Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Sju linjer

Bokrecensioner 2014

En lista över böcker med värmlandsanknytning utkomna 2014 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan uppdateras fortlöpande. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

Andersson, Lars, Lomjansguten

Andersson, Lars, Uppenbarelser

Biller, Malin, I varje droppe är en ädelsten.

Blidh, Rune, Hågkomster och tillkomster

Bygd i förvandling. Folk och gårdar i norra Väse.

Carlsson, Lena, Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs Mårbacka

Ekengren, Staffan, Kärlek till en skrot

Falun – Shangai T/R. Selma Lagerlöfs systerson i kinesisk tjänst

Göthe, Kjell. I tacksamt minne - Nedslag i en släkts seglats

Hembygden 2014. Lilla Edet

Hernström, Gunhild, Smörgåsnissan

Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över Billingen

Johansson, Birger, En resa i tiden

Kylberg, Karin, Rött järn

Lagerlöf, Selma, Selma Lagerlöfs Teatersonetter

Lerin, Lars. Egna hem

Lerin, Lars, Naturlära.

Liljemark, David, Boltzius. D. 2, Kompletteringar till boken

Lindberg Jung, Gunnel, Glädjen är koloniträdgårdars största nytta

Martelius, Kaj, Skämtartiklar

Nilsson, Matts, Alma på Mårbacka.

Olsson, Hans, På andra sidan vattnet. Bronsåldern i Värmland

Planting-Gyllenbåga, Anna, Som en vit liten strumpa

Smaka på Värmland.

Smedberg, Sven, Pelops ö med tolv bilder av Gunilla Brander-Smedberg

Tiberg Joar & Sara Lundberg, Vi springer

Wallenius, Claes, Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik

Andersson, Lars, Lomjansguten. En berättelse. Sthlm: Bonniers,2014. 135 s. – Hc
I Lomjansguten berättar Lars Andersson om en spelman som föddes på ett torpställe i Värmlands finnskog i början av 1800-talet. Om honom står det i kyrkböckerna att han var en "utfattig fältmusikant och drinkare" och lite senare att "han slagit sin hustru och varnats av sockenstämman därför".
   Kring denne speleman väver Lars Andersson en fantastisk väv där skytteln går mellan de omvridnas skog och alla ställen där denne Per Jönsson Lumiainen levt och spelat. I de omvridnas skog vilar han sig på vägen hem. Där finns hans ansikte inhugget i stammen på ett träd. Ett ansikte som han hatar och förgäves försöker hacka sönder medan han febrigt minns sitt liv.
   Det är sju år sedan han sist var hemma i Gräsmarks finnbygder. Han hade ännu en gång dragit norröver till sågverken, järnvägsbyggena och stadshotellen, "där älvarnas timmer flyter tjockt som grädde mot havet" och grovjobbat med sina spelmanshänder men också spelat fiol och undervisat. Pengarna som trillat in hade han supit upp. Skytteln går vidare till barndomen och torpet där han växte upp och tidigt visade sin talang. Han spelade nästan tidigare än han pratade. Hans läromästare var Metbäcken och Halteguten, mytomspunna spelemän, och informatorn Barkenbom som lärde honom läsa noter i Arvika.
   För att slippa ta över torpet tog han en kort tid tjänst som fältmusiker men dragbasun var inte hans instrument. Det var med fiolen han drog till Kristiania där han fick lektioner av självaste Ole Bull och levde livet bland Kristiania-bohemerna. En hjärtesorg och rastlösheten drog honom dock snart tillbaka till Gräsmark.

Varpen i väven är alla de myter och legender som format honom, alla de människoöden han mött och som Lars Andersson berättar om på sitt vidunderligt vackra språk. Som när han spelat på kvällen och "månen gjort sig blekt osynlig", eller senare i livet när "han parkerade sig vindstilla i kvällningen och pirkade och knäppte, nynnade och sjöng" medan lilldottern lyssnade. Han fick så småningom en stor familj som måste försörjas och där den saktmodiga hustrun fick dra det tyngsta lasset.
Lars Anderssons bok är ett mästerverk och jag ser verkligen fram mot att se Västanå teaters dramatisering av verket nästa sommar!

Helena Vermcrantz
Recensionen har publicerats i Karlstadstidningen tidigare i år.

Andersson, Lars, Uppenbarelser. Göteborg: Daidalos, 2014. 316 s. – Gc
Den TV-sända versionen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ser jag med allt större behållning i december varje år. Många av scenerna är lika intagande som avväpnande. I en av dem får en representant för ”samhällets bottenskikt”, kanske en stackars alkis, ta emot vad som möjligen är hans livs första och enda julklapp: Jean-Paul Sartres Les Mots på originalspråket. Bottenskiktsmannen rörs ända in i djupet av sin själ. Passionerat kysser han boken upprepade gånger, medan glädjetårarna strömmar nedför hans fårade kinder.
   Själv har jag precis arbetat mig igenom Lars Anderssons Uppenbarelser med
tillnamnet ”Skriverier och porträtt” (Förlaget Daidalos, 2014), vilket fått till följd att jag utan svårigheter kan identifiera mig med den nyss beskrivne gåvomottagaren. Dels märker jag att LA:s uppenbarelsetexter, c:a femtio till antalet, så gott som undantagslöst är briljanta, dels att det ibland är nog så knepigt att hänga med i svängarna. Jag inte bara gråter och kysser hans
bok; jag tvingas också klia mig i huvudet och mellan varven begära extrainsatt internethjälp.
Men det är helt i sin ordning. Allvarligt syftande författare måste, i likhet med koncisa och hederliga pedagoger, ställa höga krav på sina läsare och sina adepter.
   Merparten av Anderssons eftertankar i Uppenbarelseboken är av ganska sent datum, 2005-2013, och bidragens längd pendlar mellan 1 (Sonja Åkesson) och 21 (Birgitta Birgersdotter) sidor. Författar- och konstnärsporträtten dominerar. Tage Aurell, Ernst Brunner, Lena Cronqvist, Bob Dylan, Fröding, Hamsun, Ibsen, Selma Lagerlöf, Joni Mitchell, Tomas Tranströmer, Klas Östergren och många med dem ingår i de uppenbarades skara och blir oftast generöst, därmed också korrekt, bemötta.
   ”Ung man på Hydra” är en av mina deciderade favoritessäer. Den handlar om Göran Tunströms första trevande författarsteg på tidigt 60-tal i den grekiska övärlden, där ett färgstarkt menageri av särlingar, äkta bohemer och udda konstnärstyper höll Göran T flytande och, då så behövdes, under armarna. En av dessa hans 60-talsvänner är numera berömd världen över som poet, romanförfattare, kapellmästare och vissångare: Leonard Cohen från Kanada.

   När Tunström skrev halva Maskrosbollen på Hydra, så arbetade Leonard C med Älsklingsleken på andra sidan bordet. På skivtallriken mellan dem snurrade W. A. Mozart, Ray Charles och Nina Simone, inte livslevande visserligen, men väl i musikalisk tappning. Onekligen häftigt.
   I reseboken Fylgja (2004) medger Lars A att Tunström var något av hans guru i åratal. Men även Leonard Cohen torde aspirera på ett slags mentorsroll. Denne åttioårige (21 sept.) magiker från Montreal äger en oöverträffad förmåga att poppa upp i Anderssons böcker. I essäsamlingarna Försöksgrupp (1980) och Väderstreck (1983) blir Cohen både analyserad och utförligt recenserad. I klippboken Från pråmkanalen och blankeberget (1984) nöjer han sig med att njutningsfullt bli lyssnad på (sid. 40). Ja, så vitt jag förstår är Leonard C den
rankingmässigt allra första icke-fiktiva karaktären i Lars A:s hela samlade författarskap: i prologen till Brandlyra, LA:s debutroman, är ju Cohen mannen bakom den avslutande versstrofen, låt vara att han inte namnges explicit.
   I en text på sid. 129f i Uppenbarelseboken hälsar jag en gammal bekant välkommen –”Stallarholms-Mussolini”. Bakom det epitetet döljer (eller dolde) sig en viss C. A. Pettersson, död år 1934 och Jan Myrdals sinnevärldslige farfar. Denne Pettersson var högerman, kommunalpolitiker och ”en bullrande storsvensk nationalist, som drack ihjäl sig”, allt betygat av sonsonen. I originalet, med andra ord i JM:s Den Trettonde (1983), heter det
emellertid ”Stallarholmsmussolini” utan bindestreck. (Det är som bekant i detaljerna som Djävulen brukar visa sig...).

Röd stjärna över Indien (2011) är titeln på en av Myrdals senaste utgåvor. Andersson har i likhet med JM vistats många år i Indien och är både ense och oense med Den Gamle – som dock med jämna mellanrum påstås öppna ”ett väldigt, omistligt siktdjup” (sid. 224). Det är över naxaliterna, som den eldröda stjärnan sägs lysa. Kanske är det just så.

   Två andra herrar, båda Nobelpristagare, den ene vittberest, den andre mera stationär trots sina jättelika fötter, har förärats mångsidiga porträtt i Lars A:s bok: Harry Martinson och Verner v. Heidenstam. Om Martinson får vi veta att han i sin Kap Farväl! (1933) gav röst åt ”den första icke-koloniala Indienskildringen i svensk litteratur” – och vidare att ljunghedar och
bambuväxter låg hans hjärta nära, f ö i likhet med reptilskålar. Ja, ”ormbunken är hos Harry M en emblematisk växt som öppnar in mot en djup, i geologisk skala fantasiförstorande identifikation med en sjunken värld, en urvärld”. Martinson och Heidenstam var ju på intet vis samma andas barn, men Lars A tycker sig ändå spåra ett intimt släktskap mellan de två: Heidenstams berättande 1890-talsspråk kom i hög grad att påverka ”1930-talets autodidaktiska banbrytare”, Harry M inte minst.
   Följaktligen hade de nässlor som blommar hos Martinson redan prunkat i Olshammar under Heidenstams egid, låt vara i kastanjeform. Adelsmän befattar sig självfallet inte med simpla brännässlor.
   ”Jag har en konstant och grundmurad förnimmelse av att leva i en mirakulös värld. En värld som upprätthålls av en skaparkraft större än vad jag kan räkna med att få minimalaste begreppslig bukt med” (sid. 288).
   Så lyder ackordet i en av Anderssons sluttampsbetraktelser. Det är väl inte helt uteslutet att Leonard Cohen har åtminstone något (även) med den formuleringen att göra. Om detta vet jag emellertid noll och intet.
Mats Parner

Biller, Malin, I varje droppe är en ädelsten. Text: Gustaf Fröding; serietolkning: Malin Biller. Sthlm & Malmö, 2014. 138 s. – Hci

Detta är Fröding-sällskapets årsbok, den 46:e, och till skillnad kanske från en och annan av de tidigare årsboken lär den bli uppskattad av både gammal och ung. Det är ett trettiotal Fröding-dikter återges i sin helhet, illustrerade av Malin Biller. Hon har sina rötter på Hammarö. 2011 erhöll hon Urhunden för bästa seriealbum, det självbiografiska seriealbumet Om någon vrålar i skogen. Redan året innan hade hon erhållit Region Värmlands litteraturstipendium för samma bok. Att läsa dikterna och samtidigt titta på Malins serierutor är högst nöjsamt

Hon skriver i efterordet att ”det här är mitt hjärteprojekt” och om det kan ingen tvekan råda. ”visserligen”, skriver hon vidare, ”har han varit min käre vän sedan tjugo år, men nog har jag lärt känna Fröding ännu bättre under arbetets gång. Och nu hoppas jag att just du, som håller denna bok i din hand, också ska kommit Gustaf Fröding lite närmre.” Och det har vi absolut! En del dikter är färglagda, andra ritade med tusch eller ”träsnitt”. Malin Biller är en suverän tecknare, hennes tolkningar tillför dikterna mycket av dramatik och innerlighet. Fel förstås att nämna någon dikt före någon annan men jag måste ändå bekänna att Ett gammalt bergtroll med skalden själv som trollet är genial tecknad! Bokens titel har hon hämtat från dikten En ghasel, som hon håller särskilt kär. Det här är en bok som kommer att värva många nya Fröding-läsare!

Blidh, Rune, Hågkomster och tillkomster. Spridda tankekorn i ordmyllans trädgård. 2014. 75 s.– Hc.03

Rune Blidh är en flitig rimsmed. Detta är hans sjunde diktsamling och fem CD har han gett ut. Han är sig ganska så lik. I likhet med undertecknad är han mycket kritisk till den nya sköna värld vi nu lever i. Han riktar sig mot mångt och mycket i samhället som gått snett – men han gör det humor. Särskilt uppskattar jag hans kortdikter, som alltid slutar med en knorr. De flesta dikterna är denna gång på rikssvenska. Dessa finns också, tonsatta, på skivan. Rune Blidh är ju också en god underhållare, som han bl.a. visade på Värmlandslitteraturs litteraturafton i Östra Ämtervik för två år sedan. Några prov på hans konst som satiriker hittar läsaren på s. X!

Bygd i förvandling. Folk och gårdar i norra Väse. Av Gunilla och Alf Rydberg Kd: Votum, 2014. 288 a. – Ncagz Väse

Hembygdsböckerna har blivit allt mer påkostade men den här tar nog priset, men så är den också utgiven av Votum. Per Kollberg svarar för den fina layouten. Rikligt med illustrationer – på 130-grampapper!

Boken beskriver elva hemman i norra Väse. Dessutom innehåller den ett femtiotal sidor om föreningslivet, Bastuföreningen, Hästförsäkringsföreningen, Rosenknoppen, en syförening, m.fl. Ungefär lika många sidor ägnas ”smått och gott” som Ölmhults skola, affärer, kommunikationer lingon, kvarnar, älgjakt, Mililtäria, Ölmhults missionshus och Ölmhults minnesvärda platser.

Glädjande nog finns i boken en artikel om författaren Helena Hedqvist, 1904–1988, av Birgitta Andersson. I hem och helgedom, som kom ut i en andra upplaga 1985, heter en diktsamling av henne. Hon uppmärksammades båda av TV och NWT (av Elma) och Svenska Journalen gjorde ett stort reportage om henne.

Omkring 140 personer kom till boksläppet i augusti. Upplagan är på 400 ex. men 150 försvann på ”släppdagen”. Den finns inte att köpa från förlaget men torde kunna anskaffas från redaktionsgruppen bestående av Gunilla och Alf Rydberg, Ingalill Jansson m.fl.

Carlsson, Lena, Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Mårbacka förlag 2014. 72 s. – Gcz Lagerlöf, Selma
”Hilding Bergqvists idoga och besjälade arbete med att få till stånd en renovering av den gamla förfallna arbetarbostaden på Mårbacka är ett sentida tack till Selma Lagerlöf för hennes generositet och omtanke gentemot hans föräldrar och syskon”.

   Så inleder Lena Carlsson sin skrift om den byggnad, där de anställda på Mårbacka hade sina bostäder och som nu står nyrenoverad och återinvigd. Men utöver själva huset handlar boken till största delen om det liv som levdes där på Selma Lagerlöfs tid och om den världsberömda författarinnans omsorger om sina anställda.
   Lena Carlsson har i sin tidigare forskning intresserat sig för Selma Lagerlöfs s.k. ”sociala samvete”, som grundlades under hennes år som ung lärarinna i Landskrona på 1880- och 90-talen. Där mötte hon och umgicks med socialt engagerade kvinnor, som verkade för att förbättra livet för de sämst ställda i samhället. Där kom hon i kontakt med Frälsningsarméns arbete i slummen, något som många år senare skulle dyka upp i romanen Körkarlen. Och när
hon lämnade Landskrona, och senare Falun, för att bosätta sig på Mårbacka, hade hon med sig sina erfarenheter och sina ideal från Landskronatiden.
   Boken består till stor del av Hilding Bergqvists berättelser från 1930-talet, då han växte upp på Mårbacka tillsammans med de andra familjerna och de många barnen som bodde där. Lena Carlssons intervju lockar fram många personliga minnen från en gången tid. Foton, små anteckningar och brevlappar kompletterar bilden av en gången tid och det liv som levdes på Mårbacka. Ett urval av Selma Lagerlöfs egna brev till sina väninnor ger ytterligare färg till
bilden. För de anställda var Selma Lagerlöf inte i första hand den berömda förHon var den omtänksamma och generösa arbetsgivaren som månade om sina anställda. Sitt sociala ansvar visade hon genom att erbjuda bostadsförhållanden och visa ett personligt intresse för både stora och små. På Mårbacka såg hon sig själv som i första hand jordbrukare och det var som sådan hon betraktades av sina anställda.
   Lena Carlssons bok ger oss en fördjupad bild av Selma Lagerlöf. Boken är vackert formgiven av Karin och Christer Strandberg. Bildmaterialet är både rikt och intressant, delvis hämtat ur Östra Ämterviks hembygdsförenings arkiv i form av foton, brev och räkenskaper, delvis ur privata samlingar. Mycket av detta har inte tidigare publicerats. Det är et tkulturhistoriskt arv som bevarats och som nu flera kan ta del av tack vare denna vackra och mycket läsvärda bok.

Eva Fredriksson

Ekengren, Staffan, Kärlek till en skrot. Kd: Votum & Gullers, 2014. 144 s. – Pra
Mitt i skogen, vid gränsen, drygt två mil från Töcksfors finns Båstnäs, ”Europas mest spektakulära bilkyrkogård”, som det heter i baksidestexten. Cirka 1 000 bilar från 1930-talet och 40 år framöver, finns här att beskåda i mer eller mindre långt framskridet förfall. Minst tre böcker har kommit ut om denna avsides belägna plats, som kan räkna bröderna Rune och Tore Ivarsson, som drev skroten som en kommersiell verksamhet som dess upphovsmän.
Under efterkrigsåren fram till början av 70-talet inföll dess storhetstid. Då strömmade norrmännen till för att hitta delar till sina bilar, skrotbilar var det mest fråga om efter kriget för de norska bilisterna. Boken är en stark upplevelse med sina häftiga foton i färg eller svartvitt av ett förfall i plåt. Naturligtvis är skroten en miljömässig anomali – men samtidigt en turistmagnet trots sitt undangömda läge. Fordonen utgör naturligtvis ett hot mot miljön
och borde – enligt lagen – forslas bort och förintas – men det kostar pengar och hitintills har inte mycket hänt i den vägen.

2009 kom en bok på svenska och norska av Per Hjort med titeln Parkert, och redan 1993 kom Bengt Berg och fotografen Horst Tuuloskorpi ut med boken Drömmar i plåt, men den här är bildmässigt överlägsen dessa skulle jag vilja påstå. Utmärkt text också, ganska kortfattad, men med relevanta fakta om skrotens historia, miljön och mycket mera.. Och en vacker bok är det förstås, utgiven som den är av Votum och Gullers förlag. Trots allt ingen deprimerande läsning!

OBSERVERA att uppgiften i vår recension i Wermlandiana 2014:3 att Staffan Ekengren skulle begagnat sig av någon medförfattare är helt felaktig. Han ensam är bokens författare. Vi beklagar denna missinformation!

Falun – Shangai T/R. Selma Lagerlöfs systerson i kinesisk tjänst. / Monica Hilding. Östra Ämtervik: Mårbacka förlag, 2014. 215 s. – Lz Ahlgren, Ivar
Tjugosju år gammal begav sig Ivar Ahlgren 1921 till Shanghai för att söka ett arbete och fick en tjänst på vid den kinesiska tullen. 30 år senare var han tillbaka i Sverige för gott. Under alla dessa år brevväxlade han med sin mor, Gerda Ahlgren, Selma Lagerlöfs syster. De skrev nästan månatligen till varandra. Under praktiskt taget alla dessa år rasade kriget i Kina, mellan japaner och kineser, mellan nationalister och kommunister. Shanghai berördes
av dessa krig i allra högsta grad och det är ofattbart att Ivar överlevde bombardemangen, svälten, sjukdomarna. Hans överlevnadsförmåga verkar ha varit extraordinär! Hela tiden har han det snött med pengar men klarar sig trots att han så småningom får både fru och barn att underhålla. Inte underligt då att hans brev handlar mycket om hans ekonomi, om valutornas uppgång och nedgång, om inflation och bankaffärer. En motvikt brev från hemmet i Falun, en idyll, fast ingalunda utan ekonomiska problem. Inte så sällan oftast vid jul och på sommaren, besöket Gerda sin berömda syster på Mårbacka. Systrarna var
nära vänner och de drygt 700 breven ”ger en kompletterande och delvis ny bild av relationen mellan de båda systrarna” som det heter i förlagstexten. Selma var mycket släktkär och det framskymtar ibland att hon får lägga ut stora belopp inte bara till den olycksaliga brodern Johan, som emigrerat till Staterna, utan också till Gerdas barn, framför allt Birger, som verkar ha varit en riktig hoppjerka.
Boken är en svindlande tidsresa till första häften av 1900-talet med ständigt krig i Kina, världskrig, kalla vintrar, arbetslöshet och nöd i både Kina och i Sverige. Man kan förundras över att Ivar Ahlgren orkar vara kvar så länge i Shanghai men han hade där ett jobb och kunde hoppas på pension i sinom tid, fast det fick han inte, de nya makthavarna unnande inte en utlänning det!
Ivars brev handlar mycket om ekonomin och är inte alltid så underhållande men en god kontrast till hans lakoniska kinarapporter står moderns skildringar om det, oftast, stillsamivet i Falun, fast med återkommande bekymmer för barnen och barnen i Sverige såväl som i Kina.
Falun-Shangai T/R bjuder på en fängslande läsning. Bokens redaktör, Ivars dotter Monica, svarar för korta presentationer för varje år, personregister m.m. Formgivare har Anders Gunér varit och han har gjort ett gott jobb frånsett valet av format. Boken har liggande format och mjuka pärmar. Detta i kombination har gjort boken lite svår att handskas med under läsningen! Dessutom passar formatet inte in i knappast någon hylla. En mycket läsvärd bok i vilket fall. Roligt att Mårbacka förlag velat och kunnat ge ut den, ett dokument om krigisk tid
för inte länge sedan.
Tilläggas kan att boken är mycket noggrant korrekturläst. Att brevskrivarna inte alltid stavar rätt och inte har blivit rättade är bara ett plus!

Göthe, Kjell. I tacksamt minne - Nedslag i en släkts seglats. Växjö [2014]. 183 s. Ldz Göthe

Släktforskning är något som intresserar många. Vi är alltfler som söker våra rötter och sökandet – numera oftare i dator än i ett fysiskt arkiv – resulterar ofta i en ohanterlig och oöverskådlig mängd namn och årtal. Ofta finns i skrivbordslådan också foton, brev och andra handlingar. Helst vill släktforskaren att materialet, resultatet av mödan, skall komma också andra till del men hur presentera det på ett aptitligt sätt?

När Kjell Göthe, med ett förflutet som tidningsman, bl.a. på NWT, gör i sin bok gör ”nedslag i sin släkts seglats”, har han de allra bästa förutsättningar att presentera släktens historia. Hans far har under många år byggt upp ett rikt släktarkiv. Författaren själv, hans bröder och andra i släkten är duktiga skribenter och tillsammans kan de verkligen göra något av materialet som väcker intresse även hos andra än de närmaste. Boken kan ge inspiration till andra släktforskare som är ute i samma ärende, även om inte alla har ett så rikt och intressant material att presentera.

Släkten Göthe har genom giften kommit att knytas till värmländska herrgårdar som Kyrkebyn, Borgvik, Brunsberg och fr.a. Stöpafors. Det glada livet på Stöpafors under ett par generationer är ett stycke herrgårdshistoria av bästa värmländska märke, men där ryms också stor tragik, som i en roman, när gården går familjen ur händerna.

Många färgstarka personer presenteras i helfigur, alla inte så värmländska minsann. Mest fäster jag mig vid den kraftfulle sjökaptenen Isak Göthe från Onsala, som inte för inte fick tillnamnet ”Göta Lejon” och gick på de sju haven med sitt segelfartyg. I släkten finns också en bokhandlare i Stockholm och en färgerifabrikör, som under sin gesällvandring hamnade i februarirevolutionens Paris 1848. Från senare tid kan vi läsa om livet på I2 i Karlstad på 1940-talet och Sanna herrgård. Och så naturligtvis släktens dominerande gestalt, den mäktige brukspatronen Anders Lyrholm. Därmed är vi fast förankrade i den värmländska brukskulturen.

Illustrationerna är väl valda, privata foton, tidningsreportage och olika dokument. Skildringen är förd fram till våra dagar och säkra årtal återfinns nere på 1500-talet – även om ”lite diffusa rötter” sägs kunna preciseras till 1300-talet. I slutet finns en numrerad antavla, som med en annan grafisk utformning kunde gett bättre överskådlighet. Jag skulle också gärna sett ett personregister - om jag nu skall anmärka på något i denna inte bara för släkten Göthe mycket läsvärda bok.

Eva Fredriksson

Hembygden 2014. Lilla Edet: G. Rydberg (distr.), 2014. 352 s. – Ncbl(p)

Dalsland ingår i Karlstads stift, bildat 1647, sedan 1658, och är på så vis aningen värmländskt, vilket kanske kan motivera att Dalslands fornminnes- och hembygdsförbunds årsskrift Hembygden får komma med i det här värmländska sällskapet. Värmlands Museums årsbok Värmland förr och nu har funnits sedan 1905. Hembygden nästan lika länge, från1918.

Boken ger ett högst gediget intryck. Vad som väckte mitt speciella intresse var Ingemar Vänerlövs Väderhistoria 1860 – 2013. Han utgår från de noteringar som gjorts i Vänersborg. En ganska förvirrande läsning. Ett är i alla fall säkert att vädret är aldrig att lita på! Den som hört sina föräldrar prata om 30-talets vackra somrar får här detta dokumenterat.

Den som har i friskt minne snövintern 1951 får här veta att minnet inte spelar honom eller henne något spratt. Att 1987 var en riktig busvinter framgår också klart av Vänerlövs noteringar.

Mången kanske också nickar instämmande till hans beskrivning av 1980-talets sommar som den kallaste på 120 år. Enda varma sommaren var 1982 skriver han, men hur var det med sommaren 1983, visst var den riktigt varm också, åtminstone i mellersta Värmland?

Många artiklar rör dalsländsk historia, bl.a. hittar vi en om avrättningsplatser på Dal, som verkar mycket svåra att fastställa, minst fyra är det fråga om, kanske kan det ha handlar om totalt tio platser. En uppsats om kriget mellan mecklenburgare och folkungar 1380 har säkert intresse för många fler än bara dalslänningar.

Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund har över 5 000 medlemmar. Redaktör för boken är – som vanligt? – Gudrun Rydberg. Bland hembygdsförbundens årsberättelser kan nämnas den från Bostads prästgårds vänner. Prästgården är en magnifik anläggning och föreningen lägger tydligen ner ett omfattande arbete på att hålla den, inkl. trädgården, i gott skick. I den gamla prästgården har under 2013 hållits 16 föredrag!

Hernström, Gunhild, Smörgåsnissan. Minnen från Stadskällaren. Kd: Gunhild Hernströms förlag, 2014. 92 s. – (Skrifter från Carlstads-Gillet; 42) – Lz Hernström, Gunhild
17 år gammal, 1959, kom Gunhild Hernström från Nilsby i Stora Kils socken, till
Stadskällaren under dess glansperiod. I 20 år blev hon kvar där. 1986 revs Stadskällaren – som en följd av ”avancerad vanskötsel” skriver Kjell Fredrikson i ett efterord.

En nutida läsare tycker att det är det rena slavarbetet Gunhild hamnade i. Nå, tack vare sunt förnuft och gott uppförande överlever hon i alla fall de första åren och blir servitris på Stadskällaren, dit så många av stadens potentater sökte sig middag som kväll. Klassamhället står här fram i sin prydno. Här var det den största dygd att göra skillnad på person. Klassamhället har väl inte avskaffats men blivit betydligt mindre utmanande med åren!

En del av bokens innehåll publicerades först som artiklar i Värmlandsbyden, där Gunhild då var anställd som journalist. Jag minns att jag tänkte vid läsningen att måtte detta bli publicerat i bokform, denna avslöjande skildring av det sociala livet i Karlstad för några decennier sedan.

Således gläds jag över boken, som också ger glimtar från ett Karlstad fordomtima utanför restaurangen. Då kunde en kvinna gå säker på gatorna nattetid, framhåller hon flera gånger och något ligger det väl i det! Det har blivit en ”personligt charmfullt skriven bok” för att citera Kjell Fredriksson. Den har också fått en god utformning – av en mästare i branschen, Anita Stjernlöf-Lund på Bild,Text&Form. Framför allt är det ett viktigt bidrag till Karlstads sociala historia.

Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över Billingen. Bokebackens förlag, 2013. 175 s. Hc

Torkel Ivarsson, är journalist, född 1946 och uppväxt i Karlskoga, alltså i Värmland. Men så väldigt mycket handlar inte den här kåserisamlingen om hemlandskapet. Mest handlar det om cykelresor i Västergötland. I förlagstexten talas om att boken är kärleksförklaring till Valle och Vadsbo härad och det stämmer ganska bra! (Det är delar norra V., alltså bl..av Skara och Skövde kommuner och Gullspång). Under läsningen förargade jag mig över att det saknades en kart över hans utflykter men när jag kom till sista sidan så vad hittar jag där? Kartan kunde dock ha varit lite mer omfattande! Västergötland är ett land fullt av sevärdheter och som gjort för cykelutflykter. Men ett och annat har författaren ändå att säga om sitt Värmland. Han grips av en slags trånsjuka till sitt ”hemland”, till ”de blånande bergen”, även om hans Värmland nu är Karlskoga, som karlskogaborna själva är osäkra på om det är ”det riktiga Värmland”, och cyklar mot norr, mot Värmland, men hejdar sig vid gränsen, eftersom han vid närmare betänkande kommer på att han har enbart västmanländskt blod i ådrorna, och vänder åter. Dock förhåller det sig så att han är född och uppväxt i just Karlskoga och i några kapitel berättar han om staden. En mer ingående beskrivning ger han oss i Kanonloppet från 2003, som med all rätt har undertiteln En värmländsk skröna”. Det är en hejdlöst rolig historia om staden 1954, då filmregissören Roberto Rosselini tävlade i sportvagnsklassen på Gelleråsens tmotorbana. (Det är visst sant att han så gjorde!) Boken är en utförlig tidsskildring, som inte saknar vare sig ”rörost” eller charkuterifönster med rinnande vatten. Författaren klagar över att Selma Lagerlöf i sin Nils Holgersson inte ägnar Västergötland så många sidor, vilket är en sanning med modifikation – sidorna handlar mest om Nääs slöjdskola, (i kapitlet En stor herrgård), den världsberömda skolan, grundad av Sophie Elkans bror Salomon. Ivarsson antar – säkert med all rätt – att Selma helt enkelt hade ont om tid, måste få boken klar i tid till jul! Det var synd det, Västergötland har verkligen mycket intressant att bjuda på! I början av sin journalistkarriär arbete författaren på NWT:s kontor i Karlskoga och blev då bekant med Lars Andersson, den blivande författaren. Av honom minns han ett yttrande: ”Karlskoga är Värmlands Kosovo!” Ibland överfalls – som redan nämnts – av en längtan till Värmland: ”Långt borta åt nordväst ligger Värmland. De leende dalgångarna med sina glittrande sjöar skär milslånga stråkgenom mörka skogsbygder. Där är ljuset, glädjen och vemodet. Där är poesin och skrönan!” Ja, det är väl precis så vi vill se vårt provins presenterad!

Boken innehåller en del snärtiga formuleringar – som man kan förvänta sig av en gammal journalist – som denna: ”Servicen på landsbygden tunnas ständigt ut under parollen Hela Sverige ska leva!” Det är ju så sant som det är sagt!

Johansson, Birger, En resa i tiden. Dikter och bilder. Filipstad: B. Johansson, 2014. 106 s. – Hc.03
Birger Johansson har tidigare kommit ut med en självbiografi och en diktsamling, En inre resa. Undertecknad hade mycket gott att säga om den och menade att författaren påminde om Alf Henrikson i sin klurighet.

Detsamma kan sägas om den nya diktsamlingen, som också är något av en självbiograf och en skildring på vers av Filipstad och några personligheter med anknytning till staden som Nils Ferlin, Gunde Johansson, Franz von Scheele, som tog initiativet till ett kommunalt bibliotek i staden (Karlstad kom på denna goda idé nästan 100 år senare!) och Knut Warmland, lärdast av alla när det gäller värmländska mål, skogsfinnar och värmländsk litteratur, särskilt Fröding.

Författaren skriver så lätt och ledigt, sällan blir versen krystad eller måste han tillgripa nödrim. Han tar också upp existensiella frågar på ett sätt som
väcker eftertanke. Dessutom har han lagt ner god omsorg på bokens illustrationer, en på varje uppslag.

Lagerlöf, Selma, Selma Lagerlöfs Teatersonetter. Utgivna av Ulla-Britta Lagerroth & Lisbeth Stenberg. Lund: Ellerströms, 2014. 330 s. – Hc.03

Boken är en present till medlemmarna av det blomstrande Selma Lagerlöf-sällskapet. Jag har inte läst boken rakt igenom – sonetterna har jag lite svårt för! – utan har först och främst tagit till mig inledningen av de båda redaktörerna, ”Lagerlöf-professorer båda. De berättar historien bakom de drygt 60 sonetter av Selma Lagerlöf, som här ges ut för första gången i sin helhet. Selma Lagerlöfs lidelsefulla intresse för teatern i alla dess former märktes redan i nioårsåldern, då hon under längre besök i Stockholm – för behandling av hennes hälta – gick och såg föreställningar både på Dramaten och Operan och hemkommen till Mårbacka iscensatte föreställningar på husets vind – med stor framgång skriver hon själv! Senare skrev hon dockteaterspel, som finns utgivna i tryck, för att skingra tristessen på Mårbacka; hon ville ut i världen! Under studieåren i Stockholm 1881–1885 var hon en mycket flitig besökare både på teater- och operaföreställningar, minst en gång i månaden, och om sina intryck av vad hon upplevt skrev hon alltså ett 60-tal sonetter. (Varför ett så krångligt versslag, kan man undra?)

Redaktörerna betonar att dikterna är ett viktigt bidrag till den tidens teaterhistoria men viktigare är att hon tog starka intryck av sina teaterbesök och att detta tydligt påverkat hennes skrivande. Så här formulerar sig Lagerroth och Stenberg: ”Selma Lagerlöfs teatersonetter ger ny belysning åt hennes litterära produktion och dess rötter genom att de medför kunskap och insikt om att hon kunde bli inspirerad av den multimediala scenkonsten. Och inte bara av där förekommande motiv, teman och uppträdande gestalter utan även av själva den teatrala framställningsformen med dess dialogiska mångstämmighet, gestiska utspel och övriga visuella effekter, dess dialogiska mångstämmighet och starka upplevelser…” Visst verkar ex. Gösta Berlings saga vara mycket operaartad med gestiska framställning, starka känslor m.m.? De båda forskarna betonar också att sonetterna erbjuder ett unikt teaterhistoriskt material. Till det kommer det förnämliga illustrationsmaterialet.

Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över Billingen. Bokebackens förlag, 2013. 175 s. Hc

Lerin, Lars. Egna hem. CKM 2014.

Den produktive konstnären och författaren Lars Lerin är aktuell med den nya boken "Naturlära", som innehåller både texter och bilder. Tidigare i år kom "Egna hem", som består av bilder där hus och gårdar finns avbildade.

Egna hem är en bok helt utan text som innehåller återgivningar av ett 70-tal koppargrafiska blad bearbetade med akvarell och blyerts. Bilderna är från perioden 2004-2007 och samtliga har hus och gårdar som motiv. En fantastiskt fin bok för den som vill sitta och bara njuta av Lerins bilder.

Lerin, Lars, Naturlära. Sthlm: Bonniers, 2014. 400 s, – Ibz Lerin, Lars

I boken samsas (som i många av Lars Lerins tidigare böcker) texter, foton och målningar på boksidorna. Foton och målningar är av både äldre och nyare datum, medan de flesta av texterna är från de senaste tre, fyra åren. Det är en oerhört vackert formgiven bok på drygt 400 sidor, tryckt på tjockt papper i folioformat.

Lars Lerin skildrar i "Naturlära" ett år i den värmländska naturen, från vinter till vinter. Via texterna får man ta del av Lerins intryck av och tankar om naturen, men också hans reflektioner kring den konstnärliga processen att skildra denna natur. Och genom de målningar som återges i boken får man direkt se resultat av detta konstnärliga arbete, antingen som färdiga akvareller eller skisser.

Mycket av det Lerin iakttar i naturen är små och knappt märkbara händelser. En vit vessla som springer över snön, isen som svartnar och ljusnar allteftersom molnskuggorna drar fram. Det språk han använder är ibland enkelt beskrivande, ibland drastiskt humoristiskt, ibland impressionistiskt målande och ibland djärvt poetiskt med överraskande metaforer som till exempel att en hund ”skäller hål i luften”.

Lars Lerin är en fantastisk naturskildrare, både vad gäller texter och målningar. Hans plats i naturen känns lika självklar för mig som läsare av hans bok, som den verkar vara livsnödvändig för honom själv. "Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt”, skriver han på ett ställe. "Genom kärleken till naturen återvann jag livet”, står det på ett annat.

Precis som naturen ger honom liv och mening, gör också konsten det. När Lerin skriver om det egna målandet, beskriver han på flera ställen att ”måleriet ger mitt liv en mening”. Och när han skildrar den arbetsprocess det innebär att måla, gör han det med uttryck som ”följa intuitionen", "undgå slentrian”, ”flöde", "lust", "nyfikenhet", ”närvaro”.

Bland de många och fantastiskt fint återgivna akvarellerna i boken finns hus, kalhyggen och björkar, alltså Lerin-motiv vi är vana att se. Men här finns så oändligt mycket mer. Här finns målningar från olika årstider och olika tider på dygnet. Här finns ljus och mörker, gryning och skymning, litet och stort, is och snö, himmel och hav, stenar och klippor, djur och växter, insekter och fåglar. Och mycket, mycket mer.

Förutom Lerins egna texter, innehåller "Naturlära" också många citat ur andra böcker och skrifter. Det kan till exempel vara naturbetraktelser av författare som Werner Aspenström och Harry Martinsson, men även texter där andra konstnärer beskriver sitt förhållande till naturen och skildringen av den. Hans Wigert och Sven X-et Erixson och är två av de konstnärer Lerin hänvisar till.

I boken finns också ett okommenterat citat från Goethe: ”Natur! Vi är omgivna och omfamnade av den - oförmögna att stiga ut ur den och oförmögna att tränga djupare in i den”. Jag tänker omedelbart att detta är ju precis vad Lars Lerin gör genom sina målningar. Han tränger djupare in i naturen.

Mikael Johansson

Liljemark, David, Boltzius. D. 2, Kompletteringar till boken. Sthlm: Ordfront Galago cop. 2014. S. 365–447 s. – Hci

David Liljemark, född 1973 i Skåre, är författare till ett tiotal seriealbum, till en film, Jakten på Bernard, och lite till. Kanske är han mest känd för seriealbumet om helbrägdagöraren F. A. Boltzius från Skåre, som var Davids farmors farbror, ett album, som till skillnad från de flesta seriealbum avslutades med över 100 sidor kommentarer. (Unikt i världslitterturen?) För boken erhöll David bl.a. Region Värmlands litteraturstipendium 2009. I förordet till detta häfte med kompletteringar till källförteckningen, framhåller han att undan för undan nya faktafynd kommit till hans kännedom. Databasen Digitaliserade svenska dagstidningar har gett honom 119 träffar. Motsvarande databaser i grannländerna har dessutom givit en hel del.

Jag måste bekänna att jag inte har läst häftet rakt igenom utan bara gjort nedslag lite här och där – men det har gett en hel del ändå.

Liljemark skriver berömmande om Ingela Ströms film om Boltzius från 2010 (som bl.a. Föreningen donerat pengar till). Dock är han missnöjd med att den inte ger en rättvisande bild av mannen ifråga, eftersom hon inte vågar säga rent ut att hans helbrägdarörelse var ren humbug – som Liljemark anser – på goda grunder verkar det som! Dåtidens tidningar var i allmänhet mycket kritiskt inställda mot FAB. Att så många av hans patienter lämnade kvar sina kryckor hos honom får inte uppfattas som bevis på hans läkekonst. Tidningen Kalmar 1887 berättar att en besökare uppmanats att lämna sina kryckor till FAB. Hemkommen måste han dock skaffa sig nya! I Öresunds-Posten 1885 kunde man läsa om ”en sorlig syn tedde sig här om dagen vid Jemtlands norra järnvägsstationer. Ur en tredje klassvagn kom krypande på händer och fötter en krympling, som i brist på kryckor var oförmögen att både gå och stå. Mannen hade varit nere på besök hos Boltzius. Der hade han befallts …lemna kryckorna qvar hos undergöraren.”

Vidare har Liljemark observerat att på Skårekyrkans hemsida anges om FAB att ”under hände så att lama, blinda och döva blev helade.”

En kraftfull kritiker av FAB var Emil Thorelius, författare till en bok i ämnet, Boltzianismen, skandinavisk kulturbild, 1888. Om honom har Liljemark också mer att berätta. Han har även snokat reda på¨att Harriet Löwenhjelm hade kontakt med undergöraren. (I Elisabeth Stenborgs doktorsavhandlling om Harriet L.).Hon är ingen beundrare av honom men skriver i ett brev att ”Boltzius är en redlig Guds Tjänare tror jag fullt och fast.”

Ovannämnde Thorelius var tydligen skolkamrat till Gustaf Fröding och uppvaktade honom med ett brev på 50-årsdagen, där han skriver att han ”är himla arg för att inte August (alltså Fröding) fick Nobelpriset långt före Selma.” Fröding tyckte i sin tur att Verner von Heidenstam borde ha fått Nobelpriset före Selma” tillägger Liljemark med stöd av en notis i Aftonbladet 12/8 1910, vilket var tråkigt att höra menar undertecknad.

Om Emil Thhorelius kan författaren vidare berätta att han finns med som romaninslag inte bara i Lars Anderssons Bikungskupan utan också i Albertt Janssons Rallarrosor. Lars Andersson återkommer f.ö. till Thorelius i sin senaste roman De levandes land.

Sensationell är uppgiften att Selma Lagerlöf 1913 tydligen funderade på att skriva om Boltzius, eller snarare, en helbrägdagörare, eftersom han var ”en för rå typ”. Lyckligtvis la hon det uppslaget på hyllan. Av hennes planer blev istället året efter, Kejsarn av Portugallien. Vi är många som är glada över det!

Källförteckningen är förstås omfattande. Allra sist i boken hittar vi ett trettiotal recensionscitat om Boltzius-boken, 2009. Det är nog mycket sällsynt att en värmlandsförfattare uppmärksammas så till den milda grad. Kanske kan det bero på att Liljemark redan var välbekant för sina seriealbum? Så här skriver exempelvis Lars Landström i Örnsköldsviks Allehanda: ”Själva serien i den här boken är drastisk och dråplig… den historiska forskningen – som upptar två tredjedelar av boken – är hejdlöst knappologisk, nästan maniskt noggrann.”

Avslutningsvis får undertecknad återigen tipsa Karlstads Universitet om att David Liljemark bör förlänas doktorstiteln (teol. dr.?) honoris causa för sina serier men framför allt för hans forskning om F.A. Boltzius, Sveriges genom tiderna mest kände helbrägdagörare och dessutom värmlänning.

Lindberg Jung, Gunnel, Glädjen är koloniträdgårdars största nytta. [Kd]: Gretchen förlag, 2014. 53 s. – Qe

En betagande bok om en betagande miljö – koloniträdgården med sina dockhus och blomstrande trädgårdar. Gunnel Lindberg Jung har haft en lätt uppgift i denna överdådigt färggranna bok om Kroppkärrs koloniträdgård, om Karlstads koloniträdgårdsförening och om koloniträdgårdens historia från starten på 1860-talet i Tyskland. Att odla sin trädgård är att odla kropp och själ också! Vackrast av många vackra foton är det på björkarna som” vaktar” Kroppkärrs koloniträdgård från oktober till januari – och resten av året också förstås! Detta är – förmodligen – det första som skrivits om Karlstads koloniträdgårdar. Desto roligare att det blivit en så vacker bok. (Motsatsen hade ändå inte varit möjlig?). Det är författaren själv som svarar också för bild och form.

Martelius, Kaj, Skämtartiklar. En samling kåserier. Visby: Nomen förlag, 2014. 170 s. – Hc
Kaj Martelius har tidigare utkommit med två kåserisamlingar och en roman. Jag är barnsligt förtjust i hans kåserier eller som hans själv skriver, ”en brokig samling kåserier, som kanske hellre borde kallas humoresker. Ett kännetecken är i vilket fall godmodigheten och den obesvärade frånvaron av gravallvar och sanningslidelse."

Jag är uppväxt på 50-talet, då julklappspaketen oftast innehöll en samling kåserier, av Bang eller Cello eller någon annan skrivande skämtare, förutom årets Olle Hedberg och årets deckare av Stieg Trenter. Det skulle kanske förklara min förtjusning över dessa alltid så välskrivna berättelser med humoristisk knorr.

Författaren är uppväxt i Gävle, vilket framgår på flera sätt, men Värmland får också vara med på ett och annat hörn. Han är född 1926 (faktiskt!), gått på Konstfack och har bl. a. arbetat som journalist. Numer är han boende i Karlstad. Unna dig en samling av Martelius kåserier – du blir på gott humör av dem, om du nu inte är uppväxt i en tid då skrik och skrän uppskattas mest!

Nilsson, Matts, Alma på Mårbacka. Votum & Gullers Förlag, Karlstad 2014. 207 s.

När jag slår ihop boken tänker jag: Så roligt att läsa! Om Alma, om Ellen Lundgren, om alla de som arbetat i köket på Mårbacka och alla de andra som levt och verkat på gården.

Selma Lagerlöf figurerar mest i bakgrunden – talar gör hon oftast genom Ellen Lundgren, den barska husföreståndarinnan.

Det är Alma Göranssons liv på Mårbacka som sonen Matts Nilsson redogör för. Som ung flicka i 20-årsåldern får hon anställning i köket på Mårbacka. Det blir en tid som kommer att prägla henne för livet. När jag läser boken så undrar jag hur mycket har Alma berättat för Matts och hur mycket har han hört från andra källor. Jag vill tro att det är Alma som berättat om det märkliga hon fått vara med om under några år i sin ungdom. Med den världsberömda författarinnan som arbetsgivare och alla de skaror av turister som kom för att bara beskåda geniet och alla de berömdheter som kom för att besöka Selma på Mårbacka och som Alma hade förmånen att blygt komma i kontakt med genom uppassningen.

Det är en intressant vinkel på författargeniet. Grodperspektivet är spännande och utvidgar kunskapen om Selma Lagerlöf. Att Selma var en god arbetsgivare hade jag redan fått klart för mig men förstärktes genom läsningen av Matts Nilssons bok. Omtänksamhetenom de anställda är genuin.

Livet på en gård på landet kan väl vara rätt likartad var man än befinner sig men inte här – här blandas det vanliga med det ytterst ovanliga.

Men framförallt är boken om Alma på Mårbacka verkligen en bok om Alma och ingen annan. Och det är det som gör boken intressant och rolig att läsa.

Matts Nilsson skriver flyhänt och berättar med stor inlevelse händelser och skrönor om det dagliga livet på Mårbacka. Texten flyter lätt och levande och man dras med i händelseförloppet. Och det är lätt att ta till sig Alma som även Selma gjorde genom hennes sätt att vara och uppföra sig. Rättrådig, ärlig, plikttrogen och söt att se på. Snabb i uppfattningen. Dessa begåvade kvinnor, tänker jag, där både klass och pengar satte stopp för vidare utbildning. Istället har sonen rest ett äreminne över sin mor. Och det till glädje för oss som får läsa om Alma och hennes tid på Mårbacka. Matts Nilsson lämnar henne i boken när hon bildat familj och hittat sin plats i livet. Dock finns i slutet av berättelsen, som sig bör, en mängd recept på kakor som bakades i köket på Mårbacka och jag tänker sätta igång med baket direkt!

Det är intressant och spännande att underifrånperspektivet på Mårbacka börjat skapa intresse. Det är hög tid men kanske inte försent.

Mårbacka har alldeles nyligen begåvats med en nyrestaurerad arbetarbostad och nu boken om Alma, något som ger ny spännande kunskap om dikargeniets liv när hon köpt tillbaka Mårbacka.

Boken är försedd med ett rikt bildmaterial som ger ytterligare stuns åt texten.

Lena Carlsson

Planting-Gyllenbåga, Anna, Som en vit liten strumpa. Ett A-barns memoarer. Recito förlag 2014. 134 s. – Lz Planting-Gyllenbåga, Anna
Den här boken gör mig märkligt nog glad. Märkligt därför att den beskriver en ung kvinnas stora svårigheter att finna sin väg i livet. Vi får följa henne från barndomen där högstadiet upplevdes som ett helvete med mobbning och vidare upp till universitetsstudier. Svårigheten att förstå tillvaron blev så småningom för stor. Hon fick till slut hjälp och, som hon skriver, fick veta att hon var ”ett A-barn med diagnoserna Aspergers syndrom, ADHD och Atypisk
anorexi”. Med ett klart och varierat språk präglat av insikt, humor, känsla och beläsenhet lotsar hon läsaren fram till insikt om vilka obegripligheter tillvaron utgjorde. Skrivandet, såväl i dikt som i prosa, har för henne blivit en väg till förståelse av att få ett hanterbart liv. Hon är medveten om sina resurser och vill använda dem i det liv hon är med och formar. Jag rekommenderar boken till alla som vill öka sin förståelse av vad som är viktigt i livet.
Birgitta Leander

Olsson, Hans, På andra sidan vattnet. Bronsåldern i Värmland. Kd: Värmlands museum, 2014. 153 s. – Jc

Detta är en bok för framför allt fackfolk. Jag har förstått att Värmland inte var något utpräglat bronsålderslandskap utom i vissa delar av Värmlandsnäs, där kontakterna med Västergötland var täta. Jag har inte läst mer än ett trettiotal sidor i boken och nöjer mig därför med att citera några avsnitt ur sammanfattningen: ”Sammanfattningsvis kan man beskriva Värmland som ett område, där många av de nya företeelser som bronsåldern innefattade, hade svårt att få fotfäste.

Den företeelse som vann störst inträde, har varit att anlägga gravar i form av rösen och stensättningar.” För en Fryksdaling känns det naturligtvis dystert att få veta att ”det finns inte en enda uppgift om bronsföremål från gravar i Fryksdalen, trots att det finns flera hundra kända gravar.” Men tilläggas kan att Värmland över huvud taget är fattigt på bronsföremål från bronsåldern.

Boken är ett grundläggande och mycket utförligtverk om Värmlands bronsålder .Ett standardverk i sitt ämne. Så mycket vågar jag påstå. Synd bara att den saknar ortregister; det hade varit bra att ha men kanske inte så lätt att åstadkomma? Boken har några sidors sammanfattning på engelska. PS ”Vattnet” i boktiteln är förstås Vänern!

Smaka på Värmland. Text: Åke Persson, Åke. Recept: Christer Schyman, Foto: Bruno Ehrs. Västerås: Ica, 2014. 111 s. – Qcaa

En av de första dagarna som landshövding fick Kenneth Johansson lära sig att Värmland spänner över hela sex av åtta klimatzoner, vilket lär vara unikt för svenska län och speglar den värmländska naturens enorma spännvidd. Och att råvaror och maträtter omfattar samma spänn. När han började bekanta sig med sitt nya län fann han ett landskap som inte bara var sagolikt vackert utan också doftade och smakade, försett med förnämliga råvaror som förädlats av engagerade mathantverkare.

Imponerad och stolt ville han gärna se en bok om sitt värmländska län med maten i fokus på samma sätt som hans hemlän Dalarna fått sin bok Smaka på Dalarna.

Innan det ens hunnit gå tjugo månader sedan Kenneth Johansson installerade sig i sitt residens i Karlstad kom boken, Smaka på Värmland, utgiven på Ica-förlaget i samverkan med Hushållningssällskapet i Värmland. Det kan man kalla raskt marscherat!

Men Smaka på Värmland är ingalunda något hastverk. Det är en helt igenom gedigen bok, väl genomtänkt och genomarbetad, sympatisk, nästan lågmäld.

En vacker bok har det blivit, formgiven av Lisa Kullberg. Fotot av en av Sveriges bästa fotografer Bruno Ehrs är utsökt, lite nedtonat, mörkt och höstlikt. Man tänker lite på målningar av de nederländska 1600-talsmålarna när man bläddrar genom boken.

Valet av den unge och ambitiöse kocken Christoffer Schyman är lyckosamt. Han är köksmästare på Almars krog, en klart stigande stjärna på restauranghimlen. Av de nio värmländska restauranger som omnämns i White guide 2014 fick Almars krog, 10 minuters bilväg från Karlstads centrum, högst betyg och prisas för sin intressanta och innovativa mat.

Innovativ kan man också kalla Christoffer, men inte trendig. Han står med båda fötterna stadigt på den värmländska marken. När han i bokens inledande avsnitt sitter tillsammans med landshövdingen och talar om Värmland – om naturen och råvarorna, recepten och maträtterna – framgår det att de, trots åldersskillnaden, delar många matminnen. Christoffer minns sin mammas kålpudding med potatis och rårörda lingon, serverad vid norska gränsen i Årjäng, där han växte upp. Och Kenneth Johansson sin mors, framdukad i Folkkärna socken, söder om Krylbo, trettio år tidigare.

Christoffers recept i boken är trevliga, robusta och roliga, både traditionella och nyskapande. Dessutom är de överlag enkla med åskådliga anvisningar och fullt möjliga att åstadkomma även för hemmakocken.

Kött och fisk är mestadels anrättade på traditionellt sätt av råvaror från skog, gård och sjö. Det innovativa ligger i tillbehören som till exempel karamelliserade gula och röda betor till grillad abborre eller rotsakspytt och syrad blomkål till värmländsk bondkorv.

Lingon förekommer rårörda till nävgröt, som lingonskum till rökt vildsvin, som lingonsirap till gravad älgcarpaccio, som lingonchutney till viltterrin, i lingonsill eller i en lingonkaka med kanel och ingefära.

Skrädmjöl är en annan återkommande värmländsk ingrediens. Vänergös paneras till exempel med skrädmjöl. Skrädmjöltortillas gräddas i stekpanna och skrädmjölsfrallor och skrädmjölsdrömmar i ugnen. Och pajdegen till äppelpajen innehåller skrädmjöl.

Vissa recept vill man bara kasta sig över som ogräspajen med nässlor och kirskål, viltfärsbiffarna med stuvad skogssvamp och rostade rotfrukter eller karamellpuddingen med nypon. Den senare en nästan bortglömd klassisk förrätt, ”som under förra seklet tronat på mängder av kalasbord i värmländska gårdar” skriver Christoffer. Nu med torkade nyponskal i karamellen som enda nymodighet.

I sällskap med Christoffer reser landshövdingen runt i Värmland och uppsöker vackra platser och kreativa människor, fiskare, jägare, matföretagare och andra entreprenörer. Åke Persson svarar för den texten.

Sammanfattningsvis kan man bara konstatera att detta är en bok som nog inte bör saknas i något matroat värmländskt hem! Eller svenskt för den delen!

Lena Sewall

Smedberg, Sven, Pelops ö med tolv bilder av Gunilla Brander-Smedberg. Arvika:. Salungen förlag. 2014. 277 s.
Ett gott råd vill jag genast i början ge till läsaren som står i begrepp att ge sig ut på den svindlande resan i tid och rum, i Sven Smedbergs sällskap: Ta fram en rejäl kartbok! Sedan är det bara att ge sig av, till vår civilisations vagga och till dagens lilla grekiska by, där Sven Smedberg och hans hustru bor, när de inte vistas i Jösse härad.
   Sven Smedberg, häromåret både Årets Värmlandsförfattare och Region Värmlands litteratur-stipendiat, är poet och essäist. Han har skrivit om konstnärs/musikersläkten Zetterquist i Arvika och Klässbols linneväveri. Han är lärd, han är underhållande, han är värmlänning. Han har mycket att berätta, både om det antika Hellas och om dagens Grekland.”Grekland är gudarnas hem; de är kanske döda men man märker alltjämt deras närvaro” citerar Smedberg författaren Henry Miller. Om Heratemplet i Argos skriver han att ”här står historierna tätt”. Ja, det skulle man kunna säga om snart sagt alla platser som vi tas med till i denna märkliga och synnerligen inspirerade och inspirerande bok, en ”essä i lyrisk ton” som det står i baksidestexten.
   Pelops ö – ja, det är vad vi vanligen kallar Peloponnesos. Finns det någonstans en plats så full av sagor, myter, historiska och ohistoriska händelser i vår västerländska kultur? Icke. Det viktiga i detta påstående är förstås att dessa sagor, myter och händelser inspirerat författare, konstnärer och tänkare inte bara i forntiden utan ända fram i vår tid och gör det fortfarande. Det är sådant som kallas kulturarv. Det handlar om oss.
De grekiska gudarna och heroerna, Herakles ́ storverk, Mykene, Argos, tåget mot Troja, Odysseus och Agamemnon, Olympia, Sparta och Korinth – allt är namn och platser som Sven Smedberg berättar om och han gör det samtidigt som han besöker små avkrokar i dagens grekiska vardag. Det här är trakter och kultur som han känner och kan berätta om! Det är då och det är nu. Ja, det är även nu. Dagens Grekland finns tydligt närvarande.
   Jag som skriver detta, hade för snart ett halvsekel sedan tankar på en framtid som arkeolog. Under en vårtermin som stipendiat besökte jag just de platser som Smedberg skildrar och det är en märklig känsla att nu uppleva dem på nytt och känna igen små obetydliga och avlägsna platser dit Sven Smedberg tar sig i sin lilla bil. Jag förflyttar mig i tanken till Axel W. Perssons utgrävningar i Asine och till Apollotemplet i Bassae, 1 100 m över havet på hisnande vägar i oländig bergsterräng. Smedberg skriver också om detta.
   Med på resan, för det här är verkligen en resa, har han som guide Pausanias, den grekiske geografen från 100-talet e.Kr. vars resebeskrivning är en viktig, om än omdiskuterad källa till antikens Grekland. Det är ingen dålig reskamrat, men han har också många andra. Smedberg anknyter ständigt till moderna författare. De litterära citaten och referenserstår som spön i backen. Det finns en diger litteraturförteckning, som verkligen lockar till mera läsning.
   Ett litet faktafel: Gunnar Wennerberg, visserligen lärd och ecklesiastikminister, var inte biskop. Däremot landshövding.

Det skall tilläggas att Gunilla Brander-Smedbergs utsökta bilder, vävnader i växtfärgad ull med mytologiska motiv, gör Pelops ö till en utomordentligt vacker bok. Ett exempel på det är omslaget, som återges på sista sidan i det här numret. Lars Norrby står för den grafiska ormgivningen.

Ta fram kartan, läs och res!
Eva Fredriksson

Tiberg Joar & Sara Lundberg, Vi springer. Sthlm: Rabén&Sjögren, 2014

I Joar Tibergs senaste bilderbok möter vi två pojkar i kanske tioårsåldern, som sitter i trappan i ett flerfamiljshus. Bakom dem är dörrarna anonyma och stängda. Förmodligen bor de där. Varför sitter de därute och inte inne hos någon av dem? Varför går de inte in fast det är sent? Var är de vuxna? Det hörs fortfarande ljud någonstans ifrån. Kanske är det en TV. Pojkarna har varit ute och sprungit. Nu vilar de sig och väntar.

   De sprang förbi Island, förbi Grönland, förbi Grötland, förbi Kamomilla stad, förbi Villa Villerkulla och Döda havet, förbi en massa ställen som befolkade deras gemensamma erfarenheter. Välsignade erfarenheter, tänker jag. Texten berättar inget mer, det får läsarens fantasi fylla i och jag kanske tolkar fel.
   Sara Lundberg illustrerar den sparsamma texten med flödande färg. Lavan rinner längs Islands vulkaner, snön ligger packad över Grönland. I Grötland ringlar sig ett bord fullt med gröttallrikar. Pippi sitter och stickar en lång, lång strumpa i Villa Villerkulla. I Mumindalen är skuggorna långa, långa och mörkret lägger sig över husen när pojkarna susar hemåt i sin vilda språngmarsch, men hinner springa tre varv till runt jorden innan de går (vågar sig?) in.
   Sara Lundberg är den illustratör som får representera Sverige i IBBYs honourlist i år, en lista som vartannat år utser de olika medlemsländernas yppersta författare, illustratör och översättare av barn- och ungdomslitteratur. (IBBY står för International Board on Books for Young People).
Helena Vermcrantz

Wallenius, Claes, Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014. 212 s. – O
Måndagen den 5 maj anordnades en paneldebatt på Hotel Gustaf Fröding i Karlstad. Omsorgen om de äldre var det ämne som dryftades med pensionärsorganisationerna (SPF och PRO), en rad studieförbund, landstinget och Region Värmland som huvudarrangörer.

   Till debatten hade representanter för de politiska partierna bjudits in – med ett viktigt undantag: Sverigedemokraterna hade fått nobben. Det ursäktades föga övertygande med att SD inte är att betrakta som ett ”demokratiskt” parti.
I och för sig är det glädjande att ledamöterna i den beslutande samrådsgruppen misstror Sverigedemokraterna; det gör också jag. Men det betyder ju inte att partiet kan förbigås i ett sammanhang som det nyss beskrivna, än mindre att det hux flux kan stämplas som odemokratiskt. SD har i åratal bekänt sig till den politiska demokratin. Partiet finns representerat i våra parlamentariska församlingar och har i de flesta opinionsundersökningar . 8-10 procent av väljarkåren bakom sig. Det är till dessa omständigheter man, som beslutsfattare, har att förhålla sig.
   Tyvärr vet jag inte hur orden föll när Sverigedemokraterna avspisades. Men jag misstänker att de edsvurna i det hjärngäng, den samrådsgrupp, som gjorde tummen ner i alltför hög grad lät sig styras av sina känslor. Man talar om grupptänkande och gruppanpassningsstress inom psykologin, och med SD på agendan torde risken för såväl det ena som det andra ha varit hög. Nej, ingen i samrådsgruppen ville dalta med rasister! Då skulle vars och ens självrespekt
försvinna. I stället gällde det att stå upp för alla människors lika värde. Säkert fick SD kalla handen i bästa välmening.
   Men haken är att beslutet råkar vara kontraproduktivt. Följderna blir helt enkelt andra än de kalkylerade. Ja, SD får martyrstatus och därigenom, ironiskt nog, ännu fler anhängare. I politiska kontexter blir känslostyrda beslut oftast dåliga. JJag anser mig få kraftigt eldunderstöd för den här uppfattningen i en nyutgiven bok av legitimerade psykologen och filosofie doktorn Claes Wallenius. Den heter Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik (Norlén & Slottner). Det är ett utsökt arbete, där författaren med tålamod och varsam hand lotsar sin publik i kompassnålens riktning, alltmedan dennas – publikens – invändningar successivt tystnar. Det är fr. a i spänningsfältet mellan (så kallad) instrumentell rationalitet
och emotionell rationalitet som Claes W opererar. Den förra rationaliteten är alltid kopplad till ett visst mål – vill man reducera sin vikt, så krävs i princip motion och sundare kostvanor – medan den senare förknippas med handlingar, som tillfredsställer ens känslomässiga behov: jag ber Sverigedemokraterna dra dit pepparn växer och känner mig omedelbart god, ädel och allmänt framstegsvänlig. Nu om inte förr måste väl Gud Fader ha reserverat plats åt mig uppe i himlen...
   Åren 2002-2010 innehade Wallenius posten som styrelseordförande i Karlstads Bostads AB, 2006-2010 verkade han som kommunalråd på heltidsbasis, och 2008-2012 satt han i Vänsterpartiets styrelse på riksnivå. Sina delvis motsägelsefulla erfarenheter från dessa hektiska skeden redovisar han öppet i sin bok och analyserar, i det ena ärendet efter det andra, varför det slutligen ”gick snett”. Så långt kan texten läsas som ideologisk memoar eller som politiskt testamente. Utan ett spår av bitterhet kritiserar Wallenius sitt eget parti i termer som inte är vanliga bland vänsterpartister. I stället är de närmast sensationella. T ex anser CW att hans partivänner rent allmänt har en alltför undfallande och troskyldig inställning till islamismen – alltså till företeelser som regimerna i Iran och Saudiarabien, vidare till egyptiernas muslimska
brödraskap, palestiniernas Hamas, afghanernas talibaner o s v – och att denna naiva syn på islamismen tidigare motsvarades av en lika naiv och blåögd syn på diktaturerna i östblocket. Sant är i och för sig att kritik förekommer – och förekom. Men den är/var i allt väsentligt pliktskyldig och utan skärpa.   ”Ljusmanifestationer och appellmöten för de närmast sörjande” är andra fenomen som Wallenius nagelfar i lätt sarkastiska vändningar. Inte heller Earth Hour har i CW någon pålitlig vän. Förändringspotentialen är här, menar han, lika med noll.

Estonia-katastrofen, svenska soldater i strid, mordet på statsminister Palme, den politiska terrorismen, religiösa sekter, Israel-Palestinakonflikten och åtskilligt annat tas upp i Claes W:s bok, men allt detta görs ifrån bestämda utgångspunkter. Förnuftet och känslan är de båda poler som resonemanget konsekvent fluktuerar mellan. Som läsare tvingas man ideligen reflektera över den egna föreställningsvärlden och över sina politiska och filosofiska utgångspunkter. Väl framme i slutkapitlet är man inte riktigt densamme som när läsningen påbörjades.Kanske är det så att vi (många av oss...) tenderar att överskatta värmen och styrkan hos våra känslor. Vi tror att starka känslor är en tillgång, inte minst i politiska sammanhang, och vi sätter gärna likhetstecken mellan känsla och medkänsla. Det är nog klokt att snarast upphöra med det. Palmes mördare var troligen känslostyrd. Anders Behring Brevik var det i hög grad, både på Utöya och i rättegångssalen. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

Mats Parner

Sidan uppdaterad den 21 oktober 2014
Sju linjer