Årets bokrecensioner

 Björvall, Anders. Trettio år med rovdjur– och med människor. Gidlunds, 2007. 282 s. – Ugf

På baksidan presenteras boken med följande ord: ”En bok om varg, björn, lo och järv och hanteringen av dessa stora rovdjursarter i Sverige. Berättelsen börjar 1973, då Naturvårdsverket startade sitt arbete, och löper till 2003.” Under samma tid var Anders Björvall anställd på verket, där just de stora rovdjuren stod främst på hans agenda.

Bokens 140 första sidor ägnar han åt att berätta om spaning och inventering av järv, varg och björn i Norrland. Intressant förstås men än intressantare blir det i kapitlen Vargar i söder och följande, som handlar om vargarna i främst Värmland och vargdebatten i allmänhet. I januari 1981 ger han sin medhjälpare Erik Isaksson i uppdrag att börja med vargspårning i vårt landskap. Några år senare, 1984, ger sig den s.k. skånevargen ut på ett strövtåg, som skulle bli mycket omskrivet, och som ändade i just Skåne, där Bjärvall fångade in honom för att släppa ut honom någonstans där Värmland, Dalarna och Västmanland möts. (Det var den enda ”utplacering” av varg han gjorde sig skyldig till, försäkrar han! Den blev f.ö. inte så lyckad så till vida som vargen ifråga genast lämnade området han placerats i.)

I Värmland växte missnöjet med det ”nya” rovdjuret och 1985 bytte han ut Erik Isaksson (?) mot Jan Wirtberg i hopp om att värmlänningarna skulle ha större fördrag med en infödd vargspårare.

1992–93 vållade vargtiken Ylva stora bekymmer i Västra Ämtervik. Hon uppehåll sig nära intill bebyggelsen, vänslades med hundar i gårdarna eller bet ihjäl dem liksom ett och annat får. Naturvårdsverket lade ner stora ansträngningar på att skrämma bort Ylva men lyckades alls inte med det. Slutligen gav verket sitt tillstånd till att hon skulle skjutas, ett beslut Bjärvall, som då var på ett uppdrag i Tanzania, bedömde som riktigt – med hänsyn till omständigheterna!

I ett särskilt kapitel tar författaren upp alla de många anklagelserna om att vargen skulle vara införd i landet av myndigheterna eller med deras tysta medgivande. Han tar upp flera uppmärksammade historier om ”smussel med vargar” och för en relativt fördomsfri läsare verkar det alldeles klart att dessa så populära berättelser saknar all trovärdighet vid närmare skärskådan. Bjärvall själv tror att det är SNF:s Projekt Varg, som vållat en del missförstånd, men det projektet gick  bara ut på att hitta plats på nordiska djurparker för vargar från andra ”överbefolkade” parker, för att på det viset slippa avliva dem. Inga DNA-analyser styrker den av varghatarna omhuldade tesen att djuren skulle ha någon släktskap med artfränder i svenska djurparker.

I kapitlet Rovdjur och media skriver Anders Bjärvall inledningsvis att han snabbt fick klart för sig, att ”ordet rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet är känsloladdade.” Ingen värmlänning, som åtminstone kastat ett och annat öga i värmlandspressen de senaste 35 åren torde kunna tänka sig att säga emot honom på den punkten! Om tidningars benägenhet att dramatisera vargfrågan vittnar en undersökning som Sören Larsson på Klarälvdalens folkhögskola gjorde 1981. Han hade gått igenom 134 artiklar och 77 insändare i de fyra största tidningarna i Värmland och i Dalarna och  kom fram till att endast var fjärde rubrik i hans material hade täckning i texten!

Frågan om vargen är farlig och den om hur många vargar det finns, är de två vanligaste , skriver han. Ett allmänt känt ” bevis” för vargars farlighet är de tragiska händelserna i Gysinge på 1820-talet, då nio barn dödades och elva vuxna skadades, men den skyldiga vargen var med all säkerhet en som vuxit upp i fångenskap och därmed förlorat sin naturliga skygghet för människor. (I somras visade f.ö. SvT en dramatiserad version av händelserna, inspelad av ett engelskt TV-team!) Bjärvall anser att Håkan Eles genomgång av kyrkböckerna, redovisad i Värmland förr och nu 1986, åren 1749–1859 för 20 socknar i Värmland plus Malung, vittnar övertygande om vargens relativa ofarlighet. Totalt hittade han två fall, där människor dödats, båda gällde barn och mycket tyder på att samma varg varit framme. Påpekas bör att detta var under en tid då vargarna var många i våra skogar – åren 1727–1839 dödades 673 vargar, alltså ett femtiotal om året – och boskapen på åker och äng och i skog vaktades av mycket unga, vapenlösa barn. Ett känt fall från slutet av 1700-talet, då åttaåriga Marit skulle ha dödats av varg på väg att hämta vatten, förvisar han till sagornas värld. Uppgifterna från ryskt håll om mordiska vargar som florerat i svensk press, är enligt Bjärvall rent lögnaktiga och stöder sig därvidlag på en rysk rovdjursforskare, Nikita Ovsyanikov.

På den i vargdebatten ofta ställda frågan om varifrån vargarna kom som dök upp för drygt tre decennier sedan, svarar Bjärvall att ”med ojämna intervall kom emellertid vargar invandrande norrifrån över gränsen mot Finland. De flesta av dem dödades, men då och då slank uppenbarligen individer genom renskötselområdet och kunde åtminstone för en tid etablera sig längre söderut.”

Med sin ytterst sakliga och grundliga redovisning av 30 års arbete med rovdjursspaning i Norrland och Värmland gör Anders Bjärvall alldeles klart för den som har ögon att se med att förekomsten av varg i Skandinavien är en ganska så normal företeelse och att rädslan för varg i stort sett är obefogad. En annan sak är förstås att många jägare och hundägare kan ha skäl till att tycka illa om honom, men låt oss hoppas på en fredligare samexistens mellan människa och varg i Värmland fortsättningsvis! Kanske kan vargen bli oss en räddare i nöden mot vildsvinen, som är på gång att invadera landskapet?

 

Blomquist, Sven E., När ångloken gick och kriget kom till Grums. Eslöv: Gondolin, 2007. 141 s. – Ncagz Grums

Sven E. Blomquist har tidigare kommit ut med två diktsamlingar. För dem erhöll han LO Värmlands kulturstipendium 2007 med motiveringen att han genom sin poesi fångat ”arbetarrörelsens tankar i vardaglig gärning.” Om just en arbetargrabbs uppväxt handlar denna självbiografiska beskrivning av Grums på framför allt 30- och 40-talen. Författaren är född 1931. Det är en skildring av ett Grums, som inte torde vara särskilt likt dagens – på gott och ont förstås. Han skriver utförligt om den tidens nöjen, våghalsiga lekar av olika slag men – framför allt – om alls slags idrott, ishockey naturligtvis, men allra mest fotboll! Återigen slås man av hur fysiskt livet var för den tidens barn och i vilken hög grad det levdes utomhus – även vintertid, för då var sjöarna isbetäckta och lockade till skridskoåkning och snö, som frestade till skidåkning, ja backhoppning rentav!  Ett hundratal foton från gamla tiders Grums gör boken till ett nöje att bara bläddra i. Det är en bok för alla med rötter i Grums men också  alla intresserade av hur det var att växa upp i ett värmländskt brukssamhälle för drygt ett halvt sekel sedan har behållning av boken, som dessutom innehåller prov på författarens verskonst.

 

Brott och trakt. En kriminell resa genom Sverige. [Redaktion: Ninni Wahlsten…]. Sthlm: STF, 2007. 207 s. (STF:s årsbok ; 2007) – Oep
STF:s årsbok bjuder alltså på ”en kriminell resa.” På 14 ställen slår resenärerna läger och en kunnig guide berättar om ett brott som präglat bygden – mer eller mindre. Stig E. Forshult, ordförande i STF Södra Värmlandskretsen hoppas enligt NWT på att kyrkoherde Lindbäcks förfärliga brott en gång, utan motstycke i kriminalhistorien vill man tro, ska locka turister till Värmland och särskilt Nordmarken. Han är inte ensam om att vilja ”göra en Arn” (som det heter numer – alla förstår vad som menas?). Exempelvis i Lillhärdal satsar man av turistiska skäl på ett spel om häxorna, som där togs av daga 1667. Ett annat av bokens avsnitt handlar om miljöbrott och då är det förstås fråga om Teckomatorp! ”Ett av Sveriges mest omskrivna kriminalfall” ägnas också ett kapitel och därmed avser artikelförfattaren omständigheterna kring den berömde Bockstensmannens död, som verkar lite oklara – om det verkligen rör sig om ett mord är inte alldeles fastslaget av de lärde. Avrättningsplatserna var många i Sverige förr, minst 500, uppger Göran Lager, men nämner ingen sådan värmländsk ”skräckens skådeplats”, men att de fanns även här vet vi ju. Mycket aktuell tyvärr är uppsatsen Plundring av heliga hus. En konsttjuv lyckades hinna stjäla närmre 250 klenoder i olika norrländska kyrkor på elva år. Mannen ifråga sitter nu bakom galler men han är som bekant inte ensam i sitt fack. Salaligan och Yngsjömordet får förstås sina kapitel. Det värmländska bidraget handlar, som antytt, om giftmorden i Silbodal på 1860-talet, då sockenprästen tog livet av minst tre personer medelst arsenik i nattvardsvinet. Det gjorde honom beryktad långt utanför landets gränser. Hans hemska handlande beskrevs i tidningarna och besjöngs i många skillingtryck! Om detta skriver exvärmlänningen Erik Janson, f.d. redaktör för STF:s årsbok och författare till flera böcker, bl.a. den magnifika boken Somrars fröjd (W&W 2002) om berömda mäns och kvinnors trädgårdar, exempelvis Mårbackas, som han kallar ”en av Värmlands bäst bevarade hemligheter”, fast så är det nog inte längre. Det stora verket om den giftmördande prästen är förstås Yngve Lyttkens Giftmorden i Silbodal från 1946 men han är inte ensam om att ha intresserat sig för denna gåtfulla natur. Så sent om 2003 ägnade Jan-Öyvind Swahn ett kapitel om honom i sin bok Svenska brott.

STF:s årsböcker har ju sedan urminnes tider varit påkostade verk, där fotot spelat en stor roll och tidigt, redan på 50-talet, började man med färgfoto. 2007 års bok utgör sannerligen inget undantag,  bilderna är hur många som helst och den grafiska formen perfekt för ändamålet. Med andra ord en läsvänlig bok med högst intressant och omväxlande läsning.  

 

Bruce, Leif, & Bruce, Åke, 100 år med kraft från Seffle 1908–2008. Åmål: Åmålstryck, 2008. 232 s. – Qz Seffle motorverkstad

I år är det 100 år sedan bröderna Carl och Bernhard Bruce, nyss återkomna från Staterna, flyttade till Säffle för att där tillverka motorer, närmare bestämt tändkulemotorer av tvåtaktstyp för båtar. Tillverkningen blev en succé. Vid mitten av 1930-talet hade företaget representanter världen över och nu tillverkade man också stationära motorer och de kom till användning på många håll i världen som i Indien, Sydamerika, Island och länderna kring Medelhavet. 1972 fick man emellertid lägga ned tillverkningen av tändkulemotorer, utkonkurrerade av dieselmotorn, och 1978 gick företaget i konkurs. Den totala tillverkningen av motorer sedan starten uppgick då till det nätta talet 10 350.

Leif  Bruce och Åke  Bruce, som ställt samman boken är sonsöner till Carl respektive  Bernhard Bruce, alltså de två grundarna. Författare vore väl inte helt rätt att kalla dem med tanke på att boken till allra största delen består av foton, kopior av tidningsartiklar, kopior av diverse handlingar och mycket lite ren text. Boken vänder sig nog främst till släkten och till de verkliga motorentusiasterna, men de får å andra sidan mycket att bita i, som de många bilderna och beskrivningarna av olika motorer och av båtar, som företaget tillverkat, måste vara mums för många teknikhistoriefrälsta. För en utomstående är boken inte lätt att hitta i. Den väger 1 kg, kostar 395 kr + frakt och kan beställas från Säffle Marinmotormuseum: marinmotormuseum@telia.com

 

 

Davidsdotter, Margareta, Ur mitt hjärta. Dikter. Bilder av Per Berggrén. Kd: Förlag Per Berggrén, 2008. 99 s. – Hc.03

I förlagstexten beskrivs diktsamlingen som ”en bok för kontemplation och stilla eftertanke i vår stressade tid” och det är ingen tokig beskrivning men om möjligt lika viktiga som Margareta Davidssons enkla, korta centrallyriska verser är Per Berggréns bilder, foton av blommor och sjöar och blånande berg och annat värmländskt –  foton som ofta är svindlande sköna, alltid tekniskt fulländade och mer sällan banala. En typisk presentbok i examenstider kan man säga, ja ett praktverk i det mindre formatet. Dikterna har en hög och seren ton. Detsamma kan sägas om de allvarsamt vackra fotografierna. Detta är en bok som behagar och berör.

 

Eliasson, Ingemar, Mest skyller jag på Selma. Torsby: Heidruns, 2008. 166 s. – Gc

”I tolv år uppträdde jag som pausfågel vid den ceremoni då Selma Lagerlöfs litteraturpris överräcktes till förtjänt författare. Jag hade vid dessa tillfällen arrangörens tillåtelse att tala om vad jag ville. I flertalet fall blev det några reflektioner med lös anknytning till pristagaren.”

   Ja, för dem som varit med under åren på utdelningarna av Selma Lagerlöf-priset var det alltid ett stort nöje att få höra den balanserade och kloke landshövdingen Ingemar Eliassons tal. Några gånger höll han tal också till mottagare av Mårbackapriset, Rolf Ekéus, Vigdis Finnbogadóttir och Jan Eliasson och även dessa finns med i boken liksom uppsatser om Gustaf Fröding och Erik Gustaf Geijer och talet till Bengt Berg, när han mottog Gustaf Fröding-sällskapets pris.

   Boken inleds med anförandet han höll i år vid Lagerlöfs-prisets 25-årsjubileum.Till varje föredrag har Ingemar Eliasson fogat en efterskrift, där han kritiskt granskar vad han sagt en gång. Han skriver i förordet att ”det blivit en rätt brokig blandning av högstämd retorik och löst prat. Om det finns någon genomgående tråd handlar den om berättarkonst” och det är nog sant.!

   Efter talet till Selma följer det föredrag Eliasson höll vid ett ABF-seminarium i Stockholm 1994. Det finns publicerat i boken Röster om Göran Tunström. Vad som är nytt är efterskriften, som han inleder med orden: ”Min lovsång till Göran Tunström ledde till konflikt med författaren… När Göran Tunström passerade mig för att sist av alla gå upp i talarstolen… räckte han mig lång näsa.”

   Självklart blev Ingemar Eliasson chockad av det och han fick aldrig någon förklaring av Göran till detta högst opassande beteende, men antar att anledningen var att han avslutat sitt tal med några ord om det lämpliga i att Göran valdes in i Svenska akademien. Det kan nog tänkas att det inte föll Göran riktigt i smaken, men han fattade nog inte riktigt hur illa hans beteende hade tagits upp av landshövdingen. Den fnurra på tråden som uppstod hade han säkert snart glömt.

   Under ett besök i Karlstad, cirka 1996, med framträdande på Stadsbiblioteket blev Göran Tunström inbjuden upp till residenset tidigt dagen efter – tidigt förmodligen för att han skulle åka vidare till Sunne eller Stockholm – och som jag minns såg han med glädje, men också lite överraskad, fram emot mötet med sin landshövding.

   Teman som Ingemar Eliasson gärna återkommer till är att ”inget motsatsförhållande får råda mellan en humanism som ställer människan i centrum och en miljövård som tar hänsyn till  allt levande på vår planet” och att heller inget motsatsförhållande mellan lokalpatriotism och världsmedborgarskap bör föreligga – anknytningen, tryggheten i det lokala är tvärtemot en förutsättning för att rätt kunna ta till sig världen. ”En tanke behöver inte vara originell för att upprepas” skriver han nog så riktigt på ett annat ställe!

   Ett av Ingemar Eliassons roligaste tal höll han i samband med att priset tillföll Slas, Stig Claesson. ”Vem prisar skrönikören” heter rubriken till det talet, där han efterlyser ett pris som håller den muntliga skrönikan levande. Han anser – med all rätta – att ”det borde därför vara en del av vårt kulturpolitiska ansvar i Värmland att sörja för att skrönorna lever vidare!”

   Det personligaste talet var kanske det till företrädaren Rolf Edberg – fast däremellan var Bengt Norling – som han hade mycket goda relationer med, fast samtalen med honom blev mer monologer, ”välformulerade monologer”, från dennes sida än just samtal. Han blev ju med åren svårt hörselskadad. Efterskriften till detta avsnitt har Eliasson försett med rubriken ”Han krattade min menage”! Om Edberg skriver han – och träffar därmed mitt i prick! – att det var han ”som lyfte upp miljöbudskapet från det populärvetenskapliga till det skönlitterära och förvandlade substansen i alla deprimerande domedagsprofetior till svindlande stimulerande läsupplevelser.”

  I kapitlet om Fröding undrar författaren bl.a.över varför denne, ”poeternas Poet” inte lockar till forskning och fördjupade studier och därvidlag har väl inte så mycket hänt sedan talet han hölls 1996 på Voksenåsen. Med honom kan man också undra om ”finns det över huvudtaget någon allmänmänsklig eller existentiell fråga som Fröding inte vänt och vridit på?”

Jag hoppas det framgått av ovanstående att Ingemar Eliassons ”uppsatser och reflektioner runt värmländsk berättartradition” –  och mycket mer – är synnerligen läsvärda och tankeväckande. Själv skulle jag vilja karaktärisera talen som profana predikningar – till kulturens och humanismens försvar.

 

Eriksson Ebeklint, Ulrika, Det klämtar en klocka. Dikter och tankar. Bogen: U. Eriksson Ebeklint, 2007. [54] s. – Hc.03

Diktsamlingen är en lidelsefull inspektion av själens dunkla vrår och en upprorisk uppgörelse med jagets motsägelsefullheter. Författaren är ”en dotter av sorgen, en mörkets härskare” heter det, vilket inte låter så  muntert, men dikterna bär på en energi och utstrålar en sådan glöd att det bestående intrycket ändå blir klart positivt. Till det kommer att stilen är flärdfritt klar och enkel. Kort sagt, det här är en diktsamling som berör och som fängslar genom sin intensitet. Illustrationerna är både grå och lite suddiga men passar på något vis in i sammanhanget. Det klämtar en klocka är Ulrika Eriksson Ebeklints andra diktsamling. Hennes första, I tillvarons vrår, utkom 1998.

 

Fjellman, Berit, & Fjellman, Larseric,  I Linnés fotspår genom Dalsland och sydvästra Värmland. Bengtsfors: Fjellmans Ord & Bild, 2007. 57 s. – Nc

Linné-året avkastade åtminstone två Linné-böcker med värmländsk anknytning, dels Linné i Nyed av  Ingvar Larsson (redan anmäld i denna tidning) och så föreliggande verk, som utmärks av många fina foton i färg. Berit, som svarar för texten, Larseric för fotot, har främst inriktat sig på skillnaderna mellan det Dalsland-Värmland Linné såg och det de själva ser. Tråkigt nog får dock Värmland bara vara med på ett litet hörn. Efter att Linné med ressällskap passerat gränsen följer vi dem bara fram till Mässviks herrgård. Boken är förstås till glädje främst för dalslänningarna och för dem som vill han en guidebok vid eventuellt besök av landskapet – något som rekommenderas. Det är rätt olikt Värmland! Boken tjänar också som en påminnelse om att Linnés Västgötaresa minsann också omfattade Dalsland och Värmland – må vara att landskapen behandlas rätt styvmoderligt av honom.

 

Eriksson, Per-Thomas, Björklundslåtar. Spelmannen Carl-Johan Björklunds samlade låtar i egenhändig handskrift och hans tidiga levnadsbeskrivning. Produktion: Per-Thomas Eriksson, Per-Olof Henriksson, Peter Björklund. Hagfors: P. Björklund, 2007. 75 s. – Xu-cag

Carl-Johan Björklund fanns väl representerad redan i det stora verket Svenska låtar, närmare bestämt i värmlandsdelen från 1930, men i föreliggande verk hittar vi 156 låtar upptecknade av honom; 21 notblad som med nöd och näppe räddades från att slängas vid en vindsröjning i hans gamla hem i Hagfors! I häftet hittar vi biografier över honom och flera andra spelemän, förutom hans egen levnadsteckning. I anslutning till bokutgivningen har Per-Thomas Eriksson och hans kamrater spelat in en skiva med polskor, valser, reinländer, bröllopsmarscher, vallåter m.m.,som Carl-Johan Björklund upptecknat.

   I VärmlandsBygden för den 8 maj presenterar Torleif Styffe, som säkert vet vad han talar om, boken – och skivan – i mycket entusiastiska ordalag. Han avslutar sin anmälan med följande ord: ”Alla folkmusikälskare och i synnerhet klavälvdalingar borde vara tacksammma och stolta över denna produkt. Tack Jan Calsa, tack Cal Jansa och tack Per-Thomas med vänner.” (Cal Jansa kallades Carl-Johan Björklund för och Jan  Calsa, också storspelman, var hans far).

 

Folkets park Tallunden – Kristinehamn. Av Bengt Sahlin… Krhmn: ABF, [2007]. 80 bl. – Ohm

2005 revs Folkets park i Kristinehamn. Rivningshotet hade då vilat länge över parken och debatten om dess vara eller icke vara rasat i tidningarna i flera år. Inte minst Föreningen för byggnadskultur i Kristinehamn vände sig med kraft mot planerna på en rivning. Tack vare tidningarnas engagemang kunde också en utsocknes som aldrig besökt parken få klart för sig att viktiga värden stod på spel. Flera av byggnaderna i parken var ju vackra och verkligt  bevarandevärda! Tyvärr framgår detta inte så bra av föreliggande historik, som fått en ganska så påver utformning. Det gäller – bildmässig – inte minst första delen av boken, som består av en faksimil av en minnesskrift (författad av bl.a. Linus Brodin!), som omfattar åren 1906–1941 – fast den gamla typografin är tilltalande! Häftet är i föreliggande skick resultatet av en ABF-cirkels mödor under ledning av Bengt Sahlin, som i förordet skriver att ”Folkets Park Tallunden i 90 år varit kristinehamnarnas nöjespalats, det är det inte längre… men minnen kan man inte riva…” Och det är boken full av! Parkens betydelse för alla kristinehamnsbor under större delen av 1900-talet är lätt att förstå. Men folkparkerna är av många, delvis sorgliga skäl, ett försvinnande släkte. Enligt Lena Edbom i NKP finns i Sverige av idag 140 parker mot de fem, sex hundra som en gång var – före radion, filmen, TV:n, datorerna med flera tekniska påfund! Boken, häftet snarare, är tryckt i endast 100 ex.  
 

Från drasut till brakknut. Studier tillägnade Gerd Eklund på 65-årsdagen den 23 oktober 2007. Huvudredaktör: Maj Reinhammar. Uppsala, 2007. 238 s. (Meddelanden från Sällskapet för svensk dialektologi ; 1) – Fc

Gerd Eklund, dotter till framlidne seminarielektorn och författaren m.m. Ragnar Eklund, är förste forskningsarkivarie vid Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala med dialektologi som sin specialitet, särskilt värmländskan! Hon är också sekreterare i Svenska nationalkommittén för ALE, som ska uttydas Atlas Linguarum Europae, ett internationellt dialektprojekt (europeisk språkatlas). Hon är f.n. sysselsatt bl.a. med att få till stånd en bok om värmländska dialekter, byggd på CD:n med dialektprov från 29 värmländska socknar, som institutet gav ut för några år sedan. Boken till hennes ära innehåller över trettio uppsatser i dialektologi, namnforskning m.m. sådant. Naturligt nog behandlar några av dessa värmländska förhållanden. Således har Björn Bihl vid Karlstads universitet bidragit med en artikel om nutida värmländska dialektdiktare, Rut Boström skrivit om sin pappa, Stig Björklund från Älvenäs, vilken tillsammans med bl.a. Lars Levander författade det stora verket Ordbok över dalmålen i övre Dalarna, Agneta Lilja kåserat om något så speciellt som ”Det värmländska kynnet i några dödsrunor över män i näringslivet”, Pelle Räf (sommarvärmlänning) skrivit om Värmländska arkivfynd, Torleif Styffe om Dokumentation av en värmländsk dialekt (gissa vilken!) och Knut Warmland om en knepig fråga, nämligen hur värmländska ska stavas egentligen? Medverkar med uppsatser gör också värmlänningarna Jan Nilsson, som funderar över namnet Vindeln och Reinert Kvillerud, som ägnar sig åt bohuslänsk dialekt. Otvivelaktigt en bok av största intresse för språkvetare men för den som inte tillhör skrået hade det varit utmärkt med en presentation av författarna! 

 

Från skilda marker. Jakter av Gustaf Schröder och hans jaktkamrater. Arvika: POEM, 2008. 224 s. (Gustaf Schröder-sällskapets nya skriftserie ; 16) – Qga

Boken utkom första gången 1897 och är mycket svår att komma över. (En sökning på ”antikvariat.net” ger negativt resultat). Således en god idé av Schröder-sällskapet att ge ut den i sin skriftserie – även om bara fem av bokens kapitel är skrivna av Gustaf Schröder, om vilken sällskapets sekreterare Per-Olof Lönnroth skriver i sitt förord, att ”ingen kommer i närheten av hans mustiga, detaljrika beskrivningar…”.

   Bland Gustaf Schröders uppsatser märks en om Jan Finn, legendarisk jägare och tillsammans med  Herman Falk oumbärlig jaktkamrat till den berömde och omskrivne björnjägaren Llewellyn Lloyd. Andra kända författarnamn i boken är Carl Cederström och Kalle på Udden (vilken tillsammans med Schröder utkom med Jakter och skogsliv, 1898). Kalle på Uddens riktiga namn framgår inte av boken, inte heller andra pseudonymer eller signaturer är ”dechiffrerade”, vilket är synd.

   Många av jaktäventyren äger rum i Värmland – i Östra Ämtervik, Vitsand (skrivet Hvitsand!), Fryksände m.fl. platser och boken gör sannerligen skäl för titeln; en berättelse utspelas på Nya Zeeland, ett annat äventyr handlar om ”hafsfiske”.

   Om fiske, närmare bestämt i Fryken, skriver också signaturen T. Sch-m, som säkert står för Tage Schullström, handelsman i Prästbol i Östra Ämtervik. Han uppger att Fryken har dåligt rykte som fiskesjö (och det har också undertecknad hört i mer modern tid!), men menar att det bara beror på ” bristande kännedom om den som fiskevatten” och på senare år har ju också sjön fått rykte om sig som tillhåll för storgäddor!

   Sammanfattningsvis en bok som bjuder på mycket smått och gott om naturen, jakten och fisket i framför allt Värmland för mer än drygt 100 år sedan

 

Färjestad BK 75 år. Huvudredaktörer: Jörgen Kalitzki och Stig Dahlén. Kd: Färjestad BK, 2007. 253 s. – Rb

Idrottsböcker är ofta stora och vackra, i praktverksklass helt enkelt. Den beskrivningen stämmer utmärkt väl in på denna hyllning av Värmlands framgångsrikaste idrottsklubb genom tiderna – ekonomiskt utan tvivel i alla fall!

   Det är en synnerligen flott och påkostad bok, den fjärde om klubben ifråga, vilket troligen är tangerat värmländskt rekord i sig. Bokens väldiga format tillsammans med de hårda, svarta pärmarna stämmer till vördnad och eftertanke men det intrycket förflyktigas snart vid anblicken av inlagans överdådiga bildprakt i färg och svartvitt, allra mest det förstnämnda förstås.

   Att Färjestad BK i början hade bandy på programmet kan låta lite överraskande men så var det. En som var med när klubben bildades den 10 november 1932 var Georg Wernlund, 88 år, som intervjuas i boken. Säkert är att boken har ett och annat av intresse att bjuda på också för den lokalhistoriskt intresserade och inte minst gäller det berättelsen om klubbens första två decennier.

   Personhistoria hittar vi också såsom – givetvis – ett porträtt av Kjell Glennert, ”patriarken i familjen Färjestad”. Och om resan ”från tjärn till multiarena”, alltså från en naturgiven spelplats till ett plåtschabrak av påfallande dimensioner, fotat i ett förföriskt aftonljus, kan vi också läsa i denna innehållsrika bok. Klubben hade antagligen haft råd att bekosta boken alldeles själv men avslutningsvis tackar den ett tiotal stora företag, som på olika sätt stött utgivningen. Till den som har skall mera varda givet som det heter inte bara i Den heliga skrift.

 

Gunnert, Anna, Nattskapad ängel. Om målaren Göran Hagegård. Brunskog: Brunskogs musikbibliotek, 2007. 96 s. – Ibz Hagegård, Göran

I fjol var det 100 år sedan Göran Hagegård föddes i Skärmnäs, Brunskogs socken. Han avled 1998 och några år sedan brodern Sigurd, musiker och konstnär, fader till Håkan H. Han var en man med märkligt många talanger – målare, författare, musiker, hembygdsforskare, lärare och kristen förkunnare, men i föreliggande verk, skrivet av släkting till honom, fil. mag. i konstvetenskap m.m., är det framför allt konstnären, målaren som står i fokus. Det är en mycket välskriven liten biografi med många goda formuleringar och skarpsynta iakttagelser av vilka jag här bara kan citera en och annan– som när hon skriver om honom, att han ’”växte upp i symbios med potatisåkern, rågen och granskogen, men också med ängens blommor, björkdungarna och sjön Värmeln, vars mjuka stora vatten sorlar stillsamt likt ett samtal fört i förtroende.” Han hemsöktes dock under hela sitt liv – periodvis – av depression, vilket kanske hade att göra med att han i december 1931 förlorade sin några år äldre bror Martin, en kraftkarl med praktfull stämma: ”Med skogen som väldig kyrksal sjöng han så att åsarna svarade.” Han skrev brev till den berömde psykläkaren på modet, Poul Bjerre, där han berättar att han ”flyr undan sin barndoms ångestankar.” van Gogh var en av hans målaridoler, bland göteborgskoloristerna Inge Schiöler och senare – förstås – Erling Ärlingsson. Anna Gunnerts tolkningar av Hagegårds tavlor är mycket intresseväckande men hur konstvetenskaplig hållbara de är vågar jag inte uttala mig om – kanske rör det sig mer om skön litteratur än vetenskap? Bland annat skriver hon så här om hans konst: ”Hans målningar är konsekvent uppbyggda enligt den heliga treenighetens princip, där Fadern, Sonen och den Helige Ande motsvaras av det allsmäktiga berget, den ensliga boningen och den ljusa gläntan.”

Böcker ska ha titelblad. Det håller jag styvt på och måste därför med beklagan konstatera att titelblad är just vad Nattskapad ängel saknar!

 

Hagegård, Göran, Brunskogs kyrka. En liten berättelse om en kär kyrka. Stehag: Gondolin, 2007. 93 s. – Ic-c

En liten, vacker skrift, rikt illustrerad med foton från Brunskog och dess kyrkor förr och nu. Göran Hagegård, som ifjol uppmärksammades med en kortfattad biografi (se ovan!), skrev ursprungligen ”En liten berättelse om en kär kyrka” till återinvigningen av den kyrka, som den 29 juni 1972 drabbades av åskeld. Göran Hagegård skriver med stor innerlighet men på ett gammaldags språk, som kan kännas lite knaggligt. På 1870-talet  beslöt församlingen att bygga sig en ny, mycket större kyrka. Den gamla revs men tack vare Nils Olsson i Talken räddades predikstolen, altartavlan och änglarna från att förstöras och till renoveringen av den nya kyrkan 1930 lät Bror Almquist, kyrkoarkitekten som verkligen var på modet i Värmland vid den här tiden, ta dessa gamla inventarier till heders igen! Att Eric Jonaeus, numera mest känd för målningarna i taket i Gräsmarks kyrka, även hade svarat för takmålningarna i Brunskogs 1700-talskyrka påminns man om tack vare några bevarade partier, som återges i boken. Det förnämliga illustrationsmaterialet bjuder också på några bilder av I. Lööfs gripande Kristusskulptur. Om Edane kapell från 1930 skriver Barbro Martling, dotter till dåvarande komministern Martin Martling, drivande kraft vid tillkomsten av kapellet. (Att Mathilda Frödings Slorudsborg var komministerbostad på den tiden kan vara värt en notering!)  Inte minst tack vare det utomordentliga bildmaterialet är boken ett förnämligt tillskott till Brunskogslitteraturen!

 

Halvardsson, Susanne, Huset bevakar sin skugga. 6[Sthlm?]: S. Halvardsson i samarbete med Podium, 2007. 76 s. –

Susanne Halvardsson är född i Brattmon och har tre tidigare diktsamlingar, Floden (2004) och Drömmare! (2005). Hennes nya diktsamlingar består av dikter på haiku, vilket innebär att varje strof är på 17 stavelser, en regel som hon strängt iakttar! Det är alltså fråga om en mycket koncentrerad, förtätad dikt, som ofta känns gåtfulla men också sällsamt sköna. Ord som svärd, krigare, näktergal och månsken antyder släktskapet med den japanska lyriken. Anders Lagerquist i Falu-Kuriren ger diktsamlingen mycket högt beröm och skriver bl.a. om ”hennes utsökt välfunna och estetiskt sammangjutna haikudikter”. Hela hans fina  recension är f.ö. utlagd på Författarcentrum Östs hemsida. Författaren själv kan nås på via e-mail: susannehalvardsson@hotmail.com 

 

Hedin, Erling, Tiden stod aldrig still. Ekshärad: förf:s förlag, 2008. 176 s. – Lz Hedin, Erling
Författaren, som är uppväxt i Ekshärad och i stort sett förblivit sin bygd trogen, har tidigare utkommit med en bok om byn Våle, Folket vid älven (2003), som är helt utsåld sedan länge, och De blå baskrarna från Ekshärad (2006). Han är född 1939 och således numer pensionär, fast tydligen mer till namnet än till gagnet! Ingen tvekan råder om att detta är en självbiografi, men den är absolut inte av det mer konventionella slaget – tvärt om!
   Boken kan sägas grovt sönderfalla i tre delar. Den längsta handlar om författarens hyss, som ofta var ganska så hiskeliga, i ett mellanavsnitt berättar han om sin tid som FN-soldat och i ett avslutande stycke om sista åren som kyrkvaktmästare i sin hemsockens kyrka. (Att han skulle kröna sitt hyssrika liv med att hamna så i kyrkans famn kommer onekligen som en överraskning, men hans ”förebild”, alltså Emil i Lönneberga, slutade ju som kommunalråd eller liknande, så varför inte?”
   I sanningens namn bör tilläggas att författaren berättar också något om sitt arbetsliv före kyrkvaktmästeriet – framför allt jobbade han som bilreparatör, och om sitt nöjesliv – han har under sitt liv besökt 80 festplatser berättar han i ett särskilt kapitel med förteckning över platserna ifråga. Det framgår också av hans minnesbok att han varit mycket aktiv inom föreningslivet och inom kommunalpolitiken. Ibland blir han väl lite onödigt privat men i stort sett är boken en mycket rolig läsning.
   Erling Hedin måste ha haft en hel bataljon skyddänglar i sitt släptåg under sitt hyssrika liv för många av spratten var faktiskt inte så alldeles oskyldiga och många var klart dumdristiga som när han elva eller tio år gammal fick för sig att köra pappas buss – han var chaufför åt NKlJ. Det bar ganska snabbt i diket, vilket kanske inte var så  konstigt med tanke på att han inte  nådde ner till bromspedalen och knappt kunde röra på ratten – servostyrning fanns som bekant inte på den tiden. Varken han eller kompisen kom till skada eller bussen, som lätt kunde dras upp av en tillkallad traktor, men visst hade det kunnat sluta mycket illa! Författaren skriver på ett ställe att ”jag tror döden är rädd för mig, han vänder när jag möter honom” och så verkar det faktiskt att vara.
   Erling Hedin är – milt uttryckt – en färgstark person och han har följaktligen levt ett färgstarkt liv – föga tryggt och ombonat. Tiden stod aldrig still är titeln han givit sina memoarer och den är väl vald. Det är bara att hålla med Tina Papadopoulou, när hon på bokens baksida skriver, att ”Ni kommer inte att ha en tråkig stund med Erlings memoarer framför näsan” – det vill säga, någon gång emellanåt kan han nog bli lite tråkigt privat!

   Bokens lauout, av Ingela Sjöberg, är redig och rejäl men tråkig, kanske beroende på den – enligt min mening – trista typografin. Att titelbladets framsida saknar författarens namn är en miss. F.ö. har jag under läsningen störts av att Kyrkheden genomgående skrivits med liten bokstav – liksom Fryksdalshöjden! Korrekturläsningen är annars inte dålig.

 

Hedlund, Hans Peter, Kormålningarna i Södra Råda gamla kyrka = The Chancel Paintings of the Old Church at Södra Råda. Sthlm: Riksantikvarieämbetet, 2007. 36 s. 9 pl.bl. – Ie
Södra Råda gamla kyrka, Värmlands enda bevarade medeltidskyrka, brändes ner i december 2001 och därmed kyrkans välbevarade medeltida målningar.
   Den flitige fornforskaren Måns Mandelgren var det som ”upptäckte” kyrkan och i ett påkostat planschverk från 1862 utgavs Mandelgrens kopior av målningar i svenska medeltidskyrkor, däribland en i färg av koret i Södra Råda kyrka. Den var emellertid inte helt tillförlitlig framhåller Hans Peter Hedlund. En färgrekonstruktion av målningarna i koret, som gjordes direkt på timret, genomfördes i början på 1980-talet, men kom aldrig att publiceras – förrän nu alltså.
   Målningarna är verkligen vackra – det är en skönhetsvärld som öppnar sig vid betraktandet av de väldiga planscherna! Riksantikvarieämbetets förhoppning i förordet, att ”det av detta verk ska framgå att den medeltida bildkonsten har mer att ge utöver den rent berättande funktionen” uppfylls med råge!
 

Hedstrand, Hans, Förbundet Varer Svenske 100 år. En krönika om den eviga ungdomens år. Kd: H. Hedstrand, 2007. 210 s. + 1 CD – Em-c

1907 bildade några patriotiskt sinnade elever vid Karlstads h.a. läroverk, som på 1960-talet kom att byta benämning till Tingvallagymnasiet, Förbundet Varer Svenske. Medlemsantalet har aldrig varit stort i föreningen. Under de hundra åren har 542 ungdomar – av manligt kön – varit medlemmar av föreningen. För inträde krävs styrelsens accept! Att föreningen kom till två år efter unionsupplösningen 1905 är säkert ingen tillfällighet! 
   Boken innehåller utförliga referat av föreningens protokoll och det bästa med boken är att med hjälp av dessa får vi en unik inblick i gymnasisternas liv och tänkande och låter oss uppleva de enorma förändringarna i samhälle och skola under de hundra åren utifrån elevernas perspektiv – för att nu låna en och annan formulering från ”baksidestexten”.
   Vad man bör hålla i minnet är medlemmarna i FVS kanske inte var/är helt representativa för elevkåren i stort? Självklart är boken av stort skolhistoriskt intresse men kanske mer av personhistoriskt. Varje medlem har sin lilla biografi. Inte så många men väl valda illustrationer pryder boken, formgiven av Anita Stjernlöf-Lund, vilket innebär att det är en snygg och genomtänkt produkt. Till boken hör något så sensationellt som en CD med en intervju med förbundets grundare, Ivar Heijbel, född 1892.

 

Hellström, Lena, & Högberg, Sune, Eld som  lust – eld som våda. Nora: Himlajorden, 2007. 237 s. – M

Tillsammans har Lena Hellström och Sune Högberg skrivit, illustrerat och formgivit ett tiotal, alla lika vackra och påkostade böcker. Det här är ett praktverk – som anstår ett sådant både allvarligt och lustfyllt ämne som elden, som alltid är så fotogenique! Att det är mysigt med eld framgår klart av boken, som tar upp allt med anknytning till detta element – barn och eld, festseder, vedeldad bastu, mat och eld, bröd och eld, eldsjälar (!) och – inte minst – eld som våda. I Sverige inträffar varje år 10 000 anlagda bränder och i minst hälften av fallen är barn eller ungdomar de skyldiga. Lena Hellström menar att samhället kanske skulle förskonas från mängder av bränder, inte minst av skolor, om barn och ungdom tidigt fick stifta bekantskap med den röde hanen under naturliga och avspända former. En from förhoppning som undertecknad delar helt! Författarna bor i Ramshyttan utanför Nora så naturligtvis är bokens miljöer oftast hämtade därifrån men lite värmländskt hittar vi ändå i boken. Björn Ahlgrenssons underbara målning Skymningsglöden ger anledning till ett besök på Rackstadmuseet, och från Sahlströmsgården med sina fina fryksdalsspisar får vi ett längre lovordande reportage. I kapitlet Ler och eld  blir vi bekanta med två keramiker i Mölnerud utanför Arvika, Anders Fredholm och Göran Bergh, som bränner sin keramik med hjälp av vedeld  och därmed menar sig erhålla resultat som inte går att få i en elugn. En bildskön bok, som bjuder på både mysig och tänkvärd läsning!

 

Hidén, Bo, En liten fin kokbok för pokerspelare. [Kd?]: Poker Press, [2007?]. 76 s. – Qcab

Enkel och god men rejäl är maten förre universitetskanslern Bo Hidén bjuder oss på i sin bok Pokermat. Stilen är humoristiskt knastertorr. Detta är nog den enda kokbok, som jag läst rätt igenom – må vara att den inte är så tjock. Flera gånger påminns läsaren om att pokergänget ifråga vistas i värmländsk miljö. Älg bjuds det på flera gånger och vad kan vara mer värmländskt! Boken är frukten av 35 års spelande – och käkande! Allt torde alltså vara väl utprovat. Boken har en utmärkt layout och som alla kokböcker är den rikt illustrerad med perfekta foton i färg. Recepten kan ibland tyckas vara skamligt enkla, men hellre det än tvärtom. Med tillfredsställelse konstaterar undertecknad att författaren nämner rökning av cigarr som en av de njutningar en pokerspelare kan hänge sig åt. Att skriva sådant är väl snudd på hädelse i dessa tider, då drickande av starka drycker anses helt ok men tobaksbruk av vad slag det vara månde, ja snusning undantaget, är i klass med majestätsbrott!

 

Idrott i Nordvärmland under 100 år

Hösten 2007 utkom ett mäktigt bokverk med titeln Idrott i Nordvärmland under 100 år. Huvudförfattare,  förläggare och ensamfinansiär är John Eriksson, välkänd idrottslärare i Torsby och  framgångsrik friidrottstränare  i SK Bore. Det är nära 100 år sedan den första idrottsföreningen, Torsby IF, startade 1909.

    Nordvärmland kan definieras på olika sätt. Många karlstadbor behöver nog inte komma så långt norr om Fagerås, förrän de tycker sig vara i Nordvärmland. Torleif Styffe räknar gamla Finnskoga-Dalby kommun som Nordvärmland. Olika myndigheter benämnde en gång  Hagfors, Munkfors, Sunne och Torsby kommuner Norra förvaltningsregionen I den här boken är det helt enkelt nuvarande Torsby kommun som är Nordvärmland.

    Det är ett i flera avseenden stort verk som John Eriksson och hans 256 medarbetare har åstadkommit, 472 fullmatade och välillustrerade sidor i stort format. Två medarbetare tackar John alldeles särskilt, Alf Brorson för textgranskning och Peter Dahlström för grafisk formgivning.

    Ett stort antal såväl lagidrotter som individuella idrotter har egna kapitel, liksom skolidrotten och Stjerneskolans framgångsrika idrottsgymnasium. De mest omfattande kapitlen ägnas fotboll, längdskidåkning och friidrott. På senare år har tillkommit bowling och golf.

     I kapitlet Kvinnoidrott uppmärksammas gymnastiken och Anna-Lisa Pewe. Hon deltog i en gymnastikuppvisning på Ladugårdsgärde i Stockholm 1930, var ledare för en grupp vid Lingiaden i Stockholm 1949 och avslutade sitt sista gymnastikledaruppdrag i pensionärsföreningen Kontakt under år 2007.

     Ett grundmaterial till boken är de detaljerade anteckningar som John Eriksson fört under en 33-årig ledargärning, annat material har han fått genom de många medarbetarna. Personlig kontakt med de äldre, legendariska skidåkarna, t.ex. Finnskoga-Lasse, har Helge Balkåsen förmedlat.  Stora fotoarkiv, bl.a. Anna-Lisa Pewes, har också ställts till förfogande. Det finns också en hel del tryckta källor, t.ex. olika föreningars jubileumshistoriker. Sådana har bevisligen använts, även om de inte alltid finns med i källförteckningen. Ett exempel på detta är en underbar historia i SK Bores 20-årsjubileumsskrift från 1948. Holmes Eriksson berättar om backhoppning i Badabacken, som hade en särskild finess: Johan Spetz´ lagårdsvägg, som delvis ersatte bromsplanet. En åkare benämnd Kalasmagnus åkte vid ett tillfälle rakt in lagårn  ”där han skrämde Spetzens bästa avelssugga så till den milda grad, att hon enligt vad Spetz påstod inte blev människa igen på en hel vecka.”

     Många stora idrottsprofiler passerar revy: Sven-Göran Eriksson ”Svennis”, Patrik Bodén, en gång världsrekordhållare i spjutkastning och därmed Värmlands ende sådan i en friidrottsgren,  Toini Gustavsson-Rönnlund, Lasse Olsson ”Finnskoga-Lasse”, dubbla Vasaloppssegrarinnan Ulrica Persson, skidskytten Mikael Lövgren, som ett år vann totala världscupen och många, många andra fram till och med Marcus Berg, vårt nyaste framgångsrika fotbollsproffs. Men boken är också en hyllning till alla de andra, som kanske inte nådde den yppersta eliten men ändå hade stor glädje i sitt idrottande liksom de många  ledarna, som under årtionden lade ner hundratals timmar av ideellt arbete för att hjälpa idrottsungdomen. Det finns ledare, som ägnat 70 – 80 år åt sina kära idrotter!

       Ute i de små tätorterna i den vidsträckta kommunen har funnits ett stort antal idrottsföreningar. I äldre tider hade inte föräldrarna möjlighet att skjutsa barn och ungdomar till olika aktiviteter utan idrotten måste bedrivas lokalt.

       Jag tror inte att det kan finnas någon annan svensk kommun, som har fått sin idrottshistoria   så detaljerat och skickligt klarlagd, och detta gäller hela kommunen. Detta är utomordentligt värdefullt. I dag är ju idrottshistoria en erkänd specialitet inom historievetenskapen (med en professur i Stockholm).  Skulle man önska sig något ytterligare i boken, vore det ett namnregister. Men även utan detta går det bra att hitta genom den överskådliga dispositionen. John Erikssons storverk har välförtjänt belönats med Torsby kommuns kulturpris år 2007. (Recensent: Arne Vannevik)                                                                                  

 Jacobi, Jutta, Zarah Leander. En stjärnas liv. Översättning: Sofia Lindelöf. Västerås: ICA, 2007. 294 s. – Ijz Leander, Zarah

Författaren presenteras på skyddsomslaget som journalist och författare, doktor i germanistik,  boende i Hamburg och Stockholm. Tydligen behärskar hon svenska språket väl men hon har skrivit boken på sitt modersmål. Det tyska perspektivet gör sig påmint ibland men känns inte störande – snarare lite pikant ibland. Zarahs två memoarböcker har varit hennes rättesnöre skriven hon i förordet men drar sig inte för att ifrågasätta eller rentav underkänna ett och annat i memoarböckerna. Divan är inget alldeles pålitligt sanningsvittne i alla situationer. Vad gäller Zarahs barn- och ungdomsår refererar hon ofta till brodern, 102-årige Jonas Hedberg, som hon fick en längre intervju med innan han gick bort.

Undertecknad, som inte var särskilt påläst i ämnet i förväg – milt uttryckt – tycker att Jutta Jacobis biografi varit en stor läsupplevelse. Zarah var märklig, en verklig megastjärna, firad och hyllad Europa runt och erbjuden feta gager för att komma och filma i Hollywood. I de första kapitlen berättar Jacobi om barn- och ungdomsåren i Karlstad. Av föräldrarna hade hon bäst kontakt med fadern, som hon spelade musik tillsammans med, medan mamman tydligen var en kylig natur. (Pappan hade andra konstnärliga talanger än att spela flöjt, han skrev dikter på mål, som publicerades i NWT under pseudonymen Finnalsh.). Ekonomin var god men fluktuerande och särskilt under faderns sista tio levnadsår (han dog 1929). då han led av någon sjukdom, troligen Alzheimer, fick familjen det betydligt knalare. Zarahs första offentliga framträdande ägde rum vid sex års ålder som pianist på Statt. Hennes första teaterbesök, som gällde Peer Gynt, blev omvälvande för henne. Karlstad var känt som ett riktigt teaternäste heter det i boken. (Kanske stödjer sig Jacobi här på Lars Löfgren, som finns med i litteraturförteckningen men inte Ragnar Ljung). Karlstads teater blev hennes andra hem kan man säga, men ”skolan var ett helvete” tyckte hon och avsåg därmed Flickskolan, som existerade in på 60-talet. Zarah, som i begynnelsen skrev sitt namn Sara, trodde sig vara ”den fulaste flickan i stan.” Livet igenom klagar hon över sin längd, men 174 cm låter inte så katastrofalt långt – inte i våra dagar, men kanske var det så då? I skonummer hade hon 41,5.

Hade hon inte fått möjligheten att komma ifrån sin teaterfientliga familj och den instängda småstadsatmosfären, hade det kanske inget blivit av Zarah i nöjesbranschen, men efter flickskolan erbjöds hon av en väninna till familjen att följa med till Riga och bo där under ett år eller så. Staden var på den tiden en blomstrande, mycket tysk kulturstad och Zarah tog alla tillfällen i akt att förkovra sig i tyska och gå på teater och annat nöjsamt. Efter ”rigakuren” (som Jacobi kallar vistelsen i Lettland) lyckas hon – likt Selma Lagerlöf en 60 år tidigare –övertala sina föräldrar att låta henne få ge sig av till Stockholm för att utbilda sig till skådespelare. Svåra år följde men så småningom får han sitt stora genombrott i Carl Ewerts nyårsrevy 1930, ett stort evenemang i Stockholm, blir Karl-Gerhards primadonna och sedan också Gösta Ekmans, som låter henne spela huvudpersonen i Glada änkan, totalt omgjord trots Franz Lehárs bestämda förbud mot några som helst ändringar! (Han skickade sedan ett gratulationstelegram med anledning av succén ,men såg lyckligtvis aldrig föreställningen!).

Naturligtvis blir det också fråga om filminspelningar, för det gav nämligen pengar – Zarah bytte snabbt upp sig på bostadsmarknaden och skaffade sig en Cadillac! – och för en värmlänning är det nöjsamt att kunna konstatera att hennes första riktiga filmroll var i Falska millionären, där hennes motspelare hette Fridolf Rhudin. Tack vare de två är filmen ”stundtals både underhållande och komisk” skriver Jutta Jacobi. 1936 är hon i Wien och spelar mot Max Hansen i en ny operett av Ralph Benatzky, Axel an der Himmelstür, och naturligtvis gjorde hon stor succé med 106 ridåfall. (Österrikiske presidenten eller kanslern satt kvar ända till 60:e halningen!).

Året därefter lockas hon komma till Tredje riket, där filmindustrin befann sig i kris sedan de flesta av den tyska filmens storheter måst emigrera. Förväntningarna är nu stora på att hon ska bli den räddande ängeln. Första filmen hon spelade in för Ufa, som det tyska filmbolaget hette, var Till främmande strand och naturligtvis spelade hon sångerska. Göbbels gläder sig på sitt kansli. ”Affärsframgångarna med henne är enorma” noterar han den 1 oktober 1937 och en senare film, Heimat, gör honom än belåtnare, men framför allt tog hon den tyska biopubliken med storm. ”Aldrig har tyskarna äskat och dyrkat en filmstjärna mer än den svenska Zarah Leander” skrev ex. Frankfurter Allgemeinen Zeitung efter hennes död.

Sedan hon fått sitt hem i Berlin bombat sönder och samman 1943 flyttar hon tillbaka till Sverige och den vackra ”lejongula” herrgården vid Bråvikens strand som hon köpt redan 1939. Under de första åren i Tyskland hade de svenska tidningarna närmast låtit stolta över hennes framgångar men nu när Hitlers dagar var räknade hade inställningen till henne svängt radikalt. Hon fick bli syndbocken för alla goda svenskar med dåligt samvete för sin tidigare tyskvänlighet, menar författaren. Ingenstans fick hon uppträda inom landet och radion dödsskallemärkte hennes skivor. Islossningen inträffade 1948 i Malmö, där hon gjorde sitt första större framträdande efter tysklandsåren och gjorde en hejdundrande succé inför en fullsatt stadsteater, 1 600 personer. Snart därefter tog hon också Stockholm med storm och under 50-talet blev hon en flitig gäst i folkparkerna (drog mycket folk, inte minst i Mariebergsskogen, dit 4 000 kom för att höra henne!). I Wien hade hon makalös framgång som operettstjärna i operetter av högst skiftande kvalité. En hette förresten Sommarnattens leende och var alltså byggd på Ingmar Bergmans film. I Wien brukade hon och Birgit Nilsson träffas på någon – naturligtvis – gemytlig krog, när tillfälle så erbjöds.

Trots en synnerligen svårartad rampfeber och flitigt nyttjande av starka drycker drar hon inte ner på arbetstempot. Hon klarar inte att leva utan sin älskade publik och de sista åren kan hon nöja sig med att ”uppträda på shoppingresor för pensionärer”, något som både fansen och vänner av ordning tydligen fann mycket stötande!

Jutta Jacobi utreder rätt grundligt de ständiga ryktena om att Zarah skulle ha varit sovjetspion, något som hon själv ständigt och jämt och med största bestämdhet dementerade. Klart är att Jacobi inte hyser någon tilltro till de här uppgifterna – om u-båtshamn vid Lönö och annat fantasifullt påhitt.

Boken innehåller ett kapitel om invigningen av Zarah-bysten på Karlstads teater. Zarah får ett minnesmärke lyder rubriken till kapitlet, som är hållet i en satirisk ton – eller hur man nu ska uppfatta skildringen ifråga.

Jutta Jacobis biografi är värd mycket beröm. Hon ger intryck av att vara en klok och omdömesgill person. Porträttet av vår stora sångerska verkar övertygande och håller sig nog så nära sanningen som man kan begära. Kanske hon också ”avslöjar hittills okända fakta som framställer stjärnan i ett nytt ljus” som det står i baksidestexten. Därvidlag är jag alldeles för okunnig för att kunna uttala mig med någon säkerhet.

 

Jansson, Åke, Profiler och miljöer i Säffle. D. 5. Säffle: Jison, 2007. 128 s- – Ncagz Säffle

Som vanligt möter vi en mängd spännande människor i Åke Janssons Profiler och miljöer, som nu kommit upp i fem delar – ett aktningsvärt antal må man säga! Antalet kändisar, som är kända utanför Säffles gränser, verkar dock bli färre för varje del, men i femte delen hittar jag i alla  fall tre välkända kulturprofiler, ”Troll-Eva” Schützer i Svanskog, Käthy Nilsson, väktaren av von Echstedtska gården i Kila, samt nyblivne fil. doktorn i Gillberga, Peter Olausson.
   Bildmaterialet är som alltid av högsta klass. Utöver porträtten av profilerna, ett tjugotal, har boken ett längre avsnitt om bygdegårdarna i Säffle kommun – en mycket värdefull dokumentation av en viktig företeelse på den värmländska landsbygden. I samband härmed porträtterar författaren Ernst Askmar, som de senaste 15 åren varit distriktsordförande i Bygdegårdarnas riksförbund. ”En tungviktare inom bygdegårdsrörelsen” som Åke Jansson kallar honom.

 

Johansson, Gunnel, & Eriksson, Erik, Floran i Munkfors kommun. Forshaga: G. Johansson (distr.), cop. 2008. 120 s. – Uf

Att ge akt på vad som sker i naturen är naturligtvis viktigt, inte minst i en tid då så stora förändringar sker av flera skäl. I en längre, inledande översikt kan man ex. läsa att årsneder- börden 1948 var 600 mm i kommunen men 1997-2005 uppe i 675 mm, en betydande ökning alltså. Skogsarealen har under ungefär samma tid ökat från 69% till 77%, men den största förändringen har skett betr. åkerarealen, som gått ner från 1703 hektar till 776. Slåtterängar och betesmarker från 328 hektar till 53 hektar! Amatörbotanikerna, som bokens författare och utgivare kallar sig, är i den  lyckliga situationen att ha en cirka 60 år gammal florainventering att utgå ifrån. Bakom den låg Lennart Hedlund och Sigurd Sundell och de publicerade den i Botaniska notiser 1951. Givetvis har även på florans område stora förändringar skett. I sammanfattningen på engelska skriver Johansson &  Eriksson att många arter har försvunnit eller minskat i antal. Sammanlagt har de funnit 733 arter och 136 av dem har ”rymt” från odlingar och några av dem är av det dominanta slaget som lupin och gullris, något som väl ingen trafikant har kunnat undgå att observera, för fenomenet är inte precis begränsat till Munkfors och Ransäters socknar! Tyvärr har tiden inte tillåtit någon närmare granskning av boken men den ger ett mycket tilltalande intryck både innehållsligt och formmässigt. Både den inledande översikten och kapitlet Botaniska utflyktsmål i Munkfors kommun hade förtjänat bättre omnämnande. Varje växt är långtifrån återgiven fotografiskt – det hade nog ställt sig alldeles för dyrt – men ganska många. Boken saknar förstås inte register och litteraturförteckningen verkar ganska utförlig. Minst fem års hängivet och obetalt arbete ligger bakom detta förnämliga verk. En bok för alla naturintresserade värmlänningar! Den kan anskaffas genom insättning av 150 kr + porto à 30 kr på PlusGiro 761680-8. För ytterligare 20 kr erhålles en CD-skiva med utbredningskartor.

 

Karlstads stiftsbok. Redaktör: Anna Ekenbäck. Årg. 97 (2009). Kd: Karlstads stift, 2008. 290 s. – Cj-c(p)

Årets eller, kanske rättare, nästa års stiftsbok är en diger skrift på nästan 300 sidor. Årets tema är kyrkorna med allt vad därtill hör. Ett mycket tacksamt ämne av stort intresse bland både de fromma och världens barn i stiftet, som alltså omfattar landskapen Värmland och Dalsland frånsett Södra Råda socken (fast den ingår i Visnums härad). Temat till trots är innehållet mångskiftande men de flesta artiklarna handlar dock om kyrkorna och vad dessa har att bjuda på. Inledningsvis hyllar Monica Sjögren Gräsmarks kyrka och visst är den – inte minst på grund av sitt fenomenalt fina läge – en av de verkliga pärlorna bland stiftets kyrkor. Även kyrkor i Dalsland uppmärksammas och Sundals-Ryrs gamla kyrka ägnas både en längre artikel av Christian Aarsrud och är föremål för Hans-Olof Boströms stora intresse i hans artikel ”Intryck från kyrkfärder i Karlstads stift”. Men så är det också en märklig kyrka. Dess äldsta delar är från 1200-talet men på 1600-talet byggdes den ut och fick ett tresidigt kor. I början av 1900-talet ansågs den dock skrotfärdig (om man nu så får säga om en kyrka?) och en ny kyrka byggdes av församlingen, som av någon anledning inte passade på att riva den gamla. Den fick vara kvar och tack vare flera restaureringar, som inte innebar ingrepp i kyrkorummets utseende, finns den kvar ännu i gott skick och är något så ovanligt som en 1700-talskyrka näsan orörd av tidens tand! För bokens två tyngsta uppsatser svarar just konstprofessorn Hans-Olof Boström och förre biskopen Bengt Wadensjö. Den förre ger oss fräscha intryck från en rad kyrkor i Dalsland och Värmland och har synpunkter bl.a. på hur en del renoveringsarbeten gått till. Hans höga uppskattning av de nygotiska katedralerna är rätt överraskande! Wadensjö skriver om stiftets medeltida dopfuntar. Unikt är att hela 92% av Dalslands medeltida funtar är bevarade och i Värmland 80 %. Huvuddelen av dopfuntarna anskaffades ungefär mellan 1160 och 1250. Antalet sandstensfuntar i Värmland är 10 och antalet av täljsten 39. Sandstensfuntarna markerar sambandet med Västergötland, menar Wadensjö, och den stora mängden täljstensfuntar, som tillverkades i Norge, ger, menar han, ”en bild av att östra Norge och västra Värmland utgjorde en kulturell och kyrklig enhet.” Det låter som en djärv slutsats. Anledningen till att så många dopfuntar är norsktillverkade kommer sig kanske snarare av att täljstenen var tillfinnandes på den norska sidan gränsen – hurudant den då gick – och att hantverkarna fanns tillstädes där? Wadensjö menar också att den medeltida existensen av sju stenkyrkor med absid i Värmland är ”ett bevis för regionens ekonomiska styrka på 1100-talet”. Ja, de sju kyrkorna är förstås ett slags ” bevis” men inte går det väl att dra så stora växlar på det? Av bokens drygt trettio uppsatser må också nämnas Kyrkvägar till historien av Arne Sandberg, som är initiativtagare till en serie nya, mycket tilltalande broschyrer om kyrkor längs pilgrimsleden från Värmlandsnäs och till norska gränsen. Intressant är det förstås också att läsa om Isac Schullström, bondbarockens mästare i Värmland som Anna Hederstedt kallar honom. Hans produktion är förvisso imponerande och under 1700-talet försåg han ett trettiotal kyrkor inom stiftet med altaruppsatser, predikstolar, epitafier och diverse änglar. Det mest karaktäristiska för honom är enligt Hederstedt hans akantusornamentik, ”som sällan eller aldrig överträffats i våra trakter.” Däremot var han något valhänt som figursnidare – kan en lekman tycka! Att Selma Lagerlöf i år skulle fyllt 150 år uppmärksammas med en längre artikel av Margareta Brandby Cöster: Det stora gästabudets människor – om kallelsen till livet i Selma Lagerlöfs författarskap. Staffan Mörling ger oss en god beskrivning av vägen till Santiago de Compostela, som bland många andra den heliga Birgitta besökte på sin tid. Av Olaus Magnus kan man få intrycket att var och varannan svensk så gjorde under den katolska tiden. Självklart innehåller boken också en artikel om kvinnoprästerna i den svenska kyrkan med anledning av att 50 år förflutit sedan kyrkomötet tog sitt historiska beslut i frågan. Det är Cecilia Nahnfeldt, forskare vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, som svarar för den artikeln. Föga överraskande har boken ett kapitel  om ikoner, Ikonens andlighet, skrivet av Martin Lönnebo och Kjellaug Nordsjö, men de tar inte upp den något problematiska sidan av ikonernas plötsliga och stora popularitet inom den svenska kyrkan

Stiftsboken avslutas i vanlig ordning med Stig Löwenspets fina nekrologer över präster, som gått hädan, och en bildkavalkad över vad som sig tilldragit uti socknarna i kyrkor och församlingshem och bland unga som gamla.

Stiftsboken bjuder som alltid på gedigen läsning och denna gång av stort allmänintresse. Den ger ett mycket soignerat intryck men av något som mest är en konstbok kräver man lite mer – bilders mängd, helst i färg, ett större format o.s.v. , men till sådana extravaganser har förstås inte pengarna räckt, fast visst känns det lite frustrerande när så mycket skildras i ord när en bild kunde ha sagt så mycket mer! Extra tråkigt är att bilderna genomgående är lite blacka – kunde ha varit betydligt mer kontrastrika. Felet är kanske papprets? Och inte ter sig omslaget särskilt säljande – tyvärr! Det tar i alla fall sin tid att begripa sig på!

 

Kullenberg, Annette, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. En biografi om Marianne Höök. Sthlm: Atlas, 2008. 367 s. – Lz Höök, Marianne

Sunne väldiga kyrkogård är inte lika vackert belägen som Östra och Västra Ämterviks men där finns många intressanta gravvårdar och många höga lindar där ger vandraren svalka heta sommardagar. Nära ingången ligger den Tunströmska graven och inte långt därifrån hittar vi en större familjegrav, som bl.a. upptar namnet Johan Backlund, densamme som på sin tid byggde upp Föreningen Värmlandslitteratur. I närheten hittar vi också en reslig sten med namnet Marianne Höök Bergström. Jag studsade till när jag såg den första gången och måste undra, var det det berömda blonda  pennskaftet, som ligger begraven här och vad skulle hennes anknytning till Sunne vara? Det andra släktnamnet, Bergström, måste visserligen  innebära att det var just hon, för jag visste ju att hon vid sin bortgång var gift med ambassadören Dick Hichens Bergström, men alldeles säker kunde man ju inte vara – men jag  är det nu efter att ha läst Annette Kullenbergs biografi. Jo, hennes mamma Ragnhild Calonius, var dotter till en samhällets stöttepelare, Carl M. Olsson, fabrikör, herre till Torvnäs gård, vilken – 1908 -  grundade ett frikyrkosamfund, Betelförsamlingen, som ännu består med fem medlemmar och ett stort kapell – i behov av målning. Mamman tog sitt liv på Kils järnvägshotell i april 1919, då Marianne var bara halvåret gammal, och det moderlösa barnet bodde hos sina morföräldrar sina allra första levnadsår. Hon nämnde aldrig ordet Värmland i någon av sina många hundra artiklar och kåserier eller antydde något om sina värmländska rötter, utom en gång i ett radiokåseri (som kanske var två), då hon berättade om hur oerhört fäst hon var vid sin morfar, som utstrålade trygghet och auktoritet. Nej, om sitt förflutna teg hon annars som muren och detsamma gjorde mammans släktingar om hennes mor. Trots idogt forskningsarbete har inte Annette Kullenberg lyckats få fram mer än några enstaka fakta om henne. Om pappan, Harry Calonius, ingenjör vid ASEA, som överlevde sin dotter några år, finns mer att berätta men om hans ursprung är en hel del oklart. Han var s.k. oäkting, son till finlandssvensk läkare, som tydligen bekostade hans studier, men vem var egentligen hans mamma, kanske en i England boende person, Sessan Harmes, som enligt bouppteckningen testamenterat 14 720 kr till honom/barnet?

Marianne Höök är väl numer rätt bortglömd. Själv kommer jag ihåg henne som författare till kvicka, slagfärdiga filmrecensioner i Veckojournalen på 50-, 60-talen. Berömt är ett omdöme av henne om en film: ”Detta är inte botten, botten är ur!” Men tydligen var hon mycket stor på sin tid, det blonda pennskaftet, den kvicka, elaka krönikören, den bländande charmanta journalisten, som umgicks i de finaste kretsar och hade villa på Blockhusudden. Ingen tvekan kan råda om att hon var en rasande duktig journalist och en mycket produktiv. Hon började sin bana i ”Svenskan” och i Veckojournalen och gick över till Aftonbladet, där hon hörde bättre hemma politiskt och idémässigt. Hon umgicks i regeringskretsarna och Tage och Aina Erlander var vittne, när hon gifte sig 1961 med Dick Hichens Bergström, hennes tredje man. Hon var alltså framgångsrik yrkesmässigt och socialt – minst sagt – men inte mycket lycklig, om vilket många självmordsförsök vittnar och hon ändade också själv sitt liv i april 1970. Hon var en gåta, en dubbelnatur, ständigt riden av ångest och ytterst förtegen om sig själv. Annette Kullenberg har skrivit en spännande bok om den gåtfulla. Hon har intervjuat vänner och bekanta, bland dem Harry Schein, hennes barn och andra släktingar. Flera av dem har nog anat hennes själs oro – men inte mer. Hon har också läst allt Marianne Höök har skrivit, både tryckt och otryckt. Hon har även besökt Sunne – och spillrorna av  Betelförsamlingen – och hon har läst åtskilliga böcker om bygden, om man får tro litteraturförteckningen. Hon har sannerligen gått grundligt till väga och några gånger under läsningens gång har jag varit på vippen att ge upp, Upprepningarna är inte så få och ibland kan det kännas som skulle man storkna. Men det är inte tu tal om annat än att hennes levnadsteckning griper och berör även en läsare, som är blott flyktigt bekant med hennes författarskap och med henne, journalisten som ägde sin tids vassaste och kanske också giftigaste penna!

Läs också recensionen av Annette Kullenbergs bok på Sunne biblioteks hemsida.

 

Kyrkvägar till historien.

Kyrkvägar till historien är den samlande beteckningen ett antal ovanligt snygga beskrivningar av kyrkor längs ”kristnandets vägar”, i det här fallet ”Edskogsleden, Glafsfjorden, Byälven och Vänerns stränder.” Det är fråga om broschyrer, foldrar med ett omfång som motsvarar cirka tre sidor. De är påfallande påkostat illustrerade i färg. Hittills utkomna beskrivningar avser kyrkorna i Eskilsäter, Millesvik, Älgå, de två kyrkorna i Arvika, Trefaldighetskyrkan och Mikaelikyrkan, samt den något nygotiska tegelkatedralen i Jösse-Ny. Jag förmodar att broschyrerna går att få i respektive kyrka men de finns också på stiftskansliet i Karlstad.

 

Larsson, Björn, Båtar på Vänern. II. Säffle: B. Larsson, 2007. 320 s. – Prcd

Otroligt så många skepp som befarit Vänern! I denna andra del av Båtar på Vänern får vi beskrivningar på uppskattningsvis ytterligare 150 farkoster i vänersjöfart. Ägare och befälhavare för båtarna redovisas noggrant och få är de båtar som det saknas foto på, ofta är det f.ö. fråga om flera fotografier. Med föreliggande del har Björn Larsson fullbordat ett storverk av mycket imponerande slag! I förordet berättar han att hela upplagan av första delen är utsåld. Det var ju förstås inte så bra, för det här är en bok av bestående värde!

 

Larsson, Ingvar, Linné i Nyed. Text: Ingvar Larsson i samarbete med Bo Larsson. Illustrationer: Tore Andersson. Molkom: Nyeds hembygdsförening, 2007. 48 s. – Ncagz Nyed

Som denna tidskrifts läsare väl vet så for den store Linné igenom Värmland på återvägen från Västergötland. Om detta står att läsa i Wermlandiana nr 2 för i fjol. Hans uppehåll i Nyed varade blott 36 timmar men därav har Ingvar Larsson lyckats göra en bok på 48 sidor! Tack vare ett flitigt forskande, bl.a. besökte han Linnean Society of London, studerade tryckta likpredikningar, en populär genre på den tiden, (I gamla Stifts- och läroverksbiblioteket finns hundratals sådana griftetal av mer eller mindre stort biografiskt intresse. Tyvärr är de inte katalogiserade än så länge.), har han fått fram åtskilligt om både personer Linné träffade och platser han besökte. ”Det är en stor dos lokalhistoria invävt i texten” som Maria Hansen mycket riktigt påpekar i sin anmälan

En förtjusande liten skrift har det blivit och till det intrycket bidrar inte minst Tore Anderssons mycket tilltalande akvareller, som bara de bör locka till inköp. Upplagan är på 500 ex. och i bokhandeln i Karlstad finns den att köpa för 150 kr.

 

Lundkvist, Gunnar, Carlstad på den tiden. Krhmn: Norlén&Slottner, 2007. 140 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 37) – Ncagz Karlstad

En bilderbok i färg om Karlstad från branden 1865 fram till nästan våra dagar. Så kan man i all korthet karaktärisera boken men det är inte fråga om en vanlig fotobok. Författaren-illustratören har visserligen använt sig – i stor utsträckning – av gamla fotografier men han har färglagt dem med datateknikens hjälp. En tokig idé kan man kanske tycka men resultatet har blivit en rolig bok, som inte minst måste väcka barns och ungdomars intresse för sin stad, ja även gamlingar som ex. undertecknad kan inte annat än finna att färgerna på något mystiskt vis levandegör Karlstad i det förflutna mer än månget perfekt svartvit foto. Resultatet av Gunnar Lundkvists färgdatorisering (om man nu kan uttrycka sig så?) har gett mycket växlande resultat. En del bilder ser i mina ögon rätt besynnerliga ut, andra är bra eller rent av magnifika. Vad han lyckats bäst med är i mitt tycke ståtliga byggnader som Östra Station, Centralpalatset i Haga, gasklockan på Kvarnberget, Tingshuset i Klara och – framför allt – den gamla restaurangen i Stadsträdgården. Den som inte blir nostalgisk av den bilden måste det vara något fel på! (Kanske pyromanen hade hejdat sig om han först kastat en titt på vad han skulle så hastigt och lustig bränna ner?) Palladiumbiografens magnificens har Lundkvist dock inte lyckats få fram (som är så iögonfallande på omslaget till Robert Braunerhielms bok Det var bättre förr. 2).

Boken har liksom Gunnar Lundkvists förra karlstadsbok (framställd tillsammans med Arnold Johansson) Människor – händelser – miljöer i gamla Carlstad (1983) liggande format och liknar också denna på annat vis, fast den var lika svart som föreliggande verk är färggrant! Jag är inte helt förtjust i layouten, särskilt inte typografin med de stöddiga rubrikerna.

Texten har utarbetats tillsammans med Kjell Fredriksson och Anders Blomqvist, vilket låter högst betryggande, men småpetig som jag är har jag ändå några anmärkningar att komma med. Exempelvis så står det i texten om Rådhuset att Televerket höll till på mellersta våningen men det måste ha varit Telegrafverket, för så hette verket fram till 1953. Vad gäller Mollstugan, bakom Gamla Badhuset, så skulle jag inte vilja gå ed på att den brann ned ”under sent 60-tal” utan istället föreslå cirka 1964 – men jag är alls inte säker på saken. Vad gäller Östra bron håller jag på Sven Larsson, som menar att den var klar först 1812, inte ”något år” efter 1797 som det står i boken. (När botanikprofessorn Samuel Liljeblad besökte Karlstad i juli 1797 så beskriver han bron som ”en kostsam stenbro med 11 hvalfbogar påbörjad. En del av desse hvalfbogar voro redan färdige. De andra stodo under byggnad.” En sista småaktig anmärkning gäller titulaturen på Ekelöf & Svensons ägare. Eftersom hon var gift Lindh bör hon förstås kallas fru Kerstin Welin-Lindh!

Carlstad på den tiden är ett på många vis fantasifullt fängslande, populärhistoriskt verk om stadens första hundra år efter branden och sålunda ett värdefullt bidrag till litteraturen om Karlstad – må vara att det inte saknar sina skönhetsfläckar!

 

Marieberg. 2. Berättelser, byggnader samt förbindelser till Hammarö. Redaktörer: Lennart Edberg och Gunnar Engstrand. Kd: Karlstads hembygdsförening, 2007. 133 s. (Glimtar från Karlstads historia; 3) – Ncagz Karlstad

Den utförligast beskrivna stadsdelen i Karlstad är Haga, som Lars Wennberg ägnat ett digert verk och flera mindre, men som god tvåa kommer förvisso Marieberg, om vilket Hembygdsföreningen eller, närmare bestämt, Lennart Edberg, denna gång med hjälp av Gunnar Engstrand, inom loppet av ett år kommit ut med två förnämliga verk.

Om lekar, fritid, påskfirande, ja livets gilla gång på Marieberg på 30- och 40-talen får man en god uppfattning, när man läser minnena av bl.a. Ulla Noreen, Arne Eklund, Barbro Karabuda (jo, faktiskt hon tillbringade fyra år som barn på Marieberg!), något hon avslutar med att konstatera, att ”allt var möjligt i Mariebergsskogen”. Om Mariebergsviken på 50-talet skriver Inge Gerremo. Det var om bandyn det mesta kretsade framhåller han, men för Rolf Magnusson var seglingen det viktigaste.

För bokens tyngst vägande uppsats svarar Anders Blomqvist, skaparen av ”nya” Stadsträdgården. Han har dykt djupt ner i arkivens dolda vrår och fått fram den spännande historien om hammaröbornas kamp sedan 1817 att få till stånd en fast förbindelse, något som karlstadsborna tappert bekämpade ända tills stadens styrande insåg att en bro emellan Karlstad och samhälle kunde vara till fördel även för stadens innevånare. P.G. A. Lidback, mest känd som förebild till farbror Eberhard i Gösta Berlings saga, var den som inledde ”brostriden” 1817 mellan de båda socknarna  och kontraktsprosten Albin Rune i Grava med särskilt intresse för vägar, även jordiska sådana alltså, var den som löste upp konfliktknuten. I december 1929 stod den så färdig, Jacobsbergsbron, som efter en renovering 1997–98 åter är trafikabel. Trots Hammaröleden, som tillkom 1974, har bron alltfort sitt existensberättigande. Ett annan mycket känd hammaröprofil, som stred för en bro var skalden, konstnären och journalisten Wenzel Björkhagen. Hade bron funnits en dag 1926, då han skulle fara över med ångbåten till Karlstad och Karlstads-Tidningens redaktion, så hade han säkert levt många år till. Vid det tillfället skenade nämligen hästen för honom på bryggan, han skadades och togs in på lasarettet, där han senare avled; förmodligen begick han självmord.

Boken är förstås försedd med person- och sakregister och rikt illustrerad. Finast är fotot a v Seminarieträdgården i sin glans dagar – med Orrholmen i bakgrunden, innan det blev ”Den vita staden”.

Utgivningen har möjliggjorts tack vare bidrag från bl.a.  Hjördis och Karl-Axel Branzells fond och Föreningen Värmlandslitteratur. 

 

Musik och mosaik. Skribent: Katarina Averås ; fotograf: Johan Eklund ; projektledare: Torbjörn Eriksson. Kd: Karlstads Bostads AB, 2008. [60 s.] – Ncagz Karlstad

Boken är framför allt ett bildverk men innehåller också åtskilliga fakta om ”Den vita staden”, som kom till som en följd av att det s.k. miljonprogrammet antogs av Sveriges riksdag 1964. Stadsdelen, som stod klar för inflyttning 1966–1967, blev berömd för sin unika trafiklösningen, som innebar att all biltrafik hänvisades under jord till ett väldigt garage med  plats för 689 bilar! För närvarande förvaltar Karlstads Bostads AB 800 bostäder på holmen ifråga. Själv bodde jag åren 1971–76 på Orrholmen och märkte inte att garaget skulle vara någon stökig plats, men tristare miljö kunde man ju inte tänka sig, så jag sprang ju där inte i onödan så mycket! Under senare år har emellertid mycket hänt i garaget, Karlstads största offentliga rum på 20 6425 kvadratmeter. Av Torbjörn Eriksson bildades Orrholmens garagegrupp och denna kläckte en rad klyftiga idéer som att ständigt bjuda på klassisk musik genom högtalare runt om i garaget. På ett år sjönk kostnaderna för skadegörelse på bilar och fastigheter med häpnadsväckande 100 000 kronor, från 125 tusen till 25 tusen. (Inte illa, man kan undra om popmusik och andra modernare klanger hade haft samma effekt!) Senare har Garagegruppen ombesörjt att garaget blivit utsmyckat med offentlig konst av spektakulärt slag och – inte minst – givit ut en diktsamling, Garagepoesi, med dikter av kända och okända personer om Garaget. I dagarna släppte gruppen också en skiva med äkta garagemusik. Och varje vår och höst anordnas i garaget en loppmarknad, vilket visat sig mycket populärt. Trygghetsutvecklare Gunnar Dahl säger i boken att ”Orrholmen är ett mycket bra exempel på hur man kan bygga bort brottslighet genom att bygga in tryggheten.” Det är bara att instämma i bokens ord att ”Orrholmsgaraget är ett gott exempel på vilken kraft kulturen kan visa upp i de mest oväntade miljöer.”

 Boken har en genomtänkt och påkostad formgivning men för mig är den i flashigaste laget. Boken om Orrholmen innan den blev ”Den vita staden” är på gång i Karlstads hembygdsförenings regi och kommer med till visshet gränsande sannolikhet se mycket annorlunda ut! F.ö.har ju undertecknad ett eget förhållande till stadsdelen. Garaget störde mig inte så mycket men förbryllande tyckte jag det var med de väldiga gräsmattorna runt husen – gröna öknar verkade det som – och därvidlag har ingen större ändring skett som jag kan se. Det sorgliga med Orrholmen är annars att man på 60-talsmanér rensade holmen på allt vad tidigare funnits där av natur och byggnader! Här kan man tala om ”tabula rasa”!

 

Nils Holgersson – en illustrerad resa. Konstnärers tolkningar till Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Redaktör: Lars Lundqvist. [Sthlm?]

: Stiftelsen SAF i samarbete med Lärarförbundets förlag, 2008. 95 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Få böcker torde ha illustrerats av så många konstnärer världen över som just Nils Holgerssons underbara resa. En presentation av några av illustratörerna och deras illustrationer blir nödvändigtvis en vacker och tilltalande bok som denna blivit! Lars Lundqvist berättar inledningsvis om förspelet till boken men huvuddelen av föreliggande verk är författat av Margareta Wallin Wictorin, Sunne, som för några år sedan doktorerade på Föreningen Original-träsnitt (vars främsta företrädare var Anna Sahlström!). Hon berättar om den ”underbara resan” gestaltad i bild från förstautgåvan till våra dagar. Om första upplagan berättar hon bl.a. att illustrationerna plockats ihop från skilda håll ”och de kan knappast anses motsvara en sådan konstnärlig enhetsprincip som Selma Lagerlöf eftersträvade, åtminstone när det gällde  bokens text”. Till saken hör att hon ogillade John  Bauers illustrationsförsök, vilket eftervärlden nog kan tycka var bra synd! Originalupplagan kom bl.a. att  innehålla fotografier, som på den tiden var något nytt och fint, men knappast faller en nutida läsare på läppen. Margareta Wallin Wictorin går igenom boken från början till slut och konstnärer som hon lyfter fram är Bertil Lybeck, Bo Notini och Lars Klinting,  bilder ur Kenne Fants filmatisering från 1962, som byggde på Tage och Kathrine Aurells textbearbetning, och utländska konstnärer som Boris Diodorov och Louis Moe. En och annan bild av Bruno Liljefors har hon också tagit med och en av Sven X-et Erixon. Undertecknad är uppväxt med nyutgåvan från 1931 med 160 illustrationer, teckningar, av Bertil Lybeck och således har de en särskild plats i hans hjärta – exempelvis teckningen av den oförvandlade Nils Holgersson, som med Mårten gås invid sig spanar upp i skyn på en plogformad gässflock och hisnande är den av Nils på Akka högt över det skånska lapptäcket med trappstegsformat kyrktorn. Fast allra finast är nog bilderna av Nils farväl av gässen. Men visst är Bo Notinis och Lars Klintings akvareller oftast mycket lyckade och spännande är Sara Lundbergs svartvita bilder från 1970, som påminner om serieteckningar och blir extra dramatiska genom stora kontraster mellan svart och vitt. Summa summarum, en guldgruva för varje bildfrossare, men särskilt för den som något kan sin Nils Holgersson.
 

Nilsson, Henry, Pass 23. Polisroman. Eslöv: Gondolin, 2007. 206 s. – Hc

En veritabel försäljningssuccé är Henry Nilssons debutverk Pass 23. Det kan ha något att göra med att få värmlandsböcker blivit så medialt uppmärksammad – inte minst av TV, mediet med överlägset största genomslagsförmågan. Detta berodde i sin tur på att författaren är något av en värmländsk kändis efter 40 år i polisiär tjänst, de sista 25 åren som utredare och förhörsledare på våldsroteln i Karlstad. Han är således väl insatt i polisens arbete och hur en mordutredning går till. Det märks väl i denna deckare, som börjar med att en person skjuts under en älgjakt. Sådant händer som bekant men den här gången är det inte fråga om något vådaskott förstår bokens hjälte, kriminalkommissarien Rolf Curtmark, som får lägga ner mycken tid och mycket arbete samt allt sitt skarpsinne på att lösa fallet, som visar sig vara ett mord med sin upprinnelse i forna barndomsår. Det känns bra att få läsa en deckare, som skildrar polisarbetet så här sakligt och trovärdigt och dessutom har en rimlig intrig – om än aningen långsökt, men så är det även i de bästa av kriminalböcker. Att författaren dessutom rör sig hemvant i värmländska miljöer gör den bara så mycket bättre. En gedigen polisroman alltså, absolut inget hafsverk! – klart läsvärd!

En annan värmlandspolis, som skrivit deckare är Per-Arne Gustafsson, vilken blev mycket uppmärksammad för debutverket Vasastenen (1969). Den har jag inte läst och boken finns inte längre att låna på Karlstads stadsbibliotek men däremot hans andra kriminalromaner, men de ter sig lite amatörmässiga (!) jämfört med Henry Nilssons debut – må vara att jag inte har dem i så friskt minne.

 

Nilsson, Lars, Ormen i paradiset. Krhmn: N&S, 2006. 212 s. – Hc

De flesta har säkerligen läst  om Lars Nilsson i tidningarna, för hans levnadsöde är ganska märkligt. I den självbiografiska boken Mardrömmen har han berättat om hur han under barndomsåren var så besatt av skräck för ett atombombskrig att han knappast kunde lära sig något i skolan, inte ens att läsa och skriva! I fyrtioårsåldern går han en ABF-kurs och lär sig bådadera och det med sådant strålande resultat att han strax sätter sig ner och blir författare och det en produktiv sådan, för Ormen i paradiset är hans åttonde bok efter debuten 1989! I centrum för handlingen befinner sig Karin och David, som är tämligen nygifta och flyttat till en till en by, som i verkligheten nog inte ligger så långt från Hagfors. David har arbete i ett näraliggande samhälle, medan Karin är hemma och bedriver en rätt livlig handel med hemproducerade livsmedel som ägg och smör. Hushållet består alltså även av höns och kor samt grisar och getter. Makarna har ett livligt umgänge och som läsare njuter man av den gammaldags mysiga stämningen i deras hem, men då och då hotas idyllen av ”ormen”, de elaka grannarna Knut och Malin. De utgör förvisso ett ständigt irritationsmoment men berättelsen lunkar fram detta oaktat ganska så stillsamt och det hettar sällan till riktigt. Som en hyllning till livets gilla gång hos medelsvensson – de besynnerliga grannarna till trots – och den äktenskapliga lyckan är boken värd respekt, fast den kunde gott ha varit flera sidor kortare.

Tyvärr innehåller boken ett korrekturfel av besvärande slag, nämligen att det titt som tätt saknas anföringstecken, något som sannerligen skapar osäkerhet om vem som för tillfället för ordet, vilket verkar rätt förvirrande på läsaren.

 

De nio. Litterär kalender 2007. Selma. Sthlm: Norstedts, 2007. 200 s. – Gcz Lagerlöf, Selma
De nios årsbok för 2007 har som undertitel Selma och det med allt skäl, eftersom nästan alla bokens uppsatser handlar om Selma Lagerlöf. Sex välkända litteraturvetare, de flesta Lagerlöf-specialister, medverkar.
   Nina Burton skriver om Nils Holgerssons underbara resa, ”en sagobok och en naturbok… en skvader; en sagolik blandning”, Birgitta Holm filosoferar över ”Figurer i mattan”, som bl.a. handlar om hur Selma Lagerlöf experimenterar med namn, och hon lanserar våghalsiga teorier som att det skulle föreligga ett samband mellan valet av namnet Gaetano i Antikrists mirakler och de olycksaliga getterna i En herrgårdssägen, Lisbeth Stenberg uppehåller sig vid Selmas förmåga att väcka känslor, Maria Karlsson ägnar sig åt ”Läsarnas Lagerlöf”, alltså den enorma mängden brev hon fick från sina läsare, Petra Söderlund går in på Selmas arbetssätt och betonar väninnornas oerhörda betydelse som granskare och rådgivare och säger om den nu så aktuella och kontroversiella romanen Bannlyst att ”det hade inte blivit en bättre roman om Lagerlöf fått arbeta i fred, utan påverkan från rådgivare… det hade kanske inte blivit någon roman alls”,  och  Madeleine Gustafsson ger oss ett avslöjande men ändå positivt porträtt av Ida Bäckmann, om vilken hon säger: ”Kanske valde hon (Selma) att låta sig inspireras av denna lustiga och livsfarliga människa?”
   Sorgligt nog finns ingen man bland artikelförfattarna, fast bokens redaktör är det i alla fall, för han heter Gunnar Harding.

 

Nordlund, Anna, Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år – åtta sätt att läsa Gösta Berlings saga. Sthlm: Liber, 2008. 336 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Första stora boken om Selma Lagerlöf detta Selma Lagerlöf-år! Bokens författare och redaktör doktorerade 2005 på en diger, högst intressant avhandling om det ganska fördomsfulla, om än positiva mottagandet av hennes böcker från debuten till idag: Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891-1996. Hon är också redaktör för Kungliga Bibliotekets förnämliga katalog till årets jubileumsutställning.
   I föreliggande verk presenterar hon analyser av Gösta Berlings saga från 1903 till 2003 av de kända litteraturvetarna Oscar Levertin, Stellan Arvidsson, Gunnar Ahlström, Vivi Edström, Birgitta Holm, Lisbeth Stenberg, Maria Karlsson och Jenny Bergenmar. Anna Nordlund sätter in dessa analyser i sina historiska sammanhang och ”urvalet ger en orientering i några av de teorier, metoder och perspektiv som kan användas i litteraturvetenskaplig forskning” för att nu citera förlagstexten.
   Boken vänder sig inte endast till läsare som bara vill fördjupa sig i Selma Lageröfs författarskap utan också till studenter i litteraturvetenskap och blivande svensklärare som en handledning i litteraturvetenskaplig teori.

 

Novellskåpet. Kd: FVL, VFL, 2007. 142 s. – Hc(s)

I fjol utlyste Föreningen Värmlandslitteratur och Värmländska Författarsällskapet en novellpristävling med 5 000 kr i pris till den bästa skribenten. Nestorn bland värmländska författare vann och han heter Ragnar Magnusson! Hans novell Skåpet och fjorton andra finns samlade och utgivna i föreliggande behändiga skrift, som kan beställas från någon av utgivarna för endast 100 kr + ev. porto.

Ragnar Magnusson är känd för flera romaner med motiv från värmländskt arbetsliv och för två lokalhistoriska verk eller industrimonografier men han debuterade som novellist 1989 med Karl Gustav Storms revolt. Noveller ur arbetslivet. Humorn och berättarglädjen är påtaglig i dessa noveller – liksom i tävlingsnovellen! Ragnar Magnusson är nu över åttio år men skriver som han fortfarande vore en ung rebell. Hedersomnämnanden fick Liselotte Siversten Carlson och Sture Wikman. Liselott, som för två år sedan blev ”guldklavsbelönad” för En liten bok om dansband” tävlade med novellen En ovanligt dum idé, som – enligt Erik Fasth i VärmlandsBygden – ”bjuder på en härligt underfundig skrivstil med massvis av värmländsk stôllighet”. Det bara att hålla med om den utsagan liksom hans karaktäristik av Sture Wikmans novell: ”ett starkt och välskrivet porträtt av Kerstin i Takene och gamla tiders häxprocesser.” Han debuterade som författare 1985 med den historiska romanen Tavlorna i Jorvik, som höjdes till skyarna av recensenterna. Med Häxor, schamaner och en yverboren (1992) bevisade han att han också behärskade essäskrivandets svåra konst.

Utöver de här tre novellerna innehåller alltså samlingen ytterligare tolv berättelser, som den skarpsinniga juryn bestående av Anita Andersson, Lena Sewall och undertecknad ansåg borde gå i tryck. Bland författarna till dem återfinns både kända och okända namn. Urban Andersson, folkmålspoeten från Mangskog, behöver ingen närmare presentation, inte heller Peter Olausson, nybliven doktor på Gillbergaknapar, eller

Sven-Ove Svensson, författare och spelevink, en överraskningarnas man, eller Ewa Persson, författare, bankman (!) och ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet, eller Anders Överby, Järnskog, distriktsläkaren och veniaten med flera böcker om sin bygd i krig och fred. Inget vet jag däremot om Sven Elfström, utom att stadsbibliotekets värmlandssamling har två romaner av honom från 1997, men hans novell Tändkulemotorn är en mycket initierad och roande berättelse om två mäns mödor med att försöka få liv i motorseglaren Hel, försedd med tändkulemotorn, som gjort Säffle så känt! Ännu mindre vet jag om Elsa Frånberg, författare till den underfundiga novellen Antihjältinnan. Robert Larsson, 21 år gammal, i Hagfors har bl.a. skräckförfattaren H. P. Lovecraft och Stephen King som sina favoritförfattare och det tror man gärna vid läsningen av hans, stilistiskt och innehållsmässigt, märkliga novell, På falluckan, som knappast liknar något annat! Bo Levin är journalist och lärare på Molkoms folkhögskola. Hans novell utspelas på Östanås herrgård i Älvsbacka på den tiden det var hem för vanartiga barn. Det är en ovanligt ruggig historia kan jag försäkra, men iskallt berättad! Mordet i Tortaskog heter Harry Schützers novell och kanske kan den kallas ett något burleskt socialreportage från Brunskog sommartid. En bok har han tidigare på sitt samvete, nämligen Historia och historier från Brunskog och övriga Sverige (1993). Ytterligare en novellskribent är Anna Hernaeus, uppväxt i Karlstad och lärare på Kroppkärrsskolan i Karlstad från 1954 och fram till pensioneringen. Med novellen Nanny, en knappt tre sidor lång humoresk, där mangskogskonstnären Alfred Ekstam spelar en viktig roll, gör hon sin författardebut. Med Birgitta Leander är alla antologins författare omnämnda. Till skillnad mot Anna Hernaeus är hon inte alldeles ny i författarskrået utan har förekommit med dikter i olika lyriksamlingar och tidskrifter. I berättelsen Känsla och ansvar ger hon en finstämd hyllning av en älskad plats och ett älskat hus i Mangskog, förknippat med många kära minnen.

Erik Fasth på VärmlandsBygden klagar på att så många av novellförfattarna valt ”att skildra livet på landet och att det handlar ofta om gamla ting…och gamla figurer som sockenpräster och skogsrår.” Det kan man förstås fråga sig. Lite är det väl vårt fel, arrangerande föreningars alltså, som satte som villkor att ”i novellen ska en historisk eller kulturell plats i Värmland ha en central betydelse.” Dessutom är det ju så att det nostalgiska, tillbakablickande draget är något karaktäristiskt för värmlandslitteraturen. Det fastslår i alla fall litteraturvetaren Torsten Rönnerstrand i boken Vad är värmländskt? (Karlstad University Press 2003) i en uppsats betitlad ”Poesins landskap” – och han har förstås rätt! Också förhåller det sig så att åtminstone åtta av de publicerade femton uppsatserna torde utspelas i nutid, ja i framtiden t.o.m. – må vara att en handlar om en gammal tändkulemotor. Av de 65 icke publicerade novellerna är nog andelen historiskt inriktade däremot större.

 

Ohlson, Jan R., Vår högsta önskan. Kd: Förlag JR Bok cop. 2007. 333 s. – Hc

Vår högsta önskan är ett mäktigt romanbygge, en släktkrönika kan man kanske kalla den för även om handlingen i boken omspänner bara drygt ett halvår. I centrum för berättelsen står släkten Marfeldt med barn, barnbarn, farbröder, morbröder, fastrar och mostrar m.fl. Jag måste medge att jag hade lite svårt för att hålla reda på dem alla, men lyckligtvis innehåller boken ett släktträd över de mest framträdande personerna av släkten ifråga. Historien tar sin början i på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg men större delen av handlingen tilldrar sig ändå i Karlstad med omnejd, vilket gör läsningen särskilt nöjsam för en karlstadsbo! Boken bjuder över huvud taget på underhållande läsning men något mästerverk är det inte. Framför allt är författaren alldeles för mångordig. Berättandet avbryts titt som tätt av Döden eller Oliver, som han kallas efter närmare bekantskap. Han utgör ett förbryllande inslag, som jag inte riktigt begriper mig på – fast det är kanske meningen? Slutet är mycket överraskande och är kanske det som kommer att sitta kvar i minnet längst av denna roman, som inte är i klass med författarens debutverk, thrillern Återträff från 2005, som bl.a. bjöd på en fin , förmodligen delvis självbiografisk barndomsskildring och ett utmärkt porträtt av en renodlad psykopat. Författarens övriga böcker, Gränskränkning (2006) och Bränd (2007) har jag inte läst.

 

Olestig, Nils, En kommuns framväxt. Kil i Värmland mellan 1919–1970. Kil: Kils kommun, cop. 2007. 97 s. – Ncagz Stora Kil

Nils Olestig var Kils kommuns ledande tjänsteman 1948–1983. När han anställdes 1948 var han kommunens ende befattningshavare och bar titeln kommunalkassör. I samband med sin avgång fick han i uppdrag av sin forna arbetsgivare att skriva kommunens historia för åren 1919, då kommunfullmäktigeinstitutionen infördes, till 1970. Arbetet blev han klar med 1994 men inte förrän 2006 tog sig kommunen an materialet – och bantade ner det ordentlig – till ”ett med dagens mått läsvänligare omfång” som författaren skriver i förordet.
   Ingen värmländsk kommun torde väl kunna ståta med en liknande utförlig historik; den är nog enastående i sitt slag inom värmlandslitteraturen. Boken är givetvis av fakta full – exempelvis hade kommunen efter Åke Wibergs bortgång 1964 möjlighet att köpa Apertins egendom för två och en halv miljon kronor, men bjöd bara 1 miljon, 800 tusen och missade på så vis en mycket god affär.
   I början av 1960-talet utreddes frågan om en kanal mellan Fryken och Vänern på uppdrag av Fryksdalens kommuner, länsstyrelsen m.fl. och utredningen kom fram till att en 96 km lång kanal beräknades kosta 31 miljoner, årskostnaderna uppgå till en och en halv miljon och inkomsterna till 1 miljon, 400 tusen kr. Kanal mellan Vänern och Fryken är en fascinerande tanke men den låter onekligen något orealistisk!
   Kil var municipalsamhälle, ett mellanting mellan vanlig kommun och köping om jag förstått rätt, men på 1940-talet ville samhället bryta sig loss ur Stora Kils kommun och bli köping. Det blev nu aldrig verklighet och lika så bra var nog det. Den 1 januari 1971 bildades Kils kommun av Stora Kils och Frykeruds kommuner samt Boda församling. Det fanns ett förslag om att den nybildade kommunen skulle heta Frykskil! Inte så dumt väl? 

    Boken har en ovanligt tråkig formgivning och saknar – sorgligt nog – titelblad.

 

Ovansjöbygden – från Vingängsjön till Tåsan. Sysselbäck: [Ovansjö Bygdeförening], 2007. 624 s. – Ncagz Dalby

2007 års värmländska bokutgivning bjuder på många positiva nyheter och bland dem må nämnas detta väldiga verk om folk och gårdar i Dalby socken från Vingängsjön och norröver. Den bygden finns nu beskriven intill minsta uthus – närapå! Den femton (?) personer tappra dokumentationsgruppen, som bl.a. upptar ett känt författarnamn, Elise Lindow-Agnarson, måste ha formligen dammsugit kyrkböcker, domböcker  och Gud vet allt på jakten efter uppgifter om bygden från 1540 och fram till dags dato! Mest är det folket och gårdarna man intresserat sig för men boken innehåller också kortare avsnitt om översvämningar, nergrävda skatter, ångbåtstrafik på Klaran, allmänna presentationer av de olika hemmana m.m. och så – inte minst – fotografier, precis hur många som helst! Tilläggas kan att bokens utförande är högklassigt, hårda pärmar som den har, trådhäftad som den är och tryckt på det finaste glänsande papper, klokt nog med tanke på bokens alla fotografiska återgivningar. Den här boken kommer att vara dalbybornas bibel allt intill tidens slut, skulle jag misstänka, men synd om Likenäsborna,som inte fick vara med! Boken är föredömligt nog försedd med fastighetsregister och register över hus och postadresser.

 

Persson, Johan, Profiler och genier i dalgångarna Klarälvdalen och Västerdalarna. Likenäs: förf:s förl., 2007. 170 s. –Ls

Johan Persson, mer känd som Flottar Johan, utkom häromåret med en bamsebok, en diktsamling på över 300 sidor! I dessa 555 dikter skildrade han människor, liv och leverne längs Klarälvens stränder i norra Värmland.   

   Ganska likadan är hans nya bok, fast den är på prosa och även har med lite från Malungsbygden, som såg honom födas. Han skriver mycket talspråkligt och någon kanslisvenska, som han i förordet gläder sig över att inte behärska!, är det sannerligen inte fråga om. Läsandet underlättas inte heller av att bokens många direkta anföringar ofta är på något mål, men roligt har man ofta. Historierna är legio och är de inte direkt skrattframkallande säger de ändå ofta något om människorna i den långa dalgången och tiden, som bör vara 40- 50-talen. Författaren själv är född 1946.

   Bilderna på människor och miljöer är imponerande många. Boken bjuder på roande läsning – må vara att den bekräftar urgamla fördomar om nordvärmlänningen, som att han är en supig och bråkig person – men ge svar på tal det kan han och det är i alla fall en ypperlig egenskap!

 

Petersson, Erik, Den skoningslöse. En biografi över Karl IX. Sthlm: N&K, 2008. 333 s. ­– Kc.4

Hertig Karl, sedermera Karl IX, har alltid varit en uppskattad kunglighet i Värmland, en gång i tiden en del av hans hertigdöme. Erik Fernow, författaren till det klassiska verket om Värmland var exempelvis en måttlös beundrare av hertigen om vilken han skriver följande: ”Olof Trätälja förde hit folk, och Carl gjorde dem till människor. Alla hävdatecknare, som velat skriva opartiskt, hava anfört konung Carl ibland de stora konungarne i världen. Uti hushållsvett, mannamod, outtröttlig drift, i allt företagande har han haft få likar.” Och visst var det en god idé av honom att grunda Karlstad, fast det kunde lika gärna ha blivit Bro, alltså Kristinehamn, förmäler historien, och en tjusig staty har det ju blivit av honom – fast det är  kanske främst Christian Erikssons förtjänst! Och våra stora hävdatecknare, Erik Gustaf Geijer och Anders Fryxell, lär ha uppskattat honom som varande en bondevän, vilket han inte var i nämnvärd grad. 

    Besynnerligt nog har ingen brytt sig om att skriva en biografi över denne kraftfulle hertig och kung förrän i de yttersta av dessa tider. Författaren till biografin, som mötts av mycket uppskattande recensioner, är kulturvetare och bara 22 år gammal. Att denne unge man intresserat sig för Karl IX kanske beror på att han är från Linköping, där denne  ställde till ett blodbad en gång. I vilket fall så måste det anses som en bragd av en så ung person att lyckas författa en så ”intressant och medryckande bok” (som Håkan Arvidsson bl.a. formulerar sig i Sydsvenskan) i all synnerhet med tanke på att ”den vetenskapliga och den historiska överblicken över perioden [är] imponerande”, något som undertecknad gärna håller med om utan att själv vara särskilt inläst.

   Hertig Karl skötte sitt hertigdöme, som alltså omfattade inte bara vår provins utan också större delen av Närke och Sörmland samt bitar av Västmanland och Västergötland, som vore det hans rike, något som hans broder Johan III  ansåg absolut inte var i överenstämmelse med pappa Göstas testamente. I Nyköping förvandlade han slottet till ett renässanspalats – liksom Örebro slott – och inrättade ett hertigens kansli och dito råd och näringarna i sitt hertigdöme ägnade han mycket intresse.  

   I Värmland var det – som bekant – bergsbruket han vårdade sig mest om. Han inkallade kunnigt folk från kontinenten och försökte öka lönsamheten, som var ringa eller ingen, genom att uppmuntra till förädling av råvarorna, som var främst järn och silver. Några gånger kommer Erik Petersson in på ämnet Värmland men uppenbarligen var det ingen viktig del av hertigdömet. I ett avsnitt på två sidor skriver han om Finnmarkerna i Värmland, men några av hans uppgifter vill jag sätta ett frågetecken för. Han skriver nämligen att ”på vissa håll formerades nästan små städer [av finska inbyggare]. Så var fallet i Hagfors och Filipstad i Värmland, Hällefors och Kopparberg i Värmland [ska väl vara Västmanland?] och Karlskoga i Närke [?]. Det där tror jag inte riktigt på! Peterssons beskrivning av svedjebruket verkar inte heller särskilt förtroendegivande…

   Tonen i framställningen är överraskande lidelsefri. Beträffande hertigens erövring av Finland , som under Klas Fleming varit Sigismund troget, och Estland konstaterar författaren bara att dessa ”kantades av avrättningar och fängslanden.” Något som brukar framhållas om Karl IX är hans häftiga och otyglade humör och det omnämns flera gånger – kanske kom sig hans slaganfall, som skulle lägga honom i graven så småningom, av detta koleriska humör? Därvidlag var han nog helt lik både sin far, sina bröder och sin son, fast den sistnämndes hetta kyldes lyckligtvis av Axel Oxenstierna, som tydligen var bra på det!

   Likt sin fader var hertigen också snar att hota med sin avgång för att få sin vilja fram. Lögner tillgrep han inte så sällan, inte minst för att skrämma för Sigismund. Som både Erik XIV och Gustav Vasa var han också mycket misstänksam, ofta på ett sätt som ledde till hans ovänners snara död. Han var ”skoningslös”! Hans idoga och långvariga arbete för att få bort sin brorson från Sveriges tron är en spännande om än föga uppbyggliga läsning.

   Åren det tog att tillvinna sig kronan måste ha varit något av ett heltidsjobb även för den synnerligen energiske hertigen. Ständerna sammankallades ofta, ofta, i Söderköping, Linköping (med det bekanta blodbladet som följd), Nyköping, Örebro m.m., men deras roll var i stort sett bara att konfirmera riksföreståndarens önskemål. (Att riksdagens roll ändå kom att stärkas, menar Petersson, är dock otvivelaktigt). Riksrådet och adeln kunde han ju inte stödja sig på, prästerskapet gillade nog hans trosnit men ställde sig ändå ofta på tvären, utan bondeståndet fick bli hans räddare.

   Fryxell och Geijer kallar honom bondevän men det är nog inte helt korrekt att påstå. Från hans sida var det främst fråga om taktik och med sina ständiga krig måste han vid nästan varje riksdag kräva höjda skatter och utökad utskrivning av folk. Den blivande kungen ville påskina att kriget mot Polen-Litauen var ett försvarskrig men i själva verket var det han som satte igång det enligt Petersson, fast polackerna alls inte verkade särskilt krigsbenägna – den polska riksdagen ville nämligen inte bevilja Sigismund några pengar till krigsäventyr, eftersom de ansåg att dennes affärer med Sverige var hans ensak!

   I sin utvärdering av Karls insatser lägger Peterson detta, sannolikt onödiga men mycket utdragna krig (för att inte tala om de vanvettiga ”upptågen” i Ryssland!) honom inte direkt till last. Kungens vägran in i det sista att ta de danska hotelserna om krig på allvar 1611 vill undertecknad också tyda som ren omdömeslöshet från hans sida.

   Så här lidelsefritt sammanfattar författaren till biografin Karl IX:s personlighet: ”Som yngste sonen i ett arvrike hade Karl lång väg till tronen, men en aldrig sinande energi och en påtaglig hänsynslöshet drev honom framåt under de trettio år han kämpade för att nå rikets högsta höjd.” Machiavelli skrev sin furstespegel långt innan kung Karl föddes men denne lär dock inte ha läst det berömda verket!

   Givetvis är den här förnämliga biografin försedd med utförliga noter, och person- och ortregister samt litteraturförteckning. I den saknar jag Westlings doktorsavhandling från 1883 med titeln Hertig Karls furstendöme 1568–1592. Den är på endast 96 sidor och kanske av tvivelaktig kvalitet som – inbillar jag mig – forna tiders avhandlingar inte så sällan var.

   I en bok med ett kapitel om Värmlands finnmarker hade jag förstås väntat mig att se något verk av Rickard Broberg i litteraturförteckningen men detta namn lyser – besynnerligt nog – med sin frånvaro, sorgligt nog.

   Sedan jag skrev ovanstående någon gång i våras så har Arne Vannevik skrivit om boken i Finnkultur nr 2 för i år. Som rubrik på sin artikel har han följande ord: ”Två misslyckade sidor om Finnmarkerna i Värmland” och det är lätt att hålla med honom om därvidlag, fast jag i min anmälan inte gått närmare in på Peterssons behandling av det ämnet. Vannevik konstaterar bl.a. att ”författaren misslyckats med avsnittet Finnmarkerna i Värmland” och slår fast, ”att det är utomordentligt olyckligt att gammal, drygt 30-prig desinformation om skogsfinnarna i Värmland, påspädd med nya felaktigheter, nu sprids över landet genom denna nya bok om Karl IX.” Därmed må ingen skugga falla över framställningen i sin helhet!

 

Richnau, Sven, Stålstad. Dikter av Sven Richnau till fotografier av Gunnar Larsson. Hagfors: [Kulturkontoret?], 2007. 64 s. – Hc.03

I ett förord berättar författarens barn, Anders och Eva Richnau, om sin pappa. Han föddes 1917, utbildade sig till bergsingenjör och kom 1952 till Uddeholmsbolaget i Hagfors, där han stannade till sin pensionering 1982. tolv år senare avled han. Under framför allt 60-och 70-talen ägnade han sig åt att skriva dikter om livet på jobbet och i Hagfors med omnejd. Anders och Eva Richnau skriver i förordet att ”dikterna är lite för bra för att ligga i en låda för att så småningom bara glömmas bort” och det kan jag hålla med om, även  om ”dikterna kanske i sig inte är så märkvärdiga.” Men sant är dock att de ”utgör ett tidshistoriskt dokument som skildrar en bygd och en tid som förändras.” Jag vill dock inte påstå att man kommer Hagfors och hagforsingarna in på livet. Vad vi får är glimtar från en ”stålstad”, ofta mycket elegant formulerade och med en filosofisk knorr à la Alf Henrikson. En riktigt vacker bok är det dessutom med sitt eleganta omslag och många utsökta foton i svartvitt. Ingela Sjöberg är det som stått för layouten. Titeln är välfunnen men lovar kanske för mycket…