Detta hände 2002

Årsmötet 2002

Ägde rum lördagen den 23 mars 2002 i Domkyrkoförsamlingens församlingssal på Västra Kyrkogatan 5. Ordinarie ordföranden Sven-Jacob Andersson valdes att leda förhandlingar. Enligt röstlängden uppgick antalet närvarande medlemmar till 24, vilket var ungefär som vanligt.

Av bokslutet framgick att det gångna året gått med ett underskott i verksamheten på 98.196 kr. Bokslutet fastställdes och styrelsen beviljades ansvarsfrihet för verksamhetsåret. Mötet beslöt att antalet styrelseledamöter skulle reduceras med två till nio. Omval för ytterligare en tvåårsperiod skedde av Arne Vannevik, Anders Mattsson, Erik Dahlberg, Ingegärd Lang. Valda vid förra årsmötet för en tid av två år var Anita Meyer-Lie, Rolf Zandén, Bengt Åkerblom och Lars Österdahl förutom ordföranden Sven-Jacob Andersson. Därjämte biföll mötet en framställan från ledamoten Ingemar Flodén, också vald till årsmötet 2003, att med omedelbar verkan få avgå. Därigenom blir det verkliga antalet styrelseledamöter under 2002 åtta blott.. Valberedningen, som bestått av sammankallanden Hans Harvig samt Lena Sewall och Gunvor Näslund, omvaldes för ytterligare en mandatperiod.

En proposition från styrelsen att stadgarna skulle ändras så att rätten att fastställa årsavgift skulle övergå från höstmötet till årsmötet bifölls av mötet som beslöt att § 10 i stadgarna (om höstmöte) skulle avskaffas och att rätt för årsmötet att besluta om årsavgiften skulle införas i § 9. Detta var första läsningen.

Med acklamation biföll årsmötet styrelsens förslag att Barbro Järliden och Juel Stubberud skulle kallas till hedersledamöter av föreningen för lång och trogen tjänst och betydelsefulla insatser för dess verksamhet.

Mötet avslutades med att Ingemar Flodén avtackades med en blomsterkvast för sin tid i styrelsen. Detsamma förärades närvarande, nyblivne hedersledamoten Juel Stubberud, som dessutom harangerades för allt arbete han lagt ner för föreningen, nästan från begynnelsen, och bl.a. noterade ordföranden att han under årens lopp plikttroget rest i ur och skur ända från Kongsvinger till både styrelsemöten och andra arrangemang – utan att någonsin begära ett öre i ersättning för resorna. Från Norge eller, rättare sagt det kulturellt så blomstrande Hedmark, hade han dessutom haft med sig en och annan god idé till föreningens fromma! Blommor fick också föreningens allt i allo, kanslichefen, bokhandlaren, förlagsredaktören m.m. Johan Backlund – denna gång närmast som en liten erinran om att han året innan tilldelades Karlstads kommuns kulturstipendium till Gustaf Frödings minne – må vara att de kommunala instanserna i detta sammanhang envisades med att framhålla hans insatser för Värmländsk Kultur och inte för Föreningen! I sin frånvaro, men utan blomster, avtackades givetvis också avgående Ewa Persson, författare och föreläsare med hela Sverige som sin arbetsplats. Vår andra nykorade hedersledamot, Barbro Järliden, erhöll sina blommor i hemmet.

Vackraste värmlandsboken

Utnämningen vackraste värmlandsboken skapade föreningen 1980 och den första bok, som tilldelades utmärkelsen var Båtar på Fryken av Erling Ärlingsson och Ingvar Svensson. Inget dumt val men det var nog lättare att vara jury på den tiden – böckerna var färre, särskilt de vackra. Med Anita Stjernlöf-Lund i spetsen har fler och fler värmländska författare och förlag fått upp ögonen för det där med böckers utseende. De två förlag, som belönades den här gången kan båda sägas ha traditioner på området. Jag minns väl förre länsantikvarien Anders Hillgrens brinnande ambition att få till stånd en vacker bok, när han arbetade med första delen av serien Mitt Värmland. Inte alldeles överraskande belönades hans bemödanden med utmärkelsen vackraste värmlandsboken 1988. Heidruns förlag har funnits sedan 1990 och från första början har inte bara innehållet utan också synbarligen också formgivningen varit viktigt för förlaget.

Segrare 2001 blev nu Heidruns förlag med boken Lars Lerin och det mörka ljuset – men så hade ju formgivarna Bengt Berg, Gun-Britt Karlsson och Lars Lerin ett både tacksamt och förpliktigande material att arbeta med! Bokens redaktörer heter Bengt Berg och Staffan Söderblom, och för tryckningen svarade Mediaprint. Adobe Garamond användes som typsnitt för brödtext och rubriker.

Juryn, som bestod av Hans Harvig och Juel Stubberud samt ordföranden Gunnar Gille skriver i sitt utlåtande:”Vi är eniga om valet av årets vackraste bok och har valt Lars Lerin och det mörka ljuset. Boken domineras naturligtvis av Lerins konst men den är inte en renodlad ”bilderbok”. Här finns rena textsidor och textsidor med insprängda illustrationer liksom också mer ”lerinska” uppslag, där bilder täcker hela uppslaget. Textsidorna är vackert disponerade och bilderna är väl inpassade. Boken är trådbunden med omslag i klot. Skogen och det mörka ljuset möter läsaren redan innan den öppnats.”

De två h edersomnämnandena gick båda till länsstyrelsens kulturmiljöenhet och första skall nämnas: Hammars säteri. Från karolinsk till gustaviansk tid av Maud Forsberg. Boken ingår i serien Värmländska byggnadsminnen, som alltid hållit hög klass eller t.o.m. blivit bättre. Redaktör har Elisabeth Backman Broomé varit, för foto har Bertil Ludvigsson svarat och Litho-Tryck i Karlstad har verkställt tryckningen. Juryn säger bl.a. att ”Texten och bilderna är av hög klass. Typografin och kompositionen av sidorna är väl gjorda och har väsentligen förbättras sedan första numret i serien.” Tilläggas skall att Värmlands museum är medutgivare av skriften.

Nedslag i värmländsk arkitektur 1945 – 2001 är titeln på den andra hedrade boken och utgivare är också här länsstyrelsen, Värmlands museum samt Karlstads universitet. Redaktör är här också Elisabeth Backman Broomé och formgivningen är hennes verk tillsammans med Maria Linder, Värmlands museum. För layout anges dessutom Per Berggrén svara. För sedvanligt strålande bra foto har återigen Bertil Ludvigsson varit ansvarig och tryckt har Litho-Tryck gjort. Använda typsnitt: Futura och Avenir. Papper: 150 gr Multi Art Silk. Juryn säger om boken att den är „sobert komponerad med text i två spalter och med breda och konsekvent genomförda marginaler. Bilderna är harmoniskt placerade i texten eller på egna sidor. En vacker bok trots det lite trista omslaget.”

Heidruns förlag var representerat av Gun-Britt Karlsson, som i sitt tacktal bl.a. tog upp svårigheterna att marknadsföra sig för ett förlag ”ute i taigan” (för att nu alludera på ett av Bengt Bergs älsklingbegrepp). Utan det självlysande namnet Bengt Berg hade nog situationen varit rätt besvärlig skulle undertecknad vilja tro. Länsstyrelsen var representerat av länsantikvarien Göran Wettergren, som betonade att den kulturmiljöenheten redan från början var inställd på att inte ge ut ”vad som helst”, utan var besluten att dess utgivning skulle präglas av smakfull utformning

Värmlandsböcker som borde finnas

Årsmötet avslutades med föredrag och denna gång hade vi lyckats värva förre kulturchefen Kjell Fredriksson att framträda, en synnerligen god föreläsare med något hundratal ämnen på repertoaren. (Möjligen överdriver jag här något.) Titeln på det föredrag han valt att hålla på föreningens årsmöte verkade till på köpet som specialbeställt av oss – fast det nu inte var det – alltså Värmlandsböcker som borde finnas.

Något regelrätt referat av föreläsningen har jag inte kunnat åstadkomma men jag hoppas att Kjell Fredriksson vid tillfälle låter publicera det – gärna i detta forum! Några noteringar gjorde jag emellertid och ger här några exempel på vad han tog upp.

Värmland saknar förlag och har brist på kapital

Inledningsvis konstaterade han att antalet förlag inte är många i Värmland. Barry Press var en kort och sprudlande episod i värmländskt förlagsliv men den blev kort. NWT hade länge ett förlag men sedan något tiotal år tillbaka finns det inte mer, vilket bl.a. fick till följd att Gunnar Hedins karlstadskåserier, som borde ha utgjort en diger volym, aldrig blev utgiven, vilket naturligtvis är mycket beklagligt. (Däremot finns den som talbok kan undertecknad berätta.) Utgivningen av nya värmlandsböcker stöter på det här viset på stora svårigheter, för det kostar att trycka och ge ut böcker! En värmländsk konsthistoria (bara ansatser har funnits hitintills) är på gång, författad av Barbro Järliden och Rune Engelbrektson, men troligen blir den inte klar än på något år. Att Värmland, litteraturens landskap framför alla andra, saknar en litteraturhistoria är förstås en himmelsskriande skandal – må vara att föreläsaren inte uttryckte sig riktigt så våldsamt! Skåne utgör därvidlag ett lysande föredöme. Något för Karlstads universitet att ta itu med kan man tycka. Wenzel Björkhagen, detta värmländska mångbegåvade snille, som hann med så mycket under sitt korta liv, saknar fortfarande en riktig biografi, och detsamma gäller Jalmar Furuskog, vars bok De värmländska järnbruken från 1924 fortfarande hör till de mest utlånade böckerna på biblioteken i Värmland. Om värmländsk revyhistoria fanns praktiskt taget ingenting fastslog föredragshållaren vidare. Vad gäller Värmlands idrottshistoria var fortfarande mycket oskrivet – idrottens roll i samhället, idrottsplatsernas historia, och – för att ta ett enda exempel – vilken roll Billeruds grundare, Christian Storjohann, spelade för Slottsbrons exempellösa framgångar på bandyplanen; allt detta är outrett, intet dokumenterat. Någon sjukvårdshistoria fanns heller inte bortsett från böckerna om Karlstads och Filipstads lazarett och några specialverk. Om sjukdomsbilden för människorna i olika tider och olika bygder av länet finns det däremot lite att läsa. Vem vet att förekomsten av syfilis var anledningen till att Karlstads lazarett flyttades till sin nuvarande plats 1905, att den stora folksjukdomen tuberkulos behandlades med röntgen, en behandlingen som tillgreps så flitigt att personalen drabbades av strålningsskador.

Hertig Carl och general Adlersparre

Märkligt är det att ingen biografi finns över Karl IX eller, rättare sagt, hertig Karl, Karlstads grundare (urbem condidit som det står på sockeln till Christian Erikssons magnifika staty) och den som industrialiserade Värmland – må vara att bergsbruk fanns i Värmland före hertigens tid.. Georg Adlersparre, den ende upprorsmakare Värmland känner till, herren till Gustafsvik saknas också levernesbeskrivning om, fast han själv lämnat så mycket skrivet efter sig. Därtill kommer att han enligt föredragshållaren är mästaren till den svenska litteraturens märkligaste samling av kärleksbrev (till hustrun). Torgny Segerstedts far, folkbildaren och författaren Albrekt Segerstedt, finns knappast något skrivet om. Ida Bäckmann, uppväxt visserligen i Åmål, men en betydelsefull person i två framstående värmlandsförfattares liv och en kvinnlig pionjär på flera områden får f.n. sin biografi skriven av Uno Svedäng.

Lotten Dahlgren som föredöme

En litteraturart som borde återuppfinnas är den av Lotten Dahlgren, dotter till ”Fredrik på Ransätt”, i Sverige introducerade ”life and letter-genren”, som på sin tid blev en sådan succé. Hennes förstlingsverk, Ransäter, kom att ges ut i fem upplagor! Släggkastaren Massa Lind, konstnären Herman Reyers är ytterligare några värmlänningar, vars liv skulle kunna bli till givande biografier. Rolf Edbergs idéhistoriska utveckling borde också bli föremål för ett vetenskapligt arbete. Säkert utövade Jalmar Furuskogs naturvetenskaplig världsåskådning en stor inverkan på den unge realskoleeleven. Oscar Stjerne, författaren som i begynnelsen av förra seklet sålde bättre än självaste läromästaren Gustaf Fröding borde enligt föredragshållaren vara värd en avhandling, som bl.a. tog fasta på hur hans diktning förändrades med åren (som f.ö. inte blev så många). Varför inte ett värmländskt biografiskt lexikon? Vi glömmer fort och den som vill ha reda på basfakta om en av Karlstads kommuns stora ledare under 1900-talet, nämligen Nils Wallander, kan få det besvärligt om han inte råkar stöta på någon som var med på den tiden. Ett konstnärslexikon, som även tar upp populära men mindre ”fina” konstnärer som Irwall, Lundkvist och Böe skulle säkert fylla ett stort behov. Tankarna bakom Leif och Inger Stinnerboms teater, studieförbunden, som fyller 100 år i år (en uppfinning s.a.s. av adjunkten Oscar Olsson vid Karlstads h.a. läroverk!), presshistorien (om NWT, en av Sveriges äldsta och största landsortstidningar, finns ingen monografi alls och om KT endast biografin över Mauritz Hellberg) var slutligen ännu några bokprojekt in spe Kjell Fredriksson tog upp. Han avslutade med att prisa Gunnar Hedins Karlstadskåserier och Vera Tångrings minnesböcker, ”härliga pärlor” som han formulera det och ställa ytterligare en fråga: Karlstads 1900-talshistoria måste dokumenteras och föreligga klar till unionsupplösningsfirandet 2005 men vem ska kunna göra det? Tja, vem skulle vara bättre lämpad för uppgiften än föredragshållaren själv? Men boken måste vara klar till 2005, då 100 år av fred mellan broderländerna ska firas med svensk grundlighet. .

Heidrun getabockar och tackar:
Tolv år har vi hållit på med ²projekt Heidrun² här uppe ett par mil norr om den 60:e breddgraden, ganska mitt på 13:e longituden, alltså i Fensbol strax intill 45:an eller närmare bestämt på kaffepausplatsen för den som åker utmed Via Lappia från Sicilien till Nordkap. Tolv årŠ det blir några kaffekoppar och knäckta ägg till bakverken som Gun-Britt släpper ut ur ugnen, drygt 100 konstutställningar, ett ansenligt antal författarbesök och andra program i de tre lokaler som vi verkat genom åren. Heidruns Bok- & Bildcafé är en hörnsten i vår verksamhet, den andra är Heidruns Förlag som i våras förärades utmärkelsen 2001 års vackraste Värmlands bok för Lars Lerin och det mörka ljuset, med undertecknad och Staffan Söderblom som redaktörer. Vi blev förstås glada och stolta över denna belöning för en bok som verkligen nått ut över den värmländska landskapsgränsen till alla dessa Lerinbeundrare som finns runt om i riket, och även i grannlandet Norge.
Heidruns Förlag är alltså inne på 12:e året och ISBN-numret på den snart från trycket kommande Änglar och demoner en deckarskröna av Gunnar Lindberg lyder 91 88056 73 2. Uttytt betyder siffrorna: 91 = Sverige, 88056 = Heidruns Förlag, 73 = bok nr 73 i vår utgivning, 2 = kontrollsiffra.
Drygt 70 böcker har vi gett ut, många i nära samarbete med sina författare och konstnärer från Värmland som är den naturliga basen för vår verksamhet. Andra titlar vittnar om giltigheten i vår målsättning, att vara regionala och kosmopolitiska med nordisk profil. Vilket skapar svängrum för såväl nigerianska och koreanska poeter som för bygdediktaren Gunnar Ehne som skriver på världsspråket värmländska.
Tack alltså för utmärkelsen, och vi fortsätter med vårt bokvärv efter ork och förmåga. Heidrun trivs finfint i den grönskande trädgården nu när sommaren än en gång står för dörren och den sibiriska ärtbusken går mot sin blomning!

ensbol i maj
Bengt Berg & Gun-Britt Karlsson

Göran Tunström-dagen

Som väl torde vara högst välbekant uppmärksammar Föreningen sedan tre år tillbaka Göran Tunström och hans författarskap genom att arrangera ett program med om honom varje 14 maj, som är författarens födelsedag (och närmare bestämt inträffade 1937, innan komministerparet Hugo och Rosa Tunström hade flyttat till Sunne). Tack vare kanslichefen Johan Backlunds rika kontaktnät hade vi inte heller i år några svårighet med att skaffa en publikdragande föredragshållare, nämligen AB:s förre framgångsrike chefredaktör Rolf Alsing, som sedan något år tillbaka är sysselsatt med att skriva Göran Tunströms biografi. Han satte emellertid upp som ett bestämt krav att inte behöva vara den som ensam som svarade för programmet. Mina tankar gick då genast till systern Margareta, som lät sig övertalas att medverka men ville att jag först och främst skulle kontakta Olle Jonsson, Ängebäck, Grava, som det stått om i tidningarna att han framträtt med föredrag om Göran Tunström, främst romanen Berömda män som varit i Sunne. Slutligen bestämdes att Olle Jonsson, ”potatisodlare” till vardags som han brukar framhåller, skulle bli den andre mannen på den stora Göran Tunström-dagen, som vi denna gång förlagt till Bibliotekshusets sessionssal – och väl var det att vi valt en så rymlig lokal, för den fylldes nästan till brädden, vilket innebar c:a 175 besökare. Och det den vackraste vårkväll man kan tänka sig – fast vi har ju blivit bortskämda med sådana detta år i Karlstad!

Rolf Alsing var naturligtvis den som drog och han svek inte förväntningarna. Han förklarade att han tagit sig an uppgiften att skriva Tunström-biografin utifrån en känsla av tacksamhetsskuld han hade till författaren. Ännu ung drabbades han av en familjetragedi, som han lyckades komma igenom tack vare att han funnit tröst och bot i Göran Tunströms böcker, kanske främst Juloratoriet. Humorn hos Göran Tunström var ett viktigt tema i hans föredrag – den är hos honom tålig, mild, försonande, fri från elakhet och uttryck för en sann känsla. Göran Tunströms humor är något av ”en sorg i rosenrött”.

Olle Jonsson ägnade sig uteslutande åt Berömda män som varit i Sunne. Han gav en mycket värmländsk, humoristisk och varmhjärtad beskrivning av denna komplicerade roman, men de mörkare, för att inte säga nattsvarta dragen i boken tog han alls inte upp. Med sin självklara auktoritet och folkliga, lediga framförande fångade han publikens intresse redan från allra första början och applåderna blev både långa och hjärtliga efter den cirka 50 minuter långa genomgången av Göran Tunströms sista stora sunneroman. Ett framträdande som utmynnade i slutsatsen att författaren skrev för de svaga och små i samhället –– han ”sjöng för de dömda” (för att alludera på Ekelöf) som även Rolf Alsing nyss hade framhållit. Förvåningen var stor över denne okände föredragshållare men det gick inte att ta miste på att han hade glatt och värmt publiken med sin Tunström-tolkning. En lyckad Göran Tunström-dag, arrangerad i samarbete med Karlstads stadsbibliotek. Kanske blir det Biskopsgården nästa år liksom ifjol? Kanhända även den nye biskopen (värmlandsfödd och allt!) kan tänka sig att släppa in ett antal Göran Tunsröm-läsare i den drygt tvåhundraåriga, byggnaden (f.d. byggnadsminnesmFärke) en gång om året?