitt val ...
Det är spännande, välskrivet, enastående kunskapsrikt och täcker in 3000 års litteratur i 48 kapitel om totalt 410 sidor.
Mats Parner

Wermlandiana 2019:2
Fotnot: Torsten Rönnerstrand doktorerade 1976 i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet med en avhandling om Sven Fagerberg. I ca fyra decennier verkade han därefter som forskarassistent och universitetslektor i Umeå, Linköping, Göteborg och, under många år, även i Karlstad.
MP

 

Sahlströmsgårdens Vänner Årsbok 12 2019. De övriga fem. Sahlströmsgårdens vänner 2019.

 Årets årsbok skiljer sig från de föregående på flera sätt. I centrum står den här gången inte de kända konstnärliga syskonen Anna, Ida och Bror utan De övriga fem, bokens undertitel, markerad i kortform i ryggtexten.

En redaktionsgrupp har arbetat, men all text har skrivits av en person, Alf Brorson. Han svarar helt för avsnitten ”Prolog” och ”Epilog”, medan huvuddelen ”Per och Marit Sahlströms övriga fem barn” bygger på samtal mellan Håkan Larsson och Bengt Sahlström, nedtecknade av Alf Brorson. Han är en erfaren och skicklig författare med åtskilliga böcker bakom sig.

Som vanligt är boken rikt illustrerad, men den har bara med ett fåtal tavlor ur gårdens samlingar, däribland tre porträtt i olja av tre ”övriga”, nämligen Karl, sågverksägare i Kil, och Ingeborg och Johanna, som blev kvar på gården. De tre porträtten är utförda av Anna Sahlström. För brodern Gustaf, student i Uppsala och senare lantbrukare utanför Arvika och tidigt bortgången, får ett enkelt foto räcka. Ett stort antal fotografier hämtade från gårdens samlingar utgör huvuddelen av bokens illustrationer. Vissa av dessa foton ger definitivt ett professionellt intryck.

För ett foto anges Anna-Lisa Pewe som upphovsman. Hon var ju en av Fotograferna på Kyrkogatan. ”Anna-Lisa Pewe vistades ofta på gården och hon fotograferade syskonen Annas och Ingeborgs sista levnadsår”, meddelar boken om fotograferna. I en artikel av Bengt Johansson i årsboken 2010 berättas mer om trevligt umgänge mellan Anna-Lisa och syskonen på Sahlströmsgården.

Inte bara foton har hämtats ur det välordnade gårdsarkivet. Några i sammanhanget intressanta brev har återgivits såväl i handstil som i tryck. Den numera bortgångna Elisabeth Lindbergs insats med att professionellt ordna arkivet är en förutsättning för ett bra innehåll i raden av årsböcker.

Redan i min anmälan av den allra första årsboken påpekade jag att det inte finns någon bokhandelsutgåva av skriftserien. Vill man ha de eleganta små böckerna gäller det alltså att vara medlem! En liten överupplaga går fort åt när nya medlemmar vill komplettera bakåt. Vissa årgångar är redan helt slut. Jag skulle inte bli förvånad om dessa böcker med tiden kommer att bli mycket eftersökta.

Hans-Olof Boströms artikel ”Siri Derkert på Sahlströmsgården” i Årsboken 2015, har ett porträtt av Otto Sahlström på s. 27. Som upphovsman anges Siri Derkert. I årsboken för 2017 (omslagsbilden) anges däremot Vera Nilsson. I Henrik Torstenssons magnifika bok Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet har första upplagan 2003 s. 166 Siri Derkert som upphovsman, men den nya upplaga som kom för något år sedan anger Vera Nilsson. Här behöver vänföreningens medlemmar och andra läsare av årsböckerna mer information, gärna i nästa årsbok.

Arne Vannevik

Wermlandiana 3–4 2019

 

Samén, Gertrud. Pantomim. Teckningar och torrnålsgravyrer. Bild, text & form 2019. 33 s.

Pantomim en liten behändig bok väckte tankar, stillsam glädje och lyste upp i vintermörkret. Boken är inte skriven utan ritad (!) av Gertrud Samén, bosatt i Karlskoga. Hon är både författare och konstnär, känd inte minst från åtskilliga av Värmlands konstförenings salonger. Hon har även gett ut en rad böcker med innehåll som ofta har rört sig bland växter och andra naturnära ting. Dock inte den här gången. Den nya boken är speciell. Den saknar nämligen ord, precis som titeln Pantomim säger! Den består i stället helt och hållet av blyertsteckningar och torrnålsgravyer. Motiven är hämtade från Gertrud Saméns egen barndom och består av uppenbarligen varmt älskade leksaker. De är nötta, tilltufsade, väl använda. Bilderna är pedantiskt exakta, mycket skickligt gjorda, men samtidigt är de märkvärdigt levande. De flesta har något sorgset undrande över sig och nästan alltid kombineras nallar eller dockor med mindre föremål som ser ut att slumpmässigt ha hamnat där de ligger. Så tror jag inte alls att det är. Det finns säkert symbolik gömd bakom snäckskal, leksakståg och andra utströdda småsaker, symbolik som bara konstnären själv känner till. Men var och en får göra sina egen tolkning. Utan facit överlämnar Gertrud Samén den saken till läsaren. Eller rättare sagt till tittaren.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2019:1

 

Schiller, Christina, Brutna små regler. HarperCollins 2019. 334 s
Marcus Ahlstedt driver galleri i Stockholm och är ständigt på jakt efter nydanande, intressanta konstnärer med potential till en framtida karriär. Vännen Johanna visar honom en tavla hon hittat i en blomsteraffär i lilla värmländska Forsberga. Han blir eld och lågor. Här finns något verkligen speciellt och spännande. Men vem är konstnären?
Jo, konstnären är Agnes Bergnér, omöjlig att hitta på sociala medier. Hon lever sitt liv i Forsberga, i ett torp med tillhörande ateljé. Att måla och ta hand om sin hund Pippa känns alldeles tillräckligt för henne efter en många år med ett rastlöst resande. Marcus får dock till slut kontakt med henne och de träffas. Här börjar en slags katt- och råttalek där den professionella kontakten gallerist– konstnär inte kan upprätthållas trots att regler finns från bådas håll. Stormande känslor, obeslutsamhet, missförstånd av olika slag men framförallt en stark erotisk attraktion gör att de dras till varandra. Svensk romance står det som en genrebeteckning på omslaget och innehållet håller vad den lovar.
Men det är något med huvudkaraktären Agnes som gör att hon inte allt igenom blir riktigt trovärdig. Visst får vi veta att det finns sorger och förluster i hennes förflutna men de
räcker inte riktigt till för att fullt ut legitimera hennes nyckfulla beteende. Något mer hade jag önskat här. Men ändå – visst behöver vi få läsa böcker med lyckliga slut, som författaren själv skriver på sista sidan och detta vågar jag pränta ner innan du läst boken för så ska romance-litteratur sluta. Med andra ord är detta en roman du kan läsa såväl dagtid i hängmattan som ensam hemma en mörk och stormig natt.
Författaren Christina Schiller ger här ut sin andra bok. Hon är en utflyttad Värmlandstös som idag bor i Borås-trakten och satsar nu helhjärtat på sitt författarskap.
Gun Berger

Wermlandiana 2019:2

 

Solbrekke, Jostein., I gränseland. Årjäng 2019. 192 s.

Författaren förklarar namnet på boken sålunda: ”Jag är ju född här i gränslandet mellan Römskog och Östervallskog”. Mycket i boken handlar alltså om värmländska Nordmarken, men mycket också om landet på andra sidan om riksgränsen. Originellt nog är boken skriven på både svenska och norska och diverse norska dialekter, om jag så får säga? Författaren är intresserad av det mesta. Han är inte minst naturskildrare men familjen ligger honom varmt om hjärtat och sociala förhållanden över huvud taget. Med andra ord är detta en innehållsrik skildring av livet i västra Värmland i nutid men den handlar rätt mycket också om grannarna i väster. Litterärt är han dock ganska valhänt fast oftast begriplig även för en fryksdaling, alltså undertecknad.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 3–4 2019

 

Säfsten, Anna & Svensson, Mikael, Vänern. Upplevelser vid vatten, Votum 2019. 226 s.

Författarduon Säfstens och Svenssons bok om Vänern har fått en hel del uppmärksamhet – med all rätta. Mikael Svenssons vackra bilder gör det här till en riktig presentbok. Mycket är givetvis det självklara, men de båda göteborgarna har också fångat en del mera okända sidor av det väldiga innanhavet.

Precis som boktiteln antyder handlar det om upplevelser vid vatten. Under alla årstider har de färdats runt Vänern och gjort nedslag i de 13 kommuner som kan stoltsera med strandlinje i Europas tredje största sjö. Det är tydligt att varje kommun har sin unika relation till Vänern. I städer som Åmål och Mariestad är den väldigt närvarande, medan den som reser på Värmlandsnäs kan ta sig fyra mil ut på näset, utan att få minsta skymt av vattnet!

Mikael Svensson har hållit i kameran. Han är fotograf på heltid, med ett tiotal böcker bakom sig. Bilderna är magiskt vackra och riktiga ögonöppnare för oss som bor så nära Vänern, men nästan aldrig utnyttjar sjön – annat än som ett glittrande blickfång.

Anna Säfsten svarar för texterna. Och hon har varit en flitig antecknare. Hennes beskrivningar svävar ofta ut i poetiska skildringar – som bland tallarna på Djurö; ”Jag smyger in mellan tallarna, känner på barken och kittlar ett träd försiktigt under ena grenen. Lyssnar. Det är tyst, mina andetag susar och jag kan höra en fågel lyfta strax intill”. Ofta kan man ana precis det som Anna Säfsten skriver i inledningen; hon är kär i Vänern!

Duon Säfsten-Svensson har färdats både på och vid Vänern. Ofta skildrar de omgivningen från kanotistens horisont – och per kanot har de letat sig in i de innersta vikarna. Från Grums (där de har döpt om Gruvöns bruk till ”verket”) tar de läsarna med till Liljedal, det lilla samhälle som en gång rymde Skandinaviens största buteljglasbruk, en av Eds sockens tre bruksorter!

Till Säffle kom de per tåg. Vi får följa med dem på vandringen genom staden, in på kanalkaféet och så Anna Säfstens funderingar: ”Säffle, är det en småstad eller möjligtvis en storstad som plötsligt krympte så att allt blev överskådligt och vackert? För det är något dockhusliknande över Säffle som gör mig förtjust och lite fnissig”.

Under vandringen hann hon associera till både Oxford och Djurgården ... Förklaringar finns. De har verkligen haft ögonen öppna när de har färdats runt Vänern. Även industrierna skildras, de som snällt lånar Vänerns vatten för sin tillverkningsprocess, och sedan ännu en gång för att skeppa ut varorna. Flygbilden över Skoghalls bruk är mäktig. Vackra bilder, roande texter och så Votums säkra formgivning – dock inte särskilt faktatung, men det är väl heller inte syftet med detta praktverk, en bok som man med glädje kan plocka fram, gång på gång!

Claes Åkerblom

Wermlandiana 3–4 2019

 

Tell, Anna, Med ont fördrivas. W&W 2019. 352 s.
Anna Tell är uppväxt i Årjäng, gick i gymnasiet i Karlstad och har fritidshus i Årjäng. Vi kan alltså yvas lite i Värmland över att vi fått en värmländsk thrillerförfattare av absolut högsta klass. Anna Tell, som är statsvetare och kriminalkommissarie med ett förflutet inom försvarsmakten och har tjugo års erfarenhet av operativt arbete, både i Sverige och internationellt, vet hon vad hon skriver om! ”Lysande”, skriver Lotta Olsson i DN om hennes första spänningsroman Fyra
dagar i Kabul och det kan jag bara hålla med om! I Anna Tells andra bok Med ont fördrivas är hennes huvudperson Amanda Lund, nu som ensamstående mor, tillbaka på posten som förhandlare och operatör inom Nationella insatsstyrkan och handlingen rör sig denna gång mellan Balkan och Stockholm. Anna Tell kan konsten att konstruera en riktigt komplicerad intrig, hon vet, som sagt, vad hon skriver om och hon skriver bra. Jag väntar med spänning på Anna Tells tredje thriller med Amanda Lund som lär komma nästa år.
Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

 

Welenstrand, Else-Marie, Filip och farmor åker slalom. Ill. Annika Wiklund. Forshaga: Lumenos förlag, 2019. 26 onumrerade s.

Else-Marie Welenstrand är född i Torsby och numera bosatt i Karlstad sedan många år. I ungdomen åkte hon mycket slalom i värmlandsbackarna, men numera håller inte knäna för det. Men tillsammans med barnbarnet Filip drömmer hon om en skidsemester i fjällen och skriver en liten berättelse om hur en sådan dag skulle kunna se ut. Filip har skidhjälm och går i slalomskola för att lära sig svänga och bromsa. Men farmor tycker inte att hon behöver. Hon har fel! Hjälm behöver alla och några lektioner i backen är säkert också bra. Se där en liten pekpinne i den rara berättelsen!

 Annika Wiklund har gjort tydliga och fartfyllda illustratione

Hervor Svenonius

Wermlandiana 3–4 2019

 

Zak, Monika, Ceva och skridskorna. Ill. Gunna Grähs. Opal 2019. 28 s.

Jag tror inte att vi tidigare recenserat någon av Gunna Grähs böcker i Wermlandiana. Det kanske hade varit att gå för långt för Gunna Grähs är en av Sveriges absolut främsta bilderboksillustratörer (och barnboksförfattare). Hon är dessutom en framstående skämttecknare och har en stor produktion bakom sig.

Nu tar vi i alla fall med en av hennes senaste böcker, med text av Monica Zak. Gunna Grähs är nämligen född i Filipstad! Monica Zak är född i Örebro. Det är ju nästgårds!

Ceva är en liten invandrarflicka som korsat Medelhavet med sin familj. Hon är rädd för vatten, till och med i form av is. Sedan är hon rädd för Arga gubben som tycker att familjen ska åka tillbaka till sitt eget land. När alla de andra barnen lär sig att åka skridskor sitter Ceva på en bänk och vägrar att pröva, trots att barnen får hjälp av knytgubbarna, pensionärer som hjälper dem att knyta skridskorna och stödja dem på isen. Det hela får en lycklig upplösning, för gissa vem som till slut hjälper Ceva att komma över sin rädsla?

Gunna Grähs bilder är ljuvliga. Barnens och de äldres ansikten är levande och uttrycksfulla. Trots det lilla formatet får hon fram allt som ska berättas utöver det som texten beskriver och hon fyller bildernas kvadratiska format till minsta vrå med sina lätt stiliserade miljöer och konturer, i omisskännlig Gunna Grähs-stil

 Helena Vermcrantz

Wermlandiana 3–4 2019

 

Zetterquist, Olle, Bilder, låtar kring Ullen. Eget förlag 2019. 42 onumrerade sidor.
Lagom till vernissagen den 25 maj av utställningen Bilder, låtar kring Ullen på Galleri Pi i Arvika kom Olle Zetterquists mycket vackra häfte med samma titel med noter och text till fjorton låtar som han komponerat. ”Mina låtar här i häftet”, skriver Olle, ”är påverkade av den typ av FIollåtar som spelmännen kring Ullen spelade när jag var ung. Jag har många minnen, redan som barn kunde jag somna på golvet till taktfast stampande spelmän och dansare”. Själv började Olle spela fiol sent i livet efter att dessförinnan spelat jazz med brodern Jörgen, då på gitarr och banjo. Häftet är framför allt illustrerat med Olle Zetterquists fIna akvareller av sjön Ullen med omgivningar, några få teckningar och foton och är utsökt formgivet av Nina Zetterquist. Med sin vackra, kraftfulla och personliga handstil berättar Olle minnen kring låtarna som inte bara är tillägnade sjön Ullen utan också familjemedlemmar, föräldrarna Knut och Hillevi, brodern Jörgen, hustrun Denice, dottern Nina, svärsonen Peter. Ett häfte som är ett konstverk i sig självt och som säkert kommer till stor glädje för både spelmän och alla oss beundrare av konstnären och människan Olle Zetterquist.
Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

 

Sidan uppdaterad den 8 januari 2020

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer