Tage Erlander
Tage Erlander i samtal med Bo Parnevik 1980. . Foto: Lennart Fernqvist, Värmlands Folkblad.
Personligt: Vad fick han med sig från skollärarhemmet i Ransäters sockenstuga, han som klarade att inneha Sveriges svåraste politiska uppdrag i oslagbara 23 år? Här ett försök att besvara den frågan.
Tage Erlander (1901–1985) kunde sin uppväxt varje dag i veckan se en ständigt verksam far, Erik Gustaf, som kunde allt och som gjorde massor. Och han hade en mor, Alma, ”den intelligentaste av oss”, som hann med alla hemmets sysslor, inklusive kon och grisen och alla barnen. Två systrar, Anna och Dagmar, hade Tage och en storebror, Janne. Tage bara var elva år när hans storebror gick bort i tuberkulos, vilket förmodligen var anledningen till den hypokondriska ängslan för sjukdomar som Tage levde med under resten av sitt liv.
Att alltid utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt, att aldrig slarva eller ta genvägar, att aldrig roffa år sig i något i något sammanhang; detta var den högsta, ärvda dygden hos Tage Erlander, detta var hans osvikliga riktmärken i den dagliga tillvaron under hela hans levnad.
Ytterligare en näraliggande dygd, som han ständigt bar med sig, vill jag särskilt nämna. Det är en som jag själv väl känner igen från vår gemensamma hembygd i denna del av Klarälvdalen: du ska inte vara mallig och högfärdig, inte i något läge; stolt har du förstås rätt att vara, men visa det inte alltför ofta! Inte så långt från Axel Sandemoses Jantelag, förvisso.
Trots alla inkomster för driften av hemmet och hushållet som stod att finna för Erik Gustaf i bygden – genom snickerifabriken han drev, i rollen som lingongrossist m m – var det för det mesta ekonomiskt knapert hos familjen Erlander. Den politiskt liberale faderns ekonomiska tänkande och noggranna kalkyler var det som avgjorde valet av lärosäte för den studiebegåvade sonen Tage och hans fortsatta steg efter latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Karlstad.
Det var billigare att läsa i Lund, avsevärt billigare än att göra det i Uppsala. Därmed var det för Erik Gustaf självklart, trots skillnaden i avstånd i förhållande till Värmland, att Tage skulle få åka till i Lund.
Sveriges statsminister hade Tage Erlander aldrig blivit om han i stället hade kommit till Uppsala. Högst sannolikt hade han ändå hamnat på någon framträdande post i det svenska samhället. Men politiker hade han förmodligen inte blivit. I Lund fanns nämligen en låg tröskel och ett tidigt etablerat samspel mellanarbetarrörelsen och universitetet. I Uppsala gällde detta inte alls.
Till Lunds stora betydelse för Tage Erlanders fortsatta liv och gärning bidrog förstås också att han, vid 23 års ålder, träffade den unga halländskan Aina Andersson. De gifte sig 1930, fick sönerna Sven och Bo, 1934 och 1937, och höll ihop resten av livet i ett sällsynt lyckligt äktenskap.
Många år efter Erik Gustafs död 1936 skrev Tage Erlander i sin dagbok (1949) om flera besvikelser som sonen hade åsamkat sin far, och att den allra största besvikelsen var att Tage hade gått med i arbetarrörelsen. Det hjälpte ingalunda att sonen tre år före faderns bortgång hade blivit riksdagsman: Erik Gustaf kunde aldrig smälta Tages val av politisk hemvist.
Tage Erlander återvände ofta till hembygden Ransäter, den var honom kär och där ligger han begravd. På foopt ovan samtalar han på Ransäters hembygdsgård 1980 med entertainern Bosse Parnevik, också han en bygdens son. Parnevik kunde träffsäkert imitera såväl Tages röst som hans kroppshållning.
Litteraturgenre: Politik, biografier och memoarer
Författarskap: Tage Erlanders egna författarskap, exklusive hans medverkan i ett antal antologier, består i huvudsak av två bokserier: memoarerna och dagböckerna.
Tage Erlanders fyra egna memoardelar + boken 1960-talet med underrubriken Samtal med Arvid Lagercrantz utkom åren 1972–1982 på Tidens förlag.
En essäsamling, Sjuttiotal utkom 1979, också den på Tidens förlag.
Vill man hålla demokratin levande och frisk finns det ingen viktigare uppgift än att få tillbaka den känsla av samhörighet mellan förtroendemän och väljare som fanns när demokratin var ung… Den viktigaste uppgiften för mig är att beskriva mina politiska insatser så att beslutsprocessen belyses så noggrant som möjligt. skrev Erlander själv i en artikel i Svenska Dagbladet om varför han velat skriva sina memoarer.
Tage Erlanders dagböcker, sammanställda av sonen Sven Erlander utkom i 17 volymer under åren 2001–2016 på Gidlunds förlag. Den första dagboken fördes åren 1945–1949, den sista 1969, året då han avgick som statsminister.
Tage Erlander var en flitig bokläsare och i dagböckerna finns många litterära referenser. Här två belysande exempel från det tidiga 1950-talet:
”Varför skriver folk böcker när Dostojevskij har skrivit det mesta? Nu har jag läst slut på Bröderna Karamazov. Egentligen skulle man börja från början igen. Man inbillar sej i varje fall att man vet mer om sej själv och medmänniskorna sedan man läst Dostojevskij.”
”Hur kan Bo Bergman skriva något så utomordentligt som boken om Hjalmar Söderberg vid 80 års ålder?”
Därutöver har ett stort antal böcker skrivits om Tage Erlander genom åren med särskild tonvikt på hans politiska gärning och hans långa tid som statsminister 1946–1969. På Ordfronts förlag utkom 2017 den hittills omfångsrikaste av dessa, Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt med undertiteln Biografi över Tage Erlander.
Bokutgivning:
Memoarer: 1901–1939, 1940–1949, 1949–1954, 1955–1960 samt 1960-talet; den sistnämnda med underrubriken Samtal med Arvid Lagercrantz. Tidens förlag. 1972–1982
Sjuttiotal. Essäsamling. Tidens Förlag. 1979.
Tage Erlander. Dagböcker. Gidlunds förlag, utgivna i 17 delar. 2001–2017.
Författarporträttet sammanställt av Anders Ajaxson 2025.
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap
