Marian Väpnargård

Personligt: Marian Väpnargård är född 1944 i Töcksfors men uppväxt i Dalsland. Hon har studerat textil, skulptur och silversmide vid Stenebyskolan samt reklam, marknadsföring och grafisk design vid Konstfack.  Under åren 1969-77 arbetade Marian Väpnargård som tidningstecknare på dagstidningen Bohusläningen. Därefter har hon arbetat som bildlärare, författare, bildkonstnär, bokillustratör, regissör (pjäser och kyrkospel), pjäsförfattare samt scenograf för såväl teaterscener som museer.  I 12 år från 1985 till 1997 var Marian Väpnargård med maken , komministern Hans Väpnargård, bosatt på Herresta prästgård i Östra Ämtervik, den gård som kallades Borg i Gösta Berlings saga. Det är år som för Marian Väpnargård bl a resulterade i boken Käraste Selma Lagerlöf , som hon såväl författade som illustrerade  

Utgivna böcker:  

Gud - den opassande närvaron. 1978

Kvinnobilder (med texter av Caroline Krook. Gummesson 1981

Ett ljus från morgondagen. Libris 1986. Även översatt till danska, Lohses förlag 1987

Via Dolorosa. Libris 1987

Käraste Selma Lagerlöf. Libris 1989

Bilder från bönhuset (med Arne H. Lindgren och Olle Widstrand, Libris

1990  

Pjäser:

Värdshuset Tuppen - om CM Bellman

Den första gång - om Birger Sjöberg

Godafton herr Fröding - om Gustaf Fröding

Så länge skutan kan gå - om Evert Taube 

Medverkan i antologier:

Värmland. Svenska turistföreningen 1985

Karlstads stiftsbok 1988/89. Karlstads stift 1988

Karlstads stiftsbok 1995/96 (Karlstads stift 1995)

Karlstads stiftsbok 1998 (Karlstads stift 1998)

Två mästare på Sandgrund. Värmlands museum 1999)  

Utmärkelser:  

Statens konstnärsnämnds stipendier under ett flertal år på 70-talet

Föreningen för Värmlandslitteraturs kulturstipendium ur Bengt Axelssons kulturfond 1994

Sunne kommuns kulturpris

Föreningen för Värmlandslitteratur: Vackraste värmlandsboken 1989 ( för Käraste Selma Lagerlöf )

Sveriges kyrkliga studieförbunds kulturpris 1991

Landstinget i Värmlands Frödingstipendium 199

 Allting i livet beror på tillfälligheter. Om inte min man Hans hade sökt tjänst som komminister i Östra Ämtervik hade förmodligen den här boken aldrig blivit skriven. Vi hade aldrig blivit boende på Herresta prästgård, som du gav namnet Borg i Gösta Berlings saga. Kyrkogården som är vår närmaste granne, ett par stenkast bort, blev ditt sista vilorum.
      Kanske var det därför du kom oss så nära. Allt här vittnar om dig - och om kärleken till din hemsocken och människorna här. I dina böcker återvände du alltid hit. Din längtan drev dig tillbaka till Mårbacka, gården som blev "Liljekronas hem", då sagan flög ut över världen.
      Figurerna i dina böcker blev för oss människor av kött och blod. "Kejsaren av Portugallien" kom en dag nära mig i den lilla lanthandeln, i samtalet med gamle Ulfeldt. "Ho skrev att Kejsarn skulle dränkt säj ve brygga nerom Herresta - men det var allt lögn, han dog på sotsäng bort i Örbäck, å ja vet va ställe ligger." Så sa han, den gamle linjeförmannen som varit inne i snart sagt varje stuga i socknen.
      "Kejsarn" upprättade du, Selma Lagerlöf, rotehjonet - byfånen från din barndom - som blivit tokig av sorg, då hans kärleksbarn lämnade honom för att tjäna pengar i stan.
      De gamla i Östra Ämtervik kan fortfarande berätta om "Kejsarn", som gick runt i socknen med kaskett på huvudet, guldstjärnor på bröstet och stav i handen. Och även du, Selma, mindes honom. I kapitlet "Kyrkresan" i Ett barns memoarer kan man läsa: "Den enda som sjunger i kyrkan är Jan i Skrolycka, han sominte är riktigt klok." För så hette han, "Kejsarn", som genom dina böcker rest runt en hel värld, trots att han i verkliga livet inte kom långt bortom sockengränsen.
      Det är svårt att förstå sig på författare, och många här tyckte nog att du "ljög ihop historier". Någon dristade sig till och med att säga dig att Jan i Skrolycka faktiskt dog på sotsäng. Då lär du ha svarat: "Det var inte min kejsare det!

Ur förordet till Käraste Selma Lagerlöf