Ingrid Udenius

Jag föddes i Gunnarskogs församling i Värmland den 22 mars 1925. Mina föräldrar var hårt arbetande skogstorpare - varma och närvarande. ... Familjen var det centrala, de få grannarna mitt "studiematerial". Naturen var nära och till synes ofarlig men livet saknade för den skull inte dramatik. Brist på arbetstillfällen för det uppväxande släktet skapade då som nu bekymmer. Jag tvingades tidigt ut i livet som det heter. 

Personligt: Ingrid Udenius föddes 1925 i Gunnarskog. Efter ett antal år som damfrisör läste hon in en socionomexamen och arbetade inom skolförvaltningen i Årjängs kommun fram till pensioneringen. Ingrid Udenius avled i december 2002.

Litteraturgenre: Lyrik.

Författarskap: "Vemod men inte uppgivenhet, tillbakablickar men inte resignation speglas ofta i hennes lyrik. /---/ Det finns en djup värme och ett starkt medkännande i det hon skriver; det må sen gälla porträtt från barndomsåren eller av arbetskamrater på tobaksfabriken. I dikterna möter oss också en kamplust, en obändig vilja att slåss mot oförrätter och orättvisor."
(Ur Värmland läser december 1983)

Utgivna böcker:

Man har zoomat in Tensta i våra hjärtan. Poesiförlaget 1973

Din klänning lyser blå. Rallarros1980

Medverkan i antologier:

Gränsland (NWT 1963)

Värmländska dikter (NWT 1968)

Unga diktare 1973 (Inferi 1978)

Antologi 1978 (Värmländska författarsällskapet, Hilli Berglunds 1978)

Blomma och bräckjärn (Rallarros 1979)

På diktens träd (Värmländska författarsällskapet, Press 1981)

Ljusningar (Värmländska författarsällskapet 1986)

Barndomens landskap (Rabén & Sjögren 1988)

I näckrosens tid (Heidrun 1991)

Se upp för älg (Heidrun 1992)

Jubileumsantologi (Värmländska författarsällskapet 1994)

Myrull (Värmländska författarsällskapet 1999)

Värmlands folkhögskola. Molkoms folkhögskola 1874-1999.125 år (Molkoms folkhögskola 1999

Den blå dagen

1.

Den blå dagen

ger jag er alla mina berg.
Rabbakkoberg Ritaberg och alla berg

i hela Lekvattnet.

I hundra kilometers fart

spränger vi landskapet tillsammans.

En skön syn

virvlar trots allt genom dammet.

Alla vildrosor som kämpar i snåren.

Och plötsligt har hela härvan av stigar

nystats ut
där vi ville mötas

skönhet på samtliga språk.

Så har vi alltså en höjd tillsammans.

Vi kan lugnt slå oss ner i gräset.

Motorerna tiger klockorna står

kameran skriver sin dikt

ner mot dalen

där skuggorna snart

plockar hem sina fåglar för kvällen.

Den blå dagen 

ger jag er alla mina berg.

Bjuder er lungorna fulla av detta land.

Låter var och en ha sitt eget språk.

Och plantera en ny skog

där stripteasemaskinen högg till.

2.

Se så tyst det närmar sig.

Hästen som somnat därute i klövern.

Katten som spunnit in sina fågeldrömmar.

Fågeln som slungats in i skuggan.

Rosen som ingen vinge har för sin vila.

Räven som är sin svans för liten.

Berget som håller sina troll inne.

Ugglan som inte vågar titta ännu

och vägen som börjar längta hemåt.

3.

Så bryter vi alltså upp ur detta land.

Samlar våra souvenirer och filmrullar:

Kvarntorp

seglande som ur en orientalisk hamn

och alla standar som ännu inte laddats upp 

med färger.

Undrar om vi ändå bryter upp för snart.

Här har dagen gått och samlat bilder.

Vi som känner andra dagar andra land

vi borde stanna
låta snåren trassla sig och dimman falla.

En annan gång är kanske hela skogen
kapad.

4.

Så lyfter Kyllikki näverluren

så skall jag länge minnas hennes hand

så full av varma sagor

att hela denna vida skog

för alltid skall sjungas av henne.

Och Pierre med den vita blomman i munnen

är heller ingen främling i gräset på höjden
ty den blå dagen finns inga andra landskap.

5.

Så är jag ensam igen.

Den lyckligaste människan

som går med mina fötter på jorden

ser med mina ögon

stugorna vakna i Oleby

ett ensamt persontåg nalkas

kanske det sista

och morgonen tändas ännu en gång

i Vitsands grårosa toppar.

Det är sommar kvar

och jag frågar inte ens hur länge.

Ur Värmländska  dikter