Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Fasansfull läsning! Kriget i Syrien har pågått i över 5 år. Hatet mellan de olika folkgrupperna/eller de religiösa sekterna är besinningslöst. Allt detta har vi förstått av vad tidningar och radio och TV har förmedlat till oss om detta krig utan ände men av den här skildringen av en som är född och uppväxt i Syrien kommer vi allt detta inpå livet, sanslöst svårt att värja sig emot. Bokens huvudperson är uppväxt på landet men hans hemby blir snart en kyrkogård efter att kriget brdfffffutit ut. Vi får också en ganska underhållande skildring av hans år vid universitetet – om i Syrien eller i Turkiet verkar oklart. ”Min bror Fawaz och hans son Heidar, pilotflygare”, heter ett annat kapitel i boken om svek, karriärism, samvetslöshet och allt annat djävulskt.

Detta är Mansour al Mansours andra bok, Fånge nummer 10 000, som utkom 2015 är högst läsvärd den också men mer fängslande är dock den här. Frågan är också om inte Rune Blidhs ”översättning”, försvenskning av texten är mer proffsigt gjord här.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Alsing, Adam. Myt eller inte myt – Sant, falskt eller rent struntprat med illustrationer av Lotta Sjöberg. Bokförlaget Semic 2017. 124 s. I amerikanska skolor räknas pizza som en grönsak. Sant eller falskt? Påståenden av de mest skilda slag avslöjas som sanna eller falska i denna bok, som med Alsings inledande förklaring har sin grund i ren och skär nyfikenhet. Och visst är det lätt att ryckas med under läsningen! Är det verkligen så att guld skar aldrig tröttnar på sin skål eftersom de har så kort minne? Går det en fyrklöver på 100 000 treklöver? Heter Pippi Långstrump verkligen Pippi? Sådana skiftande ämnesområden ryms inom bokens pärmar. Alsing understryker att detta inte är någon uppslagsbok: ”Läs, tävla och ha roligt bara!” Nog fyller sådan läsning sitt värde!

Daniel Skogman

Wermlandiana 2018:2

Andersson, Håkan, Fredriksson, Jan & Friessnegg, Peter. Mat och prat i Värmland. Red. Lena Sewall. Foto: HP Skoglund. Votum & Gullers 2017 153 s. Tre personporträtt och en projektbeskrivning! Den tilltalande boken Mat och prat i Värmland innehåller, utöver personporträtten och den noggranna dokumentationen, även en lång rad recept. Projektet är ”en portion gott samarbete” där det inspireras till värmländsk husmanskost med internationella influenser, både till vardags och fest. Kockarna Håkan Andersson, Jan Fredriksson och Peter Friessnegg är aktiva i Svenska Kockars Förening Värmland (SKF). I samband med den första matmässan Smaka på Värmland 2011 kläcktes idén om ett samarbete med Coop Värmland. Värmländska konsumenter skulle få smaka på och dofta mat i sina butiker samtidigt som de mötte kockarna. Där skulle de få recept, tips och inspiration samt kunna köpa råvarorna direkt. Ingen vanlig butiksdemonstration utan rejäla portioner, kockarna iklädda kockkläder och höga kockmössor! Mat och prat-projektet pågick i drygt tre år och resulterade i exakt 18 754 smaktallrikar och minst 20 000 receptblad delades ut. Samarbetet mellan de tre kockarna och Coop Värmland tycks ha varit mycket gott. Kockarna intog olika roller för att genomföra och dokumentera projektet. Organisatören Håkan, koordinatorn Jan och köksmästaren Peter. Vid flera tillfällen gästspelade andra värmländska kockar från SKF. På bokens omslagsbild poserar Håkan, Jan och Peter vid ett dukat bord framför stamfrändemonumentet i Sunne. Monumentet, invigt 1953, står som symbol för den finska invandringen till Värmland och den svenska utvandringen till USA. Något som även den värmländska maten, med influenser från invandring och spridning av det värmländska till andra länder, kan symbolisera! Det är med yrkesstolthet som kockarna berättar om projektet, och hur de vill förmedla kunskap och intresse kring mathantverket vidare. I en liten ordlista ger Håkan förklaringar till några av sina favoritkockord. I recepten får vi ta del av många tips angående råvaror och tillagningsmetoder. Det är enkla och tydliga recept ofta med spännande råvaror som t. ex. quinoa, glasnudlar, korngryn, kaffe, chili och granskott (med påpekandet att det krävs markägarens tillstånd för att få plocka granskott). Det uppmanas till serie- och säsongsmatlagning och undvikande av svinn – alltså miljötänk. De skänker även allergiker en extra tanke. Recepten kompletteras ibland med olika små berättelser kring provsmakningarna ute i butikerna. Kunder i alla åldrar smakade på kockarnas mat. Barnen var fantastiska, de åt allt! berättar Jan. Flera unga hade aldrig ätit ”husmanskostens paradnummer” oxrullader, men efter att ha träffat Håkan, Jan och Peter gjorde de det! I boken delar kockarna med sig av sina åtta bästa råd i köket. Några av dem är att skaffa riktiga redskap, bra råvaror och att se sitt kök som en trivsam verkstad! Lena Sewall, prisad författare och matskribent, är bokens redaktör. Hon tecknar i boken fina personporträtt av kockarna Håkan Andersson, Jan Fredriksson och Peter Friessnegg. Lena återger en härlig anekdot kring älgkött, berättad av en annan värmländsk matprofil. Hon ger även en tillbakablick Ur Kooperativa förbundets kokbok och Konsums smörgåsråd, med några recept från länge sedan. 1926, då Kooperativets kokbok kom ut, vände sig KF till husmödrarna som ”tack vare sitt intresse och sin skicklighet ska lyckas förvandla de kooperativa råvarorna till goda och närande rätter – till glädje och gagn för man och barn”. Nu drygt 90 år senare vänder sig Coop Värmland till en betydligt bredare publik i alla åldrar! Lena har tidigare haft ett gott samarbete med SKF. I samband med föreningens 25-årsjubileum porträtterade hon 25 kockar, och bidrog med ett flertal foton, i boken Värmländska kockar och smaker. Boken Mat och prat i Värmland är väldisponerad och lättläst, den har enkla rustika foton, tydlig innehållsförteckning samt receptregister längst bak. De tre kockarna går nu, efter det lyckade projektet som krävt mycket tid och stora insatser, vidare i sin yrkesutövning. Kanske kan och vill några yngre förmågor föra MAT OCH PRAT-projektet vidare? Det skulle kunna bli ett inlägg i folkhälsodebatten genom att dela med sig av kunskap, inspirera till att laga sin egen mat av enkla och bra råvaror. Att våga prova!

Karin Wistrand Kardemark

Andersson, Lars, Salome Alexandra. Bilder Dan Lekberg. Albert Bonniers förlag 2017. 157 s. Lars Andersson har i Salome Alexandra placerat Jesu födelse 80 år före vår tideräkning, innan Roms annektering av kungadömet i Landet Israel, som läsare får vi följa vad som då kunnat ske. Maktens ansikten, både de världsliga och religiösa. Rabbiners ord och tankar, och så Jesus. Först som ung och lärling till en av de största förkunnarna, och vad som hände efter den dag han blev avvisad, ända till tiden när dödsdomen föll vid. Den tid Salome Alexandra var drottning. Romanen börjar med en synnerligen lång prolog som sätter läsaren in i maktförhållanden och intriger vid tiden för berättelsen. Ett myller av människor, kungar och konungasöner, religiösa ledare och inte minst, drottning Salome Alexandra gör entré. Hon, som senare tar sig an Jesus som sin skyddsling, och som vid tiden för dödsdomen era nätter i rad går förklädd ut i staden för att skaffa vittnen till hans försvar. Lars Andersson skriver i ett intressant efterord om möjligheten att Jesus varit verksam under den tid romanen utspelar inte är helt fjärran: ”utifrån några gåtfulla passager i Talmud har den möjligheten sysselsatt vissa forskare.” Samtidigt säger han att, för hans egen del är det ”ingenting annat än ett tankeexperiment som har inspirerat”. Som läsare, låt dig vaggas in i berättelsen, som vore den en sång med särskild stämma. Koncentrerad, i vissa stycken med en biblisk touche.

Eva Lundqvist

Andersson, Pär-Yngve. Närvarande i sitt språk. Om Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige. Ellerströms 2017. 118 s.

Det är få böcker om fåglar som jag sett fram emot med sådant intresse som Pär-Yngve Anderssons Närvarande i sitt språk. Om Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige. Författaren är docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet. Nämnas kan också att han är född och uppvuxen i Gunnarskog, men sedan länge bosatt i Karlskoga.

Erik Rosenberg (1902–1971) var född i Visnums-Kil i sydöstra Värmland och var från och med 1912 och fram till sin död bosatt i Örebro. Han började redan från tidigt 1920-tal att medverka i olika tidningar och tidskrifter. Rosenberg debuterade i bokform 1934 med Oset och Kvismaren och tre år senare utkom Uvberget och tjäderskogen – båda klassiker inom svensk ornitologisk litteratur. Det blev ytterligare två böcker: Lockrop och vingsus samt Fjället och myren. Framhållas måste också Rosenbergs medverkan i fyrabandsverket Våra Fåglar i Norden, vars första upplaga utkom 1942–1947. Han svarade där för 81 artbeskrivningar.

Inledningsvis gör Pär-Yngve Andersson en återblick på svenska naturskildrares berättelser och böcker från Olof Rudbeck den äldre (1630–1702) fram till några decennier in på 1900-talet. Särskilt intressant var omnämnandet av Carl Axel Hollgren Foglarnes språk från 1884 – ett arbete som var helt okänt för mig.

Så till författarens analys av Rosenbergs språk i Fåglar i Sverige. Han skriver att det är viktigt för honom ”att visa hur Rosenberg på olika sätt lyckas förmedla en känsla av närvaro”. Detta kan t.ex. ske genom användandet av ett ortnamn i samband med beskrivningen av en art. Ett exempel på detta är när han en gång lyssnade till en kärrsångare ”nära Åkarp”, som härmade tjugo arter. Då man läser texten kan man riktigt se Rosenberg framför sig, när han står där på en lokal i Skåne och lyssnar till tonkaskaden från en av våra mästersångare. Flera sådana platsanknutna observationer förekommer i Fåglar i Sverige.

Ett annat för Rosenbergs texter utmärkande drag är vad författaren kallar den visuella konkretionen. Ett exempel på detta är taget ur beskrivningen av smålommen. ”Det är en grann syn att se honom komma uppe i luften och sänka sig i kretsar mot boplatsen, vända sig upp mot vinden och så med stela, högt lyfta vingar susa ned mot vattnet i högrest ställning och med bakåtsträckta fötter försvinna i en vattenkaskad.” Mötet med smålommen blir liksom till en upplevelse för läsaren.

I ett annat kapitel tar Pär-Yngve Andersson upp Rosenbergs stämningsskapande deskriptioner. Han ger många exempel på när Rosenberg använder ett lyriskt stämningsmättat språk. Om ljungpiparen skriver denne att ”ingen fågel har en röst så samstämd med landskapet [...] knappast någon låter så vemodig och ödslig”. Detta håller säkerligen såväl fjällvandraren som hjortronplockaren på myren med om.

Något av det mest påfallande när man läser Rosenbergs texter är hans informativa bildspråk. Hans avsikt med att uttrycka sig så är givetvis att hjälpa läsaren att minnas karakteristiska detaljer. Pär-Yngve Andersson ger ett stort antal exempel på dessa bilduttryck. Här ett litet urval. Hägern sägs i flykten likna ”en liggande trea”. Stjärtmesen kallas den ”lilla långskaftade fjäderbollen”. Snösiskan ”ser ut som en gråsiska som varit nere i en mjölbinge”. Även de akustiska jämförelserna är många. Rördrommens tutande jämförs med ”en strof på bastuba” och när mellanskarven sitter på en klippa ”är han omisskännlig: han ser ut som en stor, svart butelj”.

Ett signum för Fåglar i Sverige är de transkriberingar av fåglarnas läten som förekommer i boken. Pär-Yngve Andersson ger följande exempel på Rosenbergs onomatopoetiska förmåga. Det gäller storspovens drill: ”ett dämpat o-ått, o-ått. o-ått... som dras allt tätare och till sist slår över till ljudlig drill med hastiga stöttoner först, senare ett bubbel och så till sist några toner med avtagande ljudstyrka eller med betydlig förkortning: ... o-ått lyit lyit lytt-lytt-lyrrrrrrrrrrrrrrl taryll taryll”. I detta fall gör Rosenberg först en beskrivning av sången och därefter kommer en transkribering av denna.

Närvarande i sitt språk. Om Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige avslutas med en mycket utförlig och informativ notförteckning samt en källförteckning.

För den lycklige ägaren av Fåglar i Sverige är Pär-Yngve Anderssons bok en guldgruva om man vill fördjupa sig i Rosenbergs språk. Tänk om flera tack vare den förres bok finge upp ögonen för Rosenbergs fälthandbok och hans intressanta språkbruk. Pär-Yngve Anderssons publikation hoppas jag blir en framgång för författaren och förlaget – det är de väl värda.

Ulf T Carlson

Wermlandiana 2018:3

Det kan tilläggas att Pär-Yngve Andersson 2017 tilldelades Bengt Axelssons stipendium av Föreningen Värmlandslitteratur /Red./

Andersson, Stig. Seflfle Jazz Club 1985– 2016. 2017. 54 s.

I januari 1985 fick Säffle en egen jazzklubb – närmast av en slump. Jörgen Zetterquist hade spelat på Silvénska Villan. Konserten hade givetvis lockat ett antal jazzvänner. Några av dem stannade kvar och där och då föddes idén till Seffle Jazz Club. En interimstyrelse valdes och bara en dryg månad senare var det dags för föreningens första jazzkväll. Sedan dess har det arrangerats närmare 350 konserter i föreningens regi! Stig Andersson fanns inte med i den första styrelsen – men därefter har han intimt kommit att förknippas med klubben. Därmed är det också naturligt att det är han som har tecknat ner klubbens 30-åriga historia. Med djup kunskap om jazzmusiken och musikerna delar han med sig av sina intryck från de många jazzkvällarna. Han konstaterar att de flesta av Sveriges betydande jazzmusiker har spelat på SJC. Många av de trogna har dessutom familjeband till Säffle. Här kan nämnas Jan Allan och nyligen bortgångne Roland Keijser. Bland flitiga artister märks pianisterna Lars Sjösten och Kjell Öhman. För en av de mest minnesvärda kvällarna svarade en 78-årig Svend Asmussen. Jubileumskrönikan avslutas med en förteckning över alla konserter. Här märks också de årliga klubbaftnarna, kvällar då Säffles lokala artister uppträder. Seffle Jazz Club tycks ha ett välordnat arkiv. Lägg därtill alla de tidningsrecensioner som följt på konserterna, nästan alltid signerade Åke Jansson. Det är en trevlig liten skrift, lärorik och läsvärd även för den som aldrig satt sin fot hos Seffle Jazz Club. Stig Andersson är en klok man. Alla föreningar borde få sin historia nedtecknad medan det ännu finns personer som minns hur det var.

Claes Åkerblom

Wernlandiana 2019:1

Andersson Schaar, Lars & Robertson Harén, Malin. Karossen – 100 år av arbete. (Fengersfors) 2017. 235 sidor. Den 3 oktober 2012 är ett mörkt datum i Säffles historia. Stadens största industri, Volvo Bussars karosserifabrik, skulle läggas ned och 330 fast anställda varslades om uppsägning. Produktionen i Säffle avslutades i juni 2013. Konstnären Lars Andersson Schaar och fotografen Malin Robertson Harén dokumenterade de sista månaderna av karossfabrikens historia. Resultatet har presenterats vid utställningar både i Säffle och Åmål och nu är boken om Karossen klar. I folkmun användes länge namnet ”Höglunds” efter företagets grundare Karl Gunnar Höglund. Familjeföretaget Höglunds blev en del av Volvokoncernen 1981. Boken skall inte förväxlas med en här i Wermlandiana tidigare anmäld bok med nästan identiskt namn (Karossen. En 100-årig Säfflehistoria) med Lennart Stolpe som redaktör. Den boken ger de historiska perspektiven. Här handlar det om fabrikens sista tid och de som arbetade där då. En stor del av dessa bussbyggare är porträtterade i boken. Det finns också en film på Youtube som kompletterar. Porträtten, där allvarliga och stolta bussarbetare poserar i sin arbetsmiljö ger ett starkt intryck. Fotografierna är av högsta kvalitet, med ett fantastiskt ljus. Många hade arbetat på karosseriet mer än 20 år, i en del fall ännu längre. Några kommer till tals i intervjuer. Nyckelpersoner från företagets historia som tidigare chefer får också berätta sina historier. Intrycket är att karosseriet var en bra arbetsplats, även om flera tycks ha upplevt de sista åren som röriga. För mig, som växt upp i Säffle, så innebar boken många kända ansikten. Det är en dokumentation av ett industrihistoriskt förlopp. Man kan ställa sig frågan, vad vi kommer att tillverka i framtiden i Sverige? Nedläggningen i Säffle har förstås en koppling till den globala konkurrensen. Det var kostnaderna som blev för höga. Arbetarna i Säffle var duktiga på att bygga bussar men deras kollegor i Wrocław i Polen hade så mycket lägre löner. Vi vet nu, att läget i Säffle inte blev så illa som många fruktade i oktober 2012. Många av de som arbetade på ”Karossen” fick antingen avtalspension eller nya arbeten. En del arbetar fortfarande kvar inom Volvo Bussar i Säffle med eftermarknad och service. De båda böckerna om ”Karossen” innebär att fabriken nu är en av de mer väldokumenterade i Värmlands industrihistoria.

Carl-Johan Ivarsson

Anrell. Lasse. Mitt Värmland. Votum & Gullers 2017.

Det ska erkännas att det tog lite tid för mig att ta mig in i Lasse Anrells Värmland. Totalt ointresserad av sport och idrott som jag är. Men när jag väl tagit mig igenom de första 80 sidorna och på kuppen lärt mig en hel del om värmländsk sport och värmländska idrottsmän så väntade en rad pärlor. Lasse Anrell skriver snabbt, underhållande och inte så sällan med en djup dos allvar. Kärleken till familjen, inte minst mamman, pelargoner och Värmland genomsyrar boken. Mammor blir vackra när de blir mammor, skriver han. Mammor finns alltid. Alltid lagom fördömande. På en minibokmässa i Arvika nyligen läste Lasse det helt obetalbara kåseriet om att han inte alls blev en mycket bättre människa när han fick barnbarn som han trott. Tvärtom. På ett loppis i Klässbol, bakom ryggen på en äldre kvinna, som vänt sig om för att konsultera väninnorna, rycker han till sig en glänsande vacker och färgglad plastcykel för barn i fyra-årsåldern och fyra Barbiedockor. Betalar 177 kronor och glider ut mot bilen. Hustrun skäms ögonen ur sig, kan han se, men säger inte ett ljud. Innerst inne kunde hon se de förtjusta små flickorna cykla iväg med cykeln och var sin docka. Och Lasse kör därifrån. Nöjd. Inte stolt kanske, men absolut nöjd. Så nöjd som en loppisfascist kan vara. Ingen är mer värmlänning än jag, skriver han också och får in en hel del värmländsk nutidshistoria, inte bara sportig sådan utan också en rad snabba porträtt av platser, personer och företeelser. En duktig fotograf är han också. Och en storartad Värmlandsambassadör.

Lena Sewall

Arnborg Beata. Se på mig! En biografi över Zarah Leander. Natur och Kultur 2017.

Beata Arnborg, kulturjournalist och författare, har tidigare skrivit uppmärksammade och prisbelönade biografier över Vivi Täckholm, Barbro Alving och Kerstin Thorvall. Nu har hon utkommit med den första stora svenska biografin över Zarah Leander – Se på mig. En biografi över Zarah Leander. Snudd på den ultimata Zarah Leander-biografin men ändå inte. Gåtan Zarah Leander lär aldrig få sin fullständiga lösning. Zarah Leander, f Sara Stina Hedberg 1907 i Karlstad, var en av det svenska 1900-talets största artister, hyllad över i stort sett hela världen, aktiv långt in på 70-talet men svärtad av sitt samröre med nazismen och den tyska regimen under sex år, 1937–43. Beata Arnborgs biografi är liksom hennes tidigare böcker baserad på omfattande research. Förteckningen över hennes källor, – arkiv, litteratur, intervjuer och brev – är liksom bokens notförteckning imponerande. Ändå är det en lättläst bok, fängslande och mycket läsvärd. Redan som barn ville Zarah bli stjärna. Sitt första framträdande gjorde hon vid sex års ålder när hon spelade en Chopinvals på pianot under den årliga barnbalen på Stadshotellet i Karlstad. Men när Zarah 1926 sökte in på Dramatens elevskola kom hon inte in. Däremot mötte hon sin blivande man Nils Leander utanför Dramaten. Med honom fick hon de två barnen Boel och Göran och tvingades så småningom på grund av usel ekonomi att bo hos svärföräldrarna på Risinge prästgård. Det var en bedrövlig tillvaro som så småningom ledde till misshandel. ”Jag kunde aldrig tro att en prästgård på landet kunde vara portvaktsstuga i helvetet”, sa Zarah senare. Men hon gav aldrig upp drömmen om att bli skådespelerska och sångerska. När 1929 års Rolfsrevy skulle uppföras i oktober i Norrköping övade Zarah in revyns örhänge, Garbo-parodin ”Vill ni se en stjärna”, på prästgårdens utedass. För sina absolut sista ören for hon med bussen till Norrköping där hon klämde i med ”Vill ni se en stjärna” för en förstummad Ernst Rolf. ”Ni var fanimej en överraskning”, sa han. ”Ni får rycka in på fredag i Borås.” Det var upptakten till Zarahs karriär som fortsatte i Stockholm där hon redan efter ett år var den klarast lysande revystjärnan i bland annat Karl Gerhards revyer. Hon spelade in grammofonskivor och film och försörjde ensam de två barnen, modern och de två yngsta bröderna efter att äktenskapet upplösts, familjeföretaget gått i konkurs och fadern avlidit. När Gösta Ekman satte upp Glada änkan i en spektakulärt dyrbar och okonventionell uppsättning med Zarah i huvudrollen som Hanna Glawari och sig själv som Danilo förhandlade Zarah till sig till ett skyhögt gage. Zarahs förmåga att förhandla sig till höga gager kom att prägla hennes hela artistliv. Det gällde såväl kontakterna med propagandaminister Joseph Goebbels som efterkrigstidens stora nöjesetablissemang. Zarah gjorde bejublade gästspel i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn och gifte sig 1933 med make nummer två, Vidar Forsell, son till den legendariske operachefen John Forsell. 1936 får hon erbjudande att spela huvudrollen i en nyskriven operett i Wien med den store danske sångaren och skådespelaren Max Hansen. Det blir en dundersuccé och Zarah kan därefter välja mellan förmånliga filmerbjudanden från Storbritannien, USA och Tyskland. Hon väljer tyska Ufa, det största europeiska filmbolaget. En anledning är att hon vill vara så nära familjen och barnen som möjligt. Säkert spelar det också in att hennes tyska är god efter ett och ett halvt år hos goda vänner till familjen i Lettland där 20 % av befolkningen då var tysktalande. De sex åren i Tyskland är bokens längsta och tyngsta inslag. Till stor överraskning för Zarah visar det sig att hon genom propagandaministeriets försorg inte är en blivande utan redan en stjärna vid ankomsten till Tyskland 1937. De stora tyska fixstjärnorna som Marlene Dietrich har försvunnit utomlands och tomrummet ska nu ersättas av Zarah. Mitt under brinnande krig går tyskarna på bio. Det finns 5 300 biografer i Tyskland och filmentusiasterna Goebbels och Hitler har fullt klart för sig propagandavärdet i filmer som får befolkningen att drömma sig bort från den dystra vardagen. Zarah spelar in filmer för hundratals miljoner. Ännu mer inkomstbringande är grammofoninspelningarna. Redan 1939 kan hon realisera sin dröm om en svensk herrgård, fast inte i Värmland utan gården Lönö i Östergötland. Zarahs kontrakt med Ufa innebar att hon hade full rätt att bestämma över filmer och regissör och att en stor del av arvodena skulle betalas i svensk valuta. Medvetet eller omedvetet verkar Zarah ha intalat sig att det faktum att filmerna var opolitiska innebar att hon inte hade något med den tyska nationalsocialismen att göra. I synnerhet som hon aldrig gick med i Riksfilmkammaren vilket innebar att man automatiskt blev medlem i nazistpartiet. Det var annars ett krav för alla artister i Tyskland och måste omförhandlas inför alla Zarahs filmer. Hon lät inte heller barnen gå med i Hitlerjugend och ganska tidigt lät hon dem stanna i Sverige. Själv kunde hon bo långa perioder på Lönö mellan filmningarna. Hon tackade också nej till Goebbels erbjudande om att bli statsskådespelare och tysk medborgare. Att Zarah genom samarbetet och vänskapen med Karl Gerhard och regimkritiska kollegor och svenska journalistvänner visste en hel del om vad som försiggick i Tyskland är ställt utom allt tvivel. Själv flydde hon närmast till Sverige i början av 1943 efter att genom list lyckats skeppa iväg två hela järnvägsvagnar med antikviteter och möbler till Sverige. Man kan undra över om hon någonsin ställde sig frågan varifrån alla dessa föremål kom? Uppenbarligen hade hon inte väntat sig att hon skulle bli så utfryst som hon blev i Sverige och inte bara där utan i hela Europa. Inte ens gode vännen Karl Gerhard kunde hjälpa henne att göra come back. Zarah fick ensam bära hundhuvudet för alla svenskar som på något sätt lierat sig med nazisterna, vilket hon ju själv bevisligen gjort om än aldrig som medlem av nazistpartiet. Andra som t ex operasångaren Set Svanholm, som gått med i nazistpartiet och gjort 108 offentliga framträdanden i Österrike och Tyskland under nazistepoken, bestraffades inte alls på samma sätt. Redan 1944 kunde han ta upp sin karriär i USA. Först 1949 gjorde hon ett bejublat framträdande på Malmö stadsteater, 13 år efter att hon senast uppträdde inför svensk publik. Efter det steg hennes stjärna åter på kontinenten och Europa låg åter för hennes fötter. Beata Arnborg ger i Se på mig ett fängslande porträtt av Zarah Leander, född Sara Hedberg 1907 i Karlstad. Privat verkar hon ha varit chosefri, rättfram och rejäl, frispråkig, slagfärdig, humoristisk, självironisk, vänfast, omtänksam. Omtyckt av barnen, släkten, vännerna och kollegorna. Värmland och Karlstad var viktiga för henne. Trots att Zarah var mycket borta fanns hon alltid på något sätt för oss, skriver sonen Göran som vuxen: ”Var det doften av scensmink eller värmlandskorv eller strömmingsflundror?” Han beskriver också detaljerat de gammaldags och välregisserade jularna på Lönö, även under de tysta åren på 40-talet, då modern tog fram barndomens julkänsla och beredde alla en äkta värmländsk herrgårdsjul. Värmlandsvisan sjöng hon gärna, en gång till och med i TV i duett med Sven-Erik Magnusson till alla värmlänningars lycka.

Lena Sewall

Arvidsson, Anna. Ordbrodösen. Rabén & Sjögren 2017. En ordbrodös är en kvinna som med sina skrivna ord kan styra andra människor. Alba är den yngsta kvinnan i en sådan släkt och när hon fyller nitton år är det dags för hennes inträdesprov. Det finns regler för en ordbrodös. En är att hon inte får ha några bröder. När Alba misslyckas med proven väcks misstankar. Det bestäms att Alba ska resa från sitt hem i den värmländska bruksorten till Stockholm och där få en handledare som ska hjälpa henne framåt. Tillsammans med Lo och hennes dotter Klara ger hon sig ut på en resa både bokstavligt men också genom sökandet efter kunskap om sin döda mamma och kanske också få klarhet i varför hennes inträdesprov till att bli ordbrodös misslyckades. På vägen lär hon känna sig själv bättre, får uppleva fin vänskap och även förälskelse. Det här är en bok som tar upp teman som makt och att finna ett sammanhang i livet. En fråga som vävs in i berättelsen är – hur ska man bäst använda sin makt. Det är en berättelse som håller sig till vår verklighet men som även har inslag av magi och mystik. Boken är spännande och huvudkaraktären Alba gestaltas mycket fint, en ung vuxen på väg ut i livet med allt vad det innebär. Här finns förstås den extra kryddan med det mytiska arvet – ordbrodös. Det här är Anna Arvidssons debutroman. Boken kan betecknas som cross-over-litteratur och kan läsas både av unga vuxna och vuxna. En debut som väcker mersmak.

Gun Berger

Ataria, Ismael. Längtan till whatever. Dikter. Heidruns förlag 2017. – Hc.03 Mitt första möte med poeten Ismael Ataria (Anders Broqvist) var via Värmlandsradion för många år sedan. Ett fascinerande ordflöde med ett personligt färgat framförande strömmade ur apparaten. Jag stannade, lyssnade till något nytt. Jag förstod då att hans dikter i framtiden skulle få en extra lyftning genom hans egen tolkning av sina texter. Ett antal år och några diktsamlingar senare ger han på Heidruns förlag ut den självutlämnande diktsamlingen Längtan till whatever, som handlar om kärleken eller snarare dess sönderfall men också om värmländsk vardag och samhällsengagemang. En skildring om allt från barndomens minnesbilder då ”mörkrets spindelben dan- sade över tapeten” till kärleken och resan genom ett krackelerande förhållande, ”Det tar tid att göra slut på varandra, / det är en stor konst att glida isär”. Med pennan som uttolkare skriver han sig här, liksom i tidigare diktsamlingar, genom kriserna, ”Det här är min penna, / det här är min livslinje,”. Det personliga blir också något som angår. Där finns sorg och smärta, saknad och längtan men också en möjlig väg ut ur mörkret. Genom att ”göra High Five med sin ångest, / bli vän med sitt mörker” och förstå att ”det finns en väg som leder rätt / först när man bottnar i sin egen vilsenhet”. Men även om det är en personlig livskris som skildras så blir det allmängiltigt då vi alla ingår i ett allt mer kyligt samhälle. ”Man kan hinna se ett samhälle kallna, / se barndomens skogar huggas ner, / se kvicksilvret som sjunker / för att ingen värme finns kvar att dela, / så lite ljus som vågar lysa upp”. Vi glider allt längre från varandra i dagens samhälle, som präglas av en ny ensamhet mitt i strömmen av förbiskyndande med- människor. ”Vid varje busshållplats står gamnackarna / och bläddrar sig genom dagens skörd, / lägger ner så ofantligt med tid på att buffra / och låtsas läsa / för att slippa se in i varandra”. Men här finns också drömmen om en bättre, tryggare värld ”Jordklotet ska pusta ut och fortsätta snurra / och världen ska vibrera av synkade hjärtslag”. I den ständiga längtan efter en förändring skildras också närsamhället, den värmländska hembygden medan riddaren med sin penna ”skriver historia, / skriver världen som den borde vara. Det personliga bruket av språkets möjligheter är uppfriskande och skapar många överraskande metaforer. ”Jag snurrar jordklotet som en basketboll på mitt finger, / skriver en korg av glädje och sätter tre poäng, / bryter mönstret som en dammig krita, / skriver vad jag vill och hur jag vill”. En i många stycken mörk diktsamling som övergår i en tro och ett hopp om en fredlig, kärleksfull framtid där ”Ingen ska längre behöva längta efter vad som helst, / för att vi har lärt oss / exakt vad vi behöver / Ett välkommet bidrag i det värmländska litteraturlandskapet. Ismael Ataria förtjänar att läsas av många och inte minst lyssnas till ”on stage” eller genom den kompletterande cd-skivan Blod, svett, kalorier & korstecken, där David Engströms musik möter och fördjupar texterna. Skivan är utgiven på förlaget Verbal Alfa.
Olof Andersson

Bengtsson, Helena. Sy väskor – vackra som smycken. Hemslöjdens förlag 2017. 118 s.
Helena Bengtsson är en välkänd värmländsk textilkonstnär och formgivare med en synnerligen gedigen utbildning. Hon har en magisterutbildning i textildesign vid Textilhögskolan i Borås och har även studerat Textilkonst vid Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. Sina rötter har hon i det svenska kulturarvet som är en ständig källa till inspiration och kunskap för henne.
”Helenas sätt att fördomsfritt och kreativt se möjligheterna i kulturarvet som inspirations- och kunskapskälla värmer hjärtat på en som i trettio års tid jobbat med slöjd, design och konsthantverk i museivärlden. Och som många gånger haft anledning att fundera över museisamlingarnas betydelse för utvecklingen av ny form. Helena har svaret”, skriver Johan Knutsson, professor i möbelkultur, Linköpings universitet, på förlagets hemsida.
Sy väskor – vackra som smycken är en helt underbar och mycket vacker bok som är ett smycke i sig själv. Den är stramt och utsökt formgiven av Cecilia Ljungström och för det fina fotot svarar Thomas Harrysson. Helena själv har gjort illustrationerna. I boken visar Helena hur man gör för att trolla fram vackra väskor som rymmer det allra viktigaste och som går att bära både till vardag och fest. Väskorna i boken är inspirerade av kjolväskan, eller kjolsäcken, som är namnet på en liten väska som bärs till folkdräkter. Kjolväskorna är lika slående vackra som användbara och det är också Helenas väskor som är gjorda av päls, skinn, ull, reflexband, återbrukade jeans och med vackra applikationer och fina broderier.
Är man sykunnig får man tips på allt från material och verktyg, till vilka stygn som passar och hur man syr bästa handtaget i skinn. De flesta av bokens femton väskor är sydda för hand, men några sys på maskin eller har foder som är sytt på maskin. Om man vill kan man följa bokens mallar och utförliga beskrivningar till punkt och pricka men man kan också känna sig fri att göra ändringar för att anpassar väskorna till sina egna önskemål eller det material man har tillgång till.
Är man som jag själv inte det minsta sy- kunnig men älskar vackra böcker och textilier kan man helt enkelt bara ägna sig åt att njuta av denna sanslöst vackra bok och härliga väskor. Allra vackrast enligt mitt tycke är nog Väska med skarvsöm från Värmland 2016. Till den användes bara vitt och rött ylletyg. Väskan fodrades med eget handtryck och försågs med ett band från en svensk modekedja ”som av och till tycker att vi ska klä oss lite genuint. Då kan man bara slå till!” skriver Helena.
Lena Sewall

Berg, Bengt & Torvund, Helge, Medan våren vaknar. Bokbyens & Heidruns 2017. 139 s.
En originell bokskapelse detta! Den består till hälften av dikter av Bengt Berg och hälften av norrmannen Helge Torund. Bengt har översatt Helges dikter till svenska och denne har i sin tur översatt Bengts
dikter till norska. De får sägas vara mycket befryndade. De lever båda nära naturen. Det kan inte så sällan sägas att de är svåra att skilja på. De är födda omkring 1950 och efter universitetsstudier kom båda att flytta tillbaka till sin barndoms nejder i respektive land. Boken förenar inte bara två landskap i två länder utan också två språk med djupa gemensamma rötter för att nu citera texten på bokomslagets baksida. Torvund skriver på nynorsk, som egentligen inte bör vara ett främmande språk för en värmlänning. Torvund har etablerat sig som ”en solid lyrisk stämma i den norska litteraturen” kan vi läsa i presentationen av honom i boken. Bengt Berg behöver förstås ingen närmare presentation men vi visste väl inte alla att han nns översatt till minst 15 språk, bl.a. bengali, arabiska och makedoniska?
Idar Stegane skriver i ett långt, välskrivet efterord bl.a. att Torvunds diktning kan karaktäriseras ”som språkkritisk, minimalistisk, jordnära, vardaglig, naturdikt o.s.v. ”och det omdömet stämmer ju också in på Bengt Berg.
Boken bjuder på många ”godbitar”, exempelvis:

det kvite er vinterens hud våren kvesser si klo 

på den andre sida av myra

Eller så här kan det låta:

regnet som fell er lada med mörker Europa nst lagra i kvar drope

Bengt Berg i översättning av Torvund

Och så här kan Torvund låta i svensk översättning:

Nu har jag kommit fram till i kväll och står här med sopor i näven

och med stjärnornas vidunderliga familj

över huvudet

Korta, vackra är Bengt Bergs och Helge Torvunds dikter, fast en och annan dikt av den senare vållar mig huvudbry, men en ordlista hade väl inte varit passande i det här na sällskapet? Men framför allt är detta lyrik som kan öppna våra ögon för naturens rikedom.
Bengt Åkerblom

Berg, Gerold, Jägare och dokumentärfilmare. En bok om jakt,film och äventyrsresor. Torsby: RM Reklam & Tryck, Alf Brorson och Gerold Berg. 224 s – Qga.
Gerold Berg är född 1937 i USA men uppväxt i Torsby, där han än i dag är bosatt. Att han är den borne jägaren framgår redan vid en hastig genombläddring av hans bok. Han är också fotograf och har varit filmare åt bl a SVT. Han har jagat i alla världsdelar, kanske med undantag av Antarktis och Australien. Canada, Afrika och Asien är nog de delar av världen han har jagat i mest. I Afrika blev han påmind om en svensk upptäcksresande, Carl Johan Andersson från Norra Råda, son till den berömde björnjägaren Llewellyn Lloyd. Han ägnar honom ett helt kapitel baserat på en artikel i Ny illustrerad tidning från 1868! När man bläddrar i denna överdådigt rikt illustrerade bok om en tid då världen var övermåttan rik på vilt, känns det bittert att läsa rapporter om en numer mycket utarmad fauna jorden runt. Det är annars ett nöje att läsa om Gerold Bergs resor bland djur och natur och urinvånare men några anmärkningar har dock recensenten att komma med. Alltför många foton är onödigt små och mörktonade och ett tiotal foton av stolta jägare framför en hoper dödade djur känns lite obehagliga för en ickejägare, må vara att de är motiverade. Boken innehåller också funderingar om djur och natur som läsaren kan ansluta sig till eller tvärt om! Om vargen i Värmland är inte läsaren alldeles överens med författaren, här Britt Marie Nordquist, men kapitlet om skogen är desto bättre! Hon skriver: ”I motsats till gammelskogen är en planterad granåker en steril miljö. Det blir en monokultur, en fattig skog”. En innehållsrik bok. Den har flera författare, förutom fotografen och jägaren Gerold Berg också Sten Cedergren och Britt Marie Nordquist. En bok för alla naturälskare, fast i mycket handlar boken ju om forna tiders djurliv.
Bengt Åkerblom

Bergersen, Arne, Gustaf. En roman om Gustaf Fröding. Bokbyen förlag 2017. 215 s.
Ett sådant dumdristigt företag! Det var min första tanke när jag på Fröding-dagarna hörde talas om att en av föredragshållarna hade skrivit en roman om Gustaf Fröding, en norrman till på köpet. Under läsningen av boken kom jag dock på bättre tankar. Det är en mycket empatisk biografi. Vi vet väl alla att Gustaf Fröding hade det mycket svårt i livet, sin stora, mycket stora begåvning till trots, men här får vi ta del hans ”via dolorosa”, alkoholmissbruket framför allt, och kan inte annat än att lida med honom.
Som tur var hade han dock ”änglaaktiga” systrar, främst Cecilia, som troget stod vid hans sida, och tur var det väl också att han några gånger fick ärva rika släktingar, må vara att han kunde slarva bort pengarna han fick ganska så snabbt. Det stora arvet han erhöll till sina studier i Uppsala försvann som bekant med häpnadsväckande fart. På så vis kunde han ha råd med vistelser på vårdanstalter i Tyskland och – framför allt i Norge – sammanlagt vistades han på vårdhem där i tre år. Utan dessa anstaltsvistelser hade han antagligen inte överlevt så länge. Han tillbringade ungefär hälften av sitt vuxna liv på sjukhus eller annan vårdinrättning. Bergersen återkommer ofta till alkoholens fördärvliga inverkan på Fröding. Det mesta vad författaren har att berätta om skalden är väl inga nyheter men man har under läsningens gång kommit närmare människan Gustaf Fröding, känner stor empati med honom. Boken är skriven på norska men den är mycket lättläst. Arne Bergersen är värd stort tack för sin roman om den störste av Sveriges skalder!
Bengt Åkerblom

Berggren, Inger & Per. Kyrkorna i Karlstads pastorat och deras skatter. Karlstads pastorat 2017. 128 s. 14 kyrkor och ett kulturarv värt att vårda. Bland höstens nyheter hittar vi en bok om kyrkorna i Karlstads pastorat. Eller så mycket om kyrkobyggnaderna handlar inte boken, desto mer om kyrkornas inventarium. Texterna är kortfattade, ofta några få rader. Mer innehållsrika är bilderna. Kyrkorna rymmer helt klart åtskilliga skatter. Det är paret Inger och Per Berggrén som ligger bakom den vackra boken. Som vanligt har Per Berggrén tagit bilderna, medan hustru Inger bidrar med sin sakkunskap i textmaterialet. Föremålen som presenteras i boken är sådana som vi kan se i kyrkorummen, men också föremål som normalt förvaras inlåsta eller i sakristian. Till de senare hör ofta nattvardsserviser och de liturgiska plaggen. Förvånansvärt mycket är av senare datum – men så rymmer pastoratet också åtta av stiftets yngre kyrkor. Karlstads pastorat bildades 2014 genom sammanläggning av fem tidigare pastorat. Det motsvarar huvuddelen av Karlstads kommun med totalt fem församlingar och 14 kyrkor. Av dessa hittar vi nio inne i Karlstad. Det var när staden växte som snabbast som flera stadsdelar fick sin egen kyrka. Sist ut var Rud vars kyrka uppfördes så sent som 1993, en tvär kontrast mot exempelvis Väse och Östra Fågelvik. Medeltida föremål samsas i boken med föremål från 2000-talet. Ofta, men inte alltid, får vi veta vem som tillverkat och formgivit inventarierna – och givetvis tillkomstår. I särskilt de nyare kyrkorna är det intressant att se hur dagens värmländska konsthantverkare och konstnärer har satt sina spår i interiörerna. Här finns verk av Ethel Halvardsson, Inga-Lena Klenell, Karin Lööf och Kjellaug Nordsjö, för att nämna några. I de äldre inventarierna hittar vi också värmländska inslag. Legendaren bland Karlstads silversmeder hette Niclas Warneck. Alster av honom hittar vi i domkyrkan och i Älvsbacka. I domkyrkan finns också verk av Johan Tobias Sergel – värda att studera vid nästa besök. Tyvärr saknar boken namnregister och därmed är det lite svårt att få en samlad bild av upphovsmännen. Kyrkorna i Karlstads stift och deras skatter är utgiven av Karlstads pastorat och därmed en uppföljare till boken om pastoratets kyrkogårdar som kom 2015 – även denna ett verk av makarna Berggrén.
Claes Åkerblom

Bergman. Karl-Henrik. Luftslavar. Norlén & Slottner 2017.
Karl-Henrik Bergman är en pensionerad flygkapten, uppväxt i Filipstad och numera bosatt i Gräsmark. Han har arbetat som pilot och flygkapten i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv. I sju länder, trettio år och med mer än 30 000 timmar i cockpit. Innan han tog sitt trafikflygarcerfikat 1980 hann han att arbeta som reporter på SVT i nio år. Hans stora dröm har förutom att bli pilot varit att skriva en bok. Det har han gjort nu och i Luftslavar visar han att han verkligen kan skriva.
Luftslavar är en blandning av thriller och feel good-roman. En rad misstag och slumper leder till en flygkrasch och en flygvärdinnas död i en varuhiss på Arlanda. Sedan utspelar sig en historia med många förvecklingar och ett färgstarkt persongalleri. Karl-Erik Bergman har suverän kontroll över alla trådar och förvecklingar och alla människorna som arbetar och rör sig i flygmiljön. Han kan sitt ämne och får gärna återkomma med ännu en feel good-thriller i ygmiljö. Den kastar jag mig över i så fall fast frågan är om jag någonsin vågar sätta mig i ett flygplan igen efter att ha läst Luftslavar!
Lena Sewall

Björquist, Karin & Lindkvist, Jonas. Formgivare på Gustavsberg 1950–1995. Carlsson Bokförlag 2017. 160 s.
Karin Björquist fyllde i januari 90 år. Tillsammans med sonen Jonas Lindkvist har hon nu dokumenterat delar av sin produktion i boken Karin Björquist – Formgivare på Gustavsberg 1950–1995. På 160 sidor och med nära 200 bilder ger boken en fin översikt av hennes gärning. Särskilt som hon själv har skrivit de informativa faktatexterna. Här får vi bakgrunden till många av de bruksföremål som idag kan kallas designklassiker.
Så mycket värmländskt hittar vi inte i den nya boken. Istället är det föremålen som står i centrum. Den som vill veta mer om Karin Björquists bakgrund kan istället leta fram Arthur Halds och Hedvig Hedqvists bok om Karin som kom redan 1995. Där kan vi läsa om ungdomsåren i Säffle och hur hon tidigt drömde hon om att komma in på Konstfack. Karins mor insåg svårigheterna i att leva på ett konstnärligt yrke. Men Karin Björquist stod på sig och lämnade 1946 Säffle för Stockholm. Ett klokt val. Fyra år senare avslutade hon Konstfacks högre utbildning och fick omgående anställning vid Gustavsberg.
Efter fem år som assistent åt Wilhelm Kåge och Stig Lindberg kunde Karin från Säffle 1957 debututställa på NK. Hon visade sin bruksvara i stengods, handdrejade koppar, skålar och krukor.
I den nya boken ligger fokus som sagt på föremålen. Karin Björquist och Jonas Lindkvist har utgått från Karins egen samling, den som hon räddade när hennes ateljé revs. Året var 1995 och därmed avslutades en 45-årig karriär vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett par år tidigare hade hon formgivit riksdagens och regeringens 50-årspresent till drottning Silvia, te- och kaffekopp i benporslin. Dessa presenteras under kapitelrubriken Specialtillverkat. Det är fjädrar i hatten, men kan givetvis inte jämföras med Nobelservisen som ägnas stort utrymme i boken. Ännu en värmländsk koppling: Kungaduken. Karin Björquist har komponerat mönstret till Klässbolsduken från 1993.
I Säffle nyinvigdes ifjol den väggdekoration som Karin Björquist på 1960-talet skapade för KF:s räkning och som placerades i Konsums nybygge i Säffle. Just denna nämns inte i boken. Det gör däremot en mängd andra arbeten för offentlig miljö, givetvis de som finns vid Sergels torg och i Mariatorgets tunnelbanestation – och i förbigående även utsmyckningarna i en Filipstadsvilla. Undrar om de finns kvar idag?
Men så rymmer boken också sådant som vi kan möta till vardags, hemma vid köksbordet. I en exposé från 1950-talet och framåt presenteras serviser som Vardag, Röd kant och BL-servisen från 1968. De stapelbara BL-kopparna fick en enorm spridning som restaurangporslin. Kopparna har en rymlig hänkel. Det är något av ett signum för Karin Björquist. Funktionen i första rummet. Kopparna ska vara enkla att greppa.
Karins unika ateljéproduktion – den som signerats med Gustavsbergs klassiska hand – samsas i boken med serieproduktionen. Mycket av det vi förknippar med Karin Björquist saknas. Men syftet har inte varit att visa allt. Tvärtom, i boken presenterar hon sin egen «lilla samling av basföremål». Samlingen har länge stått i hennes hem i Stockholm. Tanken på en retrospektiv utställning har funnits, men så föddes då idén om en bok. Och det kan vi vara tacksamma för. Karin Björquist – Formgivare på Gustavsberg är ett intressant dokument, av och om en av 1900-talets främsta formgivare och keramiker, som för övrigt belönades med Värmländska Akademiens lagerlöv år 2012. I baksidestexten kallas boken Yrkesmemoar, ett passande ord. Sonen Jonas Lindkvist har tagit de flesta bilderna och formgivit boken.
Claes Åkerblom

Blomquist, Anna. Att leva nära hjärtat. Lava 2017. 171 s.

”Jag skriver en bok om ansträngningslöshet och känner just nu en anspänning av fulla mått. Var är trovärdigheten i det?”

Anna Blomqvist – verksam som processledare, föreläsare och samtalsstöd med tillväxtrelaterade frågor inom näringsliv och offentlig förvaltning – sammanfattar med denna reflektion mycket av essensen i sin bok: konsten att följa den inre kompassen, konsten att verka i nuet, konsten att göra sig fri från begränsande föreställningar... ja, att hitta kontakten med ögonblicket och att släppa taget. Det finns förstås inga enkla svar på sådana frågor och det är heller inte meningen utan snarare vill författaren öppna upp för ett utforskande av förutfattade meningar och fördomar, skam och inre kritik, kort sagt allt sådant som innebär låsningar och begränsningar. Inför varje ny infallsvinkel så bjuder författaren på upplevelser ur sitt eget liv och resonerar sedan kring det upplevda. Dessa vardagssituationer bjuder till inlevelse och igenkänning och ger de stora frågorna ett konkret perspektiv. I bokens avslutande del så presenteras några metoder som kan vara till hjälp för att sätta igång en förändringsprocess: inquiry (utforskande frågor), meditation, sharing och

reflektion. Inledningsvis poängteras att här inte finns några råd eller tips eller någon checklista för lycka. Läsaren väljer själv ut det tilltalande och sanna.

Daniel Skogman

Wermlandiana 2019:1

Bohlin, Rebecka & Berg, Sara. Fem härskartekniker. Femtio motståndsstrategier. Ordfront 2017. 199 s.

Sara Berg och Rebecka Bolin skrev sin bok Bit inte ihop 2013. Därefter har reaktionerna efter ”me too” ytterligare ökat uppmärksamheten på den norska psykologen Berit Åhs iakttagelser från sammanträden på 1960 talet, om hur talare kunde osynliggöras genom icke verbala budskap. Hon sammanfattade då idén om 5 härskartekniker. Sara och Rebecka fick möjligheten att träffa Berit Åhs och intervjua henne om processen före och efter hennes pamflett som ju fick en vid spridning, framför allt i den feministiska rörelsen.

Också erfarenheten efter Bit inte ihop var tydlig. Det som där intresserade de flesta var området härskartekniker. Berit Åhs hade begränsat antalet till fem som en pedagogisk poäng. Detta inspirerar författarparet Rebecka Bolin och Sara Berg att lista 50 motståndsstrategier som tydliggörs genom tekniken att använda små ”berättelser” som gör att läsaren får ahaupplevelser och skapar reflexioner över egna upplevelser. I hög grad beskriver dessa berättelser hur maktlösheten påverkar individen (oftast kvinnor) så att de känner sig dumma och obegåvade. Berit Åhs poängterar att dessa strategier i grunden är en fråga om makten i samhället och att det gäller all maktutövning. Därmed vidgas området till allt det som drabbar marginaliserade grupper liksom diskriminering samt HBTQ och homofobi.

Under kapitelrubrikerna OSYNLIGGÖRANDE, FÖRLÖJLIGANDE, UNDANHÅLLANDE AV INFORMATION, DUBBEL-BESTRAFFNING, PÅFÖRANDE AV SKULD OCH SKAM belyses de ofta osynliga strukturer för hur maktutövande i samhället kan utövas.

Bokens avslutande artikel är en viktig genomgång av samhällets lagar och bestämmelser, det vill säga det juridiska regelverket, som skall värna våra mänskliga rättigheter.

Inte minst i efterdyningarna av ”me too” är också detta en värdefull bok att läsa och begrunda för stora delar av dagens Sverige.

Per Henrik Magnusson

Wermlandiana 2018:3

Boström, Hans-Olof. Konst i Värmland. Från Fjæstad till Lerin. Votum & Gullers 2017. Hans-Olof Boströms senaste bok, Konst i Värmland, är utgiven på Votums förlag och fint formgiven av Lars Norrby samt givetvis rikt illustrerad. I förordet finns en kort diskussion om vad som är värmländskt i konsten, förutom i landskapsmåleriet. Enligt författaren finns inget speciellt värmländskt måleri, men Värmland är ju ett starkt kulturellt varumärke vars etikett kan klistras på allt, som har minsta anknytning hit. Boken består i huvudsak av artiklar om enskilda konstnärer, som tidigare publicerats i Värmländsk kultur, Värmländska Akademiens årsskrifter och utställningskataloger. Till det har fogats uppsatser om vänskaper och brevväxlingar mellan Christian Eriksson och Eva Bonnier, Nathan Söderblom, Carl Larsson och Otto Hesselbom. De uppsatserna bygger på arkivstudier, är ganska detaljerade och vänder sig främst till speciellt intresserade. Även om konstnärsbeskrivningarna är uppdaterade gör deras olika ursprung, tillsammans med vänskaps- och brevdelen, att boken kan uppfattas som något spretig. Urvalet av konstnärer är högst personligt. Flera av konstnärerna är svåra att förbigå såsom Gustaf Fjaestad, Lena Cronqvist, Karin Broos och Lars Lerin. Men det är mycket givande att ta del av konstnärsskap, som även den hyfsat konstintresserade sällan (Per Tellander) eller aldrig (Roland Dufström) sett eller hört om. Att Boström dessutom lyfter fram Jutta Küblers, hans framlidna hustrus konstnärsskap, må vara honom väl förunnat. Styrkan i Boströms konstnärsberättelser ligger i bildanalyserna. Hans erfarna ögon hjälper oss att se komposition, färger, skuggor och detaljer i bilderna, flertalet av dem snyggt återgivna i boken. Dessutom ger han oss konsthistoriska hänvisningar och berättar om vad som influerat artisterna. Det är särskilt två kapitel som ökar vår kunskap om konstnärerna. Boström klarlägger mycket i Lena Cronqvists konst. Han dyker djupt i psykologiska resonemang om förhållandet mellan dottern Lena och hennes mor och far och hur det gestaltas i bild och skulptur. Det andra kapitlet som fördjupar kunskap handlar om Gustaf Fjaestad och teosofin. Denna lära som var mycket populär bland intellektuella och konstnärer runt förra sekelskiftet anger, mycket kortfattat, hur naturen är besjälad. Mot den bakgrunden går det att se på hans landskapsbilder med nya ögon. Hans-Olof Boströms nya bok är mycket läsvärd för alla med minsta intresse för värmländsk konst, vad det nu är.
Rolf Hörnquist

Brodow, Bengt. Kerstin Ekman i Naturen. Autenticitet i naturskildring och språk. Brodow Produktion, 2017 Att Kerstin Ekman är en stor författare har jag, rent intuitivt, insett sedan länge. Nu när jag läst Bengt Brodows bok – Kerstin Ekman i naturen. Autenticitet i naturskildring och språk - börjar jag också inse hur och varför det är så. Bengt Brodow har genomfört en grundlig och uppslagsrik närläsning av alla Kerstin Ekmans böcker. Kerstin Ekman låter ofta naturen och det biologiska livet medverka i den övergripande gestaltningen av romanernas motiv och handling. Hon målar inte bara upp kulisser som ser snygga ut men saknar innehåll. Bengt Brodow – själv uppenbarligen avsevärt kunnig inom biologi och naturvetenskaper – har närmat sig ämnet med den erfarne forskarens blick och metoder. Han har prickat av och räknat de arter i floran och faunan som förekommer i texterna och han har kontrollerat om de redovisade biologiska detaljerna är korrekta. Att hitta fel i Kerstin Ekmans biologiska kunnande är tydligen inte lätt. Bengt Brodow har, trots ihärdigt letande, inte lyckats finna mer än tre, högst rimliga, misstag.

Magin sitter i detaljerna. Det gäller inom alla konstarter. Att skriva lite allmänt vackert om ett blommande körsbärsträd, det skulle kanske också jag kunna, om jag satte mig ner och slet nån vecka. Men att göra det som Kerstin Ekman med biologiskt exakta och samtidigt precisa poetiska detaljer kräver mästerskap, och det är just den sortens finlir som Bengt Brodow minutiöst har klarlagt och analyserat. Ett exempel med stark symbolisk laddning är en passage om vattenaloens blomning där botanisk sakkunskap förenas med poetisk sprängkraft. Bengt Brodow har hittat mängder av exempel som han också vällovligt citerar i sin framställning. Också i språket, i bilder och ordbildning, kan man iaktta Kerstin Ekmans nyfikna och säkra blick för naturen. Bengt Brodow anför en mängd exempel, och han konstaterar att naturskildringarna ofta fungerar som skapare av stämningar. Han kallar det för det konkretas poetik, och det tycker jag fångar hans tankegång ganska väl. Det avslutande kapitlet handlar om Kerstin Ekmans autenticitet. Är hennes texter trovärdiga och äkta? Jo visst är de. Bengt Brodow visar genom sin analys att Kerstin Ekman gjort grundligt tillväga och gjort noggrann research. Ett exempel hittar man i Katrineholmssviten – För att hitta korrekta tidsmarkörer har Kerstin Ekman studerat annonser, recept och notiser från gamla dags- och veckotidningar. För alla som är intresserade av Kerstin Ekman som författare är Bengt Brodows bok ett klart måste, för skönlitterärt intresserade i allmänhet ett klart fynd. Lita förbryllad blir jag dock över en del onödiga och oförklarade facktermer: fokalisator, extradieges, katakres … Ja OK, det går att slå upp – men det arbetet kunde författaren ha besparat sina läsare. Bokens omslag är inte heller i direkt toppklass. Det antyder snarast ett innehåll av sentimentala aftonböner och är inte i paritet med det synnerligen stringenta innehåll som ryms inne mellan pärmarna.

Anders Hjertén

Broms Åke. 60 år av fiskevård. En skrift om fiskevårdsföreningen vid Övre Gla 1944– 1999. Fiske vårdsföreningen vid Övre Gla 2017.

Boken handlar om vattnet, om fiske men även om allt annat som är beroende av vattnet i den skogsmiljö som beskrivs. Det handlar om flottning, kvarnar, vattenfall, kraftbolag, skogsbolag, laxtrappor och om en skevårdsförening som har varit ovanligt framsynt och aktiv. Hur man bedrivit ett ständigt arbete för att förbättra förutsättningarna för en god fiskevård. Kalkat sjöar, planterat ut fisk, byggt laxtrappor och lekplatser. Åke Broms har även delat med sig av sina minnen från barndomen. Född 1927 är han född och uppvuxen i Lenungen och Lenungshammar. Åke har under åren flyttat runt i Sverige och i världen men den fasta punkten har sedan 1966 varit Marvika i Övre Gla. Så här berättar han i förordet: ”Vattnet har sannerligen inte bara varit åtråvärt ur fiskesynpunkt. Vatten krävdes för att hålla kvarnar igång så att säden kunde malas och var också det bästa transportmedlet innan det fanns vägnät och tåglinjer. Kvarnen i Lenungshammar och forsen, som höll den igång, var ett kärt tillhåll för mig under barn- och ungdomsåren. Min vän Ebbe Carlsson och jag lärde oss gemensamt varjehanda knep och tekniker för att meta, lägga nät och fånga tjyt, d. v. s yngel, att använda som bete. Vi följde också verksamheten i morfars kvarn, dit folk från fjärran platser kom med sin säd för att få den till mjöl. Medan kunderna satt och väntade på att få sitt mjöl satt de i den så kallade kvarnkammaren, pratade och berättade historier av vilka långt från alla var lämpliga för sex, sju-åringars öron. Vi satt väl gömda alldeles utanför kammaren och vi vidare det vi hörde till våra föräldrar men det slutade vi med av förklarliga skäl – det var inga söndagshistorier precis! – Gôssen ska inte sette där ner i kvaarna å ly på dissa stygge gôbbera! (Min mormors ord).” Boken som omfattar drygt hundra sidor är bläddringsvänlig då den innehåller ett stort antal bilder bland annat från flottningen på Glaskogen. Boken kommer i sommar att säljas i det nya caféet på Herrgårdsbacken i Lenungshammar. För information om andra försäljningsställen, kontakta ordförande Mats Gustafsson i Mörtnäs på telefon 0570-45030.

Eva Thorstensson Landin

Wermlandiana 2018:2

Bryntesson, Göran. Elis i Taserud. 101 historier. Med illustrationer av Marja i Myrom. Versmakeriet i Mangskog 2017. 72 s.
Jössehäringen Elis i Taserud eller Elis Eriksson, som var hans riktiga namn, är säkert en av de mest berömda och omtalade värmlänningarna genom tiderna. Han levde mellan 1856 och 1936, var bror till skulptören Christian Eriksson och en av de fyra bröder som drev Bröderna Erikssons möbelverkstad i Taserud.
Elis var liksom sina bröder utbildad till möbelsnickare men framför allt möbelföretagets kassör och kringresande försäljare, som också köpte och sålde antikviteter. Som sådan kom han i kontakt med många människor och blev känd och omtalad för sin slagfärdighet och kvicka repliker. Idag står han staty i centrala Arvika. Historierna om honom är otaliga men vilka som är sanna eller inte kan man bara spekulera i.
Nu har 101 av historierna samlats i en bok Elis i Taserud. 101 historier av den pensionerade läraren och skolchefen Göran Bryntesson, som nog är mest känd för sina visor och verser, som resulterat i flera vis- och versböcker och CD-skivor.
När Göran varit ute och spelat och sjungit har han också brukat dra någon Elis-historia och då ofta fått historier tillbaka av publiken. När han framträdde för Wermländska sällskapet i Jönköping våren 2016 föreslog man att Göran skulle ge ut en bok med Elis-historier. Då hade Göran redan samlat och skrivit ner historier om Elis i 5–6 års tid men när det gällde att ge ut en bok hade han sina dubier. Exempelvis kan man inte veta om en Elis-historia är sann eller inte och han var också ängslig över att använda varumärket Elis. Men de synpunkter han fick från människor i sin omgivning gav honom råg i ryggen och i maj 2017 kom boken med de 101 Elis-historierna. Det har blivit en mycket trevlig och nöjsam bok, illustrerad med härliga och mustiga akvareller av Maja i Myrom, dvs Marja Hallstensson, och alldeles utmärkt formgiven av Carina Moberg. Föga förvånansvärt har den blivit en stor succé och första upplagan på egna förlaget Versmakeriet i Mangskog är slutsåld och en ny tryckt. En bok för alla Elisvänner som nog kommer att bli en riktig klassiker!
Lena Sewall

Bylund, Rolf. Zakrisdal – den hemliga fabriken. Karlstads hembygdsförening, 2017. Serie: Glimtar från Karlstads historia. 34 s. Karlstads Hembygdsförening har alltså gett ut ännu en ”stadsdelsbok”. För underlaget den här gången står Romstadsgruppen, ledd av Lennart Fernqvist, som också letat fram de flesta av fotoillustrationerna ur egna eller andras gömmor. Nästan all text är skriven av Rolf Bylund och tyngdpunkten ligger – som framgår av namnet ”Den hemliga fabriken” – om Zakrisdalsfabriken, som så sent som 1985 var Värmlands största mekaniska industri med cirka 1000 anställda. Historiken är intressant. 1939 var det oroligt i världen. Dåvarande försvarsministern Per Edvin Sköld ansåg att Sverige borde anlägga en ny ammunitionsfabrik. En sådan fanns redan, på Kungsholmen i Stockholm, men den var dels omodern och nersliten, dels låg den illa till mitt i bostadsbebyggelsen. Inte så lyckat om den skulle bli mål för bombanfall. Sköld fick medhåll av både regeringen och militärledningen och en lång rad olika orter fördes fram som lämpliga platser för den nya fabriken. Ett av kriterierna var att den skulle ligga så långt västerut i Sverige som möjligt, eftersom fienden antogs komma frän öster. Valet föll på Karlstad, som ju låg bra till. Men mer fel kunde det inte gärna bli. I april1940 ockuperade Tyskland Norge. Stora militära styrkor skickades till Värmland – tyvärr inte så väl rustade som statsminister Per Albin Hansson försökte göra gällande. Bristen på ammunition var ett stort problem. Faktum var att fabriken inte kunde ha fått en lämpligare placering! I skriften får vi följa fabrikens framväxt, från exproprieringen av Zakrisdals herrgård för att få fram lämplig mark via utvecklingen av allt mer avancerad militär utrustning till fabrikens nedläggning 1992. Och hemlig var den minsann. De som anställdes fick genomgå personundersökningar och avlägga tysthetslöfte. De fick inte ens för sina närmaste tala om vad de arbetade med. Som kuriosa berättas att ett antal kvinnliga anställda upptäckte att deras hår hade fått en speciell röd nyans. Färgen attraherade många av Karlstads damer som ville ”vara inne”. Hårfrisörskorna tonade hår för glatta livet. Sanningen var att färgen berodde på att Zakrisdalskvinnorna satts att arbeta med ett så giftigt och hälsofarligt ämne att deras hår hade blivit rött! Det är alltså återigen en intressant skrift som hembygdsföreningen producerat. Rolf Bylund har lagt ner ett stort arbete på de välskrivna texterna. Sorgligt bara att han gick bort strax efter att han fullbordat sitt uppdrag.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

Bäckevarv. Dagligt liv förr och nu. Redaktör Knut Vidar Paulsen. Stiftelsen Natur og Kultur, Oslo 2009 (?). 80 sidor. Den här skriften är inte ny men har tidigare flugit under radarn i denna tidskrift. Den finns att köpa några platser i bygden, bl.a. Café Våfflan i Hämnäs. Att den inte uppmärksammats i länets huvudstad kan delvis förklaras av att den producerats i Norge. Författarna skriver varierande på svenska och norska och lite svorsk blir det också. Bokens utgivare är då inte det kända Stockholmsförlaget, utan redaktörens egen stiftelse som också bedriver verksamhet inom pomologi, ”klimabalanse”, historia och arkeologi samt fred och nedrustning. Det finns en del skrivet om Holmedals socken och Bäckevarv är alltså ett hemman i denna bygd, som passeras av många resenärer på E18 mellan Årjäng och Töcksfors. Sven-Olof Öqvists artikel om Bäckevarv förr och nu handlar till stor del om jakten, som naturligtvis alltid varit en central del i hemmanets liv. Redaktören tecknar själv de långa historiska perspektiven och presenterar också hemmanets samtliga gårdar, torp och sommarstugor. Bokens utformning har givit bilderna av husen mindre än frimärksstorlek, vilket är lite synd. Boken kan också fungera som kokbok eftersom redaktören Knut Vidar Paulsens bjuder på en del recept, där dock ”Kokkens hvalbiff” har mer att göra med Paulsens födelsestad, valfångarstaden Sandefjord i Vestfold. En trevlig bok, som också är ett bevis för det stora intresse som finns för Nordmarken på den norska sidan av gränsen. Carl-Johan Ivarsson

Bärjed, Martin, Saga från ett skogs-bryn. Visto förlag, 2017. 313 s.
I förlagstexten citeras ett omdöme om boken av Klas Östergren, ledamot av Svenska Akademien: ”Ofta hör man en röst som är helt egen och följaktligen inte hörs någon annanstans i den svenska samtidsprosan.” Detta alltså om den här boken. Och det omdömet är så sant som det är sagt. Bokens handling utspelas i Gårdskulle till en stor del och det antyds ligga i Värmland. Vi förflyttas i boken till en närmast arkaisk tid där varken el eller annan kraftkälla finns att tillgå. Jordbruk och trädgårdsskötsel är de huvudsakliga näringarna och så fisket! Det verkar som om ett förödande krig drabbat Gårdskulle och totalt ändrat livsbetingelserna för dess innevånare. Boken innehåller också något helt annat, en satirisk skildring från den byråkratiska och digitala världen av idag. Böcker är en raritet och ägs endast av några få utvalda i Gårdskulle. Det ska inte fördöljas att åtminstone första delen av romanen om Gårdskulle är ganska så svårläst. Den prosan liknar verkligen inget annat. Den innehåller inte så få nyskapade ord och uttryck.
Johanna Rickan skriver i VF den 9 juni mycket inkännande om Saga från ett skogsbryn. Hon kallar boken ”en livsvarm värmländsk krönika med allvarlig klangbotten. En satir sprungen ur en frustation över vår samtid.” Just livsvärmen kännetecknar Martin Bärjeds ”spekulativa fiktion eller måhända realistiska fantasy”, som Johanna Rickan kallar boken.
Författaren säger att ”den som läser boken ska få en rolig stund men hoppas också att den väcker en känsla för den värmländska landsbygden och för allt vi har att ta tillvara på. Den rikgivande marken, naturen och människorna”.
Det här är en bok, som är väl värd att läsas till slut. Alltså, kära läsare, så kan berättelsen inledningsvis kännas ganska så knepig men ge inte upp. Den bjuder på ett läsäventyr med många överraskningar. Boken är författarens romandebut och den första och helt fristående boken i en serie av honom. Han är före detta flottningsarbetare och journalist men idag legitimerad psykolog. Mer om honom och hans debutverk står att läsa i Johanna Rickans intervju med honom i VF.
Bengt Åkerblom

Cantzler, Ingmari, Kreativitet. Om vardagslivets kreativitet, kreativitet i företag och organisationer och kreativitet inom konstarterna. N&S, 2017. 96 s. När jag i månadsskiftet april/maj läste Ingmari Cantzlers bok Kreativitet (Norlén & Slottner) gick mina tankar oupphörligt till den franske naturvetaren Henri Poincarés (1854–1912) – ”det sista universalgeniet” – underhållande memoarer Science et Méthode (1908). Det beror på att han vid flera tillfällen beskriver de kreativa processerna i vetenskapligt arbete på ett konkret och åskådligt sätt. Den förmågan har inte Cantzler. I hennes framställning är allt abstrakt. Där finns inga levande människor av kött och blod, ingen blick som spränger spegeln, heller inga frågeställningar som engagerar på djupet. Det behöver givetvis inte vara författarinnans fel. Hon vänder sig uppenbarligen till en målgrupp, vars preferenser är andra än mina. Nu framstår Cantzler från första till sista sidan i praktiken som ett slags företagscoach eller bolagskonsult, medan hennes egentliga ämne – kreativiteten – bara tangeras som pliktskyldigast och i allmänna termer. Som företagsledare av ett mera tidsenligt snitt ska man, heter det i boken, vara innovativ, utåtriktad, flexibel, tillåtande, entreprenörtillvänd, förändringsbenägen, kundorienterad, oavbrutet nyfiken och, naturligtvis, höggradigt kreativ. Sådan skulle man vara även som lärare, fick jag veta under mitt aktiva yrkeslivs sista, och rätt påfrestande, år. Man skulle (och ska!) också ha ett demokratiskt sinnelag. Vad det konkret betyder vet jag tyvärr inte. Än mindre vet jag vad det innebär att vårt samhälle alltmer utvecklas ”i en demokratiserad riktning”, som Cantzler skriver på sidan 37. Är det inte snarare så att demokratin i Sverige och i flera jämförbara länder i dag utsätts för ideliga angrepp och sitter allt trängre? Men låt oss som avslutning återvända till kreativiteten: Det är en vanlig missuppfattning, inbillar jag mig, att den glasklara logiken och det vältränade minnet betyder allt för den halsstarrige sanningssökaren. Minst lika ofta uppträder inbillningskraften och den goda improvisationen i rollen som barnmorska. Framstående schack-, bridge- och pokerspelare är väl införstådda med detta liksom f ö trixande bollkonstnärer. Det geniala utspelet eller den epokgörande upptäckten, ibland maskerade som stundens ingivelse, är bara självklara uttryck för att aktiviteterna i vårt undermedvetna i ett givet ögonblick når upp till ytan och förenas med vårt medvetna jag.

Mats Parner

Carlsson, Lena, Frihetslif. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan – ”två ensamma fruntimmer” – på resa med kamera. Kd: Votum, 2017. 303 s. Att Selma Lagerlöf var en flitig resenär långt innan charterresandets tid kan te sig överraskande men så var det i alla fall, åtminstone fram till att hon bosatt sig på Mårbacka. I boken dokumenterar Lena Carlsson åtta resor, som de båda författarna och goda vännerna Selma och Sophie företog runt omkring sekelskiftet 1900. De var båda också flitiga fotografer. Den första kameran, som hade rullfilm kom i handeln 1888 och en sådan köpte de sig och fotade mycket. På Mårbacka finns en mängd fotografier, som de tagit, förvarade. Turism var ingen okänd företeelse vid tiden för Selmas och Sophies resor. Baedekers reseguide fanns att tillgå liksom Cooks reseguide för de reslystna och var viktiga hjälpmedel som resornas planläggare, som var Sophie, säkert hade stor användning av.
Lena Carlsson skriver i förordet att ”det är hisnande att titta på bilderna och betänka att det är två medelålders kvinnor, som gett sig ut till okänt land.” Att det var våghalsigt, modigt”, måste en läsare hålla med om liksom ”att rädsla verkar obefintlig”! Särskilt som vädrets makter inte alltid stod på deras sida. Vädret var mycket skiftande som alltid, fast det verkar ändå som om det på Selmas tid överlag var kallare.
Lena Carlsson bygger sin bok på brev och kort som Selma och Sophie skriver hem under resans gång, kanske är de flesta breven ställda till Selmas moder, fru Lagerlöf. Oftast är det fråga om korta meddelanden, kortbrev, som ofta är förtjusande, ofta färglagda. Man kan bara förvånas över att postväsendet verkligen fungerade så bra – fast det rörde sig om så fjärran orter som Kairo.
Den första stora resan 1895–1896 gick till Italien. På vägen till Rom gjorde damerna ett uppehåll i Orvieto, där finns i kyrkan
Signorellis fresker som kom att inspirera Selma till Antikrists mirakler, som innebar hennes egentliga genombrott menar Lena Carlsson. De avreste i oktober 1895 och var åter i Sverige i juni 1896 – en ordentlig utflykt alltså! I Tyskland kunde Selma glädja sig över att Gösta Berlings saga uppmärksammades i tysk press.
Sommaren 1898 företog ”de båda fruntimren” en resa till Frankrike, som kom att vara från 2 juli till 31 augusti enligt Sophie Elkans anteckningar om resan, som förvaras på KB. Dreyfuss-affären var högaktuell det här året. Kanske den största upplevelsen under resan var ett föredrag som de båda fick höra som var ”en rungande predikan mot antisemitism. Vi voro alldeles vilda när vi kommo hem”, skriver Sophie om detta.
Den största resan var den till Orienten och Jerusalem 1899–1900. Den varade drygt ett halvår och gick så långt som till Kairo, där nöjeslivet verkar ha varit mycket hektiskt! 1896 hade ett trettiotal bönder, Nåsbor, emigrerat till Jerusalem. Om detta fick Selma se en liten tidningsnotis och genast väcktes intresset hos henne att skriva om dessa dalabönder. Detta var upphovet till resan till Orienten, som hade som huvudmål att besöka Nåsborna, som slagit sig ner i Jerusalem. Under resan besökte hon som sagt också Egypten och företog en sju dagars resa på Nilen. Från Luxor skriver hon den 17 januari 1900: ”De gamla templen äro rakt ingenting jämförda med den sköna floden...” Kanske var det Fryken, ”hennes drömmars sjö”, som flög henne i tankarna?
Om Jerusalem får vi veta en hel del, framför allt finns i boken en mängd foton som Selma eller Sophie tagit vid sitt besök där.
Andra resan till Italien ägde rum 1902– 1903. Denna gång återigen till Italien, som Selma absolut hade en förkärlek till. Vid det här laget hade hon dock så smått början tröttna på resandet. ”Jag märker på denna resa att jag börjat bli gammal och har inte haft samma nöje af att driva omkring och göra ingenting, som jag hade förr”, skriver hon till Elise Malmros. Dessutom må man betänka att Selma hade ett svårt handikapp i sin hälta, men det omnämns bara två gånger i boken. Från Florens skriver hon i alla fall att hon ”blivit bättre i benet nu en tid”. Enastående av Selma och Sophie att utan större besvär – som det verkar – hålla detta resetempo!
”Flickornas” nästa resa har Lena Carlsson kallat ”Sommaren i England 1905”, men redan två år senare ”gjorde” de Balkan. Näst sista resan gick till Tyskland, som skildras kortfattat men med många foton, som de själva tog.
Allra sista resan gick 1913 till Selmas älskade Italien. Också den resan skildras kortfattat men är rikt illustrerad.
Selmas och Sophies fotografier är ofta konstfulla men inte så få är enligt undertecknads mening tekniskt rätt så undermåliga. Alldeles för mörka exempelvis. Undertecknad skulle dessutom gärna sett att de dekorativa, ganska charmiga, brevkorten hade återgetts i ett större format så att det varit möjligt att läsa texten utan hjälp av förstoringsglas.
Till sist stort tack till Lena Carlsson att hon skänkt oss denna bok om en mer okänd sida av Selma Lagerlöf, som man annars nog föreställer sig var en tämligen utpräglad hemmasittare. Kanske blev hon det efter förvärvet av Mårbacka, då hon inte fick så mycket tid till resande annat än inom Sveriges gränser. Tilläggas bör dock att hon besökte fler länder än de som skildras i denna ”resehandbok”. Danmark var hon väl förtrogen med sedan Landskronatiden och åtminstone ett annat land, som hon besökte var Finland, där hon mottogs som en drottning! Om hon någonsin var i Norge, är jag inte riktigt säker på men någon avstickare dit kan man väl tänka sig. Hon gjorde ju gärna utflykter med sin bil under åren på Mårbacka.
Bengt Åkerblom

Carlsson Ulf T & Mossberg Torbjörn. Häckfågelinventering av Ölmevikens strandängar 2017. Länsstyrelsen Värmland 2018. 15 s (lösblad).

Bakgrunden till skriften är en omfattande restaurering av Ölmevikens strandängar i norra Vänern väster om Kristinehamn.

Ölmeviken räknas som en av Värmlands främsta fågelmarker för våtmarksfåglar och är av riksintresse. Inför restaureringen på hösten 2017 beslutade Länsstyrelsen i Värmland att området skulle inventeras. Uppdraget gick till Ulf T. Carlsson och Torbjörn Mossberg i Kristinehamn som vid sammanlagt fem tillfällen skulle inventera området och notera fågellivet.

Inventeringen utfördes under våren och försommaren 2017 enligt en speciell metod med tre undersökningar på dagen och två nattetid.

Arbetet dagtid gjordes på morgonen och förmiddagen i bra väderlek där inventerarna rörde sig sakta i en tidigare bestämd riktning. Längs promenaden togs era pauser där alla arter noterades inom femtio meters avstånd på båda sidor om färdvägen.

Skriften är trevlig med fina bilder på fåglar och miljöer i Ölmeviksområdet. Förutom detaljrika texter innehåller skriften bra och informativa kartor samt lättlästa tabeller.

Varje delområde i inventeringen beskriver noterade arters fyndplats, antal och eventuella häckningar samt övriga iakttagelser.

Skriften är en vetenskaplig undersökning som ska ligga till grund för restaureringsarbetet vid Ölmevikens strandängar och riktar sig därför i första hand till uppdragsgivaren som är Länsstyrelsen.

Inventerarna tillika författarna av denna skrift, verkar inte ha missat något när det gäller fågellivet i de undersökta områdena. Skriftens innehåll och utformning är tilltalande.

Det som möjligen fattas och skulle vara bra att visa, är några bra observationsplatser dit allmänheten kan gå och titta på fåglar.

Men även om man inte är en ”nördig” ornitolog eller tjänsteman på Länsstyrelsen kan den allmänt naturintresserade och nyfikne fågelskådaren ha god läsning och nytta av denna lilla skrift.

Anders Hanson

Wermlandiana 2018:3

Dalevi, Sören. Han hette inte Luther. Ill: Per Hardestam, Simon Bengtsson, Tore Andersson, Kent Wisti. Västerås stift 2017. 48 s. Att 2017 varit ett Lutherår kan knappast ha undgått någon. Få enskilda personer – om ens någon – har haft så stort inflytande på kyrko- och annat kulturliv i vår del av Europa som Martin Luther. Påpassligt har biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, skrivit en kortfattad, lättläst och synnerligen innehållsrik presentation av denna gigants personlighet, tänkande och betydelse för samtid och eftervärld. Titeln kan verka besynnerlig. Luther föddes som Ludher, vars tyska betydelse var skräp/lösaktig kvinna. Senare ändrade han bokstäverna i mitten från dh till th, som är mittenbokstäverna i det grekiska ordet för fri: eleutheros, Ändringen var en teologisk programförklaring: Martin den frie. Det nya namnet speglar återupptäckten av att ingen människa kan göra sig värdig inför Gud. Alla är syndare men Jesus har befriat alla. Alltså skall människan leva glad och i omsorg om andra. Med reformationen börjar på nytt en andlig frihetsrörelse. Biskopen är mycket återhållsam med citat, men ett och annat guldkorn slinker med: En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa ör den tjänstvilligaste tjänare under allting och ingen underdånig. Sören Dalevi förklarar: Genom Guds förlåtelse är människan förlåten och fri (”ingen underdånig”) men samtidigt lever vi inte för oss själva utan för vår medmänniska (”alla underdånig”). Detta är grundbulten i Luthers tänkande. Sin största betydelse fick nog Martin Luther genom sitt arbete med att översätta bibeln. Det som skulle översättas var i första hand texten. Hans strävan var närmast att överföra bibelns berättelser till en levande och uttrycksfull tyska. Därför lyssnade han till hur folk pratade. Sannolikt rörde han sig i butiker, ölhallar, gatuvimlet för att fånga upp rätt ton. Hans mål var inte Bibeln på tyska utan Evangeliet på tyska. Alla skulle kunna få tillgång till det i dess helhet på sitt eget språk. Gemene man skulle kunna läsa bibeltexterna utan mellanhand. Därför blev det viktigt att också främja läskunnigheten. Reformationen innebar ett andligt myndigförklarande av människan. Det blev en central uppgift för både kyrkan och det övriga samhället att utveckla skolverksamheten. Den moderna boktryckarkonsten hade i Luther en trogen vän (Idag hade han nog satsat på Internet och Facebook). Han levererade många manuskript till boktryckaren, som sedan spred vidare. Beräkningar uppskattar att hans skrifter år 1530 hade sålts i 10 miljoner (sic!) exemplar. Också psalmdiktandet låg honom varmt om hjärtat. Han ville göra gudstjänsten lustfylld och pedagogiskt inriktad. Med den gemensamma sången som metod skulle det goda evangeliet sjungas in i folkets hjärtan. 27 av hans psalmer finns representerade i 1986 års Den svenska Psalmboken. Han trakterade gärna lutan och tonsatte både egna och andras texter. Trots det lilla formatet blundar inte Sören Dalevi för de mörka sidorna i Martin Luthers skrifter. Denne kunde vara både obehaglig och genial. I början av sin verksamhet var han välvilligt inställd till judendomen. Bland annat kämpade han för judars rätt att trycka judiska böcker och pläderade för tolerans mot judar. En skrift hette Jesus föddes som jude. Senare i livet blev han mer hatisk. Skriften Judarna och deras lögner bär tydlig antisemitisk prägel och skrevs blott fyra år innan han avled. Sören Dalevi ställer frågan om Luther i denna fråga blev ett barn av sin tid. Oron för ”turken” var stor. Minnet av belägringen av Wien 1529 levde länge kvar i människors sinnen. Rykten florerade att judarna finansierade det osmanska väldets utbredning i väst. Många av tidens intellektuella i Europa hade också antisemitiska åsikter. Bland dem återfanns den store och lärde humanisten Erasmus av Rotterdam, som applåderade alla länder som utvisade judar. Det har också spekulerats i om Luther led av ”åldersdepression”. Avslutningsvis ställer biskopen frågan om vad vi kan lära av Luther idag. Fyndigt konstaterar han att Luthers tankar oftast fungerat som ett smörgåsbord. Med 80 000 sidor text finns det mycket att ösa ur. Ingen orkar läsa allt. Alltså väljer man det som tycker bäst – eller sämst – om, allt efter tycke och smak. Hans svar blir att istället för att leverera favoritcitat bör man lära av Luthers betoningar och intentioner. Dit hör Luthers fokus på bibeln samt användningen av folklig kultur för att öka kunskapen om tron. Allt detta och mer därtill avhandlar Sören Dalevi lättbegripligt på 48 sidor. I A6-format! Och med fyndigt bildmaterial! Tyvärr är boken slutsåld men kan läsas och laddas ner som .pdf-fil på Karlstads stifts hemsida: https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/han-hette-inte-luther. Dock ingår den som en del i den nyutkomna boken av Sören Dalevi Vad tror du på? Boken är gratis och kan rekvireras från Karlstads stift. Den kan också laddas ner som .pdf-fil från stiftets hemsida https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/vad-tror-du-pa.
Inge Bredin

Deje-Hitler – den svenske führern Birger Furugård i 1930-talets medier. Red. Christer Gustavsson. Bernhards förlag 2017.
Birger Furugård var veterinär och arbetade på en rad orter i Värmland men främst förknippas han med Deje. Han var ett av de absoluta toppnamnen i 1930-talets nazistiska kretsar i Sverige. Boken bygger på Deje-bördige Per Ohléns researcharbete, sammanställt av Christer Gustavsson. – Materialet får tala för sig självt, skriver Gustavsson i förordet och det stämmer. Det är verkligen talande. Interna dokument, tidningsartiklar och andra källor redovisas rakt av. Läsaren får en klar och tydlig bild av såväl Birger Furugård som den nazistiska rörelsen i Värmland, utan att någon kan påstå att bilden är tillrättalagd. För de som vill fördjupa sig i historiken är boken alltså intressant. Här läggs grunden för mycket man borde rota vidare i! Samtidigt är det en skrämmande läsning. De täta kontakterna med Hitler och andra ledande i Tyskland visar allvaret i verksamheten. Den högljudda agitationen bäddade för spridning av det nazistiska budskapet – inte bara bland lättledda missnöjda medborgare utan även bland makthavare högt upp på samhällsstegen. Det är lätt att dra paralleller med det vi ser i dag. Visst hopp finns dock. Striderna inom det nazistiska partiet ledde till att Furugård fick stryka på foten medan Sven Olov Lindholm, till att börja med kompanjon till Furugård, tog över ledningen i partiet. Men även Lindholm fick problem. Att inbördes strider kan leda till ett partis undergång har vi ju även i modern tid sett exempel på.
Gunvor Nyman
Del av recension tidigare publicerad i Värmlands Folkblad

Dialektord i Gunnarskog. Gunnarskogs hem- bygdsförening 2017. 113 s.

I december 2017 gav Gunnarskogs hembygdsförening ut en skrift med 950 dialektord från Gunnarskog. Skriften är ett resultat av den studiecirkel i hembygdsföreningens regi under ledning av den outtröttlige, entusiastiske och kunnige släktforskaren Mats Lugne som i era år arbetat med att samla in och skriva ner dialektord, gå igenom deras betydelse och besluta vilka som platsade i dokumentationen. Initiativtagaren till studiecirkeln var gunnarskogsbon Eva Porter, som kommit med idén att man skulle göra något för att bevara Gunnarskogsdialekten. Något som ledde till att Anna-Märta Larsson, ordförande i Gunnarskogs hembygdsförening kallade till ett upptaktsmöte dit även allmänheten bjöds in. Som i sin tur resulterade i att man startade en studiecirkel för att dokumentera gamla ord och uttryck.

De 950 dialektorden är sammanställda i bokstavsordning i en ordlista. Varje ord har dessutom placerats i en mening. Det är högintressant läsning för den som tillbringat varje sommar av sitt liv sedan 3–4 månaders ålder i Ingersbyn i Gunnarskog. Allt från det allra första ordet aan som betyder anda eller andedräkt – dä va se kallt se jä tâppa aan – till sista ordet öxnâ som betyder ko som är brunstig. Men ordet Streggla finns inte med. Så kallas några klippor i Ingersbyn som sticker upp ovanför vattnet på västsidan av den första lilla udden i sjön Gunnern. Redan som barn fick jag veta att så hade man kallat klipporna ända sedan medeltiden fast vad det betydde visste ingen längre. Sammanställningen med dialektord har kompletterats med ytterligare material. Nästan halva skriften består av en proseminarieuppsats skriven vårterminen 1941 vid Uppsala universitet av min mor Martha Batie, då Andersson, om slåtter, linberedning och linspinning i Gunnarskogs socken. Noggrant och omsorgsfullt beskriver hon precis alla moment och dialektord som har att göra med detta och illustrerar dessutom redskap med egna teckningar. Det kan inte finnas en detalj hon försummat beträffande slåtterarbetet eller linodlingen som på 1940-talet fortfarande förekom ganska allmänt i Gunnarskog. En skröna av Gunnar Lidberg och en samling gamla ramsor, ordstäv och ordspråk ingår också i skriften. Det behöver väl knappast sägas att Dialektord i Gunnarskog är ett synnerligen värdefullt dokument som bevarar dialektord och företeelser som annars skulle glömts av eftervärlden. Det kan tilläggas att en uppföljare med samma upplägg är under arbete med en sammanställning av nya dialektord, kompletterad med andra texter. Skrönor om tomtar och troll, häxor och trolldom ska det bli bland annat.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:2

Edgren, Malin. Jag gör vad som helst. Vulkan, [2017]. 327 sidor

Isabel är snart sexton år. Utåt sett har hon allt. Hel familj med bra ekonomi, bor i n villa, bra betyg i skolan. Men inuti henne, under den yttre fasaden, är det tomt och mörkt. Kontakten med föräldrarna är dålig, ser dom henne överhuvudtaget, tänker hon. Hon känner sig varken önskad eller älskad. Och hon saknar sin syster Ellen, som nu bor i Bryssel. Isabel bestämmer sig för att utsätta sig för tio utmaningar som innehåller fara på liv och död. Allt detta för att riktigt känna att hon lever. ”Jag skulle övervinna tio faror för att förtjäna rätten till mitt eget liv”, säger Isabel. På listan nns bl a att testa droger, att följa med en okänd man hem.

Adar, en ung man från Syrien har kommit ensam till Sverige. Han har fått lämna allt, familjen är borta. Han behöver inte utsätta sig för att känna att han lever. I sitt unga liv har han upplevt er traumatiska händelser än någon människa ska behöva uppleva under ett helt liv. Nu lever han utvisningshotad, hemlös och gömd i en stad i Sverige. För sin överlevnad ställer han upp på sådant som han vet är utanför det lagliga.

Som om ödet vill det strålar Isabel och Adar samman gång på gång. De be nner sig på samma platser. I en av sina utmaningar

ska Isabel ta sig över järnvägsspåren men fastnar med sin sko. Adar får upp henne i sista stund. Deras möten får så småningom en annan karaktär. En spirande kärlek växer fram mellan två unga och vilsna människor men denna kärlek stöter på motstånd från era håll. Isabel börjar anförtro Adar delar av sitt liv men för Adar är allt för svårt. Att inte ens själv tänka på vad som hänt hans familj blir en överlevnadsstrategi.

Författaren Malin Edgren, som är skönlitterär debutant, tar upp aktuella ämnen i sin roman. Både Isabel och Adar är väl gestaltade och trovärdiga. De är både sköra och starka. I en historia behöver man använda sig av tillbakablickar för att få en helhetsbild av karaktärernas liv både då och nu. Ibland tenderar dessa tillbakablickar här att bli lite för omfattande, vilket gör att man som läsare distanseras från händelseförloppet och det blir inte så berörande. Det är dock en mycket angelägen roman om dagens Sverige där psykisk ohälsa bland unga och integrationspolitiken och situationen för ensamkommande ungdomar är stora och viktiga frågor. Hur det fortsättningsvis går för Isabel och Adar får ni själva läsa.

Gun Berger

Edgren Aldén. Rebecka. Och blomstren dö. Norstedts 2017. 312 s. Författaren, journalisten och feministen Rebecka Edgren Aldén tillhör Geijersläkten och sitter med i styrelsen för Geijerska släktföreningen. Hennes mor heter Geijer och Rebecka Edgren Aldén har tillbringat mycket tid i Ransäter och på Geijersgården. Är man släkt med Geijer är man automatiskt släkt med Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding så Rebecka har många stora namn att leva upp till.
Tillsammans med Tinni Ernsjö Rappe har hon skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Bonnier 2009) samt varit med i några antologier. Och som romanförfattare debuterade hon 2015 med thrillern Den åttonde dödssynden men inte på Bonniers förlag – hon arbetar heltid som konceptansvarig & chef över kreativa studion på Bonnier Tidskrifter – utan på lika ansedda Norstedts.
På Norstedts har också årets psykologiska thriller Och blomstren dö utkommit, som för övrigt var sommarens följetong i Värmlands Folkblad. Och som nog fått sin titel efter en strof ur den välkända psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt « – Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver.
Som thrillerförfattare är Rebecka Edgren Aldén besläktad med både Agatha Christie och ”domestic noir”-författaren Gillian Flynn. Och blomstren dö är en mycket välskriven och intensivt spännande roman om Gloria, som följer med sin nye pojkvän Adam till hans familjs skärgårdshus. På ön där Gloria tillbringade ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus med sitt feministiska kollektiv. Mörka hemligheter ur det förflutna rullas upp och när en av barndomsvännerna, Johanna, hittas mördad bakom det före detta kollektivets hus så väcks minnen från förr. Vad hände egentligen då för snart 20 år sedan?
Bokens upplösning är våldsam och chockartad men svar på alla frågor får man inte riktigt. De sista raderna i Och blomstren dö antyder att det kanske man får i en kommande bok om Glorias fortsatta liv. Hoppas det!
Lena Sewall

Elander, Mari & Magnusson, Roine. Himlen är fortfarande blå. Roine Magnusson, 2017. [139 s.].
I förlagstexten kan man läsa att Himlen är fortfarande blå är ett djupt personligt projekt som efter en lång tids arbete mynnat ut i en bok. Boken består av analoga fotografier av Roine Magnusson i samspel med poetiska texter av Maria Elander, och skildrar en strävsam utforskning av en värmländsk landsbygd där Roine har sina rötter. Men boken söker också fånga minnen och känslor med naturens skiftningar som fond”.
Marie Elander skriver i förordet: ”Vad består en plats egentligen av, vilken är dess betydelse och vilken roll kan den spela i en människas liv? Genom analoga fotografiska bilder och poetiska texter försöker den här boken beskriva och gestalta en sådan betydelse via utforskandet av känslostämningar och minnen intimt förbundna med en specifik plats.” Platsen som hon skriver om är troligen Sunnemo men framför allt är detta är en bok för oss älskare av det svartvita fotot! Vi tröttnar inte på att ”läsa om” boken med dessa valörrika foton av sjöar, isar, skogar och mycket annat och Marie Erlanders kongeniala texter. För den vackra, smakfulla formgivningen svarar hon och Roine själva och resultatet har blivit mycket gott. Detta är en påkostad bok! Det är inte Roine Magnussons första bok; han svarar för fotot i flera böcker, några av dem utgivna på vårt värmländska förlag, Votum, Till träden, Kor – en kärlekshistoria och Lugn av naturen.
Bengt Åkerblom

Engström, Lars, Fotografier av Lars Engström. Nirak förlag 2017. 25 s.

Foton av Värmland från 1946 till 2017 i svartvitt eller färg. Bildtext saknas helt, bara årtal för fotona anges. Fotografen skriver i förordet att ”bilderna fångats under en bråkdel av en enda sekund av ett i landskapet Värmland så händelserikt halvsekel. Det är inte fråga om ”en heltäckande bild utan spridda ögonblick av ljus, rörelse och liv, som när jag lägger ut dem bildar mönster”. Bilderna föreställer människor med anknytning till Värmland. Ofta framträder de med en speciell närvaro! Och han tillägger ”att det är om människorna i landskapet det här handlar om”. Och det har han verkligen rätt i! Jag har bläddrat igenom boken åtskilliga gånger utan att tröttna på ”bildspelet”. Inte alla fotona är väl så påfallande värmländska men visst luktar/doftar boken ändå Värmland i ganska så hög grad!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Falk, Anders. 50 år med Visklubb -67.Säffle, 2017. 256 s. Visklubb -67 i Säffle är inte bara Sveriges äldsta visklubb. Säkerligen är det också den mest väldokumenterade. Eller vad sägs om tre jubileumsböcker? Mannen bakom de senare heter Anders Falk, journalist och ordförande i klubben sedan 1973. Lagom till 50-årsjubileet kunde föreningen alltså presentera sin tredje bok. På 256 sidor och med nära 500 bilder har Anders Falk sammanfattat de totalt 840 arrangemangen! Här finns Bellman på Smedbyn, Gårdsmusikanterna och allsångskvällarna. Trångt och trivsamt, av publikbilderna att döma. Under senare år har det handlat om den populära Grålleturnén. Här är det visklubbens egna musikanter som uppträder. Men det är långt ifrån bara lokala artister som dyker upp hos Visklubb -67. Tvärtom! Omslaget till den nya boken visar CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk. Båda uppträdde vid 50-årsjubileet och blev samtidigt stammisar i klubben. Listan över de 29 stammisarna är imponerande. Här ryms hela Sveriges vissångarelit. De första stammisarna var Alf Hambe och Fred Åkerström. Det var för övrigt Fred Åkerström som stod på scenen den allra första viskvällen, i november 1967. Efter kvällen med Fred har det blivit ytterligare 839 arrangemang. Anders Falk har varit med på nästan allesammans, och dessutom förevigat dem i ord och bild! Här har vi underlaget till boken. Vi kan följa utvecklingen inom svensk visa, och medan de flesta andra visklubbar dukat under har säffleklubben alltså bestått – och dessutom växt. Rekordåret sett till medlemsantal är 2016! Den som vill få en ännu bredare bild av visklubben kan leta fram de båda tidigare böckerna, från 30-års och 40-årsjubileerna. Här har många av stammisarna delat med sig av sina minnen från Säffle. Riktigt rolig läsning. Att plocka guldkorn ur den nya boken är givetvis helt omöjligt. Det mesta andas succé. Men mellan raderna läser man också om hårt slit. Någon har sytt ihop alla dessa program, hållit kontakt med artister och dessutom fått dem att komma till Säffle – och samtidigt klarat ekonomin. Publiken är givetvis en orsak till att visklubb -67 lever än idag, men styrelsen! Flera långkörare presenteras i boken. Ingen slår ordföranden och kassören. Anders Falk och Per Nilsson kan snart summera 100 styrelseår ... Boken om Visklubb -67 är lika variationsrik som de 840 arrangemangen. Slumpvis bläddrar vi fram kapitelrubriker som Svettig kväll med Staffan Percy, Sommarvisor på Lurö och 279 år med visor och skillingtryck. För de senare svarade Peder Svan, Margareta Kjellberg, Jerker Engblom och Anders Stävarby som en oktoberkväll 2003 äntrade scenen på Sunds herrgård. Tre av dem är idag borta. Men i Säffles lokala musikhistoria lever de kvar, på bild i en bok om en 50-årsjubilerande visklubb.
Claes Åkerblom

Fax, Göte. Inget är oss främmande–värmlänningar berättar. Bernhards förlag 2017. Karlstadsbaserade Bernhards förlag kom lagom till den Värmländska bokfestivalen ut med två nya böcker, båda dessutom med värmländsk anknytning. Den ena är Göte Fax Inget är oss främmande. Göte Fax har intervjuat ett antal värmlänningar. Jag kan se en röd tråd, eftersom jag vill minnas att Göte Fax, som jag under mitt yrkesliv stötte på, hade kopplingar till frivården. Han mötte alltså människor som hamnat i kriminalitet och missbruk och flera av de intervjuade hör uppenbarligen hemma i sådana sammanhang, dock utan att nämnas vid namn. Berättelserna är ömsinta och välformulerade och det märks tydligt att författaren känner sympati med dem han intervjuar. Men alla han presenterar hör inte till den gruppen. Det verkar som om han helt enkelt fyllt på med några personer som han själv tycker är intressanta. Mats Parner, känd för många av VF-läsarna, är en, ishockeyspelaren Leif Labraaten en annan som jag blev väldigt imponerad av. Och även om jag exempelvis inte känner vare sig ”Gagga” eller ”Christenson” så inser jag att ett stort antal Karlstadsbor är personligt bekanta med dem. Göte Fax skriver riktigt bra. Intervjuerna är lättlästa och vänliga, utan krusiduller. Och visst är det trevligt att få veta lite mera om personer som inte hör till de uttjatade kändiskretsarna! Gunvor Nyman
Del av recension tidigare publicerad i Värmlands Folkblad.

Fileklée – vävbok om en värmländsk textil. Red: Carina Olsson. Region Värmland 2017. 51 s

Filleklée har vävts i Värmlands gränstrakter mot Norge sedan mitten av 1800-talet. Det är en vävteknik som är vanlig på båda sidor gränsen, men sällsynt utanför Eda och Årjängs kommuner. I boken Filleklée – en värmländsk textil har Region Värmland samlat många års forskning och inventering i en vävbok för att uppmärksamma och sprida denna värmländska kulturskatt. Fille är ett dialektord som betyder trasa eller tygremsa och filleklée är en trasväv, kan man säga, som vävdes i varprips med bomullsgarn i varp och tunt, tunt klippta trasor samt med bomullsgarn till inslag. Från början användes filleklée som täcken ovanpå bädden, som då bestod av halm eller hö. Senare fick den fina väven flytta upp för att pryda sängar och soffor som överkast. Vävning av filleklée var populärt under första hälften av 1900-talet. För mer än trettio år sedan började Annie Fredriksson i Köla att inventera förekomsten av textilierna i trakterna runt Köla. Hon är den stora ” fillekléesjälen” i Kölabygden och delar liksom övriga medverkande i boken – Ylva Kongbäck Östlund, Böret Segolsson Knutsson, Britt- Marie Berggren och Elsy Bråtsjö Nilsson – med sig av sin mångåriga forskning och stora yrkeskunskap. Boken innehåller historik, fakta, inspiration, vävbeskrivningar och goda tips till den som vill väva ett eget filleklée. Den är en hyllning till alla väverskor och vävare som bevarat och utvecklat tekniken, som har sina rötter i det värmländska kulturarvet. För mig som är mycket textilt intresserad men totalt okunnig i vävning och vävteknik är boken en fängslande läsning med alla fina foton av Øyvind Lund och Carina Olsson. Till exempel från två av gästrummen i Residenset i Karlstad där sängarna täcks av vackra filletäcken, vävda i Köla vävstuga. Själv skulle jag bra gärna vilja ha det kornblå filletäcke, kantat med kattunband från Dalarna, som 2005 formgavs av Anne-Lise Håkansson för ett av elevrummen på Sätergläntan. Boken är utan tvekan ett viktigt dokument! Den alltid lika energiska och handlingskraftiga hemslöjdskonsulenten Carina Olsson och alla hennes kunniga medarbetarna i boken förtjänar ett stort tack för att de räddat kunskapen om denna kulturskatt till eftervärlden! Fast jag tycker nog att denna vackra bok förtjänat ett omslag med hårda pärmar. De mjuka pärmarna ger den ett kompendieliknande utseende men kanske är tanken den att den inte ska vara för tung att ta med sig till vävstolen?

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:2

Forshaga IF. Ishockey. Forshaga: [2017?] 198 s.
I min fjärran barndom var tidningarnas sportsidor fulla med rapporter om värmländska ishockeylags framgångar i högsta eller näst högsta serien. I Munkfors, Hagfors, Grums, Karlskoga var lagen hemmahörande i. Nu talas och skrivs det bara om Färjestad och Bofors-Karlskoga. Forshaga IF bildades i maj 1907 och är därmed en av Värmlands äldsta idrottsföreningar. Ishockey började man spela 1942 framgår det av föreliggande jubileumsbok. 12 säsonger blev det i högsta serien för laget. Dess bästa tid började 1956/57 med stjärnor som Nisse Nilsson och Ulf Sterner. Största publiksiffran kunde noteras 1959, då laget mötte Djurgården på Färjestads isstadion! 1961/1962 blev sista säsongen i högsta serien. Boken består mest av tidningsklipp och fotogra er. Som utgivare står Lars-Erik Jansson, som också svarat för layouten.
Bengt Åkerblom

Fredriksson, Kjell, Författare okänd. Bild,text&form 2017 Jag håller i min hand en liten läcker bok. Det smakfulla omslaget pryds av en reproduktion av Carl Spitzwegs målning Der Bücherwurm, den gamle mannen som balanserar högst uppe på en stege framför en oändlig samling böcker. Man undrar hur han tagit sig upp och framför allt hur han ska ta sig ner med alla sina fynd. Det är en välfunnen illustration ur flera synpunkter. Kjell Fredriksson är en samlare. I åratal har han bl.a. samlat aforismer och vi är några stycken, i verkligheten ganska många, som fått ta del av hans fynd i form av årliga upplagor av ”Bra sagt – nå´t att tänka på”. Nu har han samlat ett antal Bra sagt av anonyma upphovsmän, för säkerhets skull, för att undvika upphovsrättsliga problem. Kanske vågar han sig ut på osäkrare vatten längre fram. Det är en fin liten samling (ca 250 aforismer!) jag har skrattat många gånger under läsningen. Vad sägs om: En expert är en person som aldrig gör små misstag, eller Många människor tror att de tänker när de bara sorterar bland sina fördomar eller Just som man börjar få fason på pannkakorna, tar alltid smeten slut. Detta är en perfekt present att ta med till middagsvärden i stället för blommor eller plocka upp på en resa om man vill inleda en konversation.
Helena Vermcrantz

Fredriksson, Kjell. Ny minneslångrev. Krönikor, tal, uppsatser, minnen. Bild, Text & Form förlag 2017 Kjell Fredrikssons nya långrev är agnad med beten av olika slag. Där finns ett urval av hans krönikor men också andra minnesglimtar ur livet och umgänget med Karlstads kulturliv under sex decennier. Krönikorna tar sin utgångspunkt i det dalsländska arvet men även i mer näraliggande företeelser som vi ibland glömt. De leder, som krönikor ofta gör, fram till en igenkännbar just det-upplevelse, det må handla om postordermanicker, livet på landet, tidiga TV-kändisar eller korvkiosksspecialare, som rycker i de minnesbanker, djupa eller grunda som minnesreven drar förbi. Två tredjedelar av boken består av tal, uppsatser och minnen som publicerats i andra sammanhang. Bland personporträtten finns giganter som Rolf Edberg och Ragnar Ljung, trägna och viktiga kuggar inom kulturområdet som Anders Ek och Birgit Lundmark och den för Karlstads nöjesliv så viktiga familjen Anil, Alvar & Birgit. Till avdelningen kuriosa kan föras mötet med den legendariska Brechttolkerskan Gisela May liksom Bokens dag 1971, som gästades av poeten Lars Gustafsson och den då kända sameskildrerskan Sara Ranta-Rönnlund. Gustafssons intryck satte sina tydliga spår i en diktsamling medan sameskildrerskan gallrats från Stadsbiblioteket. Olika biter tidens tand. Självklart finns där också återblickar på ett svunnet Karlstad och dess invånare. Kluriga historiska funderingar med ämnen som; Karlstad före branden 1865, 1905 års dramatik eller Kvarnbergets omvandling. Andra infallsvinklar gällande namnskick och stadens historia allt gör ju att man med vetskap om den kunskap, som stadskännaren äger, hoppas att han utifrån sin kulturhistoriska och humoristiska blick fortsätter med nedslag i Karlstads historia. Naturligtvis finns också favoritämnet ”Har Gustaf Fröding någon framtid?” Tänkvärda funderingar som rör hela vårt kulturarv och framtiden. De dagsaktuella kommentarerna är värdefulla då de dels placerar texten i tid dels kommenterar förändringar utifrån de år som passerat. Ett välkomponerat omslag visar författaren bland de Karlstadsmiljöer, som blev hans liv. De krokar, som ryms mellan pärmarna designade med läsvänlig layout, bra papper och tryck gör boken till en behaglig läsupplevelse som väcker minnen och associationer. Det var väl det som var tanken!

Olof Andersson

Fredriksson, Kjell. Stadgenörden. Bild, text & form 2017. När jag fick frågan om jag ville recensera Kjell Fredrikssons bok tänkte jag tanken: en nörd recenserar en annan nörd. Jag har liksom Kjell också upplevt den svenska föreningsdemokratin i många former, med olika typer av stadgar och också provat på alla uppdrag som förekommer i förenings-, förbunds- och riksstyrelse. Det är en bra handledning som Kjell Fredriksson åstadkommit med Stadgenörden. Följer man upp hans intentioner kan stadgar skrivas, styrelsearbetet och årsmöten genomföras på ett korrekt sätt. Tyvärr konstaterar jag att kunskaperna i vårt föreningsliv när det gäller allt det som Kjell tar upp är förvånansvärt dåliga. Jag ska ta ett exempel från en ekonomisk förenings årsstämma 2016, där det mesta gick fel. Detta för att belysa hur viktig Stadgenörden kan vara som rättesnöre! Det fanns två revisionsrapporter – en ren och en som inte förordade ansvarsfrihet på grund av tre klara felaktigheter i balansrapporten. Pengar redovisades som föreningens men tillhörde andra. Stämman ajournerades en månad för att styrelsen skulle rätta till. När det återupptogs hade tillrättaläggande inte kunnat ske eftersom inget konstituerande möte ägt rum under ett par år, varför banken vägrade utföra de tjänster som krävdes. Vad gör man då? Revisorn hävdade ”icke ansvarsfrihet”, varvid mötesordförande påhejad av styrelseordförande lät mötet rösta om vilken revisionsrapport som skulle gälla. I röstningen deltog styrelsens medlemmar och den rena revisionsrapporten vann, varpå ansvarsfrihet utropades! Hur gick det sedan? Styrelsen avgick efter några månader efter inblandning av Bolagsverket. Med andra ord rekommenderar jag de flesta föreningar att ta till sig de värdefulla kunskaper som Kjell Fredrikssons bok innehåller. Själv ska jag ta med den till den kommande stadgeöversynen i en riksorganisation.

Lars Österdahl

Fröding, Gustaf, Fröding. Önskedikter. Redaktion: Anita Stjernlöf-Lund, Anita Forsnäsgård. Kd: Bild,Text&Form, 2017. 121 s. – Boken är även Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2017. – Hc.03 Ännu en Frödingantologi men lite annorlunda. Boken består av ett femtiotal dikter av Gustaf Fröding, och får på bokomslaget kort och gott titeln Fröding. Önskedikter! Dikterna är ordnade alfabetiskt, vilket är utmärkt behändigt. Formgivningen är klassiskt ren och enkel. Omslaget en bukett sommarblomster och finare kan det knappast bli! Fröding skrev mycket av högsta läsvärde så urvalet känns något begränsat. ”Godbitar” som undertecknad saknar är Indianer, Farväl och Beväringa. Viktiga, tunga dikter som saknas är bl.a. Den gamla goda tiden, En fattig munk från Skara och Atlantis. Därmed må nu vara som det vill, säkert är att denna behändiga Frödingutgåva kommer att vara ett utmärkt verktyg i Fröding-sällskapets mission att göra honom än mer känd och läst!
Bengt Åkerblom

Fågeldagbok. Årsalmanacka för egna noteringar. Bonnier Fakta 2017.

Bonnier Faktas Fågeldagbok är en årsalmanacka man snabbt blir beroende av.

I den sjätte årgången presenteras liksom i de tidigare fågeldagböckerna en ny fågelart varje vecka och varje månad en inledande text om årstidens allmänna villkor och händelser. Några dagfjärilar, en liten skogsmus och ett lodjur har också smugit sig in den här gången samt ett antal numera utdöda fågelarter, men annars är det mesta sig likt. Mats Ottosson, som skrivit åtskilliga böcker om natur, har fyllt boken med korta, lättlästa och högintressanta fakta.

Dan Zetterström och Bill Zetterström, som räknas till Sveriges främsta fågelillustratörer, svarar för de oerhört fina illustrationerna, en helsidesakvarell varje månadsuppslag och bilder i mindre format på veckouppslagen. En av mina absoluta favoritfåglar, kungsfågeln, är omslagsfågel på Fågeldagbok 2018 och är också oktobers månadsfågel.

Befinner man sig på södra Öland i oktober kan det kännas som om det finns rastande kungsfåglar i varje buske, skriver Mats Ottosson. Det gjorde jag för åtskilliga år sedan och utanför Ottenby fågelstation på Öland kryllade det verkligen av små knubbiga kungsfåglar och rödhakar. Båda fågelarterna hör sedan dess till mina stora fågelfavoriter. Men sorgligt nog har kungsfågeln, som länge varit landets fjärde vanligaste fågelart, minskat kraftigt de senaste tio åren får man veta i årets Fågeldagbok.

En annan av mina favoriter, storlommen, har Bill Zetterström förevigat med en liten unge på juli månads oerhört fina helsidesmålning.

Ja, ett sant nöje är det att läsa veckans och månadens text och njuta av de fina fågelbilderna i årets Fågeldagbok. Dessutom fins det gott om plats att varje dag anteckna vad man varit med om, kanske vilka fåglar man mött, eller notera kommande händelser.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:3

Fårbenet 2017. Karlstads Läroverks kamratförening, 2017. (Nr 68). Redaktör: Sven Wallin. 47 s. – Ep-cz Karlstads Högre Allmänna Läroverk . Karlstads högre allmänna läroverksförening fyller i år 70 år. En ivrig tillskyndare till bildandet var sannolikt biskop Arvid Runestam. Hans hälsningstal vid det första årsmötet återges i Fårbenet. Som ett prov på forna tiders högtidstal har det sitt intresse. Roligaste bidraget svarar Anders Borgström för, student 1966 i Karlstad. 1916 tog hans far, Eric Borgström, studentexamen vid samma ärevördiga läroverk och fick Idrottsskölden, som är ett av de finare idrottspriserna i Sverige. Samma utmärkelse vid samma skola erhöll sonen 1966, 50 år senare alltså! Att sådant händer måste vara ganska så ovanligt. Anders Borgström har i gott minne lärare han haft på läroverket och utdelar både beröm och klander ganska så rakt på sak. Den tyngst vägande artikeln i årets Fårbenet är författaren Erik Bengtsons om himmelsgloben i Karlstad, som en gång fanns att se på Stiftsbiblioteket i Gamla gymnasiet. Originalet tillverkades ca 1635 i Amsterdam av den berömde kartografen Willem Janszoon Blaeuw och finns i Strahovklostret i Prag. Blaeuw hade tidigare producerat både jordglober och himmelsglober som återfinns i åtskilliga länder. Det som gör denna himmelsglob i Blaeuws sena produktion speciell är att den är dedicerad till Tycho Brahe, en gång Blaeuws beundrade lärare i Prag och har en inskription till densamme. På okända vägar kom den under 30-åriga krigets dagar till Prag. Himmelsgloben i Karlstad hamnade i Sverige som del i ett väldigt krigsbyte i det 30-åriga krigets absoluta slutskede från det av drottning Kristina belägrade, intagna och plundrade Prag. Globen hamnade först i Skokloster och skänktes sedan något år efter invigningen 1759 till Gamla gymnasiet i Karlstad, numera Tingvallagymnasiet, där astronomiska observationer skulle äga rum i läroverkets lanternin. Där fanns den omkring 100 år i observatoriet och sedan i 100 år i stiftsbiblioteket, innan den så småningom kom till det på 1970-talet etablerade skolmuseet i bottenvåningen. När så skolmuseet lades ner 2012 fortsatte globens resa till Värmlands Museum, där den visades upp tillfälligt på en utställning innan den hamnade under ett skynke i museets magasin i Ulvsby. I en vetenskaplig tidskriftsartikel som hamnade i Erik Bengtsons händer fastslogs emellertid att globen i Amsterdam var helt unik, ingen kopia kunde finnas av den. Ändå anser sig Erik kunna slå fast att det är just vad karlstadsgloben är, alltså en exakt kopia av den glob, som tillverkades i Amsterdam. De är lika som bär fast så slarvigt uttrycker sig förstås inte Erik. Även texten på globen, på latin naturligtvis, är en hyllning till Tycho Brahe. Himmelsgloben är, menar han, en ”artefaktisk sensation”. Det kan antas att Erik kommer att forska vidare i ärendet. Det är alldeles självklart. Vad säger astronomerna vid våra universitet om denna gåta? Avslutningsvis berättar Lennart Mossberg om kamratföreningen, som i år fyller 70 år. Kort sagt är föreningen ovanligt livaktig. Den har för närvarande 947 medlemmar och till jubileumsfestligheterna brukar bortemot 400 medlemmar komma! Till sist en eloge till redaktören, som av Jessica Stuart-Beck fått låna hennes akvarell av Gamla Gymnasiet att pryda omslaget med. Betagande fint! Bengt Åkerblom

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2. Utg. av Föreningen för Västgötalitteratur.16 s. I de litterära västgötarnas förnämliga tidskrift hittar vi i nr 2 för i år en artikel om ett världsunikt museum knutet till böcker och därmed avses Biblioteksmuseet i Borås, som fokuserar på folkbibliotekens och folkrörelsebibliotekens historia och betydelse. Besökare från hela världen hittar dit. Det ligger i en källarlokal mitt emot Stadsbiblioteket med Borås teater och Konstmuseet. Föreståndaren för museet heter Tommy Ohlsson, uppväxt i Karlstad, ”herrhagspôjk” en gång tiden och f.d. kultur- och bibliotekschef. ”Sockenbiblioteken bjöd mest nyttolitteratur” berättar han bl.a., vilket stämmer med undertecknads kunskaper om Östra Ämterviks gamla sockenbibliotek. Museet drivs av en ideell förening. Att Bibliotekshögskolan sedan 1972 finns i Borås spelar en roll för museets existens. Östra Ämtervik fick sitt sockenbibliotek cirka 1840, startat av Föreningen till spridande av nyttig folkläsning i Karlstads stift

Bengt Åkerblom

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2. Utg. av Föreningen för Västgötalitteratur.16 s.
I de litterära västgötarnas förnämliga tidskrift hittar vi i nr 2 för i år en artikel om ett världsunikt museum knutet till böcker och därmed avses Biblioteksmuseet i Borås, som fokuserar på folkbibliotekens och folkrörelsebibliotekens historia och betydelse. Besökare från hela världen hittar dit. Det ligger i en källarlokal mitt emot Stadsbiblioteket. Föreståndaren för museet heter Tommy Ohlsson, uppväxt i Karlstad, ”herrhagspôjk” en gång tiden och f.d. kultur- och bibliotekschef. ”Sockenbiblioteken bjöd mest nyttolitteratur” berättar han bl.a., vilket stämmer med undertecknads kunskaper om Östra Ämterviks gamla sockenbibliotek, som fick sitt sockenbibliotek cirka 1840, startat av Föreningen till spridande av nyttig folkläsning i Karlstads stift
Bengt Åkerblom

Föreningen för Västgötalitteratur, Meddelande, nr 1, 2017, Skara, 19 s – Bk (p) Årets första nummer av Västgötalitteraturs medlemstidskrift innehåller faktiskt lite wermlandiana, nämligen en recension av Per-Axel Wiktorsson av Björn Bihls omfångsrika verk Med stänk av dialekt. Ett femtiotal dikter av Gustaf Fröding med dialektala inslag behandlas i hans verk. Wiktorsson avslutar sin presentation av verket med att konstatera att boken bjuder på intressant läsning och tillägger: "förutom själva dikterna och analyser av deras dialektdrag får man många fina iakttagelser om diktens själ". Bihls bok recenseras också i detta nummer av Wermlandiana. Västergötland har många sevärdheter. Ståtligt är Silverschiöldarnas slott, Koberg, och ståtlig är boksamlingen den hyser. Det framgår av en artikel om biblioteket. (Men därom vet Föreningens medlemmar säkert besked efter en bussutflykt arrangerad av dåvarande ordföranden Ragnar Ljung i början 1980-talet). I västgötarnas medlemsblad kan vi också läsa om ett litterärt toppmöte som höll på att bli av 1835 i Bokedalen i Jonsered. Esaias Tegnér och Henry Wadsworth Longfellow besökte vänner där men Longfellow missade Tegnér, som var betuttad i dottern i huset, på någon månad eller så. Efter besöket i Västergötland fortsatte Longfellow till Stockholm. Han överraskades av fattigdomen längs vägen, skriver Ingemar Brink. I Stockholm lyckades han tydligen lära sig en hel del svenska, tydligen nog för att senare översätta Tegnér till engelska. Han fördjupade sig också i finsk folkdiktning, inte minst Kalevala. Sverigeresan blev inte så lyckosam men Longfellows intresse för svensk och nordisk litteratur bestod även sedan han återkommit till Staterna. "Longfellow utvecklades till att bli en av USA:s mest älskade skalder och den amerikanska litteraturen kunde med honom stiga fram som jämbördig med den engelska", framhåller Ingemar Brink.

Bengt Åkerblom

Geijer Erik Gustaf. Freedom in Sweden. Selected works of Erik Gustaf Geijer. Edited by Björn Hasselgren. Translated by Peter Carlquist Hogg. Timbro förlag, 2017. Björn Hasselgren har editerat ett 446-sidigt verk, Freedom in Sweden. Selected works of Erik Gustaf Geijer, med översättningar /till engelska/ av ett antal texter om politik och ekonomi, författade av Erik Gustaf Geijer under perioden 1803–1847. Från genombrottstexten om Sten Sture till den sista – "En ekonomisk dröm". Hasselgren är teknologie doktor vid KTH och senior fellow på Timbro. Han vill med boken både ge ökad insikt i den tid då Geijer var verksam, och i någon mån också visa vad Geijers tankar kan säga om samhället idag. Under fem decennier verkade Geijer med de stora och eviga frågorna: Vad är Sverige? Vad är svensk identitet? Hur ska vi förhålla oss till industrialisering, demokrati, konkurrens på världsmarknaden, individ och samhälle? Han diskuterade den självägande bondens betydelse för Sverige (jfr dikten Odalbonden). "Geijer stod med fötterna i den värmländska myllan, men omfamnade hela världshistorien", sa Björn Hasselgren vid boksläppet. En mycket läsvärd bok för var och en som vill bekanta sig mer med Geijers politiska och ekonomiska idéer – och lära mer om 1800-talets samhälle. "Att se det som sker i det som sker". Intressant nog leder läsningen också till en längtan efter fler böcker med Geijers texter på svenska – originalspråket. Det vore trevligt om någon sådan efterföljare kunde komma. Geijer behöver läsas och läsas om för att förstås.

Liselotte Englund

Geijer, Erik Gustaf, Sånger & kammarmusik i urval av Pelle Östlund. Piano: Pelle Östlund, sång Karolina Wallin, cello Sam Bäckström, violin Radu Mitnei. Ransäter: Geijersamfundet, 2017. CD
Erik Gustaf Geijer behärskade många konster. Bland annat var han tonsättare. Sammanlagt blev det 130 musikaliska verk! På den här skivan hittar vi 14 tonsättningar av Geijer av egna dikter. Pelle Östlund skriver i sin presentation av skivan att han och Karolina Wallin under arbetet med en konsert i Ransäters kyrka, fann, ”att vi tyckte mer och mer om hans sånger. Jag med viss förvåning”, tillägger Pelle. Ja, det är lätt att tycka om sångerna. Till det intrycket bidrar förstås mezzosopranen Karolina Wallin med sin sång! Undertecknad vill absolut inte kalla sig musikrecensent men otvivelaktig är detta en både lättsamt och stillsamt vacker musik.
Bengt Åkerblom

Gillet nr 32 2017. Tidskrift för Carlstads-Gillet. 2017.
Nr 32 av Gillet utgör årgång 26, med 48 välmatade sidor, överdådiga i layout och färger. Det är en verkligt vacker produkt där Marie Aakre varit redaktör och Erik Bonde svarat för layout. Detta gäller det yttre. Men desto mer är att säga om det verkligt intressanta innehållet! Detta är Karlstadshistoria på topp! En utförlig artikel, mycket vackert illustrerad, handlar om Sommaro, landeriet som blev en stadsdel och en gång var i familjen Clarholms ägo, nu en vacker villastadsdel mellan Mariebergsskogen och älven. Fynd från Sommarro visar att området var uppodlat redan på 1600-talet och att landeriet Sommaro vid 1700-talets slut ägdes av hattmakare Fredin, vars dotter gifte sig med Olof Clarholm. Sedan dess är familjen Clarholm ägare till Sommarro och man kan utförligt läsa om de olika generationerna Clarholm fram till 1886, då det hela gick under klubban efter Fritz Clarholm konkurs och självmord. Området styckades upp till villatomter för ”välbeställda”. Om livet på landeriet Sommarro, inredningen i bostaden m.m. berättar Fritz Clarholms son, lasarettsläkaren Per Clarholm, så småningom ägare till Alsters herrgård. Gamla foton från hemmet illustrerar. Doktorsgården i kvarteret Almen är en av de byggnader som överlevde stadsbranden 1865. Nu tycks det, tack och lov, som att miljön i Almen även överlever det hot som nyligen riktats mot det älskade kvarteret i form av ett höghus i glas som granne. Nästa år fyller Doktors-gården 200 år. Om dess invånare, doktorerna Sundberg och Högberg, berättar Marie Aakre. En annan artikel i samma ämne, ”Älvgatan – doktorernas gata”, är en föreläsning av Mats Ronge, bearbetad av Leif Ronge. Om två kända karlstadskvinnor kan vi också läsa i Gillets skrift: operettprimadonnan Emma Meissner, som gjorde succé på Stockholms teatrar, och rösträttskämpen Gerda Hellberg, född i Stockholm, studentska i Uppsala och trolovad med Mauritz Hellberg, Frödings vän som blev chefredaktör för Karlstads-Tidningen. Gerda Hellberg deltog aktivt i kampen för kvinnlig rösträtt, invaldes i stadsfullmäktige och i olika kommunala nämnder. I Villa Skogsbrynet hade hon och Mauritz sin bostad. En skatt av historiska flygfoton över Karlstad från slutet av 1929 har nu digitaliserats och kan studeras i datorn liksom kartmaterial sedan tidigare, berättar Gillet, liksom annat smått och gott, som t.ex. att Carlstads-Gillet numera huserar i residensets första våning i ett rum, där tidigare Migrationscentret höll till och att man tillsatt en utvecklingsgrupp för att ta fram förslag på hur man skall vara attraktiv i framtiden och hur hemsidan skall moderniseras.
Eva Fredriksson

Grenegård, Ulrika. Som om nära. Eneida förlag 2017. Som om nära är uppföljaren till ungdomsboken Utanför linjen som kom ut 2016 och recenserades i Wermlandiana nr 1 2017. Denna del två går dock utmärkt att läsa fristående då bokens främsta huvud- och jag-berättare Adrian i första kapitlet ger oss en liten sammanfattning av vad som hänt. Vi får alltså fortsätta följa Adrian, Christo och John. I den här boken får också Christos syster Arianna träda fram. Det är hösttermin första året i gymnasiet. Adrian och Christo går bygg. Men där finns inte John, han är inte ens kvar i stan. Hans på ytan så fina familj har splittrats och nu befinner sig John hos en fosterfamilj efter en tids vistelse på behandlingshem. Adrian har arbetat hårt med att förändra sitt liv. Han vill inte längre vara den där stökige killen som dricker sig full på fester. Vi får parallellt följa Adrians jag-berättelse, Christo och Ariannas liv och Johns berättelse där han mer och mer sjunker in i spelvärlden, Dark Souls blir mer verkligt än själva livet som pågår. De unga karaktärerna brottas var och en med sin problematik men ett tydligt tema är att söka sina rötter och detta knyts även ihop med funderingar om hur framtiden kommer att te sig. När Adrians flickvän misstänker att hon är gravid väcks hans tankar om sin egen pappa som han aldrig träffat. Christo vill gärna åka tillbaka och se det land han adopterats från men Arianna försöker lämna det förflutna bakom sig och den skuld hon känner inför det faktum att hennes tvillingsyster dog och hon själv fick leva. Något om denna syster borde nog ha presenterats lite tidigare i boken. Det är stundom en ganska mörk berättelse men genom historien utvecklas de olika personerna och för att inte avslöja för mycket kan man ändå säga att det finns ljus och en väg framåt. Sist men inte minst gestaltar författaren på ett mycket fint sätt vänskapens viktiga band. Hur kommer det att gå? En tredje del om dessa unga människor tror jag kan bli efterlängtad!

Gun Berger

Gustavabygden. Nr 71. Hagfors: Sällskapet Gustavaforskning 2017. 23 s. Sommarnumret av Gustavabygden innehåller mycket av intresse också för ”utsocknes”. Valter Berg skriver om Carl Axel Gottlund och Henrik Henriksson Siikainen. Under vandringar 1817 i Dalarna och Värmland blev Gottlund bekant med Henrik Henriksson på Valåsen, som i sitt hem hade han två till tre rader böcker av olika slag. Hans son Henrik, född 1769, skaffade sig förvånansvärt många böcker, förutom 100 band religiösa böcker, 20 historieböcker och landskapskartor. Enligt Valter Berg var han en bland de sista som fullt behärskade finska språket. Gustavabygden innehåller också en recension av Valter Berg av Lars Erik Westlunds Värmland och kriget 1563–70. Han har mycket gott att säga om boken, som han menar ”torde bli ett standardverk över Värmlands öde under sjuårskriget.” Gustavabygden innehåller dessutom en artikel om statsminister Stefan Löfvens härstamning från Gustavbygden och hans besök på orten i vintras. Enligt artikelförfattaren så visade statsministern ett otroligt intresse för sina okända anor. Det har visat sig att han är släkt med Christer Sjögren, Monica Zetterlund med era nordvärmländska kändisar!
Bengt Åkerblom

Gustavsson, Jan, Lag och ordning - är det så enkelt? Författarens förlag 2017. 110 s. Få personer lär veta mer om rättsväsenet i Sverige och flera andra länder än Jan Gustavsson. Han började sin bana som enkel polis, då arbetet gick ut på att gå omkring på gatorna i polisuniform. 1965 förstatligades polisväsendet och han övergick till andra verksamheter inom rättsväsendet, blev föreståndare för hem för missbrukare, hem för kriminalsvårdsdömda m.m. liknande verksamheter som frivård, fängelser m.m. Gemensamt för fängelsepersonalen var att den att den befarade att problemen för fängelsevården skulle komma att öka på grund av att samhällsklimatet hade hårdnat. En tid tjänstgjorde Jan på BRÅ. Senare, på 1980-talet, fick han en fast tjänst vid kriminalvårdens huvudkontor och han fick på sitt skrivbord problemen med kriminella gäng, högaktuellt i dag men problemet fanns alltså redan i början på 2000-taletar. Medlemmar av kriminella gängbildningar finns nu vid 33 av landets fängelser. Fångvårdspersonalen ansåg att dessa medlemmar var ett större bekymmer jämfört med andra intagna. Och Jan tillägger att 2002 var fångarna som grupp mer belastade och hade lägre utbildningsnivå. ”Är det något som förenar fängelserna världen är det att det är de fattiga som befolkar fängelserna”. I Uganda var detta särskilt tydligt. Efter sin pensionering så tjänstgjorde han som övervakare, nämndeman m.m. Allra sist några allvarsord som undertecknad finner väl värda att citera: ”De yrkesverksamma behöver återta makten. Polisen behöver inte ständiga omorganisationer, som initieras av akademiker utan poliserfarenhet, fängelserna behöver ledas av personal som har känsla för både säkerhet och behandling.” Jan Gustavssons minnen från drygt 40 år i rättsväsendets tjänst är väl värda att läsa. Glimtarna han ger oss från olika behandlingsinrättningar är både underhållande och hoppingivande, men det gäller att rätt bemöta människor, något som han verkar ha varit mycket bra på!
Bengt Åkerblom

Gustafsson, Gerhard, Jannelund, Degerfors och världen. En personlig betraktelse i tid och rum. Författarens förlag 2017. 101 s.
En högst ovanlig hembygdsbok, som bjuder på mycket! Författaren är kulturgeograf (om jag förstått rätt) vid Karlstads universitet, fast numera pensionär. Han är uppväxt i Degerfors; närmare bestämt tillbringade han sina första levnadsår på polisstationen, på övre våningen, inte som straffånge dock, utan därför att hans pappa var polis, och familjen hade sin bostad där en trappa upp. Författaren berättar livfullt om sina barn- och ungdomsår och man slås som alltid vid läsning av “pensionärsbiografier” av hur mycket tid barnen på den här tiden var utomhus och över huvud var taget aktiva – tills TV:n kom! 1964 – 1967 var författaren dessutom musiker, spelade i popbandet Ulf- Gerhards. Lekplatserna var många i Jannelund men under 70-talet ägde en dramatisk sanering rum, en sanering som författaren sammanfattar så här: “Rivit en vacker miljö och skapat en trafikplats” och var finns den mysiga “småstadsidyllen som en gång fanns”? 55 byggnader har rivits sedan 1970-talet! Författaren framhåller att folkmängden minskat drastiskt med början på 1980-talet, vilket främst beror på att anställda på bruket minskat från 2 500 till bara 500 anställda. Namnet Degerfors betyder den digra forsen, alltså den stora forsen och med forsen avsågs Sveafallen, som en gång i tiden fanns i närheten. Det råder osäkerhet om när Degerfors tätort började kallas Degerfors och inte Jannelund men troligen fick det sitt namn mellan 1925 och 1938. Degerfors är omskrivet framför allt för DIF, fotbollslaget, och bruket, Degerfors järnverk. Roligt att tack vare Gerhard Gustafsson få en mer allsidig skildring av orten. Han avslutar boken med något som liknar mest en debattartikel: ’’Framtidens Jannelund/ Degerfors i ett omvärldsperspektiv”. Littera- turförteckningen, referenserna, upptar tre sidor, varav ett tiotal härrör från författaren själv. Inga tvivel alltså om att författaren är minst sagt spränglärd vad gäller Degerfors.
Bengt Åkerblom
Wermlandiana 2018:2

Gustavsson, Per, Om jag var en elefant. R&S 2017. 27 onumrerade s.

Per Gustavsson är en flitig illustratör! Förra året kom flera böcker som han illustrerat. I denna bok är han både författare och illustratör med den äran. 2016 års värmlandsförfattare berättar här om en liten dagdrömmare. Medan de andra barnen i förskolegruppen leker och rasar sitter lilla Vera på en parkbänk med smörgåsen i handen och drömmer. Runt omkring henne hoppar små fåglar omkring. Farfar brukade alltid mata fåglarna. Vera delar med sig av sin smörgås och fantiserar. Tank om man kunde flyga! Tänk om man var en fjäril, eller tänk om man var en elefant. Eller en apa. Varje uppslag bjuder på en motsats, lätt som en fjäril, tung som en elefant, tjattrig som en apa eller tyst som en astronaut. Tankarna flyger långt bort och sedan tillbaka till parkbänken och plötsligt når henne de andra barnens rop: är du inte klar snart? Visst är hon klar att delta i leken! Gustavssons text är lekfull, poetisk, och bilderna klara och färgstarka och täcker hela uppslag. En vacker bok.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:3

Gôtt ärre! Recept från Molkom. Sammanställda av åttorna på Nyeds skola. I samarbete med FramtidsFrön, Region Värmland, Kulturrådet, Votum förlag 2017. 44 s.

Gôtt ärre! är titeln på en matbok sammanställd av åttorna på Nyeds skola i Molkom som inte bara skrivit texten i boken utan också provlagat, provbakat och provsmakat de utvalda recepten. En perfekt bok för mat- och bakfantaster med recept med en touch av landsbygden, skriver eleverna i förordet. Bilderna i boken är också tagna av eleverna och samtliga landskapsbilder är fotograferade i Molkom. En touch av Värmland har boken definitivt. Nävgröt och fläsk är med i boken och skrädmjölsdrömmar ”så goda att man kan drömma om dem”. Ett intressant recept är Thyras korvbullar som påminner mycket om receptet på Värmlandsbiffar, fast de inte är gjorda med värmlandskorvfärs utan med traditionell svensk julkorvssmet. En riktigt trevlig bok är det som åttorna från Nyeds skola åstadkommit i samarbete med FramtidsFrön, Region Värmland, Kulturrådet och Votum förlag. Med hårda pärmar, fina foton, riktigt bra formgivning och 44 sidor med de unga Molkombornas trevliga favoritrecept.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:2

Hagberg, Esbjörn. På tal om livet – Ärkebiskopens fastebok 2017. Verbum 2017. 154 s.

Nästan alla religioner har en tradition av fasta. Den tidiga kyrkan ärvde traditionen från judendomen, där seden med fasta två dagar i veckan – förutom vid stora högtider – var etablerad. Inom kyrkan blev först fredagen en fastedag eftersom Jesus Kristus korsfästes en fredag. Senare tillkom även onsdagen. Med tiden kom de stora kyrkliga högtiderna jul och påsk att föregås av en längre fasteperiod. Fastans syfte är att stämma till eftertanke och andlig fördjupning i centrala motiv i den kristna tron. Det råder inte matförbud. I den romersk-katolska kyrkan avstår man från kött, men grönsaker och fisk i enkla former får gärna ingå i kosthållet. Den ortodoxa kyrkotraditionen tillämpar regeln om att avstå från alla animaliska produkter. Den protestantiska traditionen har inte lagt någon större vikt vid vad man äter under fastetider. Koncentrationen har legat på den andliga fördjupningen, inte på de yttre formerna.

Förre ärkebiskopen Anders Wejryd har initierat en bokserie benämnd Ärkebiskopens fastebok. Den första utkom 2013 och skrevs av Lulebiskopen Hans Stiglund. Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén fortsätter traditionen och inför fastetiden 2017 gick författaruppdraget till förre Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg.

Det är inte en vanlig ”bok” som Esbjörn Hagberg skrivit. Det är en ”reflektionsbok”. Han vill ta med läsaren på en inre resa, som ingen vet vart den bär. Läsaren blir medaktör. Det som sker under resan är att han omdirigerar ett antal frågor som Jesus enligt evangelierna en gång riktat till människor i sin omgivning. I varje kapitel riktas en fråga dels till författaren själv, dels som en utmaning till läsaren att för egen del reflektera över. Den första delen i varje kapitel utgörs av författarens personliga ”samtal” med Jesus. Esbjörn Hagberg är inte direkt blyg i samtal. Han ställer ibland häftiga motfrågor Han låter sitt ”samtal” vara inspiration till läsaren, som inbjuds att vara med i samtalet för att sedan själv fortsätta det inre samtalet på egen hand där Esbjörn Hagberg tystnat. Några stödfrågor skickas med som underlag för det inre samtalet.

Frågorna från Jesus leder till nya frågor för den reflekterande. Kanske: Vad prioriterar vi i våra liv? Vad är att vara frisk? Vilket ansvar har jag för min omgivning? Vad gör vi med vår längtan? Är människan ond eller god? Vad är att tro?

Esbjörn Hagberg anknyter till en kristen meditationstradition med två aktörer: Det egna jaget och Gud. Det är i det mötet som något nytt och oväntat kan ske.

Inge Bredin

Wermlandiana 2018:3

Hallbäck, Dan-Axel. 3 fjärilar kring Vänern & 33 andra berättelser. Hallbäcks förlag 2017. 304 s.

”Här är mina läsfrukter samlade för alla er som liksom jag älskar att veta allt möjligt om allt möjligt. Nyfikenhet är en fantastisk gåva och lite nördiga får vi alla vara!” Så skriver den på hösten 2016 bortgångne Dan-Axel Hallbäck i baksidestexten till den postumt utgivna boken, 3 fjärilar kring Vänern & 33 andra berättelser, som omfattar 34, i olika forum, tidigare publicerade artiklar. Så sant. En bok fylld av läsning som sprudlar av glädje över att få förmedla kunskap ofta med utgångspunkt i små triviala företeelser, där varje berättelse växer till en speciell läsupplevelse. Spännvidden är stor från det värmländska landskapets små glädjeämnen till Arktis vida vidder, från små vardagliga iakttagelser till avancerade utredningar om biologiska fenomen och företeelser. Natur och naturupplevelser tar en stor plats i boken vilket är naturligt med Dan-Axels stora intresse för naturens hemligheter, som han noga utforskade och sökte svar på. Men här finns också personporträtt, olösta historiska gåtor, folklore och folktro och inte minst en stor portion kulturhistoria. Historiska och arkeologiska vinklar ger med läkarens ögon spännande artiklar om Varnhems kloster, Erik XIV:s skottskada liksom i Arktis försvunna expeditioner. Bland personporträtten märks särskilt det av läkaren vid Mariebergs Hospital Axel Enwall, vars fotografier från Nordenskiölds expedition 1872/73 skulle få en särskild betydelse för skicklige fotografen Dan- Axel långt senare. Intresseväckande, för oss som bara strövar runt i naturen, är artiklarna om våra småfåglar, fladdermöss och de små ofta oansenliga växterna, som är skrivna på en naturlyrisk men också pedagogiskt klar prosa. De andas både djup biologisk och folkloristisk kunskap. De värmländska inslagen om Sibberön och Varg och björn i östra Värmland berättar spännande historier om människor och natur. De kompletteras dessutom med gedigna litteraturreferenser.

En styrka för boken är också att många artiklar berikas med hänvisningar till vidare läsning somliga direkt i texten, andra med separata litteraturanvisningar sist i boken.

Forskarens nyfikenhet och utredande slutledningar ger artiklar som de om ”Saltkörteln”, ”Fladdermössens läten” och ”En biologisk princip” ytterligare dimensioner.

Resenärens intryck från resor till fjärran mål ger oss inblickar i naturens små hemliga hörn där iakttagelser och funderingar förmedlas det må så vara om speciella fåglar eller känslan vid en isländsk geysir.

3 fjärilar kring Vänern är en välfunnen titel där inledningsartikeln med Dan-Axels tre landskap, naturen, kunskapsförmedlingen och den naturlyriska prosan sätter bokens ton. Boken torde vara en av årets vackraste värmlandsböcker med exempel från Dan-Axels många intresseområden. Den präglas av en klar linje där allt från omslag, illustrationer, pappersval och layout har samverkat till en kvalitetsprodukt, sammanställd av hustrun Elsa och nära vänner. Denna bok förtjänar en stor läsekrets för i den finns något för de flesta som söker en läsupplevelse, det må vara spetskunskap eller bara en trevlig lärorik lässtund. För den som vill läsa er artiklar av Dan-Axel finns möjligheten på https://danaxelhallback. com

Olof Andersson

Wermlandiana 2018:3

Harrison, Dick, Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander. Ordfront 2017. Dick Harrisons bok om Tage Erlander, Jag har ingen vilja till makt, är tjock. Jag hade nog inte trott att den skulle fängsla mig så som den gjorde, men de drygt åttahundra sidorna är trots sin omfattning lätta att läsa. Vi bjuds på en lustfylld djupdykning i svensk nittonhundratalshistoria då Sverige blev ett folkhem och Tage (så småningom) en landsfader. Boken är kronologiskt upplagd och man ska inte hoppa över den intressanta inledningen. Harrison bygger sin bok huvudsakligen på Tage Erlanders dagböcker och det är ett fantastiskt rikt material. I sitt föredrag nyligen i Karlstad, berättade Harrison att Tage aldrig tog körkort. Det var Aina som körde och för att hon skulle hinna till sitt arbete på Södra flickläroverket klockan åtta kom Tage en hel timma före kollegerna till kanslihuset, och den timmen ägnade han åt sina dagböcker. Där tog han ut sin frustration över misslyckanden och dumma kolleger. Där rapporterades glädjeämnen och familjehändelser och förkylningar! Där avreagerade han sig för att med relativt jämnmod möta dagens påfrestningar. Anteckningarna ger en bild av en otroligt plikttrogen arbetsmänniska. En kunnig, påläst, stridbar, drastisk, humoristisk människa och en ganska långsint … Dagböckerna, för det blev många, visar också på ett oskuldsfullt Sverige där en statsminister till och med kunde lifta till jobbet. Det känns också förunderligt att läsa om de snäva ekonomiska villkor han och den älskade hustrun Aina levde under i många år. Tage föddes 1901 i Ransäter där hans far Erik Gustaf var skollärare och klockare och sedermera kantor. Det finns många anekdoter om Tages barndom och om hemmet som präglades av nykterhet, flit och sparsamhet. Pappan var varmt kristen och liberal och kom aldrig riktigt över att sonen småningom vände både liberalismen och kristendomen ryggen. Tage hade läshuvud och tanken var att han skulle utbilda sig till lärare i naturvetenskap i Lund men allt som åren gick blev statskunskap det ämne han fördjupade sig i. Samtidigt blev han mer och mer politiskt engagerad. Den mångsidiga människan Erlander träder tydligt fram under åren i Lund. Under hela sitt liv var Tage en storläsare av skönlitteratur och historia. En som gärna gick på teater och i viss mån även idrottsevenemang. Större delen av boken tar emellertid upp Tages politiska liv. Han är den statsminister som suttit längst i vårt land. Hela tjugotre år. Kända personligheter inom socialdemokratin speglas genom Tages ögon. Gestalter som den beundrade Ernst Wigforss, Gustaf Möller, Per Edvin Sköld och inte minst Per Albin Hansson får tydliga konturer. Ärkefienden Bertil Ohlin däremot beskrivs inte särskilt tydligt men omnämns flitigt i dagböckerna. Vad som förvånade mig var Erlanders förhållande till våra dåtida kungar. Både Gustaf V och Gustaf VI Adolf nämns med högaktning. Boken fokuserar på viktiga händelser. Baltutlämningen efter andra världskriget och det politiska spelet kring det beslutet är ett exempel, Koreakriget, Catalina-affären, ATP-striden är andra. En märklig parallell till vår tid tycker jag att Wennerström-affären visar på. Hur mycket visste Tage Erlander om den säkerhetsrisk som Wennerström utgjorde? Hur mycket information hade hans ministrar undanhållit honom för att skona sin statsminister? Ja, jag skulle kunna berätta mycket mer men får hänvisa till det omfattande registret och avslutar med att varmt rekommendera läsningen av boken.
Helena Vermcrantz

Hedin, Annica & Gustavsson Per, Stig. R&S 2017. [25 s.]

Annica Hedin har tidigare skrivit faktaböcker för barn men denna gång står hon för texten till en bilderbok illustrerad av vår värmländske Per Gustavsson. Det har blivit ett fint samarbete!

Stig dog samma dag som lillebror lärde sig simma. Stig och lillebror hade bestämt sig för att fira det. Nu ser lillebror bara ett svart hål när han tänker på Stig. Det svarta hålet finns överallt, på kvällen när han ska somna, på julafton, i parken. Lillebror försöker strunta i det men det finns där, överallt, ja kanske lite mindre när han leker tåg med Ayla på förskolan. Dagarna går och snart är det Stigs födelsedag och lillebror tycker att det måste väl ändå firas. Mamma och storasyster blir eld och lågor och sätter i gång och dagen ras med sång framför Stigs porträtt och grön marsipantårta och då passar det ju fint att äntligen fira att lillebror lärt sig simma. Detta är en väldigt bra bok för små barn om sorg och jag är förtjust både i text och bild. Per Gustavsson gestaltar lillebrors saknad så fint. Soffan där lillebror sitter på julafton ter sig enorm utan Stig och vattnet i plaskdammen i lekparken är alldeles svart. Förskolan ser ödslig ut, men dagarna går och ”så blir det Stigs födelsedag. Fastän han är död blir det den första juni”.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:3

Holmlöv Olle. Djuröga. En essä om att se - och bli sedd av – vilda djur. Carlssons 2017. 305 s.

Djuröga av Olle Holmlöv är en bok att stilla njuta av, i små portioner. Ett kapitel då och då efter en skogspromenad, för det är framför allt om skogens djur den handlar, men även skärgårdens. På hösten är det säkert härligt att läsa den och minnas sommarens oväntade eller noggrant planerade och inväntade möten med djuren i vår natur. För mig som gillar konst var det spännande att läsa om författarens möten med akvarellisten Björn von Rosen och hans tankar om Bruno Liljefors. Vi möter också andra naturskildrare som i ord och bilder påverkat författaren, män som Sven Barthel och Sven Rosendahl. Holmlövs iakttagelser sker huvudsakligen i trakten där han bor sedan mer än tjugofem år, Röjdådalen i norra Värmland, där eken har sin nordgräns, och de spänner över hela faunan från nässelfjärilen och de klonkande korparna till älg och rovdjur. Han är lärd, Holmlöv, och hans språk är njutbart, sinnligt.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:3

Hedström, Johanna, Vidare och igenom. BoD 2017. 121 s.

Johanna Hedström är hammaröbo. Hon debuterar med Vidare och igenom, en mycket märklig historia, helt obegriplig egentligen men en historia så skickligt berättad att man trots allt kan svälja den. En nyckel till boken hittar vi på bokens baksida: Berättelsen om Sanna (bokens huvudperson) vill väcka tankar om hur vi hanterar det oförutsedda. Förändring är oundvikligt, men vi kan lära oss att leva med den och skapa våra liv så som vi längtar efter”. Johanna Hedström gör en god debut med Vidare och igenom. Tänkvärt, läsvärt!

Bengt Åkerblom
Wermlandiana 2018:2

Holmlöv, Olle, Djuröga. En essä om att se – och bli sedd av – vilda djur. Carlssons förlag 2017. 305 s.
Ett längre avsnitt i boken behandlar förgiftningen av fåglar och sälar som pågick 1950–1986, då vi ”med öppna ögon lät utrota örnen, pilgrimsfalken, sälar och fisk”. Omkring 1970 var havsörnen nere i kanske bara ett tiotal mot nu minst 2 500!
Olle Holmlöv skriver också om några naturskildrare, som han skattar högt, Bruno Liljefors kanske främst men också Björn von Rosen och, bland författare, nämner han Sven Rosendahl, som han uppskattar mycket: ”Fantasten Sven Rosendahs svåröverblickbara författarskap är en given del i 1900-talets svenska naturskildring”.
Men allra mest uppehåller sig författaren vid det dagliga djurlivet i hans hembygd Östmark, som verkar vara ett verkligt eldorado för allt vad djurliv heter. Häpnadsväckande är vad han berättar om konsten att leva i fred med huggormar. Utförligast skriver han om älg och rådjur, som han skildrar ingående, framför allt brunsten och djurens ”mamma- och papparoller.” Mycket intressant är också vad han skriver om det tillbakadragna lodjurets liv. Intressant är inte minst hans iakttagelser av djurens språk mellan mor och barn, inte bara bland älg, rådjur, lokatt, varg, korp o.s.v. Om korpen skriver han bl.a. att den misstänker allt den inte känner igen. Ja, det är märkligt hur mycket ett träget studium av djurlivet i nordvästra Värmland har att ge den uppmärksamme!
Författaren blir uppenbarligen berörd av att se djur och han frågar sig varför detta?
I en artikel i Nature Neuroscience fann han svaret. Jo, enligt Nature Neuroscience finns i vår hjärna amygdalan, en äldre primitiv del av hjärnan och den är inställd på att känna igen djur. Och det spelar ingen roll om det rör sig om elefanter, havsörnar eller insekter. Denna medfödda dragning till djur har haft en stor betydelse för vår sentida historia. Klart är att Olle Holmlöv i hög grad besitter denna förmåga, vilket gör läsningen mycket underhållande.
En bok om djur i norra Värmland måste naturligtvis också handla om vargen! Han är övertygad om att den ganska så omhuldade meningen i Värmland är alldeles galen och stöder sig därvidlag vid vad den pensionerade chefsveterinären vid Kolmårdens djurpark, Bengt Ole Röker, har att säga i saken. Han har i djurparkens arkiv prover från tusentals levande och döda djur från de svenska djurparkerna. Med stöd av dessa prover anser han sig kunna slå fast att de första värmlandsvargarna, som dök upp 1984, inte alls var ”utplacerade” utan verkligen var invandrare på egen hand.
Olle Holmlöv funderar hur vargens framtid i Värmland ska kunna arta sig. ”Kanske vargen kommer att ta hela tillväxten”, alltså av djurens skafferi. En varg behöver äta ungefär två kilo kött om dagen. Det innebär att ”sett över hela landet sägs hela vargstammen slå runt en vuxen älg var fjärde dag”. Här krävs det mycket av mänsklig solidaritet med den ursprungliga natursynen, menar Holmlöv.
Olle Holmlövs iakttagelser från Östmark är mycket läsvärda. Mitt enda klagomål skulle gälla dateringen av de olika artiklarna. Ibland anger han årtal men ofta inte utan läsaren lämnas okunnig om det.
Tilläggas att boken är en vacker skapelse, fast den har bara har en endaste illustration!
Bengt Åkerblom

Hyder, Lisa, Om dagen tar slut. Ill: Per Gustavsson. Opal 2017. Denna gång arbetar Per Gustavsson i stort format. Lena Hyder berättar om en liten eftertänksam pojke som får höra av sin kompis Fanny att världen kommer att gå under. Detta upptar pojken hela dagen. Tankarna följer honom och han gör sig bilder av allt han kommer att gå miste om, och det är inte förrän han ligger i sängen omgiven av alla sina gosedjur som han vågar fråga mamma om det är sant. Mamma tröstar och säger att ibland kan det kännas så och ibland kan det verka så, ”men så länge du och jag lever kommer världen inte att gå under”. Mamma berättar att om världen kommer att gå under så är det inte förrän om miljoner, miljoner år. Per Gustavsson gestaltar pojkens tankar och fantiserande på ett inkännande och humoristiskt sätt. En meteorit får vara symbol för pojkens rädsla och den förekommer flitigt i början av berättelsen för att försvinna helt på slutet. Bilderna kompletterar och tolkar texten precis som det ska vara i en riktigt bra bilderbok. Det har blivit en ömsint bok om de existentiella frågor som barn i sex-sju årsåldern kan gå och fundera över. Man skulle önska att alla små funderare fick lika trösterika svar. Boken är nominerad till Augustpriset.

Helena Vermcrantz

Recensionen tidigare publicerad i Karlstads-Tidningen

Härenstam, Elisabet, Tanketurer till Gud. Karlstad: Bild,Text&Form 2018. [30 s.].

En bönbok av mycket ovanligt slag både till ord och bild. Bokens Gud är en gud av det mest sympatiska slag och illustrationerna underfundigt vackra. En bok för kristna i första hand men även föga troende torde ha behållning av Olof Essviks illustrationer. Hans katter, om det nu är fråga om det, är både rörande och smått humoristiska. Tag och läs!

Och nu står dörren

öppen till Guds hus

Och där går Jesus

glad och stark i solen

och visslar som en koltrast.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Jansson, Bernt, Anders Fryxell 1795–1881. Skolman, historiker, präst. Författarens förlag 2017. 220 s.

Anders Fryxell var prost i Sunne 1837 fram till sin död 1881 men är framför allt känd för sitt historieverk Berättelser ur svenska historien i 46 band. Bernt Jansson, uppväxt i Sunne, citerar inledningsvis några omdömen om honom. Verner von Heidenstam anser att det ska komma en dag då Fryxells historia, ”trots sina misstag blir skattad som den yppersta, vår mest åskådliga och levande”. Daniel Toijer, som forskat mycket om Fryxell, anser att ”från tiden omkring 1830 och fram till 1860 var han också utan tvivel Sveriges mest lästa författare”. Carl Grimberg, den populäre historikern, anser att de första delarna” voro mästerverk av livfull framställning”. Tilläggas kan att professor Sverker Oredsson menar att hans författarskap haft stort genomslag och bl.a. påverkat August Strindberg. Men i de första delarna var Fryxells källkritik obefintlig, framför allt gjorde han en fantastisk insats ”som insamlare av material och inte minst så väckte han historieintresset hos ungdomen och den breda allmänheten under 1800-talet. Och tilläggas bör dessutom att hans historia ”ropade på att bli illustrerad och den ropade inte förgäves” enligt riksantikvarien Ingvar Andersson, som Bernt Jansson citerar som inledning till sitt kapitel om Anders Fryxell som inspiratör för historiemåleriet, som blev populärt under 1800-talet.” Fryxells intressanta berättelser, den lättförståeliga stilen, fylld med anekdoter och detaljerade personbeskrivningar, blev en förlaga för ett stort antal konstnärer, skriver Bernt Jansson. Bernt i Börby, som författaren kallar sig, uppehåller sig naturligt nog mest vid Fryxell som historiker men han har också mycket om skolmannen Anders Fryxell, som grundade Högre Folkskolan i Sunne, om livet i prostgården i Sunne och om sångspelet Wermlandsflickan, som tillkom 1821, där ”Ack Wermland du sköna” ingår, en dikt som F. A. Dahlgren kom att lägga till några verser till. Man slås av likheterna med Dahlgrens Wermländingarna, som tillkom 30 år senare. Litteraturvetaren Henry Olsson slår fast att ”man behöver endast kasta en flyktig mönstrande blick på denna pjäs för att finna det stora beroendet av Fryxell såväl i stämning som text och melodi”. Mycket är skrivet om och av Anders Fryxell. Förteckningen över litteratur om honom, mer eller mindre förstås, upptar ett femtiotal verk och av densamma omnämner Bernt ett tjugotal verk. Boken är den första ”riktiga” biografin över honom, om man inte räknar med Karin Fryxells bok om honom Boken om Anders, som väl inte kan kallas för en fackbok. Bernt Janssons bok ger ett gott intryck. Han behärskar väl sitt ämne och de många illustrationerna gör boken mycket läsvänlig. Särdeles berömvärt är att författaren tänkt på att förse sin bok med ett personregister, ett viktigt hjälpmedel för läsaren!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Jofjell, Staffan. Temple of dreams. Heidruns 2017. Våren 1985 reste filmaren, konstnären och pedagogen Staffan Jofjell till Berlin för att med sin kamera dokumentera första majfirandet på ömse sidor om den mur som alltjämt delade staden. Av en slump hamnade Staffan J under sitt besök på ett café vid Unter den Linden, ett café som vårdade minnet av den kände journalisten, kriminalreportern och politiske aktivisten Egon Erwin Kisch (1885–1948). Bland de många Egon Erwin K-porträtten och -citaten på caféet fann Jofjell också ett autentiskt Kisch-reportage från 1925. Det innehöll en livfull skildring av ett klassiskt velodromlopp på cykel, Berlins 6-Tage-Rennen, som 1925 arrangerades för sammanlagt tionde gången (och som årligen körs än i dag). Reportaget gjorde stort intryck på Jofjell – så till den grad att han återvände till Berlin redan i oktober 1985 för att, på nytt med sin kamera som arbetsverktyg, berätta om den 81-a upplagan av sexdagars-loppet. Tävlingen ägde rum i legendariska Deutschland-Halle – ”Temple of Dreams” – som uppfördes till de olympiska sommarspelen 1936 och då invigdes av Adolf Hitler. I sex hela dygn eller 144 timmar fotograferade Staffan J energiska rundbanecyklister ur alla befintliga velodromvinklar och -vrår. Därefter kopierade han upp materialet på östtyskt ORWO-papper, men av olika skäl blev de många bilderna sedan liggande precis lika länge som trettioåriga kriget varade. Men 2015 träffade Staffan en annan Staffan – en Staffan Weigel – som lämpligt nog arbetar som designer i cykelbranschen. Därigenom kom hjulen på nytt i rullning och fotografierna äntligen till heders, om än i omvänd ordning. Ja, tillsammans gjorde Staffan & Staffan en utställning, Trackside ’85, som till dags dato visats i Berlin, London, Manchester, Barcelona, Oslo och som dessutom, i valda stycken, publicerats i det holländska magasinet Soigneur. Nu kan hela utställningen avnjutas också i bokform. Temple of Dreams – Berlin 1985 (Heidruns, 2017) heter den vackra bok som på ca 70 sidor visar Jofjells nu 32-åriga bilder och som därutöver innehåller korta texter av Jofjell själv, av Berlin-kännaren Carl-Johan Charpentier – och av Egon Erwin Kisch. Resultatet är både smakfullt, originellt och lärorikt. På hela sex dagar och sex nätter ser de tretton plus tretton velodrommännen i Berlins 6-Tage-Rennen varken åt höger eller vänster utan bara framåt, skrev Kisch i sin 1925-årstext. ”De strävar framåt men befinner sig hela tiden i tävlingsbanans oval”, och de kommer ingenstans. Han menade sig vara åsyna vittne till en ”Elliptisk trampkvarn”. Så löd också rubriken på hans reportage för 92 år sedan. Ett brottstycke av detta reportage, bara ca femtedelen, återges på sid 84f i Jofjells bok. Själv anser jag att hela Kisch-inlagan skulle ha beretts plats. I så fall hade läsaren, till sin glädje, fått stifta bekantskap med både Pythagoras och Edgar Allan Poe och på köpet fått traggla sig igenom en Kisch-mening, som är 27 rader lång och innehåller 273 ord (= absoluta nollpunkten, om vi ersätter orden med grader och diskret kompletterar med ett minustecken). Hur kan jag vara så säker på det? Jo, dels kan jag läsa och räkna, och dels fann jag av en ren tillfällighet Kisch-framställningen – om den Elliptiska trampkvarnen – i obeskuret skick i Stig Hanséns och Clas Thors tjocka bok Århundradets reportage (Ordfront, 2000). Där höjs Kischs trampkvarnsbetraktelse med all rätt till skyarna. Charpentier skriver om CAFE Egon Erwin Kisch och om den berlinska cafékulturen i allmänhet. Någon har sagt, halvt på allvar och halvt på skämt, att de ekonomiska, kulturella och sociala revolutionerna i Europa undantagslöst har planerats i café-miljöer. I det akademiska Lund fanns på 1920- och 30-talen inte mindre än 29 väl inarbetade och välbesökta caféer. Numera finns i stort sett inga alls. Det är med andra ord förståeligt att revolutionerna uteblir... I Berlin har Charpentier vistats bortåt 70 gånger, men han är också Afghanistan-expert och har skrivit ett antal böcker om ’Landet mitt i världen’. Därför kunde han nu ha gripit tillfället i flykten och erinrat om att Jan Myrdal var starkt påverkad av Egon Erwin Kisch, när han för närmare 60 år sedan skrev sitt betydande verk Kulturers korsväg (senare omdöpt till Resa i Afghanistan). Myrdal vittnar själv om sitt beroende av Kisch på sid 26 i boken Ord & Avsikt (Norstedts, 1986) och tillfogar med en karakteristisk formulering: ”men de anständigt litterära kritikerna” märkte ingenting alls. ”Den förste som har visat på inflytandet från Kisch i mitt skrivande var Halldor Laxness.” Något måste jag till slut säga om Jofjells alla fotografier. Jag konstaterar att de är uttrycksfulla och att de präglas av ett stilla vemod. Hantverksskickligheten är stor och tidsmarkörerna otaliga. Både liv och läror är i dag andra än de var 1985. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger.
Mats Parner

Jofjell, Staffan. Temple of dreams. Berlin 1985. Heidruns 2017. 103 s.

Platser kan få oss att tänka i färger. Medelhavet får mig att tänka på turkos, fjällvärlden på vitt eller höstligt orange. Berlin före murens fall ser jag i grått. Och den känslan förstärks av Ransätersfotografen Staffan Jofjells val av motiv, redovisade i en nyutkommen bok med foton från just Berlin. De mest fascinerande bilderna kommer från Temple of dreams – Drömmarnas tempel. Trots namnet är det ingen kyrka han visar upp, det en velodrom där cyklister under sex vansinniga dygn jagar runt, runt, runt. Det var en slump som förde honom dit. Våren 1985 var han på besök i Berlin för att skildra 1 maj- randet. På ett café råkade han läsa ett reportage, skrivet av ”Den rasande reportern” Egon Erwin Kirsch. Texten handlade om cykel- tävlingen ”Sechstagenrennen”, ett cykellopp inomhus med anor sedan 1909. Staffan Jofjell blev intresserad och bestämde sig för att återvända till hösten och med egna ögon se tävlingen. Självfallet hade han kameran med. Resultatet är en serie foton, samtliga i svartvitt. Vad jag har förstått har Sexdagarsloppet i dag utvecklats till en smått galen och festlig föreställning. Så verkar det inte ha varit 1985. Det finns inte många glada människor på Staffan Jofjells bilder. Sammanbitna cyklister – somliga troligen laddande inför nästa åk, andra uttröttade efter ett antal varv – tittar in i kameran med stela ansikten och på något sätt tomma blickar. De som ler, om än ansträngt, är unga vackra kvinnor i bikini som väl skulle förgylla tillställningen, fast det åtminstone hos mig framkallar motsatta känslor. En enda riktigt glad bild visar en ung kvinna som uppenbarligen vunnit någonting. Hon riktigt lyser när hon tar emot blomsterkvasten. Fotona från själva cyklingen är tekniskt skickliga, hisnande, smått obegripliga. Hur vågar de cykla i den farten, så nära varandra, i en velodrom som på sina ställen verkar vara nästan lodrät? Bilder från andra delar av Berlin kompletterar fotosamlingen – och färgen i mitt med-vetande förstärks. Den är som sagt väldigt grå. Därmed inte sagt att boken är tråkig – tvärtom. Den är fascinerande. Man kan titta mycket länge på bilderna. Utöver Staffan Jofjells egen introduktion har boken två kapitel med texter, en skriven av Egon Erwin Kisch och en av C J Charpentier som ger en både personlig och intressant beskrivning av Berlin.

Gunvor Nyman

Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad

Wermlandiana 2018:2

Johansson Karina. Resan tillbaka. Norlén & Slottner 2017. 224 s.

Ellinor har sålt sitt företag och har för första gången på många år tid. En stor del av denna tid tänker hon nu ägna åt sin gamla och sjuka mormor Olga, som Ellinor försummat så länge. Mormor Olga är den som tagit hand om Ellinor när hennes egen mamma inte varit kapabel till det. Just idag är en stor dag. Caféet i Sjöstugan, där Olga bott i många år när hon arbetade åt familjen Björksjö på Carlsborgs herrgård, ska invigas. Olga är hedersgäst och caféet är döpt efter henne. När Ellinor och Olga är på plats väcker det mörka minnen hos dem båda. På 80-talet skedde en mordbrand på Carlsborgs herrgård och hela familjen Björksjö på fyra personer brann inne. Nu finns bara grunden av huset kvar. Går det att ändra på historien, kan man förhindra ödesdigra förlopp som redan skett. Det är temat i denna bok och kanske något vi alla i ett visst skede i livet skulle ha önskat vara möjligt. Olga har gåvor utöver det vanliga och nu har hon planer för Ellinor. Med hjälp av örten Aika Matkas magiska kraft skickar hon iväg Ellinor på en tidsresa 37 år tillbaka. Karina Johansson har tidigare skrivit tre feelgood-deckare som alla utspelar sig i Sunne. I hennes fjärde roman är vi fortfarande kvar i Sunne-trakten men den här gången är det en annan sorts berättelse. Kan man kanske kalla det för fantasy light med inslag av både en kärlekshistoria och en deckar-dito. En trivsam läsning som dock kräver lite extra av läsarens koncentration för att inte tappa bort var i tidsplanen vi befinner oss. Uppbyggnaden av just själva förflyttningarna bakåt och framåt i tiden har säkert krävt en hel tankeverksamhet för författaren för att få allt logiskt trovärdigt. Men detta har hon lyckats bra med.

Gun Berger

Wermlandiana 2018:2

Karlander, Olof. I Sigvards spår. En berättelse om svensk djursjukvård. Votum & Gullers förlag 2017. Faderns efterlämnade papper hamnade i en svart sopsäck och destruktion låg i farans riktning. Men så blev det inte, tack och lov. Säcken sparades ett antal år, öppnades därefter – och blev grunden för en bok med spännande innehåll. I Sigvards spår – en berättelse om svensk djursjukvård är sonen Olof Karlanders verk om pappan och veterinärprofilen Sigvard Karlander, smålänningen som från mitten av 1950-talet och resten av sitt liv var bosatt i Karlstad. Författaren låter huvudtrådarna löpa parallellt: huvudpersonens innehållsrika yrkesliv och djursjukvårdens utveckling. Från uppväxten på en gård på småländska höglandet, ett av landets framgångsrikaste avelscentra för SRB (Svensk röd och vit boskap), var steget inte långt för unge Sigvard att efter gymnasiet i Eksjö och militärtjänsten söka sig till Veterinärhögskolan i Stockholm. Blott 20 sökande togs på den tiden (1931) in till en utbildning, som i motsats till idag var starkt mansdominerad, och med ett arbetsfält för landets utbildade veterinärer där staten i olika roller var den huvudsakliga arbetsgivaren. För Sigvards del skulle Försvarsmakten bli arbetsgivaren under lång tid. Efter en tid som bataljonsveterinär på Västkusten (regementet A2 i Göteborg) kom han 1955 till Milo Bergslagen i Karlstad som fältveterinär. Varför veterinär hos militären? Bland annat för att Sigvards favoritdjur hästen där stod i centrum på ett självklart sätt, såväl nationellt som lokalt, innan avhästningen satte in. Sålunda fanns på I2 i Karlstad – och på många andra svenska regementen – länge en särskild anspannspluton. Hästens dagar hos militären var dock räknade, och 1970 blev slutåret för militärhästarna hos Värmlands regemente. Det djursjukhus inom I2-området (ursprungligen sjukstallar), som Sigvard Karlander stått i spetsen för ända sedan ankomsten till Karlstad 1955, försvann inte samtidigt. Det fick tills vidare vara kvar, eftersom inget annat djursjukhus fanns att tillgå i Värmland. Så gjordes en nödvändig kraftsamling, anförd av landshövding Rolf Edberg, och ett splitter nytt djursjukhus kunde invigas 1977. Dess logiska placering: Färjestads travbana. När Sigvard Karlander kom till Karlstad på 1950-talet, kom han till en region (Värmland-Dalsland) med en markant travhästprofil. Etableringen av travbanorna i Karlstad och Årjäng på 1930-talet drev upp intresset för travspel och travsport till bestående höga höjder i vår del av landet. I denna miljö blev Sigvard Karlander med sin energi, sin entusiasm, sin odiskutabla kompetens och sin resliga gestalt veterinären med stor V. Om denna gärning bland travets människor och hästar har denna bok mycket att berätta med god hjälp av ”branschfolket”. Bland annat etablerade Sigvard Karlander ett långvarigt och nära samarbete med hedersmannen Uno Swed, som under 1960- och 1970-talen var en av Sveriges främsta travtränare. Det nya och privat drivna djursjukhuset på Färjestad, där Sven Rejnö tog över Sigvards tidigare huvudroll, levde ekonomiskt sett ett otryggt liv. Det krävdes att staten ännu en gång kom in i bilden för att stabiliteten skulle öka. Detta genom att ATG, Aktiebolaget Trav och Galopp, blev huvudman för sammanlagt 24 hästkliniker runt om i landet. Sigvard Karlander, utövande veterinär ännu i 80-årsåldern, engagerade sig starkt för att djursjukhuset på Färjestad skulle bli en av dessa – och så blev det 1995. Han hann uppleva detta innan han gick bort fyra år senare, 88 år gammal. Inget varar för evigt och på 2000-talet har ATG – för att koncentrera sig på kärnområdet spel – sålt av hästklinikerna till den privata sektorn. Det har betytt att riskkapitalister tagit över en stor del verksamheten (60 procent) med kraftiga prisökningar hos djursjukhusen som följd: prisökningen är 50 procent de senaste fyra åren och även försäkringspremierna har stegrats ordentligt. Beror detta på en tidigare underprissättning, möjligen? Det finns röster som hävdar detta. Olof Karlander sticker för sin del inte under stol med sin djupa oro över utvecklingen. Utöver de utvecklingslinjer som författaren lättillgängligt beskriver, finns bland annat några läsvärda sidor om det dåtida Karlstad och Värmland, allt med utgångspunkt från familjens villa på Råtorpsvägen 4 i residensstaden.
Anders Ajaxson

Karlsson Julia. Kakmonstrets favoriter. Eget förlag 2017. Opaginerad. Grafiska designern Julia Karlsson i Karlstad kom förra året ut med en fint illustrerad bakbok i behändigt format. Den innehåller Julias favoritrecept som hon ärvt från olika generationer i familjen som t ex kroppkakor från Småland där hon växte upp. En trevlig liten bok med 15 recept på kakor, bullar, bröd och smårätter. Julias favoritrecept är hennes eget Snickers-recept. Emelie Spjuth Svärd svarar för det fina fotot i boken som Julia själv formgett mycket tilltalande. Kom ihåg att använda närproducerade och lokala råvaror för både godare smak, bättre hälsa, en levande landsbygd och för att värna miljön, uppmanar hon.

Lena Sewall

Kirchsteiger, Ernst. I det enkla bor det goda. 35 handplockade recept. Bonnier Fakta 2017. 212 s.

Under december månad 2018 kan man återigen se Ernst Kirschsteiger förbereda jul i Värmland, denna gång på Saxå herrgård. Inte långt därifrån på Kråkåsen i Degerfors växte Ernst Kirschsteiger upp. I hans senaste bok I det enkla bor det goda har han samlat maten från de tre kök som ligger hans hjärta närmast, det svenska, det italienska och det centraleuropeiska och delar med sig av barndomsminnen och maten i det kärleksfulla barndoms hemmet. En härlig och livsbejakande bok med fint foto av Ulrika Ekblom men också Ernsts egna privata foton. För formgivning svarar Kristin Lidström.

Lena Sewall

Klenell, Johannes. Det fria ordet. Natur & Kultur 2017.
Jonas Thunander går sista året på Kulturvetarlinjen på Karlstads universitet. Året är 2005. Nu har han fått praktikplats på Det fria ordet som är både ett förlag, ett magasin, en satirtidskrift och en demokratiförening med rötter i vänsterrörelsen. ̶ Du, vad gör egentligen Det fria ordet? Alltså, vad står de för? Denna fråga ställer Jonas Thunander till sin arbetskamrat Marie redan på sidan ett och frågan är om han ens tio år senare har fått detta klart för sig. För Jonas blir kvar på Det fria ordet i ett slags limbo. Är han fortfarande praktikant, vikarie eller möjligen fast anställd. Genom Jonas ögon från storögd betraktare till mer luttrad cyniker får vi följa Det fria ordet i fritt fall fram till nedläggning. Kassaskrinet är tomt, man flyttar ihop från tre våningsplan till ett och personalstyrkan krymper till ett minimum. Man lever kvar i 70-talets helplatta organisation och hinner aldrig komma till några beslut på stormöten med talbollar. Teknik-Bosse, som förpestar luncherna med sin korv, håller inne all modern datateknik och man ligger långt efter i att använda sociala medier. Förlagets utgivning får frångå sin mer smala och politiskt färgade utgivning och satsa på säkra kort, som progressiv erotika. Men även detta blir en felsatsning. Författaren, Jonas Klenell, som är skönlitterär debutant, har haft nära till sin researchmiljö. Jag kan inte undvika att stundom förväxla honom, förläggaren Jonas Klenell på serieförlaget Galago, med bokens Jonas Thunander på satirtidningen Guano. Men nej, som recensent måste jag se boken som den satiriska roman den är. Parallellt med förändringarna för Det fria ordet under de tio år som berättelsen utspelar sig, får vi också följa det svenska samhällets förändring och sociala mediers stora genomslag. Jonas Thunander konstaterar lite cyniskt i slutet av romanen "Det är inte vad man tycker som är det viktiga, utan ATT man tycker, blir gillad och delad. Helt enkelt att man syns.” En tänkvärd satirisk roman med inslag av humor i alla nyanser som lämnar en något bitter eftersmak. Vad går vi till mötes i den mediala världen, vad är äkta och vad är fakenews.
Gun Berger

Konstkakbok. Konstföreningen Fri Form 2017. 21 s. I boken Konstkokbok har nio medlemmar av konstföreningen Fri form, Maria Norbäck, Anita Persson, Sonja Amneteg, Barbro Olsson, Victoria Steingard, Kerstin Falk, Kaicy Larsson, Carina Björn och Ellinor Henriksson, samtliga med Torsbyanknytning, delat med sig av var sitt färgglatt recept på sina konstfullaste bakverk, som illustrerats med egna målningar. Allt från en glutenfri enkel och god vårtårta och amerikanska Snowballs till Äldreomsorgens tårtbotten. Carina Björn svarar för fotot och Birgitta Brorson för lay out och omslagsbild. Konstkakbok i A4 format är en riktigt härlig och livsbejakande bakbok som fortfarande går att beställa från www.friform.org

Lena Sewall

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bearbetning: Hans Peterson och Tomas Dömstedt. Vilja förlag, [2017]. 114 s. (Tidlösa berättelser). – Lättlästnivå: X-Large.
En mycket förenklad och förkortad version av Nils Holgersson. Den har inte mycket att ge läsaren, inte mycket mer än ett hum om innehållet i denna ”resehandbok”. Ingen spännande läsning att tala om. Mycket beklagligt att förlaget inte kostat på några illustrationer. Det hade livat upp en hel del. Det tycker i alla fall undertecknad, som i sin barndom stiftade bekantskap med Bertil Lybecks underbart na teckningar i Holgersson-upplagan från 1931!
Bengt Åkerblom

Lagerlöf, Selma. Nils Holgersson på lätt svenska. Återberättad av Irmeli Latvala. Studentlitteratur 2017. 110 s. I motsats till Hans Petersons och Tomas Dömstedts bearbetning av Nils Holgerssons resa är detta ett exempel på hur man kan förstöra en läsupplevelse. Boken är utgiven av Studentlitteratur AB och har ett klart pedagogiskt syfte och vänder sig tydligt till elever med svenska som andra språk. Jag tycker att språket i boken är talspråksaktigt och illustrationerna i form av svartvita foton bidrar enbart till läsförståelse. För varje kapitel finns instuderingsfrågor och övningar och avslutningsvis bjuds på en ordlista. Visst kan häftet fylla sitt syfte men inte väcker det intresse för Selma Lagerlöfs författarskap. Historien är dessutom återberättad efter filmen om Nils Holgersson.

Helena Vermcrantz

Lagerlöf, Selma. Nils Holgerssons underbara resa. Bearbetning: Hans Peterson och Tomas Dömstedt. Vilja 2017. 113 s. På senare år har det kommit flera bearbetningar av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna är skriven av två erfarna författare och ingår i bokförlaget Viljas serie Snabbläst. Den har lättlästnivå X-Large och Lix:18, vilket betyder att den är mycket lättläst, med stor text och luft mellan raderna. Trots den kraftiga bearbetningen och förenklingen tror jag att den kan vara till glädje för en vuxen nybörjarläsare som vill bekanta sig med innehållet i Selma Lagerlöfs mest kända verk, eller för barn som knäckt läskoden. Boken saknar illustrationer vilket gör att den passar era åldersgrupper.

Helena Vermcrantz

Lange, Katarina & Lange, Henrik, Selma Lagerlöf på en timme. Natur & Kultur, 2017. 155 onumrerade sidor.
En mycket annorlunda biografi över Selma Lagerlöf. Den består av bilder, mest siluetter av Henrik Lange, som är serietecknare, och text av hustrun Katarina, som är gymnasielärare i svenska och historia. Det är en mycket komprimerad sammanfattning av Selma Lagerlöf, liv och historia de ger och mycket rolig! På själva omslaget presenterar de Gösta Berlings saga så här lakoniskt: ”Majorskan på Ekeby räddar livet på Gösta en försupen präst. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby av kavaljererna som har glada dagar. Gösta raggar hämningslöst. Till slut gifter han sig. Majorskan kommer tillbaka, rensar upp på Ekeby och dör.”
Lättsamt humoristiskt och på mycket modern svenska får vi veta inte kanske det mesta men det viktigaste om vår kära Selma men om hon gjorde dagsutflykter till teatern i Karlstad som det står i boken ställer jag mig tvivlande till. Att hon led av tandläkarskräck var en nyhet för mig men att hon gärna spelade månskenssonaten håller jag däremot för troligt, för i boken om Selma och väninnorna i Landskrona nämns att hon gärna lyssnade på Anna Oom, när hon spelade just den sonaten. (Se boken Selma, Anna och Elise, sammanställd av Lena Carlsson). Om hennes vänskap på ålderns höst med Henriette Coyet, ”Skånes drottning”, skriver Katarina Lange: ”Selma tänkte ständigt på Henriette som gett henne en förhöjd livskänsla – som nog kan kallas kärlek.” De båda makarna Lange bjuder alltså på allehanda smått och gott. Illustrationerna är humoristiskt originella. ”Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så gott. Otroligt roligt” skriver GP om en annan bok av dem, och det är lätt att hålla med om det. Boken kan läsas på en timme men, bäste läsare, unna dig gärna en längre tids sällskap med densamma!
Bengt Åkerblom

Larsen, Britt Karin. Himmelbjörnens skog. Övers. från norskan av Joar Tiberg. Heidruns förlag 2017. 247 s.
I ett tidigare nummer av Wermlandiana, 2016:3, skrev jag en artikel om Britt Karin Larsens finnskogsepos, som då hade fullbordats med sin sjunde del. Då var ännu endast del 1 översatt till svenska. Nu har Heidruns förlag i sommar kommit ut med del 2, Himmelbjörnens skog!
För dem som ryggar lite för att läsa norska är detta en mycket välkommen nyhet! Joar Tibergs översättning är utmärkt och boken avslutas med en liten lista över skogsfinska ord och uttryck.
I ett gränslöst land mellan Sverige och Norge får vi åter igen möta Lina och hennes älskade Taneli och de andra inbyggarna på Finnskogen och deras kamp mot fattigdom och umbäranden under 1800-talet. Boken rymmer både spänning, magi, folktro, kärlek och naturupplevelser och en kamp för tillvaron i vilt och väglöst land, där finntorpet Mostamägg står i centrum.
Som jag nämnde i min tidigare artikel om bokverket arbetar man nu på Länsstyrelsen vidare med projektet att ge Finnskogen status som världskulturarv. Så vitt jag har förstått kommer det arbetet nu att intensifieras genom olika seminarier för att ge ytterligare kunskap om den unika bygd som Finnskogen utgör. I det sammanhanget ger Britt Karin Larsens romansvit en nog så värdefull kunskap, samtidigt som den ger en härlig läsupplevelse.
Det är en kulturgärning av Heidruns förlag att ha låtit översätta och ge ut del 2 av detta mäktiga epos! Båda de nu översatta böckerna kan beställas på www.heidruns.se.
Eva Fredriksson

Lerin , Lars & Carl Larsson, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur. Brev och bilder. Albert Bonniers förlag 2017. 268 s.
En häromåret planerad utställning i Sundborn med verk av Carl Larsson och Lars Lerin blev inställd. Den tänkta utställningskatalogen, som Lerin skulle skriva, kom aldrig på pränt. I stället blev det en stor bok, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur: brev och bilder. Ett praktfullt bildverk i stort format, som så många andra med vilka Lerin under många år glatt sina beundrare.
Att Lars Lerin är en gudabenådad akvarellist känner väl de flesta till. Men inte alla vet att han som författare har mycket stora kvalitéer och har gett ut ett imponerande stort antal böcker, där hans texter kanske inte alltid har fått lika stor uppmärksamhet som de mer lättillgängliga bilderna – texter som är underfundiga, gripande, kloka, humoristiska, självutlämnande och träffande, allt på en gång.
När han nu skall göra en bok om Carl Larsson och sin egen konst och sin egen person, frågar han sig inledningsvis, om det är en så lyckad idé. Vad har de båda konstnärerna gemensamt?
Kanske det inte är nödvändigt för att åstadkomma en intressant utställning eller bok. Kontrasterna i sig kan väcka intresse, men någon gemensam nämnare måste kanske ändå finnas. Här får det bli resorna och breven – i Lerins fall sökandet efter kärleken i olika avlägsna delar av världen, medan Carl Larsson snart i Karin Bergöö funnit sin kärlek och resorna rör sig i vad vi kanske idag skulle kalla närområdet, men som förstås inte var det på 1800-talet, Frankrike och Tyskland.
Att Larssons akvareller med ”trutande barnansikten” och idylliska hemmiljöer känns utslitna för oss idag är något som jag gärna håller med Lerin om. Den hårda exponeringen med vykort, almanackor, kexburkar, bilderböcker och turistsouvenirer av alla de slag har farit hårt fram med ett konstnärskap som en gång var fräscht och originellt. Lerin är klok nog att inse faran för egen del, när han skriver ”även mina värmländska akvarelltrakter hotas av kaffeburksexponering om jag inte ser upp”. Risken att han som konstnär ”älskas ihjäl”, den risken tror jag att han har klar för sig.
I boken varvas brev och bilder av de båda konstnärerna från olika platser, i Lerins fall från avlägsna delar av världen som Arktis, Orienten och Lofoten. Det blir en uppenbar slagsida i boken eftersom Lerins bilder och texter är så överlägsna och intressanta. Det kan jag uppleva som en viss orättvisa eftersom Carl Larsson förstås inte kunnat vara med i urvalet och hans texter aldrig varit avsedda för publicering utan varit helt privata.
Lars Lerins beundrare får i denna nya bok ytterligare ett praktverk att bläddra och läsa i. Formgivarna (utöver författaren själv) Patric Leo och Maritha Frykelid skall ha en stor eloge för sitt arbete med en utomordentligt vacker bok.
Eva Fredriksson

Lidén, Gunnar. Grekisk sallad. Dikter och teckningar. Athen 2012–2014. Kulturstugan 2017. 184 s. Halvt kilo rött. Dikter och teckningar. Athen 2015–2016. Kulturstugan 2017. 220 s.

Efter prästtjänster i bl.a. Mangskog, Karlstad och Alster verkade värmlandsbördige Gunnar Lidén i sex år som präst i Svenska Kyrkan i Grekland. I ett efterord i den senaste boken skriver han att de sex åren satt spår i både diktning och synsätt. Det land som många svenskar ser som det härliga turistmålet med intressanta sevärdheter och underbar mat på små pittoreska serveringar intill stränder med turkosblått vatten – visst finns det kvar men det har på senare år genomgått stora svårigheter och förändringar. Gunnar Lidéns små korta dikter, som alla ackompanjeras av en svartvit teckning, är pregnanta och ofta med en rolig knorr på slutet. Ingen företeelse i det dagliga livet är för obetydlig att skriva om och läsaren trivs bland fiskhandlare, positivspelare, taxichaufförer, inkastare och bouzoukimusik. Författaren är uppenbarligen en matglad och matroad person för besöken på tavernor på olika håll är många och ofta vattnas det i munnen när man läser, t.ex. i dikten

Meny

I den tryckta menyn

känns några namn igen,

som moussaka och tzatziki.

Det är också tryggt att beställa

en portion kalamari

och kanske taramosalata.

Men den goda kounelin i röd sås

och lachandodolmades med citron

är det stor risk att vi missar.

Tzikotarian går oss förbi.

Vi vågar ju inte fråga om allt

som vi inte förstår.

Vår grekiske bordsgranne

äter något okänt med stor aptit.

Vi säger: – kan vi få en sån där.

Man förstår av dikterna att tjänsten som präst medförde många resor inom Grekland, utanför Aten och ut till öarna. De korta dikterna, som alla ger små impressionistiska bilder av landet, kan tyckas lättsamma och roliga – och är det ofta – men i den senare samlingen, Halvt kilo rött, märker man en annan ton och ett annat allvar. Den svåra ekonomiska kris, som landet genomgått och fortfarande lider av, har allvarligt påverkat grekerna och går inte längre så lätt att skaka av sig som förr. Därtill kommer strömmen av flyktingar över havet. ”De sista åren i Grekland blev annorlunda än de första” skriver Gunnar Lidén i efterordet. Man har mera kommit in i samhället, fått grekiska vänner och kunnat upptäcka landets ”baksidor och besvärligheter”.

Över havet

Sjunkande, överfyllda småbåtar

närmade sig det provisoriska lägret

med fasa och hopp i trötta sinnen.

Ännu en mardröm avklarad.

De fattiga kommunerna i övärlden

saknade pengar att ordna mat och husrum.

UNHCR väntade på borgmästarens order.

Men han som förstod mer än de flesta,

hade minst makt av dem alla.

De hitresta hjälparbetarna var många,

och pengarna ödade in via upprop

på sociala medier och reportage i TV.

De ville göra nytta under några veckor,

många orkade inte mer än några dagar.

De som hade pengar fick makten

men saknade uthållighet och träning.

Några återvände hem som främlingar

till ett rikt land med stort hjärta

men med uthållighet som en såpbubbla.

Trots den mollstämda dikten ovan, som det känns viktigt att få citera, har man som läsare många goda och glada stunder i författarens sällskap i ett land som han lärt känna inifrån och vars charm han är duktig att förmedla. Att han skriver om ett land han lärt sig älska, med sina fel och förtjänster, det är något som inte undgår hans läsare.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:2

Låt oss berätta. Noveller från Värmland. Den andra boken. Redaktörer: Louise Alvarsson och Jessica Eriksson. Votum 2017. 2016 års populära novellantologi har 2017 följts upp av Låt oss berätta – noveller från Värmland den andra boken. Förra årets omslag med värmlandsskog har nu bytts ut mot stadens myller. Den traditionella fiktiva novellen samsas här med några berättelser ur levande livet. Kenneth Johansson, vår landshövding, låter oss följa med på hans väg från första samtalet med frågan om att bli landshövding i Värmland tills det blir verklighet och vi får även följa med Tina Thörner ut på snabba rallyvägar. Mari Stenströms novell "En kniv i fittan" kastar oss direkt in i nutiden. Skräpytor, tummen upp och arga smileys på Facebook, neonrosa tights på joggarbruden. "När allt annat är slut, då har jag knackandet på tangenterna kvar". Tankeväckande om hur vi lever våra liv. Även Tina Wejrums novell "Symfonin" väcker tankar, här om vårt konsumtionssamhälle. Visserligen går det helt överstyr, till slut finns det bara en trästol kvar i köket. Tina Wejrum är en av de tre författare som blev pristagare i årets novelltävling och därmed publicerade i årets antologi. De övriga två är Oskar Kardemark och Joakim Magnusson. Louise Alvarsson, redaktör och projektledare för Värmland skriver, uttrycker i förordet följande: Novellformatet är tacksamt för att det är av det kortare slaget. Har man inte så mycket tid över på dygnet kan man alltid hinna läsa en kort historia". Och jag håller med, visst borde novellen vara en genre som passar oss nutidsmänniskor. Och allra särskilt en antologi. Här kan man välja och vraka bland olika författare och olika uttryck. Med andra ord, det finns historier för alla smaker. Det sägs att alla goda ting är tre. Glädjande är det därför att vi kan vi se fram emot ytterligare en novellantologi 2018 i serien Låt oss berätta. Noveller från Värmland.
Gun Berger

Lövestam, Christina. Porträtt av en värmländsk by. Alingsås ; [Christina Lövestam], 2017 Prästen, poeten och psalmdiktaren Christina Lövestam växte upp i en by mitt i Värmland. Byn heter Sätergården och den ligger ett stycke sydsydost om Torsby. Nu ger Christina Lövestam ut en diktsamling med minnen från uppväxten i byn. Diktsamlingens titel är Porträtt från en värmländsk by. Boktiteln slår an en allmängiltig ton. Det har ju faktiskt funnits många värmländska byar som den Christina Lövestam bodde i under sitt livs första nitton år. Avfolkningen av landsbygden och urbaniseringen har förändrat landskapet sedan 1950-talet och det följande årtiondet. Under de i boken aktuella åren bodde ungefär 300 personer i Sätergården. ”Något färre bor där nu”, skriver författaren med en nästan sorgsen ton i förordet till diktsamlingen vars porträtt inte bygger på intervjuer eller efterforskningar. Dikterna bygger enbart på författarens minnen från bylivet, och de minnena är starka. Porträtt från en värmländsk by. Med byte av ett enda av titelns ord – ”av” får ersätta ”från”–kan man förändra helhetsintrycket av Christina Lövestams bok. Tillsammans bildar personporträtten från Sätergården då ett porträtt av själva byn. Det finns gott om tidigare exempel på sådant, från amerikanen Edgar Lee Masters Spoon River-antologin till den svenske poeten Stig Sjödins Sotfragment. I den senare boken ger personporträtten även en samlad bild av en autentiskt svensk, arbetsplats, Sandvikens Järnverk. Edgar Lee Masters samling – dikter i vilka avlidna talar – berättar om livet och döden i den lilla staden ”Spoon River” vars förebild i viss mån var författarens hemstad Garnett i Kansas. Christina Lövestam är inte överraskande medveten om hur detta berättargrepp fungerar; hon nämner det också i bokens förord. Christina Lövestam, som bor och arbetar i Alingsås, är präst (t o m hedersprost, utnämnd av biskop Åke Bonnier i Skara stift), och har publicerat både böcker och psalmer. Hon är född 1949 och uppväxtåren sammanföll med stora förändringar av det svenska samhället i stort och i smått. Sätergården gick inte fri från förändringarna, och dessa – motoriseringen av samhället, TV:ns etablering (på radions bekostnad?) och mycket därtill – beskrivs i dikterna. Samtidigt ger de förändringens vindar som drar fram över övre Fryksdalen inte så snabba och dramatiska förändringar. Gamla sedvänjor dröjer sig kvar. Inte bara personporträtt fyller diktsamlingen nästan 140 sidor. Även om personporträtten – av Multgubben och Röda Nisse, Bröderna Tyst och Älvdalingen – dominerar finns också annat: Nedslag i naturen - ”Hallon” och ”Floxblommor” och ”Blåsippor” – är några sådana texter. Annat är miljöbilder som rimligen väcker känslor hos läsare av en viss ålderskategori och med rötter i landsbygdsmyllan: Bilder av en lanthandel (som konkurreras ut av tätortens snabbköp!), skolan där psalmer inledde skoldagen och en välsignelse avslutade densamma, och en dikt om Värmland som liknas vid ett päron som vilar på innanhavet. Mycket sådant finns i Christina Lövestams läsvärda samling som (väl?) ges ut på eget förlag och har (det för beställningar viktiga) ISBN-numret 978 - 7683 - 732 -0. Men framför allt fastnar man för personporträtten, dessa människobilder som är skrivna med ömhet och kärlek, äkthet och djup förståelse. Som följande tragiska kvinnoporträtt:

Kärleken levde med dig, kärlek och skratt och sorg.

Du blev alltid påmind om barnet du miste.

Du miste din enfödda dotter.

Du blev alltid påmind av henne som skulle ha blivit din enfödda dotters mormor. Det är längesen nu det var längesen då.

Mats Dahlberg

Tidigare publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 17 08 24

Magntorn, Erik. Tomte i trubbel. Ill: Ane Gustavsson. Lindskog Förlag, 2017

I skogen i skuggan bland stockar och stenar har någon tappat en sko. En sko som är smutsig och sliten. Vem slarvade bort den, mån tro?

Och ser du vid pölen i leran bland löven en strumpa lila och blå. En strumpa ledsen och lortig. Men varför ligger den så?

På varje uppslag i Tomte i trubbel hittar berättaren ett nytt borttappat föremål. Till slut hänger en tröja, en luva, en vante, en halsduk, en strumpa och en sko på ett klädstreck. Men vem kan ha glömt alla grejer? Jo, på nästa uppslag hittar berättaren en trött liten gubbe som blivit jagad av en farlig och ful jätte. Det är en tomte i trubbel som utan sina glasögon inte hittar hem till sin get, sin tomtemor och barnen. Men så får han tillbaka glasögonen och de borttappade kläderna och vandrar glittrande glad hem till sin by. Medan berättaren belåtet tänker: Att ha hjälpt en tomte i trubbel. Det är något man alltid minns. Erik Magntorns underfundiga och poetiska text förstärks av Ane Gustavssons helt betagande bilder. Ane Gustavsson är en av våra främsta illustratörer. Hon är också altviolinist, utbildad vid Musikhögskolan i Oslo, har arbetat vid flera stora symfoniorkestrar i Norge och Sverige och bor i Arvika. Tillsammans med Lennart Hellsing har hon bland annat gett ut boken Drillar och draköron – Boken om instrumenten. Ett flerårigt samarbete med Åsa Mendel-Hartvig har resulterat i de fyra böckerna om Otis och bilderboken Vakna min kastanj. Ane har även illustrerat Jujja Wieslanders bok Sent i september och Nils Uddenbergs Gubbe och katt. Med Tomte i trubbel har Ane tillsammans med Erik Magntorn skapat årets absolut mest trivsamma och lagom spännande julklapps- och högläsningsbok för alla förskolebarn.

Lena Sewall

Mosskin, Peter. Systrarna. Atlas 2017.

Året är 1915. Fem barn har fötts i ett borgerligt hem i Stockholm. Fadern, arkitekten Carl August Flodquist, dör hastigt. Bedövad av sorg bestämmer sig 42-åriga mamma Frida för att trots allt inte ge upp utan i stället se till att försörja sig och barnen. Hon utbildar sig till mäklare. Om hennes liv, men framför allt om de tre flickorna i barnaskaran, handlar Peter Mosskins dokuroman Systrarna. En fascinerande historia! Systrarna, inom familjen kallade Nun, Nini och Margit, är helt olika, men håller ändå varmt av varandra. Nun är den äventyrliga och rastlösa. Hon ger sig tidigt ut i världen, till Paris och till Brasilien. Margit är den mest jordnära. Hon utbildar sig till lärarinna och blir så småningom ett känt namn inom pedagogiken. Nini kanske kan kallas romantikern. Hon arbetar som sekreterare och lite av varje vid en skola och inleder ett mångårigt förhållande med skolans gifta rektor. Han lovar att ta ut skilsmässa, men skjuter hela tiden upp beslutet. Nini väntar troget - men funderar ibland på om hon gör rätt. När hon får ett sommarjobb vid Stadshotellet i Karlstad blir hon omgående uppvaktad av den legendariske hotellägaren Henry Odén. Kanske borde hon välja honom i stället? Så blir det inte, men Värmland finns länge med i bilden. Margit sommarjobbar snart också i Karlstad. Tar hand om kändisar och vanliga turister och guidar på turer till Mårbacka och andra sevärdheter. Fler Värmlandskopplingar dyker upp. Knut och Linus Brolin är bekanta värmländska namn. En återkommande gäst i familjen Flodquist är Mauritz Hellberg, ”Maggan” kallad, känd liberal politiker, redaktör för Karlstads-Tidningen och god vän till Gustaf Fröding. Förmodligen är det han som ordnat jobb på Stadshotellet åt Nini. Något nytt att tillföra historien om ”Maggan” hittar jag dock inte. Däremot spelar en annan känd person en stor roll i systrarnas liv. Poeten Gunnar Ekelöf. Nun får för sig att han är hennes själsfrände och söker kontakt. Först är han avvaktande, medan Nun envist tränger sig på – fast hon hela tiden är noga med att påpeka att om han inte vill ha kontakt så ska han förstås säga ifrån. Fortsättningen blir minst sagt märklig, men här finns inte plats för alla detaljer, så helt kort: Nun och Gunnar gifter sig och skiljer sig. Gunnar gifter om sig med Nini. Margit sörjer en man som svek henne, men förälskar sig så småningom i en resande försäljare, Walter. Hon blir gravid, men gör abort. När hon återigen blir med barn gifter hon sig med Walter – som småskollärarinna kan hon ju inte vara ogift mor! Snart nog visar det sig att Walter har en annan kvinna, även hon lärare. Hon väntar också barn. Hennes far kräver att Walter skiljer sig och gifter om sig med henne. Margit ställer djupt besviken upp på skilsmässan, men fortsätter att leva ihop med Walter som så småningom kommer att bo fem dagar i veckan med Margit. Måndag och fredag lever han med sin fru. Sammantaget blir det hela en närmast osannolik historia, men Peter Mosskin har haft säkra källor att ösa ur; högar av sparade brev – många återgivna i boken – och säkert också muntliga berättelser. Peter är nämligen son till Margit och Walter.

Gunvor Nyman

Recensionen är tidigare publicerad i Värmlands Folkblad

Nils Keyland & finnskogen. Värmlands museum 2017. Årsbok. (Värmland förr och nu 2017). Med sin 116:e årsbok slår Värmlands Museum ett slag för Nils Keyland och hans insatser för att dokumentera den värmländska finnkulturen. Kunnigt och sakligt ger författarna bilden av en säregen forskare som ofta gick sin egen väg. Nils Keyland föddes 1867 i Mangskog. Han hade själv släktband till svedjefinnarna. Kanske bidrog detta till att han blev så besjälad av sitt uppdrag. Det var 1898 som Keyland kom i kontakt med Arthur Hazelius, och det blev starten på ett livslångt engagemang för Nordiska museet och Skansen. Kersti Berggren beskriver hur det var C. V. Bromander som banade väg för Keylands arbete. De var studiekamrater. Efter rekommendationsbrev inledde Keyland sitt arbete som insamlare – eller skaffare som det heter på museispråk. Keyland blev en ovanligt idog skaffare. Under tre år lämnade han nära 2000 föremål till Nordiska museets samlingar. Insamlandet var en riksangelägenhet. Medel flöt in från olika håll – ofta köptes föremålen in. Staten bidrog med fri frakt på järnvägen. Nils Keyland vandrade från socken till socken. Ofta fick prästgårdarna fungera som mellanlager för de föremål han samlat in. Rågade hästlass fylldes för omlastning till järnväg. Det var egentligen stora skatter som lämnade Värmland på detta vis, men man nog misstänka att det annars hade gått med föremålen som med rökstugorna. Keyland inventerade 300 rökstugor. Av dessa återstår idag 36. Museichef Åsa Hallén konstaterar i sitt förord att det saknas en biografi om Keyland. Detta råder årsboken bot på genom Cecilia Hammarlund-Larssons artikel. Berättelsen om Keylands insamlingsarbete baseras till stor del på en brevväxling mellan Keyland och Hazelius. Tyvärr fick de båda aldrig träffas. Hazelius dog 1901, ett par år innan Keyland för första gången besökte Skansen. Keyland hade fått i uppdrag att ställa i ordning rökstugan. Tiotalet år senare var han chef för den kulturhistoriska avdelningen. Keylands intresse för Värmland bestod. 1916 gjorde han och arkitekten Ludvig Mattson en sommarresa i finnskogen. Avsikten var att inventera gårdar. Keyland återsåg många av de platser han besökt nära 20 år tidigare. Kanske var det dessa besök som inspirerade Klara Persson till att forma sitt Kvarntorp till en framtida minnesgård. I boken kan vi läsa om historien om Kvarntorp och hur gården nu, liksom Juhola och Ritamäki, är byggnadsminne. Ritamäki, bebodd så sent som 1964, är dessutom naturreservat. Årets Värmland förr och nu, Nils Keyland & finnskogen, är en både vacker och läsvärd bok, samtidigt som den fungerar som en inspirationskälla till resor inomläns, till finnskogen! Ett extra plus är de vackra bilderna, Nils Keylands egna men också Lars Sjöqvists. Författarna, Kersti Berggren och Cecilia Hammarlund-Larson, är verksamma vid Torsby Finnskogcentrum respektive Nordiska Museet.

Claes Åkerblom

Nilsson, Karl. Grå mot den vita driva. Förlag Gunhild Hernström 2017. 57 s. Av Karl Nilsson i Nilsby finns tidigare utgivet hans dagbok i 5 volymer av dottern Gunhild. Men han skrev också dikter på mål. I föreliggande häfte har hon sammanställt ett urval av Karl Nilssons dikter från 1940 till 1979, då han avled. Han skriver på ett lättförståeligt mål och han är en duktig versmakare. Det märks att dikterna är skrivna i en brytningstid, då traktorn tog över hästens jobb och landsbygden avfolkades och allt fler lockades bosätta sig i stan. En utveckling Karl Nilsson tyckte mycket illa om liksom jordbrukets mekanisering. Han är stillsamt humoristisk över tidens gång, vilket inte hindrar att han i den sista dikten vände sig mot USA:s krig i Vietnam. Det lilla vershäftet kan beställas från utgivaren, Gunhild Hernström, 054/53 05 53, 070/531 45 59. Bengt Åkerblom

Nilsson, Jan Olov, Scholmästaren. Ultima Esperanza Books 2017. 255 s.
I Gräsmarks sockenhistoria nämns finnskogssonen Matthes Matthesson som bygdens förste lärare. Man finner hans namn både i kyrkböcker, sockenstämmoprotokoll och i Carl Axel Gottlunds dagböcker från dennes vandringar på finnskogen. Det är alltså kring en historisk person som Jan Olov Nilsson bygger sin roman, som utspelar sig under 1700-talets senare hälft och några decennier in på 1800-talet.
Författaren, journalist och bördig från Gräsmark, har tidigare gett ut två böcker, Masurholk och fallråg. En släktresa genom Värmland under 400 år (2015 anmäld i Wermlandiana) och Olaf. Historien vi aldrig ärvde (2016).
Scholmästaren är en roman som verkligen fascinerar! Lättläst, spännande, lärorik och full av historiska fakta och med en tids- och lokalfärg som fångar läsaren redan från första sidan. Matthes Matthesson är tvåspråkig tack vare sin uppväxt i Tiskaretjärn på Gräsmarks finnskog och hans begåvning, ”skarp som en rakkniv”, och stöd av sockenprästen ger honom den för en torparson ovanliga förmånen att få en plats vid läroverket i Carlstad. På så sätt får vi en bild av djäknarnas liv och studier i det slutande 1700-talet. En tjänst som informator i Fredrikshald för honom till Norge och senare som skrivare på brukskontor runt om i Värmland, bl.a. på Apertin, i Älgå och på bruket i Munkfors.
Till Gustav III:s finska krig 1788 skrevs han ut som soldat och fick för första gången se det land, som hans förfäder en gång lämnat för en bättre framtid som svedjebrukare i Värmland. Kanske var det nyfikenhet och tanken på att använda sina kunskaper i finska språket som förde honom österut? Krigets obeskrivliga grymhet och elände får han möta under en tid, innan freden i Värälä låter honom återse Tiskaretjärn och familjen.
Efter sina år i Norge, Göteborg och Finland verkade han i 30 år som kringvandrande lärare, scholmästare, i Gräsmark och socken- stämmoprotokollet från 1837 berättar att han under denna tid undervisat mer än 3 000 barn i socknen, en pedagog som med sina egna idéer och metoder tycks ha varit enastående framgångsrik.
På det mer personliga planet får han flera vänner, som är fritt diktade och även kvinnor som kommit att betyda mycket i hans liv, men passionen för läsning, pedagogiken, lusten till bildning och kunskap är något som etsar sig fast hos läsaren. Det här är en verkligt fängslande bok! Författaren är väl inläst på epoken, kan berätta om t.ex. arbetet på ett färgeri, mathållning, klädedräkt, hus och inredning i olika samhällsklasser. Han glömmer inte heller kvinnorna. Och han ger en verkligt levande bild av en hittills rätt okänd person som fått betydelse för så många i en avlägsen, fattig bygd i Värmland.
Har du hunnit så här långt i min text, har du märkt att Scholmästaren är en bok som jag önskar få spridning bland många läsare med intresse både för historia och etnologi. Jag har bara en liten, liten varning: låt dig inte luras av bokens omslag! Det är enligt min mening riktigt misslyckat. En så här bra bok är värd en bättre framsida!
Eva Fredriksson

Nordström, Lars, Telegrammet från New York. Opulens, [2017] Med Telegrammet från New York har Lars Nordström litterärt gestaltat en berättelse i ett kontrafaktiskt perspektiv. Detta kunde ha hänt. Kontrafaktiskt skrivande förekommer, som ett utlopp för fantasin: Det kan inte förändra fakta, och det kan i historiskt korrekta sammanhang vara en tveksam tankeverksamhet – men likafullt något som kan väcka tankar, skapa förståelse, eller stilla en längtan efter svar. Det utesluter heller inte kunskap om verkliga förhållanden, eller insikt i mänskliga villkor. Genom händelseförloppets nav skapas levande historia genom att det i fantasin arbetas in material som är förankrade i fakta, och ett motiv skapas med språket som verktyg. För författaren finns även ett ramverk bestående av flera arketyper. En sådan arketyp är sjöresan, som den gestaltas i Robinson Crusoe och likaså av Vilhelm Moberg i Utvandrarna. Så även i Nordströms berättelse, som inleds in media res med eldaren Harry Martinson ombord: ”Harry skyfflade in fem skovlar kol i varje panna.” Det händelseförlopp som sedan äger rum under några dagar i augusti 1922, utspelas i de båda städerna New York och Portland, Oregon, vartannat kapitel med den artonårige sjömannen Harrys dagar i världsstaden New York, och vartannat kapitel med modern Bettys dagliga liv i Portland och dess svenskamerikanska atmosfär. Att det är en dokumentärroman anges på bokomslaget, och som det kan läsas i författarens Efterord: ”Man kan väl säga att författare av dokumentärromaner ofta får samma uppgift som historiska museer, som tvingas rekonstruera lerkärl utifrån en handfull skärvor. Det mesta som möter betraktarens öga består av ny lera, men resultatet visar hur den ursprungliga krukan kan ha sett ut. Berättelsen i denna bok är konstruerad efter samma princip.” Telegrammet från New York är ingen sparsmakad bok om det personliga drama som Harrys telegram ger upphov till. Nordström låter allt det som telegrammet i sig innebär, omslutas av en större helhet – den omvärld som skapas av sådant som hans encyklopediska kunskap om Portland i synnerhet och Svenskamerika i allmänhet. Därigenom uppstår två berättelser i en: Dokumenterad svenskamerikansk historia, och en gestaltning av vad ingen nu levande kan veta. Ja, vem var Betty Johnson? Med den inkännande bild Nordström vill ge av henne blir hon huvudperson i det som synes ske – ett svenskt kvinnoöde i utvandringstidens Nordamerika som tagit litterär gestalt. Det handlar om två läsarter. Om man känner till bakgrundshistorien, som den kunnat dokumenteras, har man redan en viss uppfattning om hur det hela slutar. Känner man däremot inte till något om detta, kan läsningen även rymma den drivkraft som skapas av varje berättelses händelseförlopp. Hur kommer detta att sluta? Att i Sverige, slutligen, och med tanke på Vilhelm Mobergs stora tetralogi, ge sig i kast med en roman om dåtida utvandraröden är i sig en utmaning! Det handlar för den skull inte framdeles om att avstå från att skildra vad som kan rymmas i det ymnighetshorn som svenskamerikansk historia är ... Ola Larsmo gjorde det förvisso i sin hösten 2016 utgivna roman Swede Hollow, men som dokumentärroman är Telegrammet från New York en annan läsupplevelse, och jag tror mig veta att vår gemensamme vän Torbjörn Sjöqvist gläds i sin himmel över att ”Lars roman om Harry Martinsons mor” nu har givits ut.
Alf Brorson

Näverluren. 2017 nr 3. Värmlands Hembygdsförbund 2017.
Tidskriften utkommer med fyra nr om året och redaktionsgruppen består av Berit Juhl och Peter Olausson. Nr 3 innehåller några intryck från Sveriges Hembygdsförbunds riksstämma i Bohuslän, en rapport av Kaj Röhs. För Värmlands del kan nämnas att Kermith Myrvold i Järnskog hedrades med riksförbundets plakett, bl.a. för sina insatser med att bygga upp Beredskapsmuseet. Till glädje för Värmland kan också nämnas att Peter Olausson blev invald i Riksförbundets styrelse. Peter har bl.a. intresserat sig för vikten av kvalitet i hembygdslitteraturen och han ingår i förbundets lokalhistoriska grupp. Glasbruket på Liljedal (en gång Sveriges största tillverkare av flaskor), om Karl XII-stugan i Lenungshammar, om hembygdsfesten på Kollsberg och en fotokavalkad i färg är andra nedslag i detta läsvärda nummer av Näverluren, som också innehåller en minnesteckning över riksspelmannen Hans Bryntesson, nyligen bortgången. En intressant artikel av Elisabeth Thorsell med bergslagsrötter i Nordmarks socken återges i sin helhet på annan plats i detta nummer av Wermlandiana och handlar om svensk-amerikanska tidningar på nätet och hur man kan finna notiser om olika platser i Sverige och Värmland som omskrivs over there.
Eva Fredriksson

Näverluren Nr 2/2017. Medlemstidning för Värmlands hembygdsförbund. . 23 s.
En flitig skribent i Näverluren är Peter Olausson. I det här numret skriver han bl.a. om våra kyrkogårdar och att tiden nu är inne för insatser på det kyrkligt kulturhistoriska området. I Säffle pastorat, närmare bestämt i Gillberga, är arbetet igång med att ta fram underlaget till en guide till de många intressanta gravplatserna. Det gäller framför allt, skriver Peter, ”om att dokumentera historierna kring personerna som begravts på platsen, för att kunna locka besökare till att vandra runt en stund och lära känna bygdens historia genom människorna som bott och verkat här.” Ett tänkt steg två är att initiera studiecirklar kring kyrkogårdarna i samarbete med studieförbund och med hembygdsföreningarna eller enskilda hembygdsintresserade, tillägger han. En samarbetsgrupp mellan Sveriges hembygdsförbund och Svenska kyrkan finns sedan ett år tillbaka. Det är bara att tillägga – ett strålande bra initiativ är ju detta. Projektet önskas all framgång!
Bengt Åkerblom

Odhner, Gunnar. Språklära. En förklaring av språkets och medvetandets funktion. Förlaget Anomali, 2017.
Elfte boken från en poetisk filosof med intresse för språket. Häftets ringa sidantal gör att Gunnar Odhners Språklära inte väger så tungt. Den är lätt i en rent fysisk mening. Det är till innehållet som Språklära har en ansenlig tyngd och kan upplevas som ”svår”. Men vem har sagt att allt måste vara lätt..? Gunnar Odhner, som under många år var lärare i Karlstad, är en författare som försöker gå på djupet med sitt tänkande. I det arbetet har han tagit hjälp av den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein, framför allt dennes språkfilosofi. – Det var Wittgenstein som ledde mig in i tankar om språket som ett instrument, men att detta instrument – språket – också kan använda oss, säger Gunnar Odhner. Det är språket, menar han, Gunnar Odhner, som bestämmer hur vår världsbild ser ut. Redan den första aforismen i Odhners Språklära slår fast: ”Vad vi menar med språk, beror på i vilket sammanhang vi lever”. Och vidare: ”Den som lever i ett sammanhang är en del av det” Men samtidigt också: ”Ett sammanhang vi är en del av går inte att överblicka, att se utifrån”. Rent allmänt vill Gunnar Odhner någonting speciellt med sin tunna men tungt vägande skrift: – Jag vill ifrågasätta det som betraktas som självklara uppfattningar. Självklara uppfattningar som ibland leder rakt ner i diket! Vissa aforismer är hårt slipade och vasst formulerade. Andra presenteras med glimten i ögat, för övrigt någonting som inte var sällsynt ens hos Wittgenstein, glimtar i ögonen. Och flera av Odhners aforismer är så formulerade att de påminner läsaren om att författaren publicerat diktsamlingar: ”Förtvivlan följer främlingskapet som skuggan följer solen”, är ett vackert exempel. Citatet är för övrigt hämtat ur avsnittet ”Synd, ondska”. Därpå följer ett avsnitt med visdomsord om detta det för alla gemensamma och ofrånkomliga, Döden. Också om detta ämne har Gunnar Odhner tänkt mycket och djupt och han påstår att ”Eftersom vi inte vet något om livet, vet vi heller ingenting om döden”. Sant eller falskt? Kanske Gunnar Odhners Språklära, skriven i Högboda (där han är bosatt) och utgiven av Stockholmsförlaget Anomali (www.anomali.se) kan hjälpa den som vill fördjupa sig i det svåraste ämnet. Mats Dahlberg Recensionen tidigare i NWT 17 09 24

Ollmark, Lena, Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Ill: Per Gustavsson. Lilla Piratförlaget 2017. Per Gustavsson blev utsedd till förra årets värmlandsförfattare. I år kommer han med minst tre böcker, varav två enbart som illustratör och jag måste säga att han bara blir bättre och bättre som bildskapare. Lena Ollmarks makabra och roliga spökhistoria för barn i mellanåldrarna har fått kongeniala illustrationer av Gustavsson och så många! Gustavsson är suverän på att använda ljuset som medspelare och han leker med perspektivet på ett skickligt sätt i denna sorglustiga historia i det lilla formatet. Denna bok är också nominerad till Augustpriset. Lilla Hon får aldrig vara med klasskompisarna, Framförallt får hon inte vara med när de leker i kuddrummet, hur snällt hon än ber. Klasskamraterna älskar att skrämma Lilla Hon med berättelser om hemska spöken och lovar att hon ska få vara med om bara hon vågar göra det ena efter det andra. Hon vill ju så gärna få vara med. Så utsätter hon sig för den ena farligheten efter den andra tills historien får ett gruvligt slut och de elaka får sitt straff. Rätt åt dom!

Helena Vermcrantz

Olsson, Örjan. Uggliboka. SveaBok 2017.
Örjan Olsson i Jössefors har gjort ett imponerande jobb om sin barndoms- och nu fritidens by ”Ugglia”, som den kallas på dialekt. Tjock och kompakt som en tegelsten, men vackert inbunden och av hög tryckteknisk och innehållsmässig kvalité är boken om Uggelheden en guldgruva för såväl den som är intresserad av lokalhistoria, som av släktforskning. Hundratals bilder i svart vitt och färg och troligen tusentalet släktuppgifter som sträcker sig i alla väderstreck, gör den till ett måste för den som härstammar från trakterna.
Det som tidigare skrivits om skogsfinnarna i Norra Finnskoga har varit blygsamt och till åren. En del av det har genomsyrats av en idag föråldrad bild av finnarna, men har varit välgjort och detaljrikt. Mest känt är Lars Bäckvalls forskningar, sammanställda i Om övre Älvdalens gångna tider utgivna först 1978 och Från finnbygden av Oscar Larsson i Höljes, tryckt redan 1954. Hans uppgifter verkar i huvudsak bygga på Bäckvalls forskning, som finns tillgänglig på Nordiska Museets forskningsarkiv. I övrigt finns en gedigen genomgång av Amerika-emigrationen och dess följder av Ingvar Larsson (1974) och era artiklar om Aspbergets hemman publicerade i Finnkultur 1984 och 1985.
Örjan inleder boken med ett kort sammanfattande avsnitt om byns äldsta kända historia. Uggelheden var en del av Aspbergets hemman, som släkterna Hakkarainen och Tenhuinen började röja före 1660. Samuel är den som först omnämns av källorna i detta gränsland mellan Aspberget och Höljes enligt prästens tiondelängd för 1686. Vem han var och varför han försvinner är oklart. Aspbergsfinnarna etablerar i alla fall sätrar här och det är ”Storfinnen” Henrik Olsson Kuosmainens döttrar, som med sina familjer etablerar de första bestående gårdarna på platsen. Henrik var född i Tørberget på norska sidan och den av svärsönerna till Lars Hakkarainen som verkar ha varit driftigast. Ingen av de två färgstarka finnarna hade några söner. Redan 1766 skattläggs Uggelheden som ett eget hemman, utbrutet ur såväl Aspberget som Höljes. Det senare kan bero på att en av de båda svärsönerna kommer därifrån. I frågan om denne Olof Bengtssons ursprung har Örjan ”satt ner fötterna”, då det förekommit olika uppgifter om hans ursprung.
I de två följande avsnitten behandlas byns historia under de två följande århundradena. Här visas hur uppdelningen i era gårdar i detalj gick till och orsakerna till att Uggelheden fördröjde storskiftet för Aspberget och att Laga skifte aldrig genomförs. På några sidor refereras också Gustaf Schröders besök i byn.
Sen kommer den stora imponerande delen, 180 sidor med ”Gårds- och släkthistoria”. Allt gås igenom i detalj med fina kartor, tydliga släktöversikter och med såväl nya som gamla bilder och porträtt. Föredömligt finns också Skåraholen och Länserud vid Halsjön med. Skogsgårdarna ligger utanför hemmanet men människorna levde nära inpå varandra.
Mer allmänna händelser med livsvillkor, emigration, kriget och annat intressant fram till nutid följer därefter, innan Örjan i detalj visar vad som dokumenterats om de olika personer som har anknytning till Uggelheden. Gård för gård, familj efter familj, tusentals uppgifter för den intresserade släktforskaren. Spridningen är enorm i alla väderstreck och västerut till Norge och Nordamerika.
Första upplagan är av förståeliga skäl slut. Örjan vill därför gärna ha intresseanmälningar för nästa. Maila orjan.olsson2@gmail.com, så du inte missar.
Bo Hansson
Recensionen tidigare publicerad i Finnkultur nr 2, 2017.

Ortnamnssällskapet i Uppsala årsskrift 2017. Ortnamnssällskapet i Uppsala 2017. Ortsnamnssällskapets i Uppsala årsskrift tillskickas oss av någon anledning. Kanske var den ursprungligen ämnad för Stifts- och Läroverksbiblioteket. Vi brukar kolla om årsskriften innehåller något värmländskt men det är högst sällan. Efter den kollen lämnar vi årsskriften vidare till Karlstads stadsbibliotek. I årsskriften för 2016 finns dock flera intressanta artiklar. Emilia Aldrin har en liten uppsats betitlad "Välja namn – välja kön"? Hon kommer till konklusionen att "den könskonstruktion som föräldrarna skapar genom namnvalet kan påverka barnets framtida identitetsutveckling. Detta kan ske antingen direkt genom att barnet kommer att identifiera sig med den bild av kvinnlighet eller manlighet som namnet uppfattas signalera eller indirekt genom att omgivningen utifrån detta får förväntningar om barnet, vilka i sin tur kan påverka barnets egen självuppfattning". Hon skriver också att "den kvinnliga könsmarkering som ligger i ett namnslut på vokal tycks mycket svår att bryta mot". Och tillägger: "I de nyskapade flicknamnen, där föräldrarna får möjlighet att skapa kön på ett nytt sätt, tycks strukturerna vara allra mest traditionella". En annan av artiklarna bär rubriken "Namnet Bellevue i Göteborg" och är skriven av Joakim Liljegren. Namnet Bellevue är ganska vanligt om jag har förstått rätt men varit rätt omstritt: "Det franska ursprunget har av vissa uppfattats som något fint och kultiverat, men av andra som något främmande och förkastligt”, vilket undertecknad håller med om" Som bekant finns ett Bellevue också i Karlstad. Enligt en notering i Erik Sandbergs namnförteckning för Karlstad är namnet från 1860-talet.

Bengt Åkerblom

Rundgren, Kjell, Mitt i livet. Alma förlag 2017. 136 s.
Ett tiotal diktsamlingar har Kjell Rundgren på sitt samvete. Så långt tillbaka jag kan minnas har tonen varit mörk, ja mycket mörk, i hans böcker – på gränsen till självmord. Det har varit dikter ”de profundis”. Desto mer glädjande att dikterna i hans senaste diktsamling är – i stor sett – helt annorlunda. Grubblandet över livsgåtorna finns också här men humorn och det lättsammare tonen gör boken betydligt mer givande att läsa. Därmed inte sagt att åtskilligt inte är riktigt tänkvärt. Boken bjuder också på era kåserier, slarvigt skrivna men rätt underhållande ändå. För undertecknad återstår att gratulera Kjell Rundgren till den nya diktsamlingen och ett ljusare lynne!
Bengt Åkerblom

Sahlströmsgårdens Vänner. Årsbok 2017. Torsby 2017. Föreningen Sahlströmsgårdens Vänner har nu nått tio års ålder. Medlemsantalet har stabiliserats på drygt 800 och den tionde årsboken har utkommit i samma fina utförande som vanligt. Jag hade gärna sett ett register för de första tio åren i årets bok, men ett sådant kan ju lika gärna komma i årgång elva. Tema för denna årgång är porträtt. Tio artiklar har skrivits av redaktionsgruppens medlemmar. Två ”externa” skribenter bidrar också, nämligen Bengt Berg och konstnären Nils Ramhöj. Bengt Berg har valt en målning av Thor Fagerkvist från 1937. Motivet originellt nog i detta sammanhang en hässja. Den blir utgångspunkt för en nostalgitripp till 1950-talet och Gunnar Ehne. Nostalgi finns också i den bonadstext som inleder artikeln. Texten är ett ”Korsstygnsbroderi från en kammare” och lyder som följer:

Härliga hembygd
Högt vi dig älska
Vi som i Sverige
bygga och bo.

Jag riktigt hajade till inför denna text. Så kom jag ihåg. ”Sång till Bleking”, tonsatt av G. Ringvall och med text av C. M. U. Eggertz, har samma text men Bleking i stället för Sverige. Bonadstexten har generaliserat den provinsiella känslan att i stället avse hela fosterlandet! Göteborgskonstnären Nils Ramhöj kommenterar i brevform två porträtt av Bengt Sahlström, som han målat på plats på Sahlströmsgården. I brevet förklaras porträttens tydliga anknytning till Carl Wilhelmson. Redaktionsgruppens medlemmar har valt olika porträtt att kommentera. Annika Streich berättar om fyra olika porträtt föreställande Anna Sahlström, varav ett självporträtt, genom att fokusera på gester, både synliga och osynliga. Curt Engström, Håkan Larsson och Bengt Sahlström skriver om porträtt av såväl storfolk som småfolk. Alf Brorson slutligen skriver om Bror Sahlströms byst av Oscar Stjerne. Denna byst ingick i Värmlandsgåvan år 1952 i Minnesota. Sahlströmsgårdens vänner har under året uppmärksammat 100-årsminnet av skaldens död med flera arrangemang. Texten är en prolog vid 100-årsfirandet av Oscar Stjernes minne 12 mars 2017. Sist i boken återfinns Anna Sahlströms porträtt av Nils Keyland. Sahlströmsgården har i höst i samarbete med Karlstads universitet och Värmländska Akademien genomfört ett par programkvällar kring Keyland. Fler lär följa. Omslagsbild är Vera Nilssons porträtt av Otto Sahlström, ”en smått grotesk framtoning” enligt Håkan Larsson. Här dyker en intressant fråga upp. Hans-Olof Boström skriver i årsboken 2015, att Sahlströmsgården tyvärr inte äger något verk av Vera Nilsson. Har detta porträtt hittats i någon gömma på senare år eller finns det en annan förklaring?

Arne Vannevik

Sandberg, Inger och Lasse, Lilla spöket Laban och Lilla spöket Laban-serien. R&S 2017. Inger och Lasse Sandbergs klassiker Lilla spöket Laban från 1965 kom ut i en jubileumsutgåva 2015 med ett nytt lite glittrigare omslag. I år kom ett nytryck av samma utgåva. Lilla spöket Laban håller än trots sina femtio år. Språket känns lika fräscht och innehållet är högst aktuellt. Lille Laban vill inte leva upp till pappas förväntningar. Han vill hellre leka med prins Bus än skrämma personalen på Slottet Gomorronsol. Lasse Sandbergs illustrationer känns inte heller daterade. I den här boken får hans collageteknik blomma, framförallt i slottsinteriörerna. Alla barn borde äga ett exemplar av Lilla spöket Laban, tycker jag! Boken ger också upphov till andra böcker om Laban och hans lillasyster Labolina. 2017 kom en hel serie i nytryck. Medan Lilla spöket Laban vänder sig till barn från fyra– fem år är de här tänkta för ännu mindre barn. Liksom Anna-böckerna är de interaktiva. De stimulerar barnen till delaktighet. I Lilla spöket Laban får en lillasyster, får barn öva på starka ljud. Visst är det roligt att härma en björn, en moped och ett lejon. Labolina kan också härma sin pappa Spöket som i henne får en efterlängtad efterträdare. I Kommer snart sa Laban och Labolina, kladdar syskonen ner sig med choklad, gyttja och sot. Badvattnet blir alldeles svart när mamma spöke äntligen får ner dem i badbaljan. Labolinas snubbeldag, Labolinas lina, Gissa vem jag är idag, och Labans och Labolinas jul är andra böcker i serien.

Helena Vermcrantz

Sigfrid Siwertz – en författares uppgång och fall. Red. Anna Forssberg & Per-Olof Mattson. Karlstads universitet 2017. 242 s. (Kulturvetenskapliga skriftserien. 3.) Redaktörer tillika skribenter för denna skrift om Sigfrid Siwertz romaner är Anna Forssberg, universitetslektor i litteraturvetenskap, Karlstads universitet och Per- Olof Mattsson, lektor i litteraturvetenskap, Stockholms universitet. Övriga skribenter är Lydia Wistisen, doktor i litteraturvetenskap, Magnus Öhrn, docent i litteraturvetenskap, Mart Kuldkepp, universitetslektor i nyare skandinavisk historia, Olle Widhe, docent i litteraturvetenskap samt Peter Forsgren, professor i litteraturvetenskap. Samtliga texter har tidigare presenterats antingen muntligt på ett symposium på Karlstads universitet 2015 ”Sigfrid Siwertz, bortglömd eller svårhanterlig?” eller i tidskrifterna ”Edda” och ”Tidskrift för litteraturvetenskap”. Den övergripande frågan som ställs i boken och som även bokens titel förmedlar är varför Sigfrid Siwertz (1882–1970) idag är en tämligen bortglömd författare trots sin omfattande produktion och tidigare stora popularitet. I ett vidare begrepp kan man också fundera över vad det är som gör att en författares böcker blir klassiker och lever vidare in i vår tid och vilka av dagens författare kommer att läsas även i nästa århundrade. Härvid finns inget entydigt svar och kanske är det något som aldrig kommer att kunna besvaras förrän i backspegeln. Vad gäller Sigfrid Siwertz finns några tänkbara anledningar som de flesta av bokens författare berör – han håller genom sitt författarskap fast vid sitt uttryckssätt ”borgerlig realism” och vid sitt invigningstal i Svenska Akademin 1932 kritiserade han modernismen och dess unga författare som skrev arbetarlitteratur och ofta var autodidakter. Även synen på kvinnan (Wistisen, novellsamlingarna Margot och Cirkeln) och antisemitismen (Mattsson, Selambs och Anna Forssberg, Det stora varuhuset). En av Sigfrid Siwertz mest lästa och berömda böcker anses vara Mälarpirater, (1911). Om detta är en pojk-bok/ äventyrsroman eller mera en utvecklingsroman för vuxna har diskuterats. Idag kanske benämningen skulle kunna vara crossover-litteratur. Magnus Öhrn analyserar här Mälarpirater med utgångspunkt i samtida maskulinitetsforskning. Han liksom era författare i denna bok visar också på Siwertz intryck av filosofen Henri Bergsons viljeteori (ansåg att människan kunde bestämma sitt öde med sin egen vilja). Även Selambs, familjeroman och om kapitalism och samhällets framväxande materialism, är en av Sigfrid Siwertz mest kända romaner, filmad tre gånger, TV-teater 1979). Mattsson inleder sin text med att skriva in Siwertz bland författarna borgerliga realister vid sidan om Elin Wägner och Hjalmar Bergman. När Sigfrid Siwertz dog 1970 var han redan förd till litteraturhistorien. Boken ger en bred och intressant bild av författaren och hans romaner utifrån många olika aspekter.

Gun Berger

Skoglund, Magnus. Rader till dig. En hyllning till Svensson-livet. Karlstad 2017. 55 s. En annan passande titel till boken skulle vara Kärleken till en son. Som är lite drygt två år gammal. Det är verkligen inte svårt att tycka om denna kärleksskildring även för en äldre herre som undertertecknad. Medges att jargongen är liter tröttsam ibland för att inte säga svårfattlig! Men tonen i berättelsen är lätt humoristisk och störst är i vilket fall, som aposteln Paulus skriver, är kärleken. Författaren med pojke och fru bor på Norra Kroppkärr i Karlstad men han är kommen från Hässleholm och författare till fem böcker inklusive denna sympatiska lättviktare.

Bengt Åkerblom

Spantrutan 2017. Värmlands Sjöfartsgille, 2017. 27 s.
Spantrutan är namnet på Värmlands Sjöfarts Gilles medlemstidning. Det är nu säkerligen åtskilliga år sedan jag tittade i den, eftersom jag mindes den som en något amatörmässigt utformad tidskrift. Men en artikel i NWT av den 30 mars, signerad Mats Dahlberg fick mig att kolla tidskriften av idag, som givetvis finns att läsa i Karlstads Stadsbiblioteks fina Värmlandsrum. Vad jag nu fick se var en mycket snyggt formgiven, rikt illustrerad tidskrift, som alls inte påminde om gamla tiders Spantrutan. Nä, 27:e årgången av Spantrutan liknade ingalunda i den tidskrift jag mindes. Här hittar vi värdefulla artiklar om sjöfarten i framför allt Vänern förr. Bengt Stjernlöf, författaren till bl.a. böcker om sjöfarten på Klarälven förr, skriver om träkolsfrakten på Klarälven, som på 1870-talet fick ett väldigt uppsving på grund av att Uddeholmsbolaget då koncentrerade all järnframställning till Hagfors. Karl-Axel Hjerdt skriver om en resa som passagerare på S/S Forshaga till Göteborg år 1950. Lars Göran Nilsson medverkar med en artikel om ”Moderna tider i Vänersjöfarten” vid mitten av 1800-talet då ångfartygen slog igenom på Vänern. Ove Allansson, författare till ett otal skildringar i bokform om livet till sjöss för några decennier sedan, bidrar med en berättelse om Blindboxaren, ett verkligt, synnerligen färgstarkt, original. Mycken läsning bjuds vi alltså på i Spantrutan, och många goda foton därtill. I redaktionen ingår flera kända namn, kända i sjöfartskretsar, som Bengt Stjernlöf och Åke Sallnäs. Ansvarig utgivare är Per Lindén. Spantrutan är absolut av intresse även för gemene man vågar jag hävda!
Bengt Åkerblom

Stadsdelen Strand inklusive Romstadsdelen av Klaravik. Redaktör: Hans Bergström. 139 s. (Glimtar från Karlstads historia 10).

Strand är en av stadens minsta stadsdelar men centralt belägen. Kanske har den längre fått behålla sin lantliga karaktär på grund av att den ända till 1934 ingick i Karlstads landsförsamling. Jag vågar inte gå ed på att denna stadsdelsbeskrivning är den utförligaste i ”glimtserien” men ingen del i serien torde vara lika så rikt illustrerad med foton av hög kvalitet. Bokens redaktör står för många bidrag bl.a. om Klaravik, som i hans ungdom var synnerligen välförsett med företag. Det brukade heta att där saknades bara en järnhandel och ett systembolag! Hans Bergström skriver om ett 40-tal företag, som där fanns. Han berättar också om livet på 50-talet och om Västerstrandsskolan, mycket omskriven i era olika sammanhang. Han återger i facsimil sin betygsbok från 1950. I den riktas följande ord till skolbarnen: ”Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Därför tänk på din skapare i din ungdom. Helga sabbaten! Försumma ej din morgon- och aftonbön”. Strand har åtskilliga K-märkta hus och de presenteras i ord och bild av redaktören och därtill också åtskilliga andra mysiga villor, som inte längre nns. För den järnvägsintresserade nns också era sidor om KSJ, Karlstads-Skoghalls Järnväg som kom till 1914. ”Stadsdelen Strand finns i Karlstad” lyder rubriken till en artikel av 40 Björn Stefansson i VF 1982, som återges i boken. Åtskilligt mer vore förstås värt ett omnämnande som en artikel om att tvätta i gryta. Det kunde ta en hel dag i anspråk. Men detta får nu räcka men tilläggas bör att boken innehåller minnen från krigsåren och att var och en med intresse för 1900-tals historia har en hel del att hitta i nr 10 av Glimtar från Karlstads historia. PS! Det visste jag inte att under krigsåren använde man sig inte av däck baktill på lastbilarna. Gummi var en dyrbar råvara.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Styffe, Torleif, Ransby – en by vid Klarälven. Montana förlag. 2017 Lagom till jul kom Torleif Styffe ut med sin hittills kanske tyngst vägande bok, Ransby – en by vid Klarälven. Lycklig den som bor i Ransby, eller har bott där! Vilken guldgruva! Torleif Styffe är en mångsidig person och en framstående kännare av Nordvärmland. Någon ”lat poet” är han definitivt inte, även om en av hans många diktsamlingar har den titeln. Som poet har han ett brett register: naturdikter, kärlekslyrik, limerickar (ganska fräcka ibland), tänkvärda, roliga och personliga dikter och t.o.m. psalmer. Allt är inte på dalbymål, men ganska mycket. Denna nordvärmländska dialekt har tack vare honom blivit väl dokumenterad och han är en av dem som medverkat till utgivningen av Dalbyordboken. NWT:s läsare undfägnas varje månad med en nordvärmländsk krönika och några av dessa finns också att tillgå i bokform. Många är de böcker om Dalby som Torleif Styffe skrivit om sin hembygd eller som han står bakom genom det egna förlaget Montana. Som språkexpert blir han ofta tillfrågad om de värmländska dialekterna. Det är en upplevelse att höra honom läsa Julevangeliet på dalbymål, f.ö. inläst på skiva. Boken om hans hembygd, Ransby är indelad i fyra delar: först allmän historik, därefter stugor, gårdar och invånare, sedan hemmanet Strandås och slutligen en porträttsamling. Kapitlet ”Ransby i historien” tar upp de historiska källorna, kartor, skiften, domböcker och utvecklingen fram till 1900-talet. Här finns också uppgifter om vägar, broar, poststationer, butiker, föreningsliv, fester, näringsliv, sägner och minnen. Det längre kapitlet ”Ransbys boställen och invånare” bygger på grundlig arkivforskning och intervjuer, där personuppgifter knyts till varje hus utmed Gammelvägen i denna lilla by vid Klarälvens östra strand i södra delen av Dalby socken. En karta med inte mindre än 117 hus visar var varje byggnad är belägen. Fastighetsbeteckningar, foton i mängder av både hus och deras tidigare och nuvarande ägare gör bilden fullständig. Ett fotogalleri med äldre svartvita bilder avslutar boken. Detta är en bok som har ett bestående värde för framtiden och kan fungera som uppslagsverk för den som vill veta något om vad och vem i varje minsta hus i Ransby. Jag är inte så förtjust i bokens A4-format, men inser att det krävs ett stort format för att göra rättvisa till kartor och foton. Boken kan stå som förebild för den som vill åstadkomma ett liknande kraftprov rörande den egna hembyn, det egna kvarteret eller den egna gatan. För ett kraftprov är det och man behöver inte betvivla att det ligger många års samlande och forskande bakom boken om Ransby. Och kärlek. Boken inleds och avslutas med en dikt. Jag kan inte hjälpa att jag stryker en tår ur ögonvrån när jag läser.

Den vackrest môra´n

Dä va en tôcken vacker môra, sûm dã e iblann,
mä fugglã i hôrenda bû’sk å dagg i grönsakslann,
å hele vala vacktn ôpp, ja, môra’n va se fin
mä kaffekôpp å ka´k på bol å sol i köksgardin.

Da tett jã utätt Gammelvägen – hja´rtt feck fartt i bröst!
Der ko´mm ho Siri Johansôn å farmor frå Der Öst,
han Kal på Näs va ong å fresk å jeck förutta stö,
å utta minsta tvivel hadd di stått ôpp frå di dö´.

Ja, snart va Gammelvägen full mä fûlk frå gammel ti,
di kla´pp eranner, tôgg i hann, å a`ll var gla` å bli`,
di sûm för va gammel, di va o`ng igen å stãrk,
å ingen mer va krocku eller gannes uttå värk.

Ja, hele vala vacktn ôpp, å môra´n va se fin
mä kaffekôpp å ka´k på bol å sol i köksgardin,
å fuggla´n sjöng i bûska´n, dã va dagg i grönsakslann,
der satt jã inve köksbol – jã kä´nd hôss tåra´n rann

Eva Fredriksson

Sundgren Storm Pia, Storm H-G & Hultgren Jennie, Det man inte pratar om. Verkligheten före, under och efter ett trauma. hgstorm 2017. 267 s.

Det man inte pratar om, verkligheten före, under och efter ett trauma, behandlar en av de svåraste saker man kan råka ut för. Det är främst Pia Sundgren Storm som berättar om sin son. Vi får veta om tiden före, saknaden och skulden efteråt. Sonen som person, från barndomen till hans alltför tidiga bortgång. Hon undrar ifall det funnits tecken som kunde ha setts innan det tragiska hände, delar med sig av erfarenheter och känslor. Berättar hur hon klarat sig igenom de jobbiga åren och hur hennes eget liv sakta återvänt, om än med det som hänt inristat i minne och själ. Medförfattare är H-G Storm, psykolog. Och, inte minst, Pias dotter Jennie Hultgren. Båda med avsnitt, invävda som korta kapitel bland Pias omfattande delar. Sammantaget bildar detta en enhet med kompletterande perspektiv. Boken är uppdelad i ett före och ett efter traumat. Pias avsnitt är såväl korta bloggtexter som längre och nogsamt beskrivande. Vi får lära känna både henne och den introverta sonen väl, såsom hon kände honom, så vi bättre ska förstå. Detaljerat skriver hon om minnen, känslor och tankar. All kamp, hur hon orkar, fast hon egentligen inte gör det. Och så den eviga frågan: varför. Bloggen ger en känslomässig fördjupning, är omedelbar, nära oss läsare. Vi är där, just då med henne mitt i det svåra. Ger oss en hudlös insikt. Jennie, dottern, och storasystern delar med sig kring relationen med brodern, kärleken och saknaden. H-G Storm bidrar med värdefulla fakta från forskning och klinisk erfarenhet. Det ger kunskaper kring traumatiska upplevelser, stagar upp innehållet, ger tröst. Och kunde gärna fått större utrymme. Boken är väl värd att läsa för oss alla, var vi än befinner oss i livet. Den behandlar ett viktigt, nedtystat ämne. Den vill sträcka ut en hand innan det är för sent, vill få oss att tala istället för att tiga och hålla inom.

Eva Lundqvist

Wermlandiana 2018:3

Svanberg, Ingvar & Gyllin, Roger. Fåglar i staden. Dialogos 2017. 151 s. Roger Gyllin är liksom medförfattaren Ingvar Svanberg slavist. Han är professor emeritus i bulgariska vid Uppsala universitet men även en aktiv fågelskådare och flitig författare i ornitologisk press. Tillsammans med Ingvar Svanberg har han skrivit en faktaspäckad men mycket lättläst bok om fåglarnas moderna stadshistoria och människans betydelse för fågelfaunan och dess förändring. Den handlar om parkernas framväxt kring förra sekelskiftet, om vattendragens och dammarnas fåglar men också om fågellivet i stenstaden och trädgårdarna, Förvånansvärt nog var fåglar ganska sällsynta i städerna i början av 1900-talet. När den så småningom rikskände ornitologen Erik Rosenberg på sin tioårsdag 1912 flyttade till Örebro från sitt kära Visnums-Kil ”fanns det inte en vattenfågel att beskåda, inte en svan, inte en gås, inte en and, inte en mås. Ingenting.” Men samtidigt som man började utveckla parker och andra grönytor med dammar eller vattendrag – till exempel djurparken Lillskogen i Mariebergsskogen i Karlstad – började man också framgångsrikt utplantera fåglar, mest svanar, änder och gäss. Det lockade med tiden också andra fåglar till städerna. De första fågeldammarna anlades på 1880-talet. Fågeldammen i Arvika var tidig, anlagd 1913, liksom den i Kristinehamn. En fågelart som inte var inplanterad utan kom av sig själv på 1930-talet är skrattmåsen. I Karlskoga kunde man i slutet av 1960-talet locka till sig mängder av skrattmåsar bara genom att gå ut på balkongen och mata med bröd. Men numera är skrattmåsar ganska fåtaliga i stadsbilden. En annan fågel som gått tillbaka i de nordiska städerna är den trevliga och älskliga turkduvan. I Karlstad noterades den första gången 1957. Men märkligt nog finns det en livskraftig population i Tórshavn på Färöarna dit den invandrade så sent som 1980.

En viktig förklaring till att vi har så mycket fåglar i städerna vintertid är fågelmatningen. Hur gammal sedvänjan med att placera ut fågelbord i städerna är vet man inte. Men enligt Svenska akademiens ordbok återfinns det äldsta belägget för ordet fågelbord i Karlstad Tidning 1895! Fåglar i staden är fylld med liknande intressanta fakta. En verkligt trevlig bok för alla med det minsta intresse för fåglar!

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:3

Svensson, Anna. Wandrare, Tänk på dina Förfäder. Bevarandeplaner för kyrkogårdarna i Nor-Segerstads församling. Nor-Segerstads församling 2014. 148 sidor En litteraturgenre som uppstått efter millennieskiftet är bevarandeplaner för kyrkogårdar. Alla som bor i Sverige betalar begravningsavgift till Svenska kyrkan, som bl.a. bekostar vården av kulturhistoriskt värdefulla gravstenar på kyrkogården. Bevarandeplanerna tar upp detta, liksom frågan om kyrkogårdarnas historia och särdrag, som häckar, gångar, utsmyckningar och annat. Antikvarien Anna Svensson har gjort en sådan bevarandeplan för de tre kyrkogårdarna i Nor och Segerstad. Förutom kyrkogårdarna vid församlingskyrkorna så finns Segerstads gamla kyrkplats. Inventeringen av kyrkogårdarna är välgjord och gedigen och presenterad på ett fint sätt i denna skrift, som går att köpa från församlingen. Skriften är också rikt illustrerad av både gamla och nya fotografier och en del kartor och ritningar. Omslaget pryds av smidda järnkors. Sådana finns i båda sockarna, men oroväckande nog tycks några av dem ha försvunnit sedan de inventerades första gången ordentligt på 1960-talet. På Nors kyrkogård finns gravarna för de som omkom vid den svåra bussolyckan i Edsvalla 1947, de flesta av dem samlade i en rad. Här finns också en del påkostade gravar för socknens herrskapsfolk och kyrkoherdar. Medan Nor förutom jordbruk också haft bruk och industrier, är Segerstad en utpräglad jordbruksbygd. Bevarandeplanen är mer än ett byråkratiskt dokument, det ger också en levande inblick i kyrkogårdarnas och bygdens historia. Carl-Johan Ivarsson

Svensson, Evert. Mitt namn är Evert. Folkvald med förtroende. Votum 2017. "Han inte bara utbytte artigheter, han ställde krav och försökte aktivt påverka, bergfast förankrad ideologiskt." De flesta äldre politiskt intresserade minns nog Evert Svensson, från 1968 till 1986 ordförande i Broderskap, de kristna socialdemokraternas förbund. Han var riksdagsledamot från 1957 till 1991 och mycket aktiv i debatter om allt från kärnvapen till Palestina-frågan. 2011 reste han med Ship to Gaza för att visa sin solidaritet med det palestinska folket. I dag är han 92 år och nu har han gett ut sina memoarer. Vi får följa hans klassresa. Hans mor var sjuklig och blev dessutom änka som 27-åring, sedan maken hade avlidit till följd av bland annat tbc. Evert var ett år, hans syster Maja var tre. Fattigvårdsstyrelsen fick ingripa och ta hand om den lilla familjen. Maja hamnade i fosterhem, men Evert fick stanna hos mamma. Att ”leva på kommunen” var skamligt, det fick han tidigt klart för sig. Här lades säkert grunden till den medkänsla för fattiga och utsatta grupper som kom att prägla hela hans liv, både civilt och politiskt. För fattigt var det. När morfar snickrat ett hus åt hönsen, vars ägg skulle bidra till brödfödan, visade det sig att hönshuset blivit bättre än den skruttiga bostad som fanns på gården. Evert och mamma fick flytta in, morfar fick snickra ett nytt hus åt hönorna. 13 år gammal började Evert arbeta som dräng. Men läshuvud hade han och för att göra en lång historia kort så fick Evert så småningom, tack vare prästens rekommendationer, börja på folkhögskola. Han fortsatte studera och blev socialtjänsteman, senare socialchef. Den kristna tron hade han med sig hemifrån och anslutningen till Broderskapsrörelsen kändes naturlig. Så kom han in i politiken. I riksdagen handlade hans engagemang ofta om bistånd och sociala frågor, men i boken berättar han om många andra diskussioner från den här tiden. Ubåts-jakten, älvräddarna, vapenexporten, löntagarfonderna, Jas-satsningen… Eftersom Evert satt i partistyrelsen hade han total insyn i de interna debatterna – och han delar gärna med sig av det han hörde. Intresset för internationella frågor förde honom ut på massor av resor. Där mötte han berömda statsmän från alla världsdelar. Mötena skildras ofta med humor men alltid med stark inlevelse. Han inte bara utbytte artigheter, han ställde krav och försökte aktivt påverka, bergfast förankrad ideologiskt. Det är ingen dålig grund!
Gunvor Nyman
Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad 2018 01 12

Svensson, Gunnar. Sibiryaks. Skissbok från resa i Österled. Flacos.nu 2017. Om olje- och naturgasstaden Khanty-Mansiysk i Sibirien kan man på Nätet lära sig: Där är det riktigt kyligt när det biter till. Rekordet ligger på 62 minusgrader. Till denna i Sverige inte så kända stad (med dryg 80 00 invånare) for för drygt ett dussin år sedan en värmländsk kulturdelegation. Nu ger en av resenärerna, författaren och konstnären Gunnar Svensson ut en bok om utflykten till köldhålet. Gunnar Svensson, under många år bosatt i norra Värmland, hittar man numera i hälsingska Bjuråker. Hans nya bok heter Sibiryaks och är ”en skissbok från resa i Österled”, och den har text, foto och illustrationer av Gunnar Svensson själv. Men med på resan fanns också den Värmlandsbaserade fotografen Kay Cuthbert, hennes man Staffan Jofjell, också han fotograf, samt Lars Lerin. Resan till Sibirien börjar med en tur med Munkforsbussen till Karlstad; en bild av det finns i boken. Året är 2004 och den sent utgivna reseskildringen är fullsmockad med Gunnar Svenssons teckningar. Även Kay Cuthberts resefotografier är många. Medan Lerins bidrag är högst begränsat, dock finns några av hans Sibirienbilder med. Gunnar Svensson, globetrotter, flitig som ett bi, prisbelönad av bland andra Wermländska Sällskapet i Stockholm, mannen bakom Pilgrimstapeten i Ransby och ett stort antal böcker: Han är en driven och skicklig och intressant tecknare, utbildad på legendariska Beckmans i Stockholm, verksam utomlands och på reklambyrå i Karlstad (jobb åt dåvarande KMW!) med mera. Som reseskildrare är Gunnar Svensson detaljrik och inspirerande. Han verkar inte bry sig mycket om lite strapatser. Och han gillar udda resmål. Därför var det väl övermäktigt frestande att tacka ja till en inbjudan av kulturministern i den delrepublik där Khanty-Mansiysk är centralort. ”Sibir” är för övrigt ett tartariskt namn som lär betyda ”sovande jord”. Den sovande jorden omfattar tajgan, barrskogsbältet som är 400 mil långt och 100 mil djupt. På ryska betyder tajga – blir man upplyst om i Gunnar Svenssons bok – ”tät skog”. Kulturdelegationens resa hade – väl – ett rent pedagogiskt och kunskapsutbytande syfte. Resenärerna från Värmland träffade skådespelare och politiker, biblioteksfolk och en stor mängd representanter för nomadfolk vars namn mer sällan når svensk debatt. Men här är några: Burjaker och khantier, ener och evener, ostjaker och voguler. Alla dessa och många andra grupper utgör tillsammans ”ett mångkulturellt samhälle”, noterar Gunnar Svensson: ”Ingen sticker av, alla ser olika ut”. Ordet sibir (”sovande jord”) under senare tid fått en hotfull innebörd alldeles bortsett från de gulag-associationer namnet väcker. För när de sibiriska jätteområdena ”vaknar” och läcker omätliga mängder metan räcker det inte med Parisavtal om klimatet och en massa högstämda löften. På tal om gulag och de fruktansvärda sovjetiska fånglägren så var Sibirien redan under tsartiden en avstjälpningsplats för obekväma personer. En av dem var författaren Dostojevskij som deporterades dit. Svenska krigsfångar skyfflades iväg till köld – och mygghelvetet; det var efter slaget vid Poltava, spiken i kistan för det svenska stormaktsväldet. Inte många överlevde och tog sig tillbaka till Sverige. Gunnar Svensson tecknar och berättar också om detta i sin bok. Boken Sibiryaks finaste bild är av det som ryssar i allmänhet och sibirier i synnerhet kanske tycker bäst om i landskapet: Björkskog. Den bilden finns här intill.

Mats Dahlberg

Recensionen, nu något förkortad, är tidigare publicerad i NWT 17 09 25

Tell Anna. Fyra dagar i Kabul. Deckare. W&W 2017 Två svenska diplomater är försvunna i Kabul i Afghanistan. Snart står det klart att det är en kidnappning. Kriminalinspektör och förhandlare Amanda Lund, som redan är på plats i Afghanistan för uppbyggnad av den afghanska nationella insatsstyrkan, får nu uppdraget att försöka hitta diplomaterna. Hon får kontakt med den svenske ambassadören Sven Leijonhufvud. Samtidigt sker ett mord i Stockholm. Mannen identifieras som Erik Björk, anställd på UD och tidigare stationerad i Afghanistan. Jakten på kidnapparna tar sin början medan många frågetecken hopar sig. Finns det något samband mellan mordet i Stockholm och kidnappningen i Kabul? Varför beter sig både ambassadören Sven Leijonhufvud och inrikesministern Nur Rassoul som om de döljer något och varför hinner den afghanska polisen före till platser där man tror att de kidnappade finns gömda? Vem är läckan? Hela förloppet utspelar sig under fyra dagar, vilket ju också titeln anger. Här finns inte plats för något långdraget utredningsarbete, vilket verkligen gynnar historien som har tydligt framåtdriv genom alla kapitel. En riktig bladvändare. Kontrasterna mellan arbetet på plats för Amanda Lund i Kabul och utredningsarbetet för poliserna i Stockholm är intressant. Här finns naturligtvis stora olikheter men också likheter, inte särskilt smickrande sådana. Den svenska regeringen står i nära kontakt med utredarna och vill mörka, framförallt hålla medierna utanför. Anledningen är att snart stundar ett viktigt statsbesök från just Afghanistan. Det finns också en vardag i boken där vi får lära känna Amanda Lund lite närmare. Hennes eget liv är inte helt konfliktfritt och relationen med André och det hon har att berätta för honom kommer att påverka hennes framtid Mer än så ska inte avslöjas här men jag ser fram emot att lära känna Amanda ännu mer i nästa bok, för en serie böcker om denna huvudperson är det tänkt att bli. Det som stör en del i läsningen är dialogen och då framförallt att samma kraftuttryck, "jävla, faen och vad i helvete" används alldeles för ofta och av för många av karaktärerna. Här kunde variationen varit mer nyanserad. Anna Tell gör sin skönlitterära debut med "Fyra dagar i Kabul" och de miljöer hon använder sig av känns mycket trovärdiga, Hennes egna erfarenheter som polis med internationella uppdrag, även i Afganistan, gör att hon är väl bevandrad i de platser hon använder sig av. Rekommenderas för den som gillar spänningslitteratur utan för mycket traditionellt polisarbete.

Gun Berger

Théveny, Sarah, Jesus och Mimmi. [Filipstad] Sarah Théveny, 2017 

Théveny, Sarah, Kärleken. [Filipstad] Sarah Théveny, 2017.

Kanske är Sarah Théveny en blivande författare? Eller konstnär? Redan nu låter hon sig inspireras av Van Gogh, Claude Monet och Jenny Nyström. Jag tycker mig skymta lite Munck också i Kärleken. Så roligt det måste vara att bli tagen på allvar och få sina berättelser tryckta och inbundna. Sarah var bara sex år när hon skrev sin första bok, Jesus och Mimmi, där fantasin fått flyga fritt och illustrationerna känns genuina och originella. Världen och TV har kommit in i hennes liv i år när hon fyllt sju och lite av originaliteten i hennes uttryck har försvunnit i den andra boken, Kärleken, men vi ska hålla ögonen på dig, Sarah, och hoppas att du ska fortsätta att läsa, skriva och måla för glatta livet.

Helena Vermcrantz

Universitetsfilialen i Karlstad 1967–1977. Glimtar från akademins första år. Peter Olausson (redaktör). Karlstad universitet 2017.

I september 1967 skrevs ett nytt kapitel i den svenska utbildningshistorien då universitetsfilialerna i Karlstad, Linköping, Växjö och Örebro startade sin verksamhet. För att fira denna för Karlstad och Värmland avgörande händelse utmynnade 50-årsfirandet, 8 september, inte bara i en rejäl födelsedagsfest, utan också i en bok av mycket hög klass, läsvänlig, estetisk och innehållsmässigt välfylld. Det hedrar Karlstad universitet att man satsat på att dokumentera denna period i sin historia. Redaktionen har gjort ett gediget jobb genom valet av skribenter, som från sina olika positioner ger varierande vinklar på filialtidens speciella förutsättningar. Foton och tidningsklipp speglar också den tidsanda som alla hade att förhålla sig till. Skolsystemets begynnande förvandling under 1960-talet ställde också krav på vidareutbildning av det ökande antalet studenter. Sverige invigde sitt femte universitet i Umeå, 1965. Riksdagsbeslutet att införa universitetsfilialer var en politiskt medveten regional satsning, där statsråden Sven Moberg och Ragnar Edenman spelade avgörande roller. För utvecklingen i Värmland var tillkomsten av Universitetsfilialen en av seklets avgörande händelser. Förhållandet mellan Göteborgs Universitet och Karlstadsfilialen verkar mestadels vara gott men skepsisen från moderuniversitetets fakulteter fanns där. Ekonomi, lärarsituation, möjligheten till högre betygsnivåer och forskning var områden där modern gärna ville ha inflytande över barnets utveckling. Om detta och varför Karlstad blev universitetsfilial kan man läsa liksom om utveckling genom förändringsförslag som U:68, UKAS och PUKAS och allt vad de hette. Lärare, studenter, linjer, ämnen, kurser, fristående kurser och distansutbildning allt lotsades mot fastare grund, Högskola 1977 och Universitet 1999. Betydelsen av att högre utbildning finns att tillgå i närområdet diskuteras i boken där Thomas Blom skriver ”Möjligheten att kunna erhålla en högre utbildning i länet har i många delar varit avgörande för den lokala och regionala utveckling som här ägt rum”. ”Vi trivdes i Karlstad och vi trodde på att samhället skulle behöva oss när vi var färdiga med vår utbildning” skriver Hans Bergström, en av pionjärårets studenter. Då var den värmländska dominansen av studenter stor. Idag 50 år senare har första terminens 285 studenter blivit drygt 16 000, ett mått på utvecklingen. Om studentlivet, studentmiljön, Kåren, Klaraborg, Klaraborgaren, KSIF, Solastafett och lymmeltåg, berättas det initierat av några av tidens studentprofiler. Från ursprunget vid Drottninggatan 31, Klaraborg, Tempelriddaren och andra centrala, provisoriska lokaler flyttade man 1974 till Kronoparken där goda utvecklingsmöjligheter skapats genom det 1971 inledda bygget. Med betoning på den första tiden fram till Högskolestarten har man på olika sätt lyckats lyfta fram en förståelse för hur det var och den ambition man hade att skapa en god grogrund och utvecklingsmöjligheter för studier, forskning och målet en fristående Högskola. Från ett begränsat urval av studiemöjligheter i humanistiska ämnen byggdes ett smörgåsbord av möjligheter. Extra plus för artikelreferenserna, i god akademisk stil, för klargörandet om arkivbildningen, presentationen av artikelförfattarna och inte minst orts- och personregistret. Saknar man något? Kanske en presentation av de många färgstarka lärarna.

Olof Andersson

Wahlsten, Anna-Lena. Tess berättelse och andra historier om katter. Kristinehamn 2017.

Anna-Lena Wahlsten är journalist och fotograf på tidningen Kattliv, där hon i era år även skrivit noveller. Det är ett urval av dessa noveller, illustrerade med Anna-Lenas foton, som återges i boken. Berättelserna är trevligt skrivna lite grann i feel good-stil, om katter som har det bra och om frusna, hungriga och hemlösa katter som får det bra. Men inte alla. Bokens avslutande berättelse ”Ett hårt liv” är hjärtslitande. Ibland är det katten själv som berättar, ibland författaren, Anna-Lena, som själv haft katter i mer än 25 år och tagit hand om många katter i nöd. Tre av berättelserna ”En jul med förhinder”, ”Tomtenissar och lussekatter” och ”En strålande stjärna” utspelar sig i jultid. ”En strålande stjärna” kan nästan sägas vara ett slags katternas julevangelium och lämpar sig väl för högläsning på julafton. Absolut en bok för kattälskare men omslaget kunde ha varit roligare!

Lena Sewall

Warholm, Robert, Skam, FramSteget bokförlag 2017, 225 s – Hc
Boken är en parafras på ett av svensk kriminalhistorias mest omskrivna rättsfall, Yngsjömordet, men det hindrar inte att den debuterande romanförfattaren lyckas hålla spänningen uppe boken igenom. Genom ständiga hopp tidsmässigt i berättelsen undviker han att den bara lunkar på sömningivande! Yngsjömordet utspelades i Skåne men här är miljön värmländsk, fast lokalfärgen är inte påfallande. Boken är mer en bred skildring av svensk landsbygd i slutet av 1800-talet – med sina mäktiga myndighetspersoner, länsmän, präster m m av föga uppbyggligt slag. Bokens titel är ovanligt relevant. Skam, rädslan för den eventuella skammen, är vad som driver personernas handlande i boken. Att inte dra skam över sig själv och sin familj är vad som dikterar deras görande och låtande. Berättelsen kan gott kallas för en moralitet! En läsning, som gör läsaren ganska så beklämd, sorgsen i själen. Men, som sagt, en välskriven och faktiskt spännande historia är det, om än inte så uppbygglig. Robert Warholm är mest känd som kommunpolitiker men är tydligen också en inte oäven författare. PS En grundbok i ämnet är Yngsjömordet, 1951, av Yngve Lyttkens.
Bengt Åkerblom

Warholm, Robert, Synd. Framsteget Bok- förlag, 2017. 244 s.

I boken skildrar författaren, känd f.d. kommunpolitiker, livet på landet i Värmland tiden omkring förra sekelskiftet. Men boken är också en kriminalroman, där han bygger på ett ouppklarat rånmord på klockaren, som också är postmästare, i Östervåla, som inte ligger i Värmland utan i Uppland. Författaren är noga med tidsfärgen avseende en tid, då prästen var ”kung” i socknen, men frikyrkligheten spelar en viktig roll och husdjuren var många och viktiga i hushållet och det sups en hel del – milt uttryckt. Och tattarna är illa sedda personer. Författaren berättar sin historia i ett lugnt, närmast sävligt tempo men kryddat med humor. Upplösningen av historien bjuder på en totalöverraskning och är inte alldeles trovärdig kan man tycka men vad är omöjligt i denna vår värld? Författaren framhåller i ett efterord att han i sin berättelse pekar ut en mördare men att detta ”bygger på min fantasi. Gärningsmannen är uppdiktad.” I vilket fall visserligen en blodig men mycket stillsam historia om en bit Värmland fordomtida. Ett särskilt plus vill jag ge författaren för att han försett boken med ett personregister. Det är tacknämligt, då antalet ”medverkande” uppgår till ett femtiotal!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Watz, Ragnar. Boëthius dör. Norlén & Slottner 2017. Filosofen som avrättades för högförräderi, Anicius Manlius Torquatus Severinus Boëthius, föddes i Rom år 480 efter Kristus. Under sina ca 45 år i livet verkade han som prosaist och poet. Därutöver var han akademisk lärare, lyckligt gift tvåbarnsfar, musiker, senator i Den eviga staden, försteminister under konung Theoderik – som även brukar kallas Didrik av Bern – men kanske mer än allt annat Filosof med versalt F. Om astronomerna Nicolaus Copernicus, Tycho Brahe och fr a Johannes Kepler skulle man kunna säga att de var ett slags gränsgestalter mellan den nya tiden och medeltidens absoluta slutfas. På liknande sätt utgjorde den ettusen år äldre Boëthius en förenande länk mellan tidig medeltid och den grekiska antiken. Hans mest kända arbete – den prosametriska Filosofins tröst, skriven 523–24 – bekräftar och åskådliggör denna hans gränsöverskridande roll. Om Rom var hans första hem, så var Aten det andra, inte minst i kraft av hans långvariga ungdomsstudier i den grekiska huvudborgen. Den f d överläkaren och klinikföreståndaren Ragnar Watz har i den sympatiska volymen Boëthius död så långt möjligt kartlagt den lärde filosofens liv men främst koncentrerat sig på den bittra sista tiden – då Boëthius satt fången i kapellet Ager Calventianus i närheten av Tricinum och inväntade det oåterkalleliga svärdshugget, dömd till döden för högförräderi mot kung Theoderik. Naturligtvis var han oskyldig, och all bevisning saknades. Det är i varje fall vad han själv med fingrarna på Bibeln intygade. Ämnet är inte nytt för Watz. Även i hans tidigare böcker, Pudens och den allmänna viljan (2014) resp. Silverlöjan (2008), uppträder Boëthius längst fram på scengolvet. Nytt är däremot att författaren i sitt senaste opus har kompletterat och utsmyckat sin berättelse med egenproducerade dikter på tio–elva ställen … precis som Boëthius själv gjorde i Filosofins tröst. Fakta varvas med fiktion hos Watz. Som hävdatecknare gör han aktningsvärda försök att konkretisera all den ångest och all den förtvivlan som måste ha pinat Boëthius inför den nära förestående döden – när Filosofin, dvs Aristoteles, Platons, Senecas, Ciceros, Porphyrios (osv) idévärldar i strikt bokstavlig mening var hans enda verkliga tröst. I den löpande texten framställs Boëthius som en människa bland människor. Under de år som föregick den oförmodade arresteringen lärde han sig, på tidstypiskt sätt, att driftigt navigera mellan religionens Skylla och realpolitikens Karybdis. Denna ädla konst måste alla i hans position behärska. Det betydde självfallet inte att det nödvändiga alltid var tillräckligt. Boëthius eget ogunstiga öde bevisade fullt ut att så icke var fallet. Ibland är ju alla vägar enkelriktade och hermetiskt tillslutna. Vikten av individens fria, obundna och självständiga tänkande i stort och smått är själva hjärtpunkten i Boëthius filosofiska testamente. Det är något som Watz oavlåtligt betonar. De fria tankarna låter sig aldrig kedjas fast. Att dö med ”bibehållen värdighet” är en annan bärande idé, som återkommer med jämna mellanrum i framställningen, i synnerhet i slutkapitlen, där det mesta obevekligt ställs på sin spets. Den enskildes död kan som bekant vara lätt som ett fjun men också väga tyngre än Taiberget. Filosofins tröst spreds i vida kretsar under medeltiden och lästes i nästan lika vida. En översättning till svenska, enligt uppgift bländande och med all rätt prisbelönt, har gjorts av fil dr Bertil Cavallin, död år 2015 i Helsingborg, tidigare bosatt i Kristinehamn och lärare vid Lundsberg.

Mats Parner

Westlund, Lars Erik, Värmland och kriget 1563–70. Sthlm, 2017. 461 s. – Kc Att Sverige i dag skulle kunna hamna i krig med Danmark känns helt uteslutet, men så har det sannerligen inte alltid varit. Under flera sekler var Danmark och Sverige ofta i luven på varandra. Eftersom Norge tillhörde Danmark låg Värmland illa till. Under det som kallats Nordiska sjuårskriget var det alldeles förfärligt, det kan man läsa i en ny faktaspäckad bok, skriven av Lars Erik Westlund, lokalhistoriker från Hagfors. Krigshärar tog sig från Norge in i Värmland och härjade vilt. De plundrade hela byar, brände, mördade, stal kreatur och orsakade svält och armod. De svenska krigare som genom Värmland sändes mot norska gränsen var inte så trevliga de heller. De behövde både mat och husrum och det de inte fick, det tog de. Av lokalbefolkningen, som samtidigt avkrävdes både skatter och andra bistra insatser för krigens skull. Det var sannerligen inte bättre förr. Lars Erik Westlund har lagt ner ett jättearbete på att kartlägga vad som hände i Värmland under de aktuella åren. Här finns så mycket samlad kunskap att jag var tvungen att ringa honom och fråga hur han burit sig åt för att få fram allt detta. Svaret blev att det mesta har gått att hitta via internet, vilket ju är helt fantastiskt. Men tid har det tagit, det medgav han. Han började forska på området redan i början av 1990-talet. Manuset har sedan byggts på och omarbetats allt eftersom. Nu kan man se långa listor över gårdar som brändes och när så skedde. Lars Erik Westlund betar av socken efter socken. Värst drabbade var förstås de västra delarna av Värmland, men periodvis skövlades hela byar långt inne på den svenska sidan. Spioner och konspirationer förekom också, ända upp till regentnivå. Vi får exempelvis veta att Erik XIV, förutom att han så småningom anses ha blivit skvatt galen, var en klassiskt mycket bildad man. Samtidigt var han mycket målmedveten i kampen om makten, på olika sätt. Han såg till att konkurrenter snabbt avrättades men försökte också upprepade gånger hitta för karriären lämpliga fruar – samtidigt som han i smyg skrev brev till den engelska drottningen och förklarade att det fortfarande var henne han var kär i. Sådant skvaller förgyller förstås historien! Men Lars Erik Westlund sprider inte bara information, han höjer också ett varningens finger. Gamla berättelser måste granskas källkritiskt innan de förs vidare. Annars kan det bli galet. Att Älvdalen i Dalarna exempelvis har blandats ihop med Älvdals härad i Värmland har lett till felaktigheter, det har han berättat i en tidigare bok. I den nya boken lyfter han fram flera andra historier som från början byggt på tvivelaktiga källor och gissningar men ändå under åren citerats av lokalhistoriker i flera led. På så vis har de så småningom kommit att betraktas som sanningar. Begripligt i sig. Vilken hembygdsförening vill inte ha ett spännande slag att referera till? Fast nog är det bättre om man vet att det som berättas är sant?
Gunvor Nyman
Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad

Boken har också recenserats i Gustavabygden av Valter Berg:

Westlund, Lars Erik. Värmland och kriget 1563–70. BoD 2017. För några år sedan gav Lars Erik Westlund ut boken Skatterna i Ekshärads och Råda socknar under 1500-talet. Det är med säkerhet det bästa och mest ingående som skrivits om 1500-talets skatter. Nu återkommer han och delger oss av sitt stora kunnande av 1500-talet med en ingående beskrivning av det nordiska sjuårskriget 1563–70. Det hade länge varit spänt mellan Sverige och Danmark och när båda länderna fått unga ärelystna monarker i Erik XIV och Fredrik II blev kriget ett faktum. Det var Danmark som med sin allierade hansestad Lübeck förklarade Sverige krig. Ett av skälen var vilket land som hade rätten till vapnet tre kronor. Danmarks armé bestod till stor del av tyska legoknektar och Sveriges av svenska knektar och uppbådade bönder. Kriget fördes i Sverige, de danska landskap som idag hör till Sverige, Norge och till sjöss. Några gånger utspelades slag mellan arméerna men mest verkar kriget bestått i plundringståg där man plundrat, bränt och mördat. 1570 blev det fred. Då var båda länderna förhärjade och utmattade. Danmark var svårt skuldsatt. Erik XIV var fängslad och Gustav Vasas stora skattekista var tömd. Inga landavträdelser gjordes. Däremot fick Sverige betala en lösen på 150 000 daler för att återfå Älvsborg som danskarna erövrat. Under 1565–66 och 1568 härjades Värmland. Hemman och även kyrkor plundrades och brändes. Hela västra Värmland drabbades, från norr till söder. Lars Erik Westlund berättar detaljerat om kriget i Värmland och räknar upp vilka hemman som drabbades. Det fanns socknar där mer än 90 % av alla bosättningar plundrades och brändes. De flesta familjerna lyckades kanske fly men plundrade och nerbrända hem orsakade svält och armod. I Ekshärad och Norra Råda förekom ingen förstörelse, men allmogen där fick bistå till kriget med knektar. Lars Erik Westlund har forskat om ämnet sedan början av 1990-talet och resultatet har blivit en faktaspäckad bok som ingående beskrivit sjuårskriget, fälttåget i Norge 1567 och skövlingen av Värmland. Boken torde bli ett standardverk över Värmlands öde under sjuårskriget, speciellt som han rättat en del felaktigheter och gissningar som flera lokalhistoriker framfört. Det är inte så konstigt att Värmlands Folkblads recensent Gunvor Nyman ringde upp honom och frågade hur han burit sig åt att få fram allt detta. Boken kan köpas på internetbokhandlarna BoD, Bokus och Adlibris.

Valter Berg

Recensionen tidigare införd i Gustavabygden nr 71 2017

Vi som såg dem komma. Red. Edgren, Malin. Vulkan 2017. 110 s. Malin Edgren är civilekonom och utredare och har på senare tid kommit ut med tre böcker. Vi som såg dem komma är en antologi där flera yrkespersoner ger sina personliga erfarenheter av mottagandet av asylsökande under perioden 2015–2017, bland andra Malin själv. Detta är nyttig läsning! Vi är så många som tycker och funderar kring de frågor boken tar upp. Här får vi ärliga vittnesmål från dem som verkligen var med och jobbade och det är framför allt arbetet med ensamkommande flyktingbarn som behandlas. De som berättar är socialsekreterare, överförmyndarhandläggare, boendepersonal och samordnare, god man, skolpersonal, lärare. Alla vittnar om det oerhörda arbete som bedrevs när flyktingströmmen var som störst, ett arbete som för många blev övermäktigt och inte skulle ha kunnat genomföras utan hjälp från civilsamhället, frivilliga som engagerade sig. Vad som slår en vid läsningen är hur reglerat vårt samhälle är! Det finns regler som ibland sätter krokben för vettiga insatser och inte minst är sekretessbestämmelserna mellan olika myndigheter ett hinder som förlänger handläggningen av ärendena. Folk bollas mellan olika myndigheter och får upprepa sina historier i oändlighet. Behöver vi ha så många myndigheter?

Helena Vermcrantz

Wikström Stig. Stadsbränder i Kristinehamn. Förutsättningar och omfattning. Eget förlag [2017].

Under drygt ett århundrade (1777– 1893) drabbades Kristinehamn av tre stora stadsbränder. Fyra mindre och begränsade bränder under samma period hade kunnat utvecklas till stadsbränder. Varför bränder inträffade och hur de bekämpades samt konsekvenserna för staden, om detta skriver den förre brandchefen Stig Wikström. Han gör det i boken Stadsbränder i Kristinehamn. Förutsättningar och omfattning. Stig Wikströms bok, som är utgiven på eget förlag, är både en stadshistorisk bok och en berättelse om äldre tiders brandbekämp- ning. Det senare är författarens specialområde. Värmlänningen Stig Wikström (född och uppvuxen i Storfors) är brandingenjör och var under många år brandchef i först Ste- nungsund, senare i Kumla. För några år sedan flyttade han till Kristinehamn; hustrun Siw kommer därifrån. Siw Wikström är för övrigt medarbetare i boken som illustratör. Övriga illustrationer i den bildrika boken är utlånade av Kristinehamns bildarkiv och Värmlands brandhistoriska klubb. Ja, det finns en sådan förening och en av anledningarna är just de förr inte så ovanliga stadsbränderna. Katastrofer som till all lycka i Värmland inte orsakade annat än enstaka förluster i människoliv. Stig Wikströms bok om stadsbränder är, som antytts, skriven av en specialist. Det berättas ingående om hur hastigt uppflammande bränder bekämpades förr; författaren tar upp mindre bränder som inträffade i Kristinehamn redan på 1600-talet. Stig Wikström bjuder på mycket omfattande beskrivningar av extremt farliga händelser och hur brändernas bekämpande förbättrats med åren. Gårdagens brandkårer var naturligtvis inte utrustade på ett sätt som skulle göra dem igenkännliga för vår tid. Inte sällan övermannade storbränderna även de djärvaste och hårdast arbetande brandbekämpare. Ruiner och askhögar och mänsklig misär blev följden. Efterhand utvecklades tekniken, brandbe- kämparna fick effektivare sprutor, telegrafen (under senare delen av 1800-talet) gjorde t ex att Kristinehamn kunde larma brandkåren i Karlstad som kom per specialtåg (!) för att bistå i släckningsarbetet. Men tidigare var staden vid Varnan och Lötälven betydligt mer utlämnad åt vindars styrka och riktning samt det faktum att Kristinehamns bebyggelse präglades av trähus. Många andra faktorer spelade in för att eldsvådor skulle utvecklas till storbränder: Trånga gator med trähus på båda sidor, brist på träd som hindrade eldens spridning, torr takbeläggning, svårigheten att ur älvarna pumpa upp vatten osv osv. Detta var ingenting unikt för Kristinehamn. Många städer lades i aska på grund av bränder, Karlstad är ett känt 1800-talsexempel. I modern tid har både Eksjö och Jönköping drabbats trots avancerad teknik för att släcka. I båda nämnda fallen drabbade bränderna städernas trähusbebyggelse. Stig Wikström blandar i sin bok det dramatiska reportaget med statistik och tekniska uppgifter av stort intresse. Bland annat skriver han om brandspridning genom värmestrålning, olika ”kritiska” nivåer, det vill säga när även ett stenhus kan drabbas: Vär- mestrålning spräcker fönsterrutor och underlättar för elden att spridas in i byggnaden. I just Kristinehamn var de flesta byggnader av trä under de stora stadsbränderna.

Elden spreds sig mycket snabbt, och i ett fall fortsatte det att brinna i era dygn. De ytterligt få stenhus som fanns klarade sig. Ett av dem står fortfarande kvar. Vår tid är lyckligt förskonad från stads- bränder. Byggtekniken, brandvarningssystem, modern uppvärmning och belysning, allt samverkar till en brandsäker miljö. Vi har också ett brandförsvar som 1800- talets stadsinvånare och brandbekämpare svårligen hade ens kunnat fantisera om. Totalt förödande stadsbränder tillhör det förflutna, bränderna i Eksjö och Jönköping drabbade bevarade äldre trähuskvarter av stort historiskt och kulturellt värde. Men äldre tiders stadsbränder har påverkat städernas utveckling. Och det gör Stig Wikströms bok intressant.

Mats Dahlberg

Recensionen tidigare publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 18 04 03

Wermlandiana 2018:2

Wretling, Olof, Fem vintrar och en sommar. Diagnoserna i mitt liv. Bonnier 2017. 200 s.

På bokomslaget kan man läsa ”att Olof Wretlings blandning av komik och tragedi har givit honom en unik position som en av vårt lands mest hyllade komiker”. Sorgligt nog har undertecknad inte haft tillfälle att lyssna på hans ”vinterprat” eller upplevt honom som komiker. Fem gånger har han röstats fram som lyssnarnas favorit men en god kompensation för detta är att läsa den här boken. Född 1975 har han på sitt oefterhärmliga sätt mycket att berätta om vad som under 1900-talet sig tilldragit inte minst på den idrottsliga sidan. Han konkurrerade ett tag som höjdhoppare med höjdare som Stefan Holm och Staffan Strand! Författaren växte upp i ett lärarhem men pappan dog tidigt, något som drabbade honom rent förlamande. Han led också länge av en svårartad dyslexi. Han drabbades av mycket i sin ungdom men vid skrivbordet kunde han skaka loss, bli en annan människa. Ett kapitel handlar originellt nog om julfirandet i familjen, särskilt om vilka julklappar som tomten kom med. Kapitlet är nästan 50 sidor långt! Inledningsvis konstaterar han att Selma Lagerlöf ”har också skrivit en bok som heter Julklappsboken, men till skillnad från min går den att låna på biblioteket”. (Novellen finns inläst av Selma själv!) Olof Wretling är uppväxt i Västerbotten men på äldre dar har han tydligen kommit på bättre tankar, för på de sista sidorna visar det sig att han bosatt sig i Karlstad. ”En får tacke” som vi säger i Värmland. Hur som helst, hans bok både roar och berör– mycket! PS Olof Wretling är aktuell i en ny satsning på SVT i höst. Den här gången en skildring av ett Sverige i förvandling, gestaltat genom ett popbands uppgång och fall. ”Bandet och jag” som han döpt serien till har premiär våren 2019 – enligt vad tidningarna förmäler. Missa inte det!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

VärmlandsAnor. 2017 nr 3. Värmlands släktforskarförening 2017. Tidskriften Värmlands-Anor är medlemstidningen för Värmlands släktforskarförening och har anor sedan 1983. I början utkom den som enkla klammerhäftade stencilblad, men har med åren blivit allt proffsigare och innehållsrikare. Sedan en tid har den ny redaktör, Carl-Johan Ivarsson, med rötter i trakten kring Säffle/Kila. Nyligen har den också börjat tryckas i färg, vilket känns tilltalande. Tidskriften brukar inte ha något speciellt tema utan innehållet är blandat, mestadels insända bidrag av föreningsmedlemmar. Senaste numret innehåller artiklar om IOGT-rörelsen i Forshaga, värmländsk inflyttning till Christiania, ett dråp i Kila, ägobyten i Ekshärad och Norra Ny på 1400-talet och rapport från släktforskardagarna i Halmstad 2017. Dessutom några bokrecensioner. Som synes ett blandat, men oftast läsvärt innehåll. Tidskriften utkommer 4 ggr om året och utsänds till Släktforskarföreningens drygt 1 500 medlemmar runt om i landet – inte bara Värmland.

Eva Fredriksson

Värmlandsornitologen 2017. Redaktör Jonas Bohlin. Wermlands Ornitologiska förening.

Tidskriften Värmlandsornitologen, är nu inne på sin 44:e årgång och givetvis med fåglar i centrum. Wermlands Ornitologiska Förening grundades 1972. Redan vid det första mötet beslutades att ett medlemsblad skulle ges ut. Erik Borgström från Norra Råda axlade redaktörskapet och 1973 kom den första årgången, en stencilerad sak som med åren utvecklats till dagens gedigna tidskrift. Länge gavs den ut med två nummer per år, numera med ett enda – ofta lagom till jul. Värmlandsornitologen är i högsta grad medlemmarnas tidskrift. Det är de som delar med sig av texter och bilder till den lilla redaktionen. ”Brist på material” utropar redaktören Johan Bohlin i det senaste numret. Det kan ju tyckas konstigt, i en tid när nästan alla skriver på ett eller annat sätt. Vad hittar vi då i årgång 44. Flera artiklar behandlar aktuella fågelinventeringar. Intressant läsning för statistikfantaster, ja för alla som funderar över utvecklingen i fågelfaunan. Vidare kan nämnas Björn Ehrenroths berättelse om den tornseglare som i minst elva år troget återvände till hans tomt i Lysvik. Ehrenroth började 2005 ringmärka fåglarna hemma på tomten. För oss icke-ornitologer är det fascinerande läsning hur en fågel letar sig över halva jordklotet till samma plats, år efter år. Nordsångaren ägnas också en notis. Den 14 september 2017 blev en riktig högtidsdag för tre fågelskådare på Hammarö. Det var den första värmländska observationen av nordsångare sedan 1961 då Björn Ehrenroth hittade ett häckande par i Nordvärmland! Och därmed förstår man fågelskådarnas jubel!

Värmlandsornitologen, årgång 44, av- slutas med en omfattande ”Fågelrapport för Värmland”, sammanställd av Stefan Asker, Per Gustafsson och Magnus Köpman. Här hittar vi en artvis sammanställning av årets inskickade observationer. Om den ståtliga havsörnen kan vi exempelvis läsa att det 2015 observerats elva lyckade häckningar i landskapet. Värmlands mesta havsörnskommun är Säffle. Brednäbbad simsnäppa siktades i maj 2015 vid Möckeln. Därmed fick Värmland sin fågelart nummer 341. Några månader senare var det dags igen; art 342 medelhavsstenskvätta! Det var Anders Boström som genom bilrutan gjorde den märkliga observationen. På väg mot ärenden i Vålberg, kastade han snabbt om schemat och spenderade en halvdag på Norslätten. Nästa dag hade den ovanliga fågeln sträckt vidare. Fågelhistorierna är många. Det är bara att hoppas att den välredigerade Värmlandsornitologen får leva vidare och med råge passera 50-årsstrecket. Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Värmländsk kultur 2017, nr 6. Julläsning

I Herrhagskyrkan i Karlstad, som jag besöker ibland, särskilt i jultid, har jag alltid beundrat den vackra bildväven som hänger bakom altaret. Nu fick jag veta vem som vävt den, tack vare Elsa Hallbäcks artikel i julnumret av Värmländsk kultur. Textilkonstnären heter Ethel Halvarsson, född för jämnt hundra år sedan och skapare av både profana och kyrkliga textilier. Det är en läsvärd text om en flitig och begåvad konstnärinna, djärv i färgval och mönster. Idag inte så känd men väl värd att uppmärksammas och verksam till hög ålder. Texten illustreras av sagolikt vackra färgbilder. Ännu en konstnär uppmärksammas i julnumret, Gunnar Lidén, numera pensionerad kyrkoherde, senast i Alster. Efter flera år som präst i den svenska församlingen i Aten, är han nu tillbaka i Värmland och kan ägna sig åt teckning, målning och skrivande. Ett exempel på hans konst är tidskriftens omslag där man känner igen några av Karlstads mest kända byggnader – men visst har också Parthenons gavel smugit sig in i det färgsprakande collaget! För intervjun svarar Lena Bonnevier. Claes Åkerblom har fyndat på Karlstads stadsbibliotek och för en femma inhandlat en utgallrad bok, som visat sig vara en riktig raritet. Därtill av en värmlandsförfattare. Ibland går det lite för fort i svängarna… Fotografen Anders Hanson, tidigare NWT, kan nu som pensionär ägna mer tid åt sitt naturintresse, bl.a. i ett härligt och närgånget färgreportage med vinterfåglar. Detta är bara några av alla läsvärda artiklar i årets julnummer. Kanske ingen läsare av denna min text misstycker om jag slutligen nämner att Wermlandianas huvudredaktör Lena Sewall också uppmärksammas i julnumret av Värmländsk kultur sedan hon av Region Värmland utsetts till Årets värmlandsförfattare 2017 – en högst välförtjänt utmärkelse. Lena är ständig medarbetare i varje nummer av Värmländsk kultur och hennes matartiklar och recept finns med i varje nummer – den här gången med julmat och julbak och minnen av bortgångna nära vännen, keramikern Ulla Nilsson på Stortorpet. Föreningen Värmländsk Kultur ger årligen sedan 1980 ut 5 tidskriftsnummer (varav ett dubbelnummer) som ingår i medlemskapet. Medarbetarna i tidskriften Värmländsk kultur arbetar ideellt men de gör verkligen ett professionellt jobb!

Eva Fredriksson

Värmländsk kultur. 2017 nr 5. En textil historia. Föreningen Värmländsk kultur 2017.

Redaktörer för tidskriftsnumret har varit journalisterna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman. Klassisk värmländsk industri, baserad på järn och trä, har genom tiderna mestadels skapat manliga jobb. Textilindustrin däremot har varit kvinnornas arbetsplatser, jobb som numera ofta har försvunnit utomlands. Här kan vi läsa om Bergson & Söner, Karlstads Spinneri & Väfveri AB, Värmlands Trikåfabrik, Arvika Ullspinneri m.fl., där jobben nu sedan länge är borta och lokalerna rymmer annan verksamhet. Intervjuer med tidigare anställda ger en bild av arbetet som sömmerska och omslagsbilden från 30-talets konfektionsfabrik på Herrhagen visar hur en kvinnlig arbetsplats såg ut på den tiden, i en byggnad som idag rymmer moderna bostadsrätter. Stålindustrin finns ännu kvar i Värmland och har nu fått extraordinär uppmärksamhet: stålklänningen från Munkfors i design av Naim Josefi! Denna nyhet på catwalken har väckt uppmärksamhet världen över och kanske blir de glittrande klänningarna en ny värmländsk produkt från Munkfors eller Hagfors? Om hur skogen blir till kläder berättar Claes Åkerblom i en intressant artikel om viskosfibrer, där Billerud var världsledande med fabriker i Kyrkebyns bruk, Slottsbron och Jössefors. Värmländsk konstfiber-industri sysselsatte periodvis 2 000 anställda och ett namn som Svenska Rayon var ute på världsmarknaden. Idag är detta borta men i skogen finns en framtid – vedbaserade textilier växer snabbare än både bomull och polyester. Med skog och stål har Värmland kanske en ny framtid inom textilindustrin. Design har blivit en viktig nisch för enmansföretag. Besök görs hos välkända Mimmi Design i Malsjö, hos Line Malmsten i Södra Ås som designar hattar, hos Kerstin Löfgren i Ölserud som stickar fantastiska tröjor och hos Helena Bengtsson i Snårstad, som nyligen kommit ut med en bok om textila väskor (recenserad i Wermlandiana 2017:3). Så kanske värmländsk textilhistoria inte bara är historia utan har hopp om framtiden. Föreningen Värmländsk Kultur ger årligen sedan 1980 ut 5 tidskriftsnummer (varav ett dubbelnummer) som ingår i medlemskapet. Medarbetarna i tidskriften Värmländsk kultur arbetar ideellt men de gör verkligen ett professionellt jobb!

Eva Fredriksson

Värmländsk kultur. 2017 nr 3–4. Folkmusik. Föreningen Värmländsk kultur 2017.

”Ett helt nummer med folkmusik! Närmare 40 sidor där värmländska spelmän i olika åldrar lyfts fram blandat med reportage, historik och tillbakablickar. Ett litet smörgåsbord av värmländsk folkmusik, helt enkelt.” Så inleder vissångaren och journalisten Anders Falk Värmländsk kulturs sommarnummer, traditionellt ett dubbelnummer. Hans text är en utmärkt konsumentupplysning. Som redaktör har han gjort ett gott jobb och står själv för de flesta artiklarna, sekunderad av Björn Stefansson, Lena Bonnevier, Mats Edén, Per-Thomas Eriksson, Dan Enwall och Alf Börjars. Själv inte det minsta kunnig på området läser jag med stort intresse och förundran om Värmland som ett folkmusikens landskap både förr och nu. Vilken rikedom! Här finns namn som Gert Ohlsson med nyckelharpa, färska riksspelmannen (heter en kvinna så?) Maria Andersson från Spässerud, Mats Berglund, en lysande stjärna i Spelmans-Sverige, prisbelönte Mats Edén, Eva Deivert med egna låtar, alla som heter Stinnerbom och många, många fler. Historien och traditionen inte att förglömma. Det här är ett mycket innehållsrikt tidskriftsnummer som verkligen förtjänar att lyftas fram! Det är dessutom en mycket vacker skrift med flott layout och många färgbilder.

Eva Fredriksson

Värmländsk kultur nr 2, 2017. Föreningen Värmländsk Kultur. 32 s. ”Filipstads Bergslags betydelse för utvecklingen av Värmland kan inte överskattas”, skriver Jan Kruse i detta nr av Värmländsk kultur om just Filipstads Bergslag. Och det är säkert sant. Man häpnar över vilka mänger malm som utvanns ur berget från starten på 1400-talet fram till 1970-talet. Numret innehåller – liksom flottningsnumret – en konsthistorisk exposé över Bergslagen i konsten.

Bengt Åkerblom

Värmländsk kultur nr 1, 2017. Föreningen Värmländsk Kultur. 32 s.

Nr 1 för i år av Värmländsk kultur ägnas flottningen i Värmland. Det är ett något försummat område i värmlandslitteraturen. Desto mer glädjande med detta nr av Värmländsk kultur, som innehåller multum i ämnet i ord och, inte minst, i bild! I förbifarten får man veta varför dykdalberna i Klarälven heter som de gör, man kan också lära sig en ”lustenramsa” från 1 till 1 2, alltså en ramsa om båtarna som forslade timmer. Flottningen betydde så mycket, ja var absolut livsviktig i en tid då skogens produkter kom att ersätta järnet, som värmländsk exportvara. Ett värdefullt bidrag till den värmländska historien är alltså detta. Ett särskilt tack till Helena Lundgren Landin, som tidigare varit guide vid Dyvelstens flottningsmuseum. Hon har skrivit de flesta tunga artiklarna i numret. Och illustrationerna är många och utsökta!

Bengt Åkerblom

Värmländska Akademiens årsskrift 2017. Värmländska Akademien 2017.

På temat ”tid” har i Värmländska Akademiens årsskrift 2017 samlats en rad läsvärda texter om något som enligt Nationalencyklopedin är ”nära nog omöjligt att definiera i logiska termer.” Årsskriften visar den fascination men även fruktan vi kan känna inför tiden och dess gång. I Lars Löfgrens översättning av en replik ur Shakespeares As you like it poängteras att inte mindre än sju åldrar spelas upp i ett människoliv, från ”barnet som kräks och skriker i sin ammas famn” till slutscenen då minnet sviker ”och vi är utan tänder, utan syn och smak och allt.” Tid, minnen och så småningom förgängelse – visst kan det vara så. Man kan också som Peter Olausson hävda att ”tiden är ingenting”. En vandring bland anförvanters gravar på Stavnäs kyrkogård manar till filosofiska funderingar om att det är möten som verkligen betyder något, ”på en kyrkogård och i de levandes underbara och ständigt föränderliga land.” Genom möten går det att resa i tid och rum. En tidsresa av annat slag gör diktjaget i Torleif Styffes dikt ”Mitt fotoalbum”. Fotografierna speglar ett helt liv och allt mynnar ut i tanken om att det kunde ”vara en dröm alltihop.” Att tiden också kan vara vardagligt exakt visar Styffes ”42 minuter morgon”, en dikt som torde ha en hög igenkänningsfaktor! Bo Vahlne skriver om den personliga tiden, om nostalgi och om klockor och deras skiftande symbolklädda skrudar. Drabbande berättar han om hur en lekvattning vid namn Per Andersson fyllde två skrivböcker med minnesanteckningar. Detta eftersom han ”sökte en egen plats i tiden”. Håkan Hagegårds minnesord om konstnären Ulla Nilsson visar att hon genom sin strålande gärning tagit plats i den värmländska kulturhistorien. Med Selma Lagerlöf som nav berättar Ulla Norrman om Sofia Wadensjö Karén, ny ledamot i Värmländska Akademien. Sofia är bl.a. en stor kännare av värmländsk kultur och har nått stora framgångar inom tidningsvärlden. Avslutningsvis ska understrykas att det är väl använd tid att ta sig an denna årsskrift, inte minst för att få ta del av Mirja Kvarneviks suggestiva novell ”Tid”, förstapristagare i Värmländska Akademiens novellpristävling 2017 i samarbete med NWT. En annan pristagare är Stina Hellqvist, som blev 2016 års lagerlövpristagare. Hon har i mer än 60 år varit verksam vid Ransäters Hembygdsgård, där hon bl.a. tillsammans med maken varit med om att ta initiativet till att börja spela Värmlänningarna. Så missa inte tillfället till att få läsa om sådana hisnande tidsperspektiv!

Daniel Skogman

Zandén, Rolf, Inslag – omslag. Aforismer. Homeros förlag 2017. 66 s. Huvuddelen av diktsamlingen består av en drygt femtio sidor lång hymn till havet, vår urmoder. Zandén ger prov på språkliga virtuositet i denna dikt lika gnistrande rörlig som havet självt. Säkert är vi många som låter oss förföras av de ständigt skiftande, brusande vågornas lek i Rolf Zandéns dikt. Hans språk är djärvt som havet själv!
Av Rolf Zandén har tidigare utkommit nio böcker, mest diktsamlingar. Kanske är detta hans bästa diktsamling! Boken kan beställas från författaren, Lundgrensgatan 3, 652 21 Karlstad. ISBN: 978-91-639-3605-9. Ett exempel på Rolf Zandéns diktning:

Havet som aldrig kan bli ingenting

vid havet är inget frankerat allting är fritt

vid havet behövs aldrig någon dröm

drömmen

den bara finns

Bengt Åkerblom

Zandén, Rolf, Oskyddade minnen. Dikter. Homeros förlag 2017. 65 s. Rolf Zandén har en omfattande produktion bakom sig av diktsamlingar och aforism- samlingar. Påfallande ofta är det havet som står i centrum för hans diktning. Det är dikter som inte låter sig tolkas så lätt och kanske är det onödigt besvär, de är ju så sköna! Han avslutar samlingen med några aforismer, som är mycket tänkvärda!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Österling, Ulf Bod med löv och andra änglasånger. Författares Bokmaskin 2017. 50 s.

Dårpipppidikter är det här fråga om. Det vill säga det är inte alls fråga om att författaren skulle lida av någon psykisk sjukdom. Tvärtom, han är så översvallande glad i sitt Uppsala, i sin fästmö och mycket, mycket annat, så att orden trängs lite huller om buller i hans klart överspända hyllning till – faktiskt – hela tillvaron. Alldeles enkelt är det inte att alltid förstå honom men det spelar inte så stor roll. Tillvaron låter sig inte förstås, kan blott upplevas! Som om inte det skulle vara alldeles tillräckligt! Till sist uppmanar han läsaren att komma ihåg att ”kultur är själ” och visst är det väl så”?

Bengt Åkerblom

Österman, Johan. Den klarnande april. Framtidstro och stadshusbygge i Sveriges yngsta stad. BoD, Stockholm 2017. 230 sidor. Litteraturen om Säffle har kraftfullt berikats under 2000-talet. Sedan staden – för evigt (?) Sveriges yngsta – firade sitt halvsekeljubileum 2001 så märks bl. a. åtta böcker av Åke Jansson, en bok om fotografen Ludvig Åberg och hans bilder av Claes Åkerblom, flera böcker om Säffles stora industrier, senast om nedläggningen av karossfabriken, och så boken Ny stad i rött tegel av Andreas Hansen och Sven-Erik Dahlström. Den sistnämnda boken handlade om Säffles 1950-tal och det kan sägas att Säffle de senaste åren återupptäckt sin moderna historia och de byggnader av hög kvalitet som finns i staden. Strax före jul 2017 kunde ännu en fin bok om Säffle presenteras. Johan Österman, tidigare bokhandlare, kulturpristagare och numera kommuninformatör, har skildrat sin egen arbetsmiljö i text och bilder i boken Den klarnande april. Den i förstone gåtfulla titeln förklaras av att det var så som arkitekten Nils Einar Eriksson (1899–1978) betitlade sitt vinnande förslag i den arkitekttävling som utlystes av dåvarande Säffle köping 1944. Nils Einar Eriksson var främst verksam i Göteborg och hans mest berömda byggnad är den stadens konserthus. I Säffle brottades man vid den här tiden med synnerligen bristfälliga och otillräckliga lokaler för den kommunala förvaltningen, ytterligare understruket efter sammanslagningen mellan köpingen och ”kranskommunen” By 1942. Det pittoreska men något lantliga Kanaltorget utvaldes som plats för stadens representationsbyggnader och flera äldre trähus från köpingens unga år på 1800-talet fick stryka på foten för ”hypermoderna” byggnader. Det hade redan på 1920-talet varit tal på att Säffle skulle ansöka om stadsrättigheter. Även denna process får vi följa i Östermans bok, som kröntes med framgång vid årsskiftet 1950–51. Det är slående att det är några få viktiga aktörer, som tycks ha präglat Säffles kommunala liv vid denna tid och som kraftfullt påverkade utvecklingen. Både vad gäller stadsrättigheterna och att staden fick ett så högklassigt stadshus med konstnärlig utsmyckning på hög nivå. Namn som nämns ofta är Oscar Carlsson, Gösta Carlsson, Per-Axel Skoglundh och Iwan Schyman. En annan person som präglade den tidens Säffle var den dynamiske stadsarkitekten Carl Waldenström. Boken är illustrerad med ett stort antal fotografier från samtiden. Schaktmästare Wilhelm Richters bilder har aldrig förut publicerats, och kompletteras med andra fotografers verk kring både försvunna stadsmiljöer, personer och även från det gamla kommunalhuset Lotsstugan. Boken är producerad genom Books-on-Demand och är väl formgiven av Jocke Wester. De flesta foton är mycket väl återgivna, med undantag för några skannade bilder från tidningsurklipp. Johan Österman har all heder av en både vacker och innehållsrik bok.

Carl-Johan Ivarsson

Östling, Johan. Bobos bageri. Hallongrottorna. Text och illustrationer: Johan Östling. [Firma Carl Johan Östling AB], 2017. Johan Östling är en välkänd värmlänning med många strängar på sin lyra. Han är sångare, skådespelare och estradör bl.a. Nu har han givit ut en bilderbok för barn där han står både för text och illustrationer. Det är en läcker liten bok, välgjord och vackert inbunden och den lockar mig absolut att baka hallongrottor. Som illustratör är Östling klart inspirerad av en av våra stora barnboksförfattare, Jan Lööf, Skrotnisses och Det röda äpplets upphovsman, men Östling ligger nog lite för nära sin idol. Dessutom saknar bilderna Lööfs dynamik. Den schablonartade huvudpersonen Bobo visas framifrån som om han framträdde på en scen. Den maffiga degen och bakverken i bageriet är däremot riktigt lyckade. Det är emellertid texten som är bokens största problem. Den är ingen trovärdig historia Östling vill berätta, och den är för mångordig. En bov tränger sig in i Bobos bageri och stjäl alla de nybakade hallongrottorna, Bobos specialitet. När Bobo på natten tänker på händelsen blir han rädd att boven ska få ont i magen av alla kakorna. Följande morgon lyckas Bobo spåra tjuven och omvända honom till bagare och kompanjon. Kort sagt. Det är platt. Det krävs mer för att göra en bra barnbok. Det är svårt att skriva en bra bilderbokstext. Man måste berätta effektivt. Mycket måste finnas mellan raderna. Det måste finnas en knorr, en lust att berätta något, gärna något viktigt eller något oväntat. Försök igen, Johan Östling!

Helena Vermcrantz

Överström, Simon, Ståhl, Manne & Lyrholm, Åke. Det gamla glasbruket på Liljedal. Ny uppl. Liljedals hembygds- förening 2017.
I år är det 100 år sedan Liljedals glasbruk lades ner. Jubileet uppmärksammas bland annat med en nyutgåva av Det gamla glasbruket. En mycket god idé eftersom boken från 1973 är både läsvärd och eftersökt på antikvariaten.
Eds socken är inte särskilt folkrik, men kan ändå stoltsera med tre brukssamhällen – Liljedal, Slottsbron och Segmon. Det äldsta av bruken var Liljedal som anlades 1781. Då hade glasbruket redan 20 år på nacken. De första åren låg det på Värmlandsnäs och vid Mässvik i Bro.
Liljedal är numera ett förvånansvärt okänt samhälle, även bland värmlänningar. Annat var det på 1800-talet. Glasbruket var Sveriges största buteljtillverkare. Vissa år producerades det uppemot 13 miljoner askor! Som mest var 300 glasblåsare aktiva i de tre hyttorna. Men hösten 1917 fick det hela ett abrupt slut. Bruket lades ned. Verksamheten flyttades till Surte. Då bodde det närmare 1000 personer på Liljedal, att jämföra med knappt 100 i mitten av 1960-talet.
Men även om samhället snabbt avfolkades så växte det med åren upp ett blomstrande föreningsliv.
Hembygdsföreningen startade 1950 och insåg snart vikten av att dokumentera glasbruksepoken. I planerna på en bok fick de stor hjälp av Simon Överström, lärare med rötterna på Liljedal. Hans manuskript om livet i och omkring glasbruket fick bli stommen i boken. Åke Lyrholm, känd kulturpersonlighet på Kyrkebyns gård, bidrog med ett kapitel om Liljedals brukshistoria. En rad Liljedalsbor hjälptes åt att beskriva tiden efter nedläggningen och fram till 1973. Givetvis beskrivs idrottslivet med bandyn i spetsen!
Nyutgåvan är ett faksimil av originalet. Det innebär ju att man som läsare funderar en del över tiden efter 1973. Utvecklingen har inte stått stilla. Den legendariska färjan över Ransundet ersattes 1982 av en bro. Den sista speceriaffären slog igen i början av 80-talet och något decennium senare var det dags för en kortvarig byggrush. Samtidigt har alla de som arbetade på glasbruket gått ur tiden, och numera även de som hade minnen av bruket.
Boken håller hög tryckkvalitet och är utgiven av Liljedals Hembygdsförening, hos vilka den också kan beställas.
Claes Åkerblom

10 år på Fugik – Karlstads bästa gymnasium. Folkuniversitetets gymnasium i Karlstad – för innovation och kreativitet. Redaktör: Carlgöran Holm. Göteborg: Folkuniversitetets Akademiska Press, 2017. 116 s.

Ett tag såg det ut som Karlstad skulle få ett Erik Gustaf Geijer-gymnasium. Eller Nils Holgersson-gymnasium. Men det blev till slut, 2006, Fugik – Folkuniversitets gymnasium i Karlstad, beläget på Orrholmen. Efter tio år har så verksamheten sammanfattats i en jubileumsskrift, med den kaxiga undertiteln ”Karlstads bästa gymnasium”. Redaktör och drivande kraft bakom boken – och även av skolans tillkomst – är Carlgöran Holm, rektor fram till 2009 och senare lärare där under några år. I liggande A4-format på 116 sidor har det blivit en text- och bildrik återblick på tio aktiva skolår. För den grafiska formgivningen svarar en f d elev på skolans designinriktning, Joey Pool. Fugik är en liten skola. Det förklarar varför man får intrycket att redaktören verkar ha fått med alla på skolan på bild någonstans i boken. Den består av fyra delar: Introduktionen, Verksamheter, Elevtexter och Övrigt. I den sistnämnda delens uppslag med studentexamensuppställningar ser man att skolan med åren får allt färre elever, något som varslar om skolans öde. Texterna i boken tyder på att skolan betytt mycket för både elever och anställda. Den särskilda ”Fugikandan” lyfts fram på många sidor. Säkert har skolans estetiska profil bidragit till att föra samman alla på skolan. Eleverna (93% ickor!) har fördelat sig på inriktningarna mot Design, Dans och Musikal – på senare år kompletterad med ett samhällsprogram. Inom de olika kurserna har funnits många utmanande och uppslukande projekt. Design har t ex i Orrholmsgaraget skapat ett Hall of Fame och konstnärligt förädlade busshållplatser. Dans och Musikal gjorde en uppsättning av Billy Elliot och lyckades locka huvudrollsinnehavaren i West End-uppsättningen till premiären på Tempelriddaren! Samhällsprogrammets elever fick konkret samhällskunskap hösten 2015 när en skolreseklass på hemväg från Berlin fastnade två dygn i gränskontrollen i Kiel tillsammans med delar av flyktingströmmen mot Norden. För att nu nämna några exempel på skolprojekt som eleverna har med sig ut i livet. Företrädare för alla kategorier på skolan kommer till tals i boken, inklusive skolans lokalvårdare. Folk är nöjda. Ett bakslag anför den boksynte redaktören: han lyckades inte skapa ett bra bibliotek. Störst intresse har kanske boken för alla som ”var med”, men för den som vill få en levande inblick i en liten gymnasieskolas liv finns mycket att hämta. Men, jubileumsboken blev en gravskrift; När detta skrivs meddelas att den Alma Akademi som var tänkt att vara fortsättningen på Fugik, i nya lokaler, läggs ner av brist på elever.

Lennart Wettmark

Wermlandiana 2018:2

Sidan uppdaterad den 1 maj 2019

Sju linjer