Elsa Lindskog

Personligt: Elsa Lindskog föddes 1920 i Piteå och växte upp på Mariebergs mentalsjukhus där hennes far var intendent. Hon arbetade i mer än fyra decennier som journalist och krönikör i NWT där hon var en välkänd och älskad skribent med signaturen ELMA. Sex böcker hann hon också författa. I sitt arbete var hon en pionjär när det gällde att kvinnor skulle få utföra samma arbetsuppgifter som män. Elsa Lindskog avled i oktober 1999.

Litteraturgenre: Prosa och dokumentation.
 

Utgivna böcker:

Från intet till hopp. NWT 1984

Pilgrimsleden vid Klarälven. Press 1985
Gårdarna i Gösta Berlings Saga. Press 1986
Elmas krönikor. Press 1987
Lyckan att åldras. Press 1988

Siffror berättar. Egen utgivning 1996

Utmärkelser:
Landstingets folkrörelsestipendium
Landstinget i Värmlands Frödingstipendium
Studieförbundet Medborgarskolans högsta utmärkelse "Kvadratiska Rosen" och dessutom högsta utmärkelsen från Medborgarskolans bergslagsdistrikt.

När jag var femton år var jag barnflicka nere i Vejbystrand ett par sommarmånader för fyra flickor, varav den äldsta bara var några år yngre än mig. Familjen hette Dymling och bodde i Djursholm. Men hade sommarstuga nere i Skåne. De minsta vaknade varje morgon tidigt och för att de inte skulle störa sina systrar, tog jag de små ut på en cykeltur. De satt båda på min pakethållare. Så cyklade vi iväg på en väg utmed havet. Det var underbara mornar.

Varje dag på de här turerna mötte jag Ernst Wigforss. I början cyklade vi bara förbi varandra, så började han nicka åt mig. En morgon hoppade han av cykeln och vi började prata. Han undrade, varför jag var ute så tidigt på morgonen. Och jag berättade för honom hur jag hade det. Han gav mej min första lektion i politik, naturligtvis med socialdemokratiska förtecken. På den tiden var politik något absolut främmande för mej. Dessutom var min familj borgerlig. Men jag lyssnade och tog emot.

Dessa morgontidiga lektioner kom att påverka hela min samhällsinställning. En del av det han sa stannade kvar inom mej. När jag sedan som vuxen blev aktiv politiker, höll jag alltid på tesen, att man ska tänka på "de små" i samhället. Var det så att min grupp fattade ett beslut, som jag tyckte var fel, när det gällde dessa, som inte själva kan föra sin talan gick jag emot det förslaget. Det hände att jag till och med röstade med socialdemokraterna i sådana frågor.

En morgon talade Ernst Wigforss - landets finansminister - om att hans semester var slut och att han skulle återvända till Stockholm.

- Men skulle du behöva min hjälp någon gång så tveka inte att söka upp mej. Han önskade mej också lycka i livet. Vi blev faktiskt goda vänner genom dessa morgonturer.

När jag sedan upplevde pappas stora oro under sin sjukdom så kom jag ihåg finansministerns ord - han var fortfarande den som styrde landets ekonomi. Jag kände också att jag måste försöka ta bort oron hos min far, som verkligen behövde alla krafter för att kämpa mot sjukdomen, som faktiskt var rätt hotande.

Väl uppe i Stockholm igen begärde jag företräde hos Wigforss. Han tog genast emot. Han kom faktiskt ihåg mej och våra turer för snart tio år sedan. Vi pratade minnen både länge och väl innan jag framförde mitt ärende. Jag berättade om min fars oro - det nya lönesystemet hade bättre ekonomiska förmåner för familjen, om familjeförsörjaren skulle gå bort.

Finansministern lyssnade på mej och sa att han skulle se, om han kunde göra någonting i frågan. Vi tog adjö med ett varmt och fast handslag. Redan veckan därpå kom det besked till pappa från finansministern, att min far flyttades över på "ny stat" med omedelbar verkan. Jag tror inte, att jag någonsin talade om för pappa vad som låg bakom beslutet. Att jag handlade som jag gjorde berodde till stor del på den uppfostran jag fått, vilken gjort mig frimodig och stark.

Ur Siffror berättar: