Personligt: Erik Tellander föddes den 29 juni 1917 i Norra Finnskoga. Hans far var konstnären Per Tellander. Under sitt yrkesverksamma liv arbetade Erik bl. a. som militärmusiker, affärsbiträde, avdelningschef på KF, PR-chef på ASK-bolagen, krögare och slutligen turistkonsult.

Ända sedan barndomen hade han drömt om att ha ett eget pensionat, och ett första steg blev att han tog över skötseln av Långbergets sporthotell 1966. Där introducerade han nya turistiska idéer som utgick från bygdens förutsättningar och traditioner. Dessa idéer förde han med sig när han två år senare lämnade Långberget och startade en egen anläggning, Finnskoga Wärdshus, i Höljes.

Efter krögaråren blev han turistkonsult på länsstyrelsen fram till pensioneringen. De sista åren av sin levnad var han åter hemma i Norra Finnskoga, och där ägnade han den mesta tiden åt att skriva ner sina minnen, som resulterade i tre böcker.

Nära 81 år gammal gav han ut sin första bok; Så här var det –- jaggu mäj! på Montana förlag. Den gavs ut i en andra upplaga 2007 hopslagen med en fortsättning, Med minnen i beredskap, där Erik redogjorde för sina erinringar från krigsåren. Julotta i Norra Finnskoga 1923 skulle ha ingått som ett kapitel i första boken men kom inte med där utan fick bli en egen liten vacker bok.

På Kulturkoppras uppdrag bandade han ett fyrtiotal intervjuer med människor som hade minnen från Norra Finnskoga. Dessutom samlade han på gamla dialektord och läste in dessa på band. Under 20 år verkade han också som skribent i diverse facktidningar.

"Det är egentligen en minnesruna över 1920-talet i värmländsk glesbygd – skriven på PC sjuttio år senare! Berättelserna är ömsinta, ofta roliga och ibland rörande skildringar och ger en högst levande bild av en värld som inte längre finns." (Torleif Styffe i förordet till Så här var det - jaggu mäj!.)

"Det är ett storverk Erik Tellander har åstadkommit, inte bara en minnesruna utan ett monument över den värmländske skogsbonden, salig i åminnelse!" (Bengt Åkerblom om Så här var det - jaggu mäj! i Värmländsk kultur 1998:5.)

"Det är en fantastisk bok, lika originell som den ett kvarts varv vridna omslagsbilden (...) Tellander är en ordnjutare av stora mått, ibland påminner han rent av om Harry Martinson." (Knut Warmland om Så här var det, jaggu mäj! i NWT 1998-08-12.)

Telefonapparaten hängde söder om fönstret på östra väggen i kökskammaren. Vi var tre abonnenter på samma linje – en signal till 8a Haga, två till 8b Spikgården och tre till 8c Stabbhia, Stabbheden. Att svara på rätt signal var inte alltid så lätt, särskilt när vi var upptagna med annat, kanske utomhus.

Vid två signaler vickade vi den svarta knappen på träväggdosan med två blanka ringklockor, norrut åt vänster, lyfte av mikrofon och ropade "hallå Spikgården" i en svart plåtlur på mikrofonskaftet.

Om det var dödstyst i hördosan slog vi knappen söderut, då var det internsamtal från någon av de två andra på den egna linjen. Signalerna var tydligt olika på internsamtal och växelsamtal. De senare var liksom proffsiga, ilskna. Internsamtalet mera tveksamt, lite darrigt.

Om vi själva skulle ringa till Haga så vickade vi den svarta knappen åt rätt håll, fast Haga låg sydöstöver, och vevade en signal. Skulle vi ringa till Stabbhia vickade vi knappen mot Stabbhia, alltså rakt söderut och så vevade vi tre korta vev. Dessa lokalsamtal var alldeles gratis.