Föreningens ordförande, Bengt Åkerblom, rapporterar om värmlandslitterära aktiviteter i såväl egen samt andras regi samt om prisbelönta och bortgångna värmlandsförfattare 2007 :

Lyckad Tunström-dag

Också år 2007 arrangerade Föreningen Värmlandslitteratur en Göran Tunström-dag på författarens födelsedag den 14 maj. 2007 skulle Göran Tunström fyllt 70 år och det högtidlighöll föreningen genom att skådespelaren Stig Torstensson läste ut Göran Tunströms Krönikor och berättade om vännen Göran för en stor åhörarskara på Karlstad Stadsbibliotek. Också konstnären Lars Lerin medverkade i dagen. Skratt och många applåder vittnade om att krönikorna ur Metallarbetaren och Dagens Arbete uppskattades mycket, berättar Bengt Åkerblom i nedanstående rapport om dagen:

Göran Tunström avled den 5 februari 2000. Sedan dess har Föreningen Värmlandslitteratur firat hans minne på födelsedagen den 14 maj (eller någon dag däromkring). Första gången skedde detta den 14 maj 2000, en strålande varm försommardag, och firandet ägde rum i restaurangen på Värmlands Museum, dit ett 80-tal personer kommit för att höra Görans gode vän sedan 40 år tillbaka, Reidar Nordenberg; före detta kulturchef på NWT, berätta om vännen Göran samt lyssna till Barbro Järliden, som läste ur Görans lyriska produktion.

I år skulle Göran ha fyllt 70 år och årets Göran Tunström-dag drog en större publik än någonsin – minst 125 personer kom till föreningens och Karlstads stadsbiblioteks arrangemang i Bibliotekshuset måndagen den 14 maj! Det berodde kanske inte så mycket på att författaren då skulle ha fyllt jämnt som att vi kunde locka med både skådespelaren Stig Torstensson och Nordens främste akvarellmålare, alltså Lars Lerin. Den sistnämnde hade inte haft möjlighet att ta emot diplomet för 2006 års vackraste värmlandsbok på årsmötet den 31 mars men istället lovat komma att hämta det just den här dagen, vilket han också gjorde ,och spred glans över ”dagen” trots högst sordinerade stämband, men publiken verkade mycket nöjd med bara att få se sin idol! Tröstpriser och sidovinster, brevromanen han skrivit tillsammans med kollegan Kerstin Högstrand, utgiven på Cora, och formgiven av Lars Lerin i samarbete med Yvonne och Ada Ihmels på Cora förlag, var det alltså han fick sitt diplom för.

En suverän uppläsare och historieberättare är som bekant Stig Torstensson och det bevisade han återigen för den synnerligen månghövdade publiken på Karlstads stadsbibliotek. Skratt och många applåder vittnade om att krönikorna ur Metallarbetaren och Dagens Arbete uppskattades mycket – och underligt hade det varit annars med sådan uppläsare och sådana både roliga och rörande kåserier! Han läste också ett riktigt gammalt slagnummer, nämligen Äventyr i motorbranschen. Försiktigtvis frågade han först om inte alla hört den, men, konstigt nog, fick han nej på den frågan från publiken. Själv har jag säkert både hört och läst den bortemot ett tiotal gånger. Första gången var det Göran själv som drog denna hejdlöst muntra historia i radio, förmodligen någon gång på 80-talet, och jag blev så förtjust i den och väntade mig att den snart skulle komma i tryck men det dröjde ända till 1992, då Bengt Berg hade med den i sin svensk-norska antologi Se upp för älg. Sedan dröjde det bara två år så fick den också plats i det litteraturvetenskapliga verket Röster om Göran Tunström, vilket väl tyder på att Göran själv skattade sitt kåseri högt – med all rätta!

Stort tack till Stig Torstensson och Lars Lerin för deras insatser på 2007 års Göran Tunström-dag! Ett tack också till media för all god förhandsreklam evenemanget fick – bl.a. på kultursidan i NWT och i Radio Värmland, som inbjöd både Stig Torstensson och föreningens ordförande att tala om ”dagen” i morgonprogrammet.

Att Lars Lerin mycket uppskattade Göran Tunström framgick av hans korta tacktal. Kanske nästa års Göran Tunström-dag ska heta ”Vad betyder Göran Tunström för Dig” med deltagande av bl.a. Lars Lerin!

PS Göran Tunströms Krönikor lär vara slutsålda på förlaget men Stig Torstensson har kvar av dem till försäljning. Åtskilliga ex. gick åt efter hans uppläsning på Göran Tunström-dagen.

Välorganiserad Rudskoga-resa

Tillsammans med Föreningen Värmländsk Kultur arrangerade Föreningen Värmlandslitteratur i maj sin sedvanliga kulturresa, som år 2007 gick till till Rudskoga i sydöstra Värmland. Att resan var mycket lyckad framgår av Bengt Åkerbloms reserapport.

Årets andra nummer av den förnämliga tidskriften Värmländsk Kultur handlade om Rudskoga och med anledning därav hade Föreningen Värmländsk Kultur beslutat att årets kulturutflykt, i samarrangemang med Föreningen Värmlandslitteratur, skulle gå till denna socken i det allra sydöstligaste hörnet av Värmland – fast med Södra Råda (i Region Västra Götaland) mellan sig och Västergötland. Överanmälningar har varit regel men denna gång skulle en vanlig 50-buss varit tillfyllest, för antalet resenärer uppgick till slut till 45 personer (med reservation för ev. felräkning), fast – ironiskt nog – av okänd anledning kom Swebus att för denna resa förse oss med en dubbeldäckare med plats för 60! Möjligen var det en och annan som trodde att det där jordgubbslandet i sydöst inte var hade mycket att bjuda på – men ack så fel dessa ev. tänkare hade!

· För det första så var det en helt förbluffande välorganiserad utflykt Lillvor Ivarsson och hennes kamrater i hembygdsföreningen bjöd oss på. Programpunkterna var välvalda, tajmningen perfekt och ciceronerna, Lillvor själv, Pelle Frosterud och Berith Sande m.fl. var så kunniga och verbala någon kan begära, och – inte minst sagt – det de hade att visa var något så rart som en levande värmländsk landsbygd i försommarprakt, en bygd, där byarna inte blivit bortskiftade, där jordbruket inte var nedlagt, utan kornet, potatisen, perennerna, jordgubbarna frodades och många hästar och köttdjur betade ute på åkrarna, men framför allt en bygd full av entreprenörer. I en socken på 740 innevånare finns nämligen ett femtiotal företag! Minnen från en svunnen tid, väl värda att besöka, saknas ändå inte som den härligt väl belägna kyrkan från 1775 med den vackra madonnaskulpturen, Värmlands äldsta, från slutet av 1100-talet, mycket välbevarad liksom det medeltida helgonskåpet är det, och Skagersbrunn, den imponerande stora brunnsinrättningen, som fortfarande lever upp sommartid. Där blev resenärerna f.ö. mycket cermoniellt mottagna av hela brunnsstaben, inkl. läkare och enmansorkester, iklädd tidsenligt kostymering, och bjudna på det välsmakande vattnet, som säkert är mycket nyttigt!

· Dagen avslutades med en tur ut på Bjurnäset, där vi kunde njuta av Skagerns vida vatten, som nu låg alldeles spegelblankt i eftermiddagens sol. Besöket i Rudskoga hade varit mycket givande. Garanterat tyckte vi alla så med reseledaren Aina Svensson, Värmländsk Kulturs kraftfulla ordförande i spetsen. Ett stort tack alltså till Rudskoga hembygdsförening och Lillvor Ivarsson och alla hennes guider, inkl. det strävsamma folket i församlingshemmet, som försåg oss med mat och kaffe under hela dagen, för denna glada upplevelse, som resan gav oss!

Till sist må noteras att flera av resenärerna var medlemmar i Föreningen Värmlandslitteratur och inte minst till uppbyggelse för dem presenterade ordförande i ett kåseri, som varade från Skattkärr till Bäckhammar en och annan upplysning om litteraturen om Rudskoga. Mer därom går att läsa i det nummer av vårt medlemsblad, Wermlandiana, som beräknas vara klart för utskick i midsommartid.

Litteraturafton i augusti

Litteraturaftonen den 8 augusti i Östra Ämterviks församlingshem bjöd på ett ovanligt välavvägt och omväxlande program. Tillstädes var författarna Berndt Andersson, Ragnar Magnusson, Jan R. Ohlson, Lars Wennberg och Sven Ceder samt – inte minst – aftonens konferencier, Anita Andersson, också ordförande i Värmländska författarsällskapet, föreningens medarrangör liksom Stiftelsen Selma Lagerlöfs kulturpris (arrangemanget ingick i Sunnes kulturvecka!) och Östra Ämterviks församling. Fyrtionio betalande åhörare hade vi, vilket var bättre än på flera år. Fast 40 kr i inträde till två timmars litterär underhållning + kaffe och smörgås borde locka fler ändå! Stort tack till de medverkande, inkl. ”kaffekokarna” och bagaren.

Rundtur bland herrgårdar

Kulturutflykten den 9 september var resultatet av ett samarbete mellan föreningen och Värmländsk Kultur. Den lockade 54 resenärer och blev osedvanligt lyckad – tack vare strålande väder, goda guider, inte minst konstprofessorn Hans-Olof Boström, och en resa, som upptog idel mycket intressanta sevärdheter. Ansvariga för upplägget var Värmländsk Kulturs Claes Åkerblom och Anna Skoglund. ”Chefsciceron” på resan var föreningens ordförande. Om utflykten rapport från Claes Åkerblom:

Föreningen Värmlandslitteraturs höstresa arrangerades en solig septemberlördag tillsammans med föreningen Värmländsk Kultur. Sommarnumret av Värmländsk kultur handlade om herrgårdskultur och därmed fick också herrgårdar bli målet för resan.

Det var ett antal herrgårdar i säffletrakten som valts ut för rundturen. Första anhalt var Borgviks herrgård där konstprofessor Hans-Olof Boström kunde visa på ett av de bäst bevarade exemplen på en herrgård i karolinsk stil. – Ungefär så här såg de flesta värmländska herrgårdar ut en gång i tiden, menade Boström och pekade på Borgviks ålderdomliga yttre med dess säteritak och rödfärgade väggar.

Nästa anhalt var Björnö, med sina 1900 hektar en av Värmlands allra största gårdar och än idag ett levande jordbruk. Resenärerna möttes av vidsträckta fält och till synes oändliga mängder grågäss – men kanske ändå inte lika många som antalet Björnöbor då de var som flest. I slutet av 1800-talet var nära 500 personer bosatta på Björnös marker, och de flesta levde också på det gården gav. Detta kunde Karl Fredrik och Crispin Hultkrantz berätta. De hade gästvänligt öppnat portarna till de vackra salongerna och kunde berätta hur Björnö gått i släkten sedan 1624 då gården förvärvades av fogden Peder Olufsson.

Den gästvänlige Jan Theodor Solberg på Stömne herrgård fick representera den nya tidens godsägare. Corps-de-logiet är avstyckat från själva jordbruksfastigheten. Solberg köpte Stömne för sju år sedan och har nu flyttat dit på heltid. Han berättade att han redan kommit in i de umgängeskretsar som faktiskt än idag finns på de värmländska herrgårdarna.

Jan Tedor Solberg menade att Stömne hade värmlands sist bebodda kavaljersflygel. Här bodde en bit in på 1900-talet ett par stadigvarande kavaljerer. En av dem var August Lindberg. Det berättas att han var sångare utan röst med två sånger på repertoaren. Till motsats från de flesta andra kavaljerer hade han en liten extrainkomst genom de ”särdeles nätta” tandpetare han lät förfärdiga …

Närbyn i Gillberga blev en tvär kontrast till salongerna på Björnö och Stömne. Närbyn byggdes på 1790-talet av riksdagsman Anders Andersson och är kanske inte en herrgård i ordets rätta bemärkelse – om man nu entydigt kan definierade begreppet ”herrgård”. Hans Olof Boström studerade rumsindelningen och ville nog ändå framhålla Närbyn som en mindre herrgård. Resdeltagarna kunde möta en stor entusiasm hos ägarna Lotta Ståhl och Lars-Gunnar Larsson som nu kommit en bra bit i arbetet med att förvandla den förfallna gården så nära som möjligt till originalskick.

På Övre Kolsäter i Långserud kunde far och son Jan och Acki Gauffin ge ännu en bild av jordbrukarnas vedermödor. Gården, som kom till släkten 1851 genom den inte helt okände affärsmannen Sven Rehnström, stod under ett sekel som sterbhus innan Jan Gauffin 1965 lämnade stockholmstrakten för att köpa loss släktgården i Värmland. Här satsade han på köttdjur och blev en föregångare när det gäller ranchdrift. På Övre och Nedre Kolsäter levde den värmländska herrgårdskulturen kvar långt in på 1900-talet. Herrgårdskulturen förde ofta med sig influenser från omvärlden, och Jan Gauffin kunde berätta att här redan på 1800-talet fanns såväl tennisbanor som en kägelbana.

Den gård som fick avsluta rundturen var Mässviks säteri där det också serverades lunch. Åke Lillienau berättade färgstarkt inte bara om sin egen tid på Mässvik utan gav också en återblick från de senaste 300 åren, via ägarfamiljerna Olivecrona och von Axelson till August Lillienaus tillträde 1923. Rationalisering har varit ledorden sedan Åke Lillienau tog över ansvaret på 1950-talet. Samtliga torp har rivits och markerna planterats igen. Samtidigt har gårdens många sidogrenar som sågverk, åkerirörelse, lanthandel och handelsträdgård upphört. – Idag sysslar vi med miljövård, menade Åke Lillienau, samtidigt som han uttryckte en viss sorg över utvecklingen på landsbygden. På 1920-talet livnärde Mässvik ett 30-tal familjer. Församlingsboken berättar om titlar som inspektor, tjänarinnor, kammarjungfru, hushållerskor, stalldrängar, kusk, ladugårdskarl, mejerska, maskinist, trädgårdsmästare, skogvaktare, mjölkerska och till och med en svinsköterska. Något som kan jämföras med dagens situation där gården sköts utan en enda fast anställd medarbetare. På Mässvik, liksom flera av rundturens gårdar, handlar det i det idag om ett extensivt jordbruk med köttdjur.

Ett sextiotal deltagare kunde summera en lyckad dag. Bengt Åkerblom fungerade som ciceron för det program som lagts upp av Anna Skoglund och Claes Åkerblom.

Bokmässan i Göteborg

Bok & Bibliotek, som är det officiella namnet på bokmässan i Göteborg , ägde i år rum den 21–24 september – i det allra mest strålande sommarväder, men det hade tydligen ingen större betydelse för bokälskarna. Antalet besök uppgick till 102 605! Av dem strömmade åtskilliga tusen till Värmlandsmontern, där ett hundratal program genomfördes under de fyra dagarna och 104 författare och andra bokmänniskor framträdde inför en nästan alltid fullsatt monter och stundom mer än det! Utanför Värmlandsmontern deltog knappt 1 800 författare och föreläsare under mässan. Där värmländska mässinslaget var alltså betydande – som vanligt

För tolfte och sista gången var det Lena Sewall, som stod för planeringen av montern och genomförandet av alla dess aktiviteter. Allt gick som smort och som alltid bestod besökarnas omdömen om montern, både de muntliga och de skriftliga, av idel superlativer. Sällan eller aldrig har Värmland fått så god och mycken reklam för så lite pengar, 300 000 kr, som under mässdagarna i Göteborg under den sewallska eran!

Föreningen ägnade sig i vanlig ordning åt att sälja böcker, framför allt böcker av författare, som framträdde i montern. Aldrig har vi haft så många nya böcker att erbjuda och – framför allt – så många praktverk – fast bokmässan är inte vackra men tunga böckers bästa tid. Denna erfarenhet besannades återigen. Ett undantag utgjorde brevväxlingen mellan Lars Lerin och Kerstin Höglund, en både tung och dyr bok, men den förstnämnde var mannen i ropet under hela mässan och även åtskilliga andra av hans titlar var begärliga. Möjligen var suget efter hans böcker något inspirerat av att konsten i Värmlandsmontern detta år bestod av idel Lerin-tavlor, av alla andlöst beundrade!

Riktiga storsäljare var annars två kattböcker, Monsunkatten av Gudrun Warnqvist jämte en ABC-bok av henne, och Tilldora den talande och sjungande katten kidnappad av TV, en bilderbok av Marja och Thorwald Olsson. Femton ex. sålde vi av Stig Bergs Fôlkprat, som numera återigen finns i en samlingsvolym, och vi skulle ha sålt fler av den om vi hade haft med oss fler! Maud Wedins Skogsfinnarna i Skandinavien finns nu äntligen på svenska och lockade också många till köp liksom Försvunna rökstugor av Lars-Olof Herou och Nils Holmdahl, ja t.o.m. tegelstenen Segerstedts samling – med förord av bl.a. vår vice ordförande Arne Vannevik – sålde vi flera ex. av. Däremot var intresset litet för våra gamla trotjänare, En prärieunges funderingar, alla böckerna av Arvid Ernvik, Erland Rosells bok om medeltida ortnamn, Lennart Bernesjös Från Dahl till Berg m.m., som brukar ha en strykande åtgång, inte minst tack vare mycket låga priser. Anledning var nog främst att vi inte hade plats för att exponera dem – viktigast var att de nya böckerna fann sina köpare! Vi kan ändå inte klaga över försäljningen. En preliminär beräkning ger vid handen att vi sålde för c:a 54 000 kr, vilket är mycket bra!

Detta var alltså sista bokmässan med en värmländsk monter i regi Lena Sewall och naturligt nog blev hon hyllad och avtackad för tolv otroligt framgångsrika år som montergeneral och oförliknelig PR-kvinna för Värmland! I sitt tacktal prisade hon förstås alla sina medhjälpare under åren, för det är ju så att ”härföraren ensam vinner icke slaget” som en känd värmlandsskald skrev en gång. Månne det var ett trettiotal namn hon nämnde i sammanhanget – jag nöjer mig med att nämna ett enda, Christina Ward, hon har varit alldeles oumbärlig som transportör, flyttkarl, snickare och allmänt praktisk person, som – och det är inte det minsta – ställt upp i både ur som skur. (”Oumbärlig på mässan” är rubriken på en artikel om henne på VF:s kultursida av den 22 september!)

Vad månde bliva nästa år kan man fråga sig. Ja, länsbiblioteket planerar tydligen för värmländskt mässdeltagande även nästa år men beslut i ärendet kan bara Region Värmland ta. Vad för slags monter i så fall vet väl ingen i skrivande stund…

PS. Om bokmässan skriver Lena Sewall själv i den förträffliga mässtidskriften Bok i Värmland under rubriken ”Tolv år i Värmlandsmontern – en skön, glad ö i bokhavet”. Tidskriften innehåller också en uppsats om årets ”monterkonstnär” som författare (Lars Lerin är ju också ordkonstnär!) av skalden Arne Johnsson, mottagare av Fröding-sällskapets lyrikpris 1999!, och en krönika över bokåret 2005 av Bengt Åkerblom.

Namn och nytt

Författaren Maj Bylock har utsetts till hedersdoktor vid Karlstads universitet. Maj Bylock, utnämnd till ”årets värmlandsförfattare 2005” av föreningen, länsbiblioteket och Värmlands Museum, ligger f.n. på femtonde plats i bibliotekens utlåningsstatistik och har skrivit bortemot 200 barn- och skolböcker. Hon är också starkt knuten till universitetets lärarutbildning inom religion och historia. Grattis, Maj, doctor honoris causa!

Den 15 augusti avled Erik Borgström, Norra Råda. Föreningen hade ifjol glädjen att belöna honom med 10 000 kr ur Bengt Axelssons kulturfond för hans ornitologiska författarskap, som resulterat i två skrifter av stort dokumentärt värde. Ulf T. Carlsson och Lars Schütt i Wermlands ornitologiska föreningen, där han f.ö. var hedersledamot, karaktäriserar honom i en nekrolog som ”en mångsidig och produktiv ornitolog”.

Sigge Stark, den sällsamt flitiga författaren till böcker om livet på landet, som stundom bär värmländska drag, har nu fått sitt sällskap. Ordföranden heter Owe Skogström och han bor i Gamla skolan, i Rinn utanför Torsby, tel: 073-7232990. Han liknar henne vid Margit Sandemo, författaren till Sagan om isfolket, men gäller det i annat avseende än den folkliga populariteten? Sällskapet har f.n. ett trettiotal medlemmar.

Sällskapet Gustavaforskning har fyllt 25 år och hyllas mycket välmotiverat i en artikel i NWT av den 23 augusti i år. Valter Berg, som framstår som sällskapets drivande kraft, berättar för tidningens reporter Sven-Erik Karlsson, att sällskapet har 620 medlemmar (!), driver ett bibliotek, har ett bildarkiv, ger ut böcker och filmer, men framför allt medlemsbladet Gustavabygden, som kommer ut med två välmatade nr om året till det mycket facila priset av 60 kr! Vi önskar det framgångsrika sällskapet fortsatt lycka till!

Trubaduren Gunnar Turesson, kompositör till över 600 visor, författare till bl.a. storverket Värmländska kulturtraditioner, skulle ha fyllt 100 år den 6 oktober. Både han och fru Birgit ställde på sin tid villigt upp på olika arrangemang, som föreningen anordnade. Av tidningarna framgår att 100-årsminnet inte kommer att gå spårlöst förbi, i synnerhet inte på Hammarön, vilket vi i föreningen hälsar med tillfredsställelse. Ett litteraturtips! En riktigt bra och utförlig intervju med Gunnar Turesson står att finna i Birgitta Öjerssons bok Gör inte livet fattigt på nyanser från 2001.

Bildtexter:

Åke Lillienau berättade färgstarkt om Mässviks historia. Foto: Claes Åkerblom.

På Övre Kolsäter möttes resdeltagarna av Jan Gauffin. Foto: Claes Åkerblom.

Professor Hans-Olof Boström i samspråk med Karl-Fredrik Hultkrantz på Björnö. Foto: Claes Åkerblom.

Corps-de-logiet på Björnö uppfördes i slutet av 1700-talet. Foto: Claes Åkerblom.

Våga börja skriva!

Ifjol debuterade Jan R. Ohlson med kritikerrosade Målträff, som är både en barndomsskildring från Aspudden, en förort till Stockholm, och en thriller, som utspelas i Sunne med omnejd. På föreningens litteraturafton i augusti berättade han hur han, officeren, blev författare!

En eftermiddag i mitten av augusti ringde Bengt Åkerblom hem till mig och frågade om jag ville skriva en artikel om att skriva. Upprinnelsen till att just jag blev tillfrågad var det korta anförandet jag gjorde under kulturveckan i Sunne. I Östra Ämteviks församlingshem berättade jag om mina egna erfarenheter om att skriva. Tonvikten lade jag egentligen på att våga börja skriva, men det kanske är hårklyverier eftersom jag anser att båda rubrikerna ligger nära varandra. Skillnaden är väl egentligen att rubriken, våga börja skriva, mer vänder sig till den som kanske inte skrivit tidigare. Nu menar jag en dikt, en bok eller en novell och liknande alster och som sätts under luppen av kritiska granskare och läsare, vilket kanske bör vara avsikten med att skriva. Att låta andra ta del av ens egna tankar och fantasier, samtidigt som det kan vara spännande, vackert eller intressant. Naturligtvis vill jag inte påstå att de som skriver för skojs skull och de som bara skriver för sina närmaste, är någon annan sorts författare, men som sagt, jag kan ju bara redogöra för mina egna erfarenheter.

Vem är då jag? Jan Roger Ohlson född 1945 i Stockholm, men med värmländska rötter och bor i Karlstad sedan 70-talet. Som liten tillbringade jag ofta skolloven hemma hos släkten i Arvika och gick även ett år på Centralskolan i samma stad. Efter ett hektiskt arbetsliv som bland annat officer och egen företagare började jag skriva av en slump. Det var meningen att det bara skulle bli en endaste bok och då endast för skojs skull. Något att lämna efter mig, framförallt till mina barn.

En tidig vårmorgon i vår sommarstuga nära Skacksjön i Östra Ämtervik slog jag till och började skriva. Den enda boken kom så småningom att radikalt förändra mitt liv.

Det var då jag för första gången i mitt liv upptäckte att det var roligt att skriva, men vägen blev lång innan den blev färdig. Alla misstag som gjordes skall jag inte berätta om här, eftersom det skulle trötta läsaren alldeles för mycket. För att inte tala om vad läsaren kommer att anse om min person. ”Det var en klumpig en.”

Själv ursäktar jag mina misstag med att jag inte kunde branschen och huvudsaken var ju att boken skrevs. Den skulle ju ändå bara printas ut på ett antal A-4 sidor och sättas in i en vanlig ringpärm. Vartefter tiden gick och sidorna blev fler ändrades min syn på boken. Tankar om att trycka en riktig bok tog allt mer form och när jag till slut bestämde mig för att trycka den var nästan hela boken skriven.

Det resulterade i att jag i efterhand blev tvungen att föra över min wordfil till ett annat dataprogram, med allt vad det innebar. Snabbt inventera bekantskapskretsen och finna en ”lektör.” Göra ett omslag till boken och inte minst göra texten betydligt snyggare. Allt detta tog betydligt längre tid än vad jag räknat med, men ångrar det inte ett ögonblick. Åtminstone inte nu i efterhand, för det var mycket lärorikt. Datakunskaperna ökade och jag kan i sömnen redogöra för boktryckarkonsten efter all den litteratur i ämnet jag plöjde igenom.

Är fullt medveten om att detta kan skrämma någon ny författare, men som tröst kan jag säga: Jag ser det bara som positiva erfarenheter. Det jag möjligtvis kan ångra är att jag inte gjorde klart för mig tidigare att det skulle bli en riktig bok. Något som hade underlättat.

När jag idag ser tillbaka på mina mödosamma timmar framför datorn kan jag bara le och känna glädje över att jag fullföljde projektet med att skriva en hel bok, då för snart tre år sedan.

Idag har jag skrivit tre böcker och påbörjat den fjärde, startat ett eget förlag och fått många tips från kollegor i samma situation. Inte minst har jag erbjudits kontakter inom skråt, lämpliga arbetsmetoder och att få vara med på bokmässan i Göteborg. Med andra ord: Hur jag skall göra för att gå vidare. Tack alla som hjälp till! Om någon känner för att titta in på hemsidan och läsa mer om böckerna så är den, www.jrbok.se.

Jan R. Ohlson

Pressgrannar

Selma Lagerlöf

Nr 2 för i år av Parnass. De litterära sällskapens tidskrift om skönlitterära klassiker är nästan helt och hållet ägnat Selma Lagerlöf. 100-årsjubileet av Nils Holgerssons underbara resa uppmärksammas i två artiklar. Den ena, av Anna Nordlund, nybliven doktor på Selma Lagerlöf, bär rubriken ”Nils Holgersson 100 år – så föryngrade Selma Lagerlöf, skolan, svenskan och Sverige”! Hon framhåller bl.a. att boken ”språkligt framstår som en vattendelare bland hennes verk, men också i den svenska litteraturen” och pekar på att hon tillämpade stavningsreformen, som var alldeles ny, använde sig av en enkel syntax med med huvudsatser och som den allra första i en svensk bok uteslöt verbens pluralformer i repliker. Anna Nordlund betonar också det framåtblickande draget i framställningen, som bebådar folkhemmet. ”Det var inte Per Albin Hansson som började bygga folkhemmet 1928. Hörnstenen reste Selma Lagerlöf 1906.”

I en annan artikel av Parnass presenteras Selma Lagerlöf-samlingen på KB. Den omfattar c:a 70 hyllmeter – består bl.a. av 40 000 brev från ungefär 17 000 brevskriver, barnbreven oräknade! Denna samling ger forskarna en möjlighet att skriva en ”läsarnas litteraturhistoria” – tack vare läsarbreven går det att bilda sig en uppfattning om vad folk i allmänhet – alltså inte bara recensenter och forskare – tyckt om böckerna, skriver Jenny Bergenmar och Maria Karlsson i en annan, mycket intressant uppsats: Läsarnas Lagerlöf. Faktum är – skriver de båda litteraturforskarna – att ”ingenstans i världen har en så stor och heterogen historisk läsargrupp varit möjlig att kartlägga”!

Inte mindre intressant är förstås Johan Svedjedals redogörelse för det nyligen på började arbetet att ge ut en vetenskaplig utgåva av Selma Lagerlöfs samlade verk. Huvudprincipen har vid liknande arbeten brukat vara att ta med Ausgabe letzer Hand men Johan Svedjedal, som alltså är ledare för forskningsprojektet, anser att tillämpa den motsatta principen, alltså utgå från den första publicerade versionen av hennes verk!

Bland övriga artiklar må nämnas Anna-Lena Norbergs om Selma Lagerlöf och Mårbacka. Fantastiskt nog har hitintills över fyra miljoner människor besökt Mårbacka sedan det blev minnesgård! Epitetet ”turismens Gnosjö”, som hon sätter på Sunne är nog inte helt fel! Däremot har hon inte helt rätt ute när hon skriver, att ”där (i Östra Ämterviks kommunfullmäktige) bestämde Selma och männen teg i församlingen”. Det är omvittnat att Selma Lagerlöf inte yttrade sig särskilt ofta vid sammanträdena – någon Östra Ämterviks envåldshärskare var hon inte och ville säkert inte heller vara!

Karin Söder, som varit ordförande för Selma Lagerlöf-sällskapet sedan 1998, framgångsrika år för sällskapet, säger tack och farväl under rubriken ”På upptäcksresa med Selma Lagerlöf-sällskapet”. Till ny ordförande utsågs vid sommarens årsmöte på Frykenstrand en annan känd kvinna, Ewa Persson, författare, förlagschef, f.d. bankdirektör, entreprenör o.s.v. med adress i Sunnemo.

Herrgårdskultur

Tidskriften Värmländsk Kultur går från klarhet till klarhet. Nr 3–4 med temat värmländsk herrgårdskultur är en verklig fullträff allt från det betagande omslaget av Gumme Åkermark (1847–1927) till det värdefulla innehållet i ord och bild. Redaktören, Claes Åkerblom, svarar själv för tre uppsatser, varav den om hädangångna herrgårdar är rent sensationell. Tänka sig att så mycket som ett trettiotal herrgårdar i Värmland rivits, brunnit, bränts eller på annat sätt avlägsnats från jordens yta under århundradens lopp. Mest upprörande är de öden som drabbade Longs slott och Gustafsvik herrgård. En herrgård som räddats från totalt förfall är annars Närbyn i Gillberga socken och om det fantastiska räddningsarbetet skriver Ann-Charlotte Ståhl och Lars Gunnar Larsson. Göran Ulväng försöker förklara vad säteri, herrgård, slott och fideikommiss innebär. Det viktigaste kriteriet på en herrgård är enligt honom är tydligen att det varit säteri, alltså i äldre tid befriat från grundskatterna. Slottsbegreppet verkar svårare att ringa in!

Maud Forsberg skriver om den värmländska herrgården stilmässigt sett. Den klassiska värmländska herrgården finner enligt henne sin form omkring år 1800 och kännetecknas – som bekant – av måttfullhet: ”Som regel rör det sig om enkla men välbyggda, vitmålade tvåvåningshus med skifferklätt sadeltak, som flankeras av två flyglar”.

En utförlig skildring ger Elsie Dickson av sin och familjens egendom, Rämens herrgård, men anmärkningsvärt nog nämner hon inte att där finns Värmlands enda herrgårdsbibliotek kvar på plats (eller har det flyttats därifrån?). Anmärkningsvärt är också att hon stavar sockennamnet Rämmen med ett ”m”, fast det inte är den officiella stavningen – enligt rämmenforskaren Albert Palmqvist, som forskat noga i saken, ska namnet skrivas med två ”m”. Stavningen av gårdsnamnet är däremot – förstås – hennes egen sak!

Allt är högeligen läsvärt i Värmländsk Kulturs sommarnummer men jag kan inte räkna upp alla artiklarna. Låt mig bara till sist få nämna att en av dem ägnas Krontorp i Visnum. ”Pampigt nog för en kung” lyder rubriken till artikeln om Krontorp i Visnums socken av Hans-Olof Boström och det kan man lätt hålla med om!

Medlemsavgiften i Föreningen Värmländsk Kultur är för första året 120 kr, annars 180 kr, och för det får man 5 nr om året av den förnämliga tidskriften. Pengarna sätts in på pg 33351-8 eller bankgiro 5681-7091. Gör Så! Tidskriften är ett utmärkt komplement till Wermlandiana – eller tvärtom!

Detta hände 2007

Värmlandsbördige skådespelaren Per Elam medverkade i Föreningen Värmlandslitteraturs sedvanliga litteraturafton i Östra Ämtervik under Kulturveckan i Sunne. Här ses han i Värmlandsmontern på B&B 2007. Kanske i färd med att läsa Fröding? Foto: Christina Ward

Lyckad Tunström-dag