|
Ane Randel
Ane Randel
Personligt: Ane Randel (1879–1952) föddes i Karlskoga. Hans far var regementspastor. Efter studentexamen i Karlstad 1897 började han studera vid folkskollärarseminariet och något år senare i Uppsala. Därefter var han verksam som tidningsman, främst i Stockholm och vid flera olika tidningar. Vid sidan om yrket ägnade han sig åt sitt författarskap. Under några år på 1910-talet var han verksam i Göteborg. Under dessa år var han med och skapade Göteborgs-Postens sida Världens gång. Här fick han utlopp för sitt skrivande – ofta i kåserande form och gärna med ironiska inslag.
Litteraturgenre: Kåserier.
Författarskapet: Ane Randels författarskap är inte direkt värmlandslitterärt. Istället är det födelseorten som ger honom en plats bland värmlandsförfattarna . Inte minst i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten – men även i en mängd veckotidningar – kunde man hitta hans kåserier. Många av Ane Randels kåserier samlades i små tryckta volymer. Det handlar om kulturhistoriska och dagsaktuella ämnen. Ofta knyter han an till kokkonsten, ett av hans stora intressen. Han skrev även matartiklar, och då under signaturen ”Ane den gamle”. Första gången ordet Värmlandskorv dyker upp i en tryckt text är det i en av Ane Randels kåserier. "En hel essä i Vid spisel och spett, kalender för finsmakare ägnar Ane Randel åt Värmlandskorv", berättar matskribenten och värmlandskorvexperten Lena Sewall i sin bok En bit Värmland. "Värmlandskorvens ursprung är höljt i dunkel, fortsätter hon, men första gången ordet Värmlandskorv dyker upp i en tryckt text är 1927 i det Vid spisel och spett. Något tidigare belägg av ordet finns inte i Svenska Akademiens ordboksredaktions excerptsamling i Lund. Värmlandskorv var uppenbarligen var en viktig trivselfaktor vid Wermländska Sällskapets sammankomster i Stockholm. Sannolikt var det också i Stockholm som korven fick sitt namn, kanske just av de värmlänningar i förskingringen, som i början av 1920-talet liksom Ane Randel umgicks och festade i Wermländska sällskapet. För varför skulle man kalla en helt vanlig vardagskorv för Värmlandskorv hemma i Värmland? Men kvalitén på den Värmlandskorv som på den tiden kunde inhandlas i vår huvudstad var inte till finsmakaren Ane den gamles belåtenhet. Ane Randel är numera nästan helt bortglömd men hans skildring av hur Värmlandskorv ska anrättas är klassisk och citeras inte så sällan. Som barn avskydde Ane Randel potatiskorv. I hans barndomshem måste alla barnen äta en bit potatiskorv mot två bitar kött- eller fläskkorv.
– Fast nog hände det, skriver Ane Randel, att den hulda modern, som kände barnens avsky för det, som nu i tidningsannonser kallas Värmlandskorv, trollade litet med förläggarsleven, så att det icke blev så helt med proportionsläran. Och nu? Nu kan jag i timtal gå sicksack mellan charkuteriaffärerna för att få till resultat: finns nog till namnet, men den oäkta börden lyser igenom korvskinnet. Jag har många gånger låtit förleda mig genom annonser om ”äkta Värmlandskorv”, men ständigt blivit besviken. Och på Värmländska sällskapets årligen återkommande Luciamiddag är det en stor sorg, när man lyfter på grytlocket och finner något, som icke alls liknar värmländsk potatiskorv, varken till utseendet eller smaken. Felet med all potatiskorv, som kommit under mina ögon i Stockholm, är att potatisen är riven eller finmalen. Konsistensen blir därigenom degig på tungan. Nej, så här skall det gå till: Tag lika delar finaste kött – innanlår! – och råskalad potatis. Köttet hackas i en ho och males således icke. Potatisen skäres i tunna skivor, vilka genom omsorgsfull skärning förvandlas till små tärningar om en millimeters sida. Så tillsättes rikligen med nejlikor, stark-, krydd- och vitpeppar, och massan blandas och arbetas försiktigt med lageröl – om sådant kan anskaffas! Det är genom de mörka kryddorna och frånvaron av mjölk, som den färdiga korven i sitt fjälster får ett ganska mörkt, grått utseende, varemot potatistärningarna bryta av med sin genomskinliga vithet.
Där avslöjar gourmanden och gourmeten Ane Randel att han inte själv är någon korvmakare, fastslår Lena Sewall. I så fall skulle han ha vetat att det är den råa potatisen som ger Värmlandskorven dess mörka, gråa utseende. Men i övrigt har Ane Randel alldeles klart för sig hur en äkta Värmlandskorv ska vara beskaffad. Den får nämligen som framhållits ovan bara innehålla fläskfärs, nötfärs, älgfärs, eventuellt späck, rå potatis, rå lök, salt, vit, krydd- och svartpeppar. På Ane den gamles tid tydligen också kryddnejlika men det förekommer knappast längre. Förr i världen tillsattes ibland buljong eller öl i smeten. Kanske för att man då hackade potatisen fint. Då vätskar sig nämligen inte potatisen. Numera mal man potatisen och då vätskar den sig ganska ordentligt. Grovt malen potatis vätskar sig mindre och är att rekommendera.
Finns det andra ingredienser som förvälld
lök, kokt potatis, potatismjöl, mjölk och ingefära i korven är det
visserligen en potatiskorv men inte en Värmlandskorv. Sådana
potatiskorvar är också goda, gammaldags korvar, i allmänhet gråskära
till färgen samt fastare i konsistensen än Värmlandskorv. Julkorv eller
fläskkorv kallas en typisk sådan potatiskorv, kryddad med ingefära. Det
är inte alls något fel på den korven, tvärtom, den serverades vid kalas
förr i världen, dels som varmrättssovel till potatis, och dels som
smörgåsmat, uppskuren, och ansågs nog mycket finare än den vardagliga
potatiskorven som mest innehöll potatis. Men den gråsvarta, gryniga korv
som skattas så högt av oss älskare av Värmlandskorv är det inte fråga
om, konstaterar Lena Sewall slutligen i En bit Värmland. Efter debuten 1913 med Kvinnfolk och andra betraktelser blev det med åren ytterligare 12 kåserisamlingar, utgivna på olika förlag. De fem första gavs ut under pseudonymen ”Den inbitne”. Ane Randel var även verksam som översättare. Största framgången på den fronten bör vara översättningen av den franske 140-talsskalden Francois Villons Stora testamentet, För denna belönades han av Svenska Akademien.
Utgivna böcker:
Författarporträtt sammanställt 2017 av Claes Åkerblom
|
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap