Personligt: Karl Albert Jansson växte upp i Forshaga, som han förblev trogen till sin död. Han var född 1904 och avled 1978 – i hemmet han bebott sedan 1928 eller däromkring. Redan som åttaåring började han ägna sig åt att skriva, först på prosa men senare också på vers. Inget finns bevarat av dessa hans första författarförsök men däremot finns i behåll hans dagboksanteckning och dikter som han började skriva på när han var 14 år. Den första dagboksanteckningar är från 29 mars 1919. Första året är han en rätt flitig skribent men under de följande åren skriver anförtror han sig alltmer sällan åt sin dagbok. Sista anteckningarna är från den 26 maj 1926. Naturligtvis har det sitt intresse att få tal del av en arbetargrabb i ett litet värmländskt brukssamhälle för 100 år sedan men det bästa med boken är att få ta del av tankar och känslor hos en ung person, som grubblar över tillvarons alla gåtor, över liv och död, om universum är befolkat, vilket han lutar åt, ty ”varför skulle vår lilla jord vara bebyggd bara, då det finns tusen, ja milliontals likadana. Det är ju ingen som vet, men man kan ju gissa…”Ja, på ungefär samma punkt står väl vetenskapen än idag! Som observatör av väder och vind och naturens skiftningar är han en mästare. Hans dagbok är med andra ord litterärt värdefull. Under hela sitt yrkesverksamma liv var han lärare. Efter pensioneringen utgav Albert Jansson i snabb följd tre böcker om sin hembygd och så Rallarros, som dock utkom efter hans bortgång.  Att han blev en älskad lärare och prisad hembygdsförfattare är inte att förundra sig över.

Litteraturgenre: Hembygdslitteratur och skönlitteratur.

Författarskap: Albert Jansons  enda skönlitterära verk är romanen Rallarros, som är en folklivsskildring i ordets bästa bemärkelse. Handlingen utspelas i en ort som han kallar Skifie, varmed menas Forshaga–Skived, och tiden är de första decennierna av 1900-talet. Boken är en livfull berättelse, en inträngande skildring av småfolkets liv och levnadsförhållande och – inte minst – av det religiösa livet i en tid då väckelsen ”sig mäktigt framtränger.” Läkare vid den här tiden i Forshaga var Emil Thorelius, som författaren ger ett mycket sympatiskt porträtt av. I boken kallas han Mauritius. Nutida läsare kan kanske tycka att boken smakar för mycket av söndagsskoleberättelse men det är inte riktigt sant. Författarens berättarglädje är stor och människorna i boken väl, fast ganska grovt, tecknade. Ett extra plus sätter ja för bokens språk, att replikerna återges på mål, om än inte så utpräglat. Det gör boken trovärdigare.

Utgivna böcker:

Forshaga, sanning och saga. Med illustrationer av Siri Grandfelt. Skived 1974.

Lära - leka. Karlstad 1977.

Rallarros.